Språkfunderingar

Jag slukar många böcker per år och det är ljudböckerna som gör att antalet blir stort eftersom jag är en långsam läsare, men beroende av ljudböcker. Det här inlägget handlar om min uppfattning av det svenska språket och översättningar. Jag tycker att det går utför. Nyord i all ära, men grammatik och ordförståelse är stommen i översättningar. Rättstavning är ett annat problem som mest märks på nätet (i FB och på bloggar) och som jag inte tar upp i det här inlägget.

Det engelska ordet “you” har dubbel betydelse. I svenskan har vi ordet “ni” och så har vi ordet “du”. Jag tror att det är den svenska du-reformen som ställer till problem. Sverige är inte lika titel-begeistrat som t.ex. Tyskland och Storbritannien. I översättningar från engelska när det handlar om lord/lady eller mr/mrs/miss, så är det helt felaktigt att börja en mening med “lady” och sedan fortsätt med “du” eller (som i boken jag lyssnar på nu) “Ers majestät, vill du stiga in?”. Om man envisas med du-reformen, så kan man lika gärna hoppa över titeln helt och hållet. Det här är ett rent otyg i serien “Downton Abbey” för att inte tala om “The Tudors”. Nu går inte de svenska författarna fria. En av mina favoritgenrer är historiska romaner och det är så synd när författaren har lagt ned mängder av tid på att leta fakta och sedan faller pladask på en sån detalj som titulering. För mig handlar det inte bara om att peta i detaljer, det handlar om att en stor del av stämningen och känslan försvinner. Varför känna respekt för en kung eller drottning och backa ut ur ett rum för att i nästa andetag säga du till dem?

En eloge till alla inläsare som ju måste läsa texten som den är utan att rätta till eller ändra. Och utan att få blodstörtning…. Hatten av för dem!

 

Prepositioner – har jag förstått – upplevs som ett problem även i andra språk än svenskan. Jag kan egentligen ingenting om grammatiska regler, det har jag aldrig gjort utan går på känsla. En brosch fäster man oftast nedanför axeln och inte under den (det skulle bara bli obekvämt…). Vid ett bord sitter man mitt emot varandra och inte framför varandra.

Farten (hos t.ex en bil) sänks och inte saktas. Man saktar in innan man stannar helt.

Man förlorar medvetandet, man tappar det inte.

Det är skillnad på många och mycket. Många används när man kan säga en eller ett. Mycket vatten, men många droppar.

Under det senaste året har jag lagt märke till att ordet “närmare” dras ihop till “närmre” och det är väl helt ok om ordet används i en dialog för uttrycket är just talspråk.

När jag läser en översatt text har jag fått en egen klassiker: “anything” översätts med ett ihopdraget “vadsomhelst” (jag har till och med svårt att skriva så för tummen drar sig till mellanslaget automatiskt!). Det samma gäller “anyone”/ “anybody”, “anywhere”, “anytime” som blir “vemsomhelst”, “varsomhelst” och “närsomhelst”. Det är inte bara fel, det ser fel ut.

Tempusproblemet (eller handlar det om verbform?)  har jag svårt att förklara, men jag stötte på ett exempel i “Krigarhjärta” av Henrik Larsson som jag läser just nu. “Den som var mest olik sig av de två syskonen var dock Vanja. I Gudhem bar hon läderrustning …. Nu bar hon en enkel vit klänning… “. Det är samma verbform trots att det handlar om två skilda händelser. Själv skulle jag har skrivit “I Gudhem hade hon burit…”. Det är ofta jag tycker att det är svårt att hålla isär själva berättelsen från ett berättat minne.

Det finns mer, mycket mer, men det är det här jag kommer på just nu och som jag bara måste få ur mig eftersom mitt språkliga sinne kliar av irritation !

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.