Nationaldagen

Stavgång i 65 minuter runt Flaten och gångvägen längs sjön – det är väldigt länge sen jag gick där på grund av hälsporren som hållit mig inomhus i flera månader. Jag känner mig fortfarande i usel form, men jag orkar få upp ett visst tempo kortare sträckor. En form av intervallträning. Hehe. Gårdagens träning satt kvar i kroppen oxå. Det var 12 grader med svala vindar, så det blev långärmad tröja och vanliga mjukisbyxor – aj lajk it!

Jag älskar mitt Sverige!
Det är färdigt nu. Byggställningarna monteras ned. Det har gått trögt med försäljningen och jag tror att det har försenats pga. de har fått planera om då de tokstora lägenheterna inte var av intresse.

Fantasi

“Svavelvinter” av Erik Granström hade jag läst 125 sidor av innan jag var tvungen att erkänna mig besegrad. Erik Granströms gränslösa fantasi och makalösa namnkonstruktioner fick min koncentration på fall. Jag behåller boken för det är mycket troligt att jag försöker mig på den igen. Den känns för genomarbetad för att bara dumpas.

Vidskepelse

I söndags var det 29 grader och jag svettades, fick vallningar och hade ångest när jag hittade en liiiiten spindel på en skåpdörr. Jag tog en bit papper och tryckte till och den var död. Jag tyckte inte om att göra det, men jag var desperat efter mulet väder med regn och rimliga temperaturer. Framåt 18-tiden hördes en enda åskknall, det kom lite regn och vinden vände. Både igår och idag har det blåst nordliga, svala vindar och idag är första gången på flera veckor som jag har stängt fönstren. Att döda en spindel är kanske inte vidskepelse ändå?

Efter att jag serverat Bibbi frukost (Pär är på Öland med Elin och Mio) gick jag tillbaka till sängen och sov till halv 12 och det behövde jag för det mesta kändes bättre när jag vaknade igen. Jag åt frunch i lugn och ro och sedan tränade jag med gummibanden, ett lätt pass och det var väldigt skönt! Hoppas bara att träningsvärken i låren inte blir lika pinsamt långlivad den här gången….

Vårdguiden har svarat: jag har fått en läkartid på måndag. Kors i taket!

Hopplöshet

De kommer allt oftare. Dagarna som jag önskar bara kunde ta slut så jag får gå och lägga mig. Problemet är att jag inte sover bra. Jag upplever det som att jag vaknar varje gång jag vänder mig i sängen plus ett toalettbesök varje natt. Jag skulle vilja sova bort hela förmiddagen, men jag förblir vaken. Trött och vaken. Humöret svajar som en klen björk i stormen. Vallningarna är definitivt tillbaka, flera gånger om dagen. Först en sugande känsla i magen ungefär som när jag missar ett steg i trappan och sedan sprider sig värmen upp över ryggen och överarmarna och huvudet. För ett år sedan tacklade jag det här genom att öka Lyrica-dosen, men jag inser att det inte är en hållbar lösning, så jag har bett om en läkartid via vårdguiden. Koncentrationen sviker mig och det är svårt att läsa någon längre stund => kommer inte in i boken => tappar lusten att läsa => ångest. Tunga tankar.

Jag köpte ett par MBT-skor i ett annat stuk än mina vanliga sk. Zoom Street. De kändes väldigt bra inomhus och helt gräsliga utomhus. Det kändes som om jag gick barfota – närkontakt med markytan – och dämpningen var därefter vilket är redan döden för hälsporren. Jag blev så trött och fick så ont att jag blev gråtfärdig av besvikelse.

Vänskap

“Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. 4 vänner i New York. En vänskap som sträcker sig över flera årtionden. En arkitekt, en konstnär, en skådespelare och en advokat; Malcolm, JB, Willem och Jude. De träffas i college och trots att alla inte bor kvar i New York och trots – eller tack vare? – att de inte träffas under långa perioder mattas inte vänskapsbanden. Det är kring Jude de cirklar. Han har gräsliga upplevelser i bagaget som påverkar hela hans tillvaro på ett fullständigt genomgripande vis. Det finns en enda person han litar helt och fullt på: Willlem.

Boken är drygt 700 sidor och är absolut läsvärd till största delen, men den hade kunnat kortas med säkert 200 sidor. Den är skriven av en kvinna (namnet i sig gav inga ledtrådar till kön, så jag googlade) och hon har valt att skriva om 4 män – det är över huvud taget få kvinnor med berättelsen och de som är med figurerar bara i utkanten. Trots att det handlar om 4 män är det inte det minsta grabbigt och det är mycket känslor och en hel del navelskådande och jag är kanske fördomsfull eller naiv, men jag har svårt att få ihop just de företeelserna. Det kan vara en anledning till att jag inte föll handlöst för boken som så många andra har gjort. Den känns även väldigt amerikansk då mycket rör sig från ena ytterligheten till den andra; de är så fruktansvärt framgångsrika och prövningarna de utsätts för går inte av för hackor de heller. De 50 sista sidorna skummade jag för då hade det för länge sedan blivit för mycket av allting.

Hanya Yanagihara kan berätta och hon har ett underbart språk och det är en riktigt bra översättning. Jag behåller den här boken, men det är tveksamt om jag kommer att vilja läsa den igen.

Legio

Klockan halv 9 var det 24 grader. Blä! Jag beväpnade mig med keps, solbrillor och vattenflaska, tog stavarna och gick till Filmkedjan och sedan Bamses för att hämta paket. Det var varmt, men det var skönt! Nu har muskelminnet vaknat ordentligt och stavarna känns inte längre klumpiga. Jäklar vad jag har fått många myggbett de senaste dagarna! I pannan av alla ställen – förmodligen medan jag låg och sov – och 3 bett på benen och 3 på armarna. De är legio! Både myggen och betten. Jag är känslig för myggbett, har alltid varit det och får ofta en infernalisk klåda plus att betten svullnar upp till bulor. Lösningen för mig är gamla hederliga Salubrin. Outspätt och osande och fungerande.

Jag kallar det för Gullregn, men vet inte det riktiga namnet. Vilka färger!! Rena rama svenska flaggan. Jag har en ny mobil och kameran är grym!

Respektlöst

Varning för spoiler! 

Jag har lyssnat på “Kejsaren” av Dan Buthler och Dag Öhrlund som är den nionde och avslutande delen om Christopher Silfverbielke. Den första boken, “En nästan vanlig man” var överraskande bra och det var en brutal fräschör över den psykopatiske Christopher Silfverbielke och hans trogna motståndare Jacob Colt. Samhällskritisk och detaljrik med både sjuka och trovärdiga karaktärer, till och med en gnutta humor. Den andra och tredje boken höll måttet, men i fjärde boken hände något. Det blev plötsligt ett sjukt frosseri i våld och sex med flera utdragna scener som var jobbiga att lyssna på (det är lättare med en fysisk bok där det bara är att bläddra förbi). Den femte, sjätte och sjunde boken kändes allt mer frustrerande: ska han verkligen vara så jävla svår att få bakom lås och bom?! Jacob Colt blev allt pinsammare och klantigare. I den åttonde boken önskade jag att författarna borde ha låtit Silfverbielke och för den delen även Jacob Colt få somna in. Och ja, jag vet att jag inte var tvungen att lyssna på eländet.

Nu kommer jag att avslöja handlingen i sista boken! 

Cliffhangern i åttonde boken pekade på att Silfverbielke nått nya sjuka höjder i och med sin idé om att anordna människojakt på en liten ö i Stilla havet för att på så sätt återfå det sanslösa lyxliv som han tyckte att han förtjänade. Jag blev lite förvånad över att inte hela boken handlade om det. Jacob Colt tog sig till ön med hjälp av sin FBI-vän Vanderaz och när de lyckades smyga sig på Silfverbielkes side-kick, tyske Max, så började jag hoppas att kanske, kanske skulle de lyckas. Men inte då. Både Vanderaz och Colt dödas, men inte nog med det: när människojaktsverksamheten avslutats och packats ihop och alla ska lämna ön, så avrättas naturligtvis personalen – inga vittnen – och så skjuter han Max! Nu var ju Max inte någon mysig typ, men han hade ställt upp på precis alla galna idéer och fixat vapen och droger och så – pang! Svin! Silfverbielke tar sig till Kalifornien där han börjar spendera pengar som bara han kan göra innan han drar vidare till New York och Wall Street. Han har en affär med frun till en Colombia-gangster, men när hon blir gravid och börjar yra om familjeliv, så tar han livet av henne. En inredningsarkitekt är svårfångad, men får på något sätt aldrig in foten i handlingen vilket hon skulle ha fått tidigare i serien. Elin Colt, Jacobs dotter, som blivit våldtagen och misshandlad de luxe av ni vet vem satt på ett mentalsjukhus i ett katatoniskt tillstånd. Senare i boken har en manlig sjukvårdare lyckats nå henne och hon mår plötsligt så bra att hon tar reda på var CS befinner sig, åker dit och kastar sig över honom i ett oerhört lamt försök att sticka kniven i honom. Hon blir arresterad och tar livet av sig i häktet. Nu har vi kommit till slutet av boken och CS börjar må dåligt. ??! Ingenting är kul, drogerna har ingen effekt och det är inte ens kul att “uppfostra kvinnor”. Christopher Silfverbielke är inte längre på ett bra humör och i fyllan och villan “trillar” han över kanten på sin altan till sin penthouse-våning och sedan är det slut. Jätteslut.

I början av “Kejsaren” var stämningen lite mer som i början av serien, men efter 2 tredjedelar kändes allt väldigt trött och uttjatat och det märktes så tydligt att författarna hade tröttnat på sin psykopat. De gjorde ett halvtaskigt försök till en lika genomarbetad berättelse som i fornstora dagar, men kom inte ens i närheten. “Äh, vad fan, nu orkar jag inte längre! Låt honom trilla ned från taket, så vi blir klara nån gång!” Den här serien har sina trogna läsare som i i inläggen på FB citerar CS och alltid längtar till nästa del ska komma. När författarduon lämnar oss med den här antiklimaxen signalerar de en brist på respekt på sina läsare. Jag är besviken på boken som sådan, men jag är även arg på Buthler & Öhrlund. När man tar på sig att skriva en serie så ska man naturligtvis skriva färdigt den, men man ska oxå se till att kvaliteten håller hela vägen. Den här serien började dyka vid femte boken och i och med den nionde kraschade de. De flesta böckerna har känts genomarbetade och genomtänkta, till och med bitvis långrandiga, men “Kejsaren” är ett hafsverk. Som författare måste man respektera sina läsare!

Det finns en sak som har varit genomgående bra i alla böckerna och det är att de har lyckats med konststycket att få en och samma inläsare: Stefan Sauk. Jag kan inte låta bli att undra om inte han blev trött på de ständiga upprepningarna. Om han blev det, så märks det inte det allra minsta. Han är ett proffs! Hatten av för Stefan Sauk!

Kylspray

28 grader i skuggan. Perfekt att köra ett gummipass! Not! Men jag gjorde det i alla fall. Den xtra lätta varianten – jag får börja om från början igen… – och det var svettigt, men skönt om jag bortser från de djupa knäböjningarna som chockade lårmusklerna, speciellt de högra, så att benen faktiskt inte bär när jag ska gå i en trappa. Jag köpte en kylspray, Physicool, för ett bra tag sedan när vallningarna var xtra jobbiga och den var bra att ha idag. Det kändes skönt att få arbeta med musklerna och det var först idag som jag kände att förkylningar, hosta, allergier och sjukgymnastbesök inte längre satte käppar i hjulet. Att jag sedan tajmar nypremiären med en värmebölja känns som en petitess.