Kris

Hönan eller ägget? Vallningarna blir betydligt värre av att jag mår dåligt. Jag mår dåligt av att vallningarna är betydligt värre. Termostaten är helt åt helvete dygnet runt. Korta stunden känner jag mig torr och runt 37 grader. Annars svettas jag eller fryser. Nätterna är jävligast. Jag sover kanske 4 timmar för att sedan vakna av att jag svettas och sedan fryser jag. Täcke av, täcke på, täcke av, täcke på. Till slut brukar jag flytta in i läsrummet där det är svalare, där jag har möjlighet att ligga helt utsträckt på rygg utan kudde eller täcke. Från och med ikväll tänker jag sova där varje natt. Det blir enklare så. På måndag har jag tid för akupunktur och jag ber till alla gudar och makter att det kommer att hjälpa!!!

Jag var hos doktor ALA i Södertälje idag. Jag gillar inte henne. Hon är så liten och nätt och talar med konstant låg röst att hon får mig att känna mig som en gapig val i en porslinsbutik. Jag får ingen kontakt med henne!!! Vi går igenom mediciner varje gång. Mest för att dokumentera var i utfasningen av Lyrica jag befinner mig och för att konstatera att inte heller Lergigan hjälper mig att sova. Idag fick jag en ny medicin som jag inte minns namnet på (att tas vid behov och det är jämt!) och det är som jag sa till henne att jag är beredd att prova allt. Hon kommenterade inte när jag sa att jag inte tycker att samtalen med AG ger så mycket. Jag fick fylla i ett skattningsformulär innan jag gick och ytterligare 3 varianter som jag fick via 1177.

Kontakt

Igår satt jag uppe för länge, förbi trötthetssignalerna som Stilnoct skickar och det leder alltid till att jag sover skitdåligt. Inatt sov jag skitdåligt med mardrömmar om mördare och marsvin som ökade i antal bortom min kontroll. Vallningar: svettades, frös, svettades, frös. Jag lyckades vakna från mardrömmarna av att grannarnas samtal på balkongen trängde sig in, men fy fan vad jag mådde dåligt. Jag fick en impuls att jag faktiskt skulle kunna göra slut på allt där och då och jag var sååååå frestad, men i stället tvingade jag mig själv ur sängen och drog upp rullgardinen för att få dagsljus för jag visste att det sämsta för mig just då var att ligga kvar. Jag behövde aktivitet och ljud för att bryta paniken.

Jag lyckades träna med gummibanden, ett mediumpass som blev en kombination av ångest och ilska tillsammans med bestraffning. Mitt i den sista övningen började jag gråta. Jag grät så jag skakade och tjöt i flera minuter och kunde inte begripa var det kom ifrån. Det är skitjobbigt att fasa ut Lyrican. Kroppen vill ha kvar drogen. Själen vill ha kvar avtrubbningen, att slippa denna ständiga kontakt med känslorna. Jag har lättare att gråta nu och det fick jag ju bevis för idag. Jag mår inte bra. Jag mår skit. Om jag tar en Lergigan nu kommer jag att bli klubbad i natt och inte orka promenera i morgon och jag behöver promenera för övervikten, för ångesten, för samvetet, för att dämpa självhatet.

Livslust

Anledningen till att jag fick en samtalskontakt är mina Tunga Tankar. AG är sköterska det vill säga inte utbildad kurator eller psykolog. När jag träffade henne första gången sa hon att våra samtal ska vara kravlösa, som en medmänniska till en annan. Det kan vara bra för mig att lägga på minnet för jag har en tendens att tänka ut vad jag vill tala om inför varje samtal och det kan kännas som en press ibland. Prestationsångest helt enkelt. Nackdelen med ett samtal mellan medmänniskor är att det riskerar att övergå i, för mig, meningslöst småprat. Småprat är visserligen något jag behärskar när det behövs, men jag tycker inte om det och jag vill inte åka till psyk var fjortonde dag för att småprata. Det förra samtalet med AG blev ett småpratsmöte och därför var jag missnöjd efteråt. Jag var där idag och den här gången gick jag ut hårt genom att säga att jag ville prata om min brist på livslust.

AG svarade då att hon hade läst i journalen från basutrednings-mötena i höstas och hade förstått att min uppväxtmiljö inte varit så munter. Det var den inte. Föräldrar som var utslitna i förtid till följd av 4 ungar i en första kull och diverse krämpor som sedan får 2 ungar till just när de trodde att de kunde pusta ut. De gjorde det enkelt för sig genom att skämma bort oss materiellt, men var aldrig riktigt närvarande, tillbringade aldrig tid med oss utom framför tv:n. Vi gjorde inte saker tillsammans på samma sätt som Pär och jag har gjort med Elin. Det är en förklaring även om det inte är en ursäkt. Jag hade nog inte varit lika förlåtande om jag själv inte haft barn för jag vet att det kan vara frestande att ta genvägar när orken inte finns. En genväg ledde till ren försumlighet. Det var inte mina föräldrar som ordnade mina första glasögon. Jag hängde med lillsyrran när hon fick sina första par (undrade om hon ordnade det själv?) och när jag skulle hämta mina, så minns jag att optikern reagerade på att jag behövde så pass starka glasögon med tanke på att det var mina första.

Mina syskon är en stor del av den mindre muntra uppväxten. De har aldrig talat tyst om att de tyckte vi var bortskämda. Mamma och pappa fick mer pengar över med färre ungar i boet och det var helt naturligt. Jag berättade hur jag har upplevt att mina äldre syskon har svikit mig. Syster 1 genom att slänga i ansiktet på mig att hon räddade mitt liv när pappa hotade att slänga mig i sopnedkastet. Brodern genom att vara konstant överkritisk och sedan fälla kommentaren att han inte blev förvånad efter mitt första självmordsförsök. Han hade förstått att det var på väg, men ändå inte pratat med mamma och pappa. Syster 2 har jag aldrig haft någon egentlig kontakt med, men hon har väl fällt en och annan mindre genomtänkt kommentar. Hon inledde ett telefonsamtal med att säga att hon hört att jag hade fått samma diagnos som hon: psoriasis artrit. Syster 3 sårade mig när hon sa att hon hade undrat hur det skulle gå för mig att få barn med tanke på tidigare depressioner och självmordsförsök. Det sa hon när jag var föräldraledig och led av en förlossningsdepression de luxe. Syster 4 har jag bara tappat kontakten med, men inte känt något behov av att återuppta den. Hon sa en gång då vi delade lägenhet att hon var trött på att inte kunna ta hem kompisar/pojkvänner på grund av mina “psykbryt”. När jag fick beskedet att min äldsta syster hade dött kände jag ingenting och förstod inte varför Syster 3 snörvlade och lipade i luren. När jag för några år sedan fick beskedet av lillsyrran att samma syster 3 hade fått en stroke och gärna ville att jag skulle besöka henne gjorde jag ingenting. Jag är inte med i en amerikansk snyftare där jag skulle komma rusande till sjukbädden hos någon som jag inte pratat med på flera år.

Min uppväxt har inte inneburit missbruk av något slag, ingen misshandel (varken fysisk eller psykisk), inte fattigdom med brist på mat, kläder eller utbildning. Jag har växt upp med 2 föräldrar, jag har 5 syskon varav 4 lever. Hur kan det ändå bli så fel? Det räcker med att alltid ha fått höra att jag har varit bortskämd, att jag läste fel böcker, att jag fick “allt jag pekade på”. Det behövs inte mer än att inte ha fått uppleva samtal vid måltiderna utan att radion fått fylla ut tystnaden, att fysiska krämpor alltid uppmärksammades medan de emotionella tegs ihjäl. Det behövs inte mer. Jag växte upp i den miljön. Jag har depressiva anlag och jag har inte fått lära mig att tycka om att leva.

Jag behöver bekräftelse och det fick jag idag. AG tycker att jag är stark, att jag är en resurs. Hon sa att hon tycker att jag är intelligent och just det behövde jag få höra. Behöver jag få höra. Ofta. Jag är övertygad om att det finns olika sorters intelligens. En hög utbildning eller medlemskap i MENSA är inget entydigt bevis för att man är intelligent. Jag upprepar ofta det här för mig själv eftersom jag är oerhört känslig för att jag inte studerade vidare efter gymnasiet och bara har haft lågt betalda arbeten och som pricken över i blivit sjukpensionär vid 47 års ålder. Pär och hans familj har examen allihop, svärfar är professor. Nu är även Elin på väg att gå om mig med endast 1 år kvar på förskollärarutbildningen. Den delen av mitt dåliga självförtroende är även det ett resultat av min mindre muntra uppväxt.

Städning

I torsdags gick jag och handlade. Då var det 1 vecka sedan jag var utomhus. Tror jag. Regnet öste ned. Riktigt vräkte ned i en uppfriskande åskskur och jag valde med glädje att gå precis då. Jag ordentligt blöt och det var en hel del att handla (1 full ryggsäck + kasse) och det kändes bra att få komma inomhus, men det var så skönt att få komma ut i svalkan och fukten! Pollenhalterna sjönk och maskrosfjunen – som virvlat runt lika tätt som ett snöfall – hade inte en chans. Vädret har fortsatt att vara ostadigt och jag trivs!

Syrenerna blommar!! Jag var nog ensam om att stanna och fota med regnet trummande mot huvan på jackan, men färgerna blir mycket intensivare.

Pär har åkt till Gotska Sandön. Det brukar vanligtvis vara i sällskap med syster, svåger och systerson, men i år åkte han själv. Han skulle ha kommit hem sent i kväll, men det blåser så mycket runt ön att båtturen har ställts in. För första gången sedan han började åka dit har han blivit strandsatt! Han kommer hem i morgon då väderutsikterna kommer att vara bättre och vindarna har minskat från dagens “liten kuling” till “lätt bris”. Medan jag har varit solokvist med favoritsällskapet Bibbi har jag städat. Numera delar jag upp det på 2 förmiddagar, men har kommit på mig själv med att tjuvstarta på torsdag eftermiddag med lättare pyssel. Tjuvstarten startade någon fång i vintras när jag hade så mycket ångest att jag behövde något fysiskt att göra. Jag tycker om att städa och jag har blivit duktig på det sedan jag fick idén om att dårstäda ett rum i veckan för några år sedan. Jag städade från golv till tak. Bokstavligen. Nu vet jag hur äckligt det kan bli på vissa undanskymda, men inte oåtkomliga, ställen och låter det inte gå så långt. Var fjärde vecka Städar Jag Ordentligt och vid varje tillfälle lägger jag till en extra grej till exempel att skura köksgolvet (vilket jag gjorde i fredags) eller att rengöra sopskåpet. Jag kombinerar allt det här med att byta lakan i sängen och att ta en spa-dusch med ansiktsmask. Det är en stor känsla av tillfredsställelse för mig.

Jag sov dåligt i natt. Vaknade tidigt i morse av ont i nacken och i huvudet efter att ha legat illa. Slumrade lite tills det vara dax att stiga upp. Det blev en värkkombo med morgonmedicinerna. Efter frukosten tog jag bussen till Salem. Jag var trött och regnet öste ned igen och jag ville inte bli blöt på ditvägen. Jag hämtade ett paket, skickade ett brev till Elin och handlade lite på Ica och sedan gick jag långsamt hemåt med regnet trummande mot huvan på jackan. Det var så skönt att komma ut, att lyssna till regnet, att känna den uppfriskande fukten och att sniffa på syrenerna.

Gränslöst

“Snösommar” av Kristina Hård. Den andra delen i Kaiserarvet tar vid 4 månader efter att ett luftskepp kraschade in i Kaisertorn och Ingra Varg nästan dog på kuppen.

I och med Linus Kaisers död drar ett oväder in över Sverige. Det för med sig is och snö i sådana mängder att allt begravs. Det handlar nu om överlevnad för alla. Ingra Varg vaknar efter att ha legat i koma i 4 månader. Halvar gör sitt allra yttersta att rädda Claudia från trollens grepp. Finansminister Erik Skog är på jakt efter kartan som kan leda honom till trollguldet och han är övertygad om att Ingra kan hjälpa honom.

Boken är så bra, så bra!! Jag ville inte att den skulle ta slut! Kristina Hård har byggt upp en helt ny värld utanpå den vi känner så väl och hon är skicklig. Det är bara fantasin som inte har några gränser, men det gäller även att behålla en liten smula logik och trovärdighet och jag tycker att hon lyckas med det. Det är länge sedan jag läste så här bra fantasy för vuxna befriad från tonåringar som saknar ödmjukhet, men som har dolda förmågor.

En anledning till att jag inte ville att boken skulle ta slut är att den avslutande delen, “Blodkraxa”, skulle ha kommit ut 2018, men har blivit försenad på obestämd tid enligt förlaget Mörkersdottir.

Chock

Igår blev det faktiskt av att träna med gummibanden. 2 veckor sedan sist, så jag körde ett mediumpass. Jäklar vad det var tufft!! Jag orkade genom hela även om jag fick pusta lite extra ibland, men kroppen var i chock efteråt. Jag har varit beredd på träningsvärk de luxe, men den har inte varit så farlig alls.

Det här med promenader… Jag kan inte ens minnas när jag promenerade senast. Jag minns att det inte var behagligt och det är väl därför jag har så svårt att ta mig över tröskeln. Rent psykologiskt vore det smartare att inte bestämma kvällen innan för då uteblir känslan av misslyckande om jag inte tar mig ur sängen nästa dag. Jag har haft problem med Lergigan. 1 tablett var alldeles för mycket i kombination med både Lyrica och Stilnoct. AG sa att jag ju kan prova med bara en halv tablett, men det fungerar inte heller. Dagen efter är jag så trött att det inte känns som om jag vaknar ordentligt förrän på kvällen när det är dax för nästa dos. Det är bara att inse att jag får låta blir Lergigan tills jag har trappat ned Lyrica så pass att jag inte tar den alls på kvällen. Om När ångesten dyker upp får jag hantera den på något annat sätt så vida jag inte är säker på att kunna sova bort nästa dag.

Segt

Jösses, vad tillvaron känns seg just nu! Hela jag är klistrig som Dumle-kola (jag tycker verkligen inte om Dumle-kola)!! I fredags åkte jag till Södertälje för mitt andra samtal med AG. Värmen hade smällt till, det var tungt att gå från stationen, samtalet gick inte som jag planerat (jag ville egentligen ta upp riktigt tunga saker, men kom aldrig till skott), på vägen tillbaka till stationen var det broöppning för ett stort fraktfartyg och det var bara att stå och vänta i ungefär en kvart. Jag hade mina MBT street-skor på mig eftersom jag inte skulle gå så långt och eftersom de är överraskande luftiga, men satfläsk vad jag fick ont från hälsporren hela vägen upp till höften! Jävla skitskor! De duger endast tur och retur Konsum! Jag kan inte begripa att de faktiskt är MBT.

Skitskor!

Igår var Elin och Robin här på middag och det var väldigt trevligt som vanligt. De är tacksamma gäster och så mysiga att vara med! Pär har köpt en 3D-skrivare det vill säga en skrivare som skriver ut fysiska föremål – det är så makalöst fascinerande att till och med en teknikfiende som jag blir djupt imponerad. Pär och Robin blev stående vid den en hel timme igår medan Elin höll mig sällskap medan jag diskade och plockade undan.

Besvikelser

“De första tolv” av Justin Cronin är uppföljaren till “Flickan från ingenstans”. Jag blev besviken. Jag skulle kunna skriva att det var fel bok för mig just nu, men jag tänker inte bortförklara besvikelsen eftersom jag läste mer än 3/4 innan jag gav upp. Det blev för mycket blod och vampyrer (eller viraler som de kallas i boken), för mycket av actionfilm och hopplöshet. Jag är faktiskt förvånad över att jag tyckte så mycket om den första delen.

“En helt vanlig familj” av Mattias Edvardsson. En spänningsroman som handlar om hur mycket du skulle vara villig att göra för din familj. Dålig. Tråkigt språk och uttjatad handling. Påminde till stora delar om “Störst av allt” av Malin Persson-Giolioto, men inte alls lika genomarbetad eller psykologisk. Den kändes grund med trista karaktärer och för många klichéer.

Tystnad

Det har hunnit gå 9 dagar sedan jag skrev senast. Jag har hamnat i en svacka. Våren och värmen gör att jag har tappat lusten att promenera eftersom jag inte har lust att visa upp min feta kropp. Så enkelt är det. Jag gjorde även ett misstag med medicinerna genom att försöka ersätta den minskade Lyrican med Lergigan varje kväll vilket ledde till att jag blev så trött att jag knappt har lyckats hålla mig vaken om dagarna. Jag har sovit ungefär 12 timmar per dygn och det var inte förrän igår som det slog mig att det kunde bero på Lergigan, så nu får jag klara mig utan den utom vid behov. Inatt sov jag dåligt och även om jag lyckades vakna redan vid 9, så hade jag ingen lust eller motivation att ta mig upp och ut trots att jag hade förberett genom att lägga fram kläder och vattenflaska.

Jag brukar ofta få ont i höften när jag sover. Jag sover nästan alltid på sidan. Smärtan kan vara så intensiv att jag får ont i höften även i drömmen. Av en slump snappade jag upp att det är bra för ryggen och speciellt ryggslutet och därmed höfterna att sova med en kudde mellan knäna, så jag provade det och det gjorde stor skillnad! Problemet är att få kudden att stanna kvar mellan knäna. Nu har jag investerat knappt 500 kr i en ortopedisk kudde från Rehaboteket, men den fungerade inte lika bra som en vanlig huvudkudde. Den är för mjuk och mesig, inte tillräckligt stadig. Förmodligen på grund av att jag inte har fotomodellsmala lår som bara väger några hekto var…. I natt sov jag i läsrummet och den sängen är hårdare. Kanske fungerar den bättre i den mjukare sängen i sovrummet?

Jag vill återknyta till min svåger som kraschade och hamnade på psykakuten. Han låg inne i några veckor medan han gick igenom ett visst antal elbehandlingar och de hade positiv effekt på honom. Nu har han varit hemma i en dryg vecka med antidepressiv medicin och remiss till öppenvården och det är nu det verkligen gäller – den fortsatta vården.

Jag längtar efter vintern…

Alternativ

Det blev ett riktigt bra mediumpass med gummibanden idag! Full koncentration på rörelser och andning. Dessutom fungerade träningen som alternativ till Lergigan. Jag känner verkligen av minskningen av Lyrica. Jag fick byta det orangea bandet eftersom det var sprickor i det och de uppkommer på grund av ganska skarpa ytterkanter på skosulorna. Vad är mer ekonomiskt: köpa gummiband för 149 kr varannan månad eller investera i ännu ett par skor med mer avfasade kanter?

En ny och mer aktuell bild av mina gummiband och (färgen på) träningsmattan.

Jag har alltid varit svag för låtar som svävar och flyter, luftiga arrangemang och gärna en halv tons höjning mot slutet. “Samurai” med Flecks är en sådan låt. Lyssna och njut!

Sedan i somras har jag lagt ut några hundra på solfjädrar. Det kan det väl vara värt, tänker jag, som ett stroke-fritt alternativ till hormonpreparat. Jag har till och med fått ett favoritmaterial: bambu tillsammans med siden. Det blir faktiskt ett helt annat schvung i fläktandet jämfört med de av plast och så känns materialet mycket behagligare. Jag har köpt alla mina solfjädrar hos Fyndiq

Den här har jag i läsrummet. Den passar in med sin grå/svarta färgskala och mönstret av grenar.
Den här passar i köket med sitt fiskmönster. Dessutom är det mitt stjärntecken.
De älskade pandorna har jag i vardagsrummet.