Jag har promenerat både igår och idag. Igår blev det nästan 6 km, men idag blev det bara 3,5 då jag gick tur och retur Salem utan omvägar. Idag hade jag MBT-skorna och jag hörde hur fötterna utbrast “Halleluja!”. Speciellt högerfoten (som är lite större) som blev väldigt klämd av vinterkängorna under gårdagens promenad. Tårna domnade bort och värkte resten av dagen. De värkte för säkerhets skull när jag skulle ut idag och närmade mig vinterkängorna… Skorna är för smala över tårna – jag har korta och breda fötter som faktiskt är väldigt gulliga, men det är knepigt att hitta bra skor. Jag har beställt ett par skoblock som jag hoppas kan hjälpa till att töja ut dem.
Det händer att jag köper vatten på flaska, men det är väldigt sällan. Det är så löjligt dyrt och onödigt eftersom vi har så gott vatten i Rönninge. Dessutom är det ganska svårt att hitta flaskvatten utan kolsyra eller smak. Jag kan inte dricka kolsyrat vatten vilket även jag tycker är knäppt eftersom jag inte har några problem med att drick läsk eller cider. Idag fick jag (kran)vatten på min kvarn när jag läste följande på en mjölkförpackning: “En flaska vatten i affären kostar lika mycket som 2000 flaskor från kranen. Flaskvatten är sämre för miljön – de har åkt flera mil med lastbil. Medan vattnet från kranen inte släpper ut några avgaser alls.” 2000 flaskor med kranvatten. Nu när jag klunkar vatten från morgon till kväll använder jag min knallrosa Klean Kanteen-flaska.
Jag promenerade till Salem (20 minuter) och via tennishallen hem (40 minuter). Enligt min stegräknare är det 5 kilometer dvs. en halv mil. Det var ett makalöst vinterväder med knallblå himmel, en sol som orkat upp över horisonten (det var vid 10-tiden) och 10 minusgrader. Livsandarna vaknade. Men det går en gräns här i Rönninge/Salem. Gränsen utgörs av järnvägen och det handlar om plogning. På min sida plogas bilvägar och parkeringar. Punkt. Absolut inte trottoarer och knappt gångvägar. När jag har passerat järnvägstunneln vid Hagavägen och kommer till gångbron mot Salem, så är framkomligheten föredömlig. Skillnaden är så tydlig att det är pinsamt! På hemvägen var det plogat fram till “tennisbron” över järnvägen där jag fick trippa fram i tidigare fotspår hela vägen ned till tennishallen. Där finns en parkering och en bilväg, så där var det plogat. Suck. Samma sak varje vinter.
Jag har minskat skärpan och lagt till en vinjett, men inget mer. Vilket ljus!
Jag funderar en hel del på orsakerna till ångestattacken i tisdags. Pär påpekade att jag ju har haft den här förändringen i tankarna länge och när den väl påbörjas slappnar jag av samtidigt som jag stressas just för att förändringen är så avgörande. Krasch! Det handlar oxå om mina rutiner. Jag älskar mina rutiner! Det är de som får mig att fungera, som gör att jag slipper tänka och det är de som gör mig oflexibel och att jag stressas när de ruckas på. De 2 senaste dagarna har jag tagit tillbaka en del av dem genom att få äta ordentlig mat, men framför allt genom att jag har gjort det på de tider jag har blivit så van vid. Känslan av det kaos som förändringen fört med sig har minskat. Men. Jag mår inte toppen direkt. Ångesten lurar i bakgrunden och jag kan inte bestämma mig för om jag ska dämpa den med en ökad dos av Lyrica eller inte. Jag känner igen ångesten från vintern 2011/12 för plötsligt står jag inte ut med tystnad, så jag lyssnar på en bok hela tiden om jag inte tittar på film med Elin. Jag har inte haft min läs & testund på ett par veckor eftersom jag inte kan koncentrera mig på sammanhängande text. Jag brukar tycka om att lufsa runt i en mörk lägenhet, men nu tänder jag nästan alla lampor när det skymmer vid 16-tiden. Det är inte bra. Inte bra alls.
Julen kan vara mysig. Julen kan vara en prövning. Julen är inte likgiltig. Varje år skrivs det och tycks det om alla som är ensamma just kring jul. Det finns de som är ofrivilligt ensamma och som mår dåligt av det och så finns det de – vi – som väljer att vara ensamma och som inte mår dåligt av det. Jag kan inte låta bli att undra om de som mår dåligt under julen, mår dåligt för att det är en prövning eller för att de upplever det som att de inte lever upp till omvärldens förväntningar och märkliga krav på hur julen ska upplevas? Det anses bättre att fira jul tillsammans med fullständiga främlingar än att sitta ensam. Ensam är ett fult ord så här års.
Jag har upplevt några olika konstellationer genom åren. När jag bodde hemma rådde rutiner och traditioner. Utomhusgranen tändes på lucia, inomhusgranen kläddes dagen före dopparedagen medan “Beatrix Potters jul” gick på tv:n i bakgrunden med dansande grisar och möss. Storhandlingen på Obs! (det heter Stora Coop numera) klarades av någon vecka innan jul och skinkan griljerades en viss dag. När Elin var liten firade vi jul hemma på Fornbacken med svärisarna som kom ned från Luleå. Det var nog ungefär när vi flyttade hit till Rönninge som vi började fira med Vårat Gäng hos svärisarna på Klara Östra och det har vi fortsatt med. Julen 1999 dog pappa och det var några jular efter det som var extra tunga. Julstämningen har allt svårare att infinna sig. Jag mår dåligt av att det börjar julhetsas redan i oktober och som motreaktion har jag tvingat fram en allt mer nedtonad jul här hemma. De senaste åren har vi inte ens haft en gran utan bara en bordsgran från Clas Ohlson. Det är knappt att nyårsfyrverkerierna har tystnat innan jag river ner de få juldekorationerna. Äntligen vardag igen!! Jag mår illa av frossandet vid julbordet. Svärmors julmat är den godaste utan konkurrens, men mängden… Det är äckligt när man tar om både 2 och 3 gånger av sillen & potatisen innan man ens har kommit till varmrätterna som det oxå äts flera portioner av. Lite senare blir det fikabröd och julgodis. “Ät mer annars får vi äta julmat fram till påsk!” Hur lite mat svärmor än gör, så är det ändå för mycket. Ingen annan gång under hela året äts det så mycket mat och jag undrar varför?! Urgamla traditioner som hänger i sedan jordbrukssamhället när man arbetade hårt, slaktade djur under hösten och verkligen unnade sig till jul. Den här julen talade jag om för Pär, en månad i förväg, att jag inte hade för avsikt att följa med. Han blir inte lika upprörd längre, har väl resignerat, men han fick ur sig något om att det kanske inte vore för mycket begärt om jag följde med därför att han och de andra ville det. Varför skulle någon vilja ha mitt motvilliga sällskap? Jag har firat både julaftnar och nyårsaftnar med hjälp av flera extra Lyrica som har gjort mig behagligt avtrubbad och sedan dödstrött och så vill jag inte ha det. Jag har aldrig bett någon göra något/följa med på något “för min skull”. De ska vilja det själv, annars gör det hellre ensam. Så igår var jag ensam hemma med Bibbi och Selma. Lugnt och skönt. Sov ett par timmar i soffan. Jag åt lasagne av märket “Familjen Dafgårds” och det var gott. Ingen julmusik. Ingen Kalle Anka. Ingen alkohol. Inget prat. Det är en god jul för mig.
Klockan kvart över 8 satte jag fart mot vårdcentralen. Det var ljuvligt ute med 6 minusgrader och alldeles molnfri himmel och en sol på väg upp. En granne sopade sin trappa.
“God morgon!”, sa jag på ett ovanligt gott humör med tanke på att jag inte hade ätit på 12 timmar eftersom jag skulle lämna prover.
“Det är kallt idag.”, svarade hon.
“Det är så här det ska vara!”
“Passa på och njut för det ska bli sämre igen.”
“Absolut!” Glädjeseriemördare, tänkte jag för mig själv.
Det tog 25 minuter till vårdcentralen och jag hade suttit och väntat i de stipulerade 15 minuterna när det blev min tur. Det här går som en dans!
“Ja, Ewa”, började labbassistenten (?) innan jag ens hunnit hänga jackan på kroken, “jag vill inte gör dig upprörd, men din läkare har inte skickat in någon remiss om vilka prover som ska tas.”
“Okej…” Kom inte och säg att jag måste göra om hela fasteskiten och komma tillbaka en annan dag för då…
“Du får gå till receptionen för där kommer de åt journalen och kan se vilka prover som gäller och sedan kommer du tillbaka hit.”
Damen i receptionen kunde inte hjälpa mig på det sätt labbassistenten sagt.
“Jag ska boka in dig hos en sköterska…”
Jag avbröt henne.
“Jag har fastat sedan igår kväll och vill klara av det här idag!!” Lågt blodsocker, ni vet.
“Du ska få lämna proverna idag”, sade hon med ett lugnande tonfall. “Du kommer att få vänta max 10 minuter.”
“Ja, men då så…” Du skulle inte ha använt ordet boka eftersom det antydde att jag skulle behöva komma tillbaka en annan dag. Du skulle ha sagt ‘träffa’!
Jag satte mig att vänta. En mamma med en liten pojke på dryga året gjorde sig ordning för att gå hem. De hade tagit blodprov på honom för han hade ett plåster på ett av sina små fingrar och belöningen i form av en plastfigur i den andra, ostuckna handen. Han verkade rätt belåten med sakernas tillstånd, men han ville ändå inte att vi skulle tro att han inte hade lidit, så han sa “Aj!” då och då medan han höll upp fingret. “Aj!” Sedan kom sköterskan och ropade in mig.
“Vad kan jag hjälpa dig med då?”, sa hon. Naturligtvis hade hon inte fått någon information. Duh!
“Ingenting”, svarade jag. “Det är min läkare som har gjort bort sig och glömt remissen till provtagningen. Labbassistenten kan inte komma åt journalen.”
Sköterskan såg att det rörde sig om så gott som samma prover som i september, men för säkerhets skull ringde hon och frågade och då var det ju lika bra att han skickade in remissen själv när han ändå höll på.
Tillbaka hos labbassistenten. Ingen remiss. Vi väntade i någon minut medan hon uppdaterade sidan med jämna mellanrum och sedan dök den upp. Nålsticket kändes knappt och hon fyllde 4 rör och sedan var jag äntligen färdig. Jag tycker inte om min vårdcentral. Jag tycker inte om min slarvige och nonchalante läkare, men jag tänker inte lista mig hos någon annan för – tur i oturen – behöver jag sällan gå dit.
Jag hade bråttom ut i den härliga vinterluften och så fick jag äntligen bryta fastan med en banan och en smoothie. Det tog 25 minuter hem oxå. Jag passerar ett dagis och när jag gick till vårdcentralen var det fullt ös med meterhöga färgstarka blöjnissar som åkte pulka. Tjo och tjim! På väg hem passerade jag där igen och då var det en liten kille som frågade vad jag hette.
“Ewa. Vad heter du?”
“Harry!” Han sa det så klart och tydligt, med rrrrriktiga rrrrr.
“Hej, Harry!”, sa jag och började gå igen.
“Vad heter du?” hördes en annan röst. Jag stannade och vände mig om.
“Ewa.”, sa jag igen. “Vad heter du då?”
“Emil.”
Jag gjorde tummen upp åt honom och fortsatte hemåt. Jag hörde hur han meddelade alla andra denna viktiga information som han så modigt hade lyckats få fram. “Hon heter Ewa! Hon heter Ewa!” Småfolket är minst lika snabba som FB att sprida info.
Det var naturligtvis Ice Bugs-väder och jag fick ont efteråt igen. Höger knä. Jag får ofta en känsla av att min kropp är sned, snedvriden och ojämn. Sedan kom efter-provtagning-huvudvärken. Jag hade ingen möjlighet att sova middag idag och känner mig sänkt nu.
Harmageddon. Ragnarök. Världens undergång. Nostradamus. Titanic. Jag drömde faktiskt om något Titanic-relaterat inatt och man behöver inte någon drömexpert för att begripa varför. Jag lade mig med hopp om att Hillary Clinton skulle klara det, men vaknade till Donald Trump som president i USA. Undergångsstämning. Jag förstår inte. Hur är det möjligt?! Trump i väster. Putin i öster och längre ned i Europa finns IS. Putin har skaffat sig makt på odemokratiska vägar. Trump har fått makt på demokratiska vägar. Båda är lika otäcka. Trump är så okunnig att det läskigt och Putin är enbart läskig. Jag trodde att amerikanerna var ett intelligent folk, men att de är så sugna på förändring för förändringens skull att de väljer en rasistisk, sexistisk, makthungrig, arrogant och okunnig människa till ledare för sitt land säger egentligen mer om dem än om den nya presidenten. Människor som Donald Trump och för all del Hillary Clinton som vill ha makt, som strävar efter makt, ska inte få makt. De är absolut minst lämpade för det. Makt förutsätter ödmjukhet, som i och för sig är väldigt oamerikanskt och vill man ha makt saknar man ödmjukhet. Begriper amerikanerna vad de har ställt till med??!! Vet ni vad min första tanke var när jag vaknade i morse? Om det blir världskrig kommer jag att begå självmord innan jag blir lidande av det. Vilket jävla sätt att börja en dag.
Hur är det möjligt?! Det är november. Sverige ligger på norra halvklotet. Årstiden heter vinter. SMHI har varnat för snöfall, till och med kraftigt snöfall i en dryg vecka. Ändå blir det snökaos. Skolorna stänger. Hur är det möjligt?! Här i Rönninge har vi fått ca 10 cm snö och det räcker för att bussarna ska bli stående. I Kiruna är 10 cm snö som en fis i rymden. Snöröjarna har blivit tagna på sängen. Igen. Stockholms innerstad är bokstavligt talat insnöad. Lastbilar och bussar behöver inte dubbdäck före 1 december trots att det inte är så jävla märkligt om snön kommer redan i november, så de blir stående eller hamnar på sniskan över vägarna och stoppar upp all annan trafik. Och så alla snöanalfabeter som bor i den här delen av Sverige… Snofsiga dunjackor, pälsmössor som hör hemma i Ryssland och vinterkängor som tål allt från duggregn till 30 minusgrader – de använder paraply när det snöar. Jamenhärreguuuuud…. Ut i snön med er! Använd apostlahästarna. Låt det ta tid att ta sig fram, så slipper ni ta er till gymmet för att springa på löpbandet som en annan hamster i ett hjul. Ta fram skidorna och börja träna för Vasaloppet. Var inte såna mähän!
Den här dagen har varit bättre. En anledning att komma ur sängen klockan 8 är att Bibbi – och för tillfället Selma – måste få frukost och idag var det mitt ansvar eftersom Pär och Elin åkt till Öland över helgen. Jag kom upp och jag stannade uppe. 20 över 9 gick jag ut och påbörjade ett hasande runt Flaten som tog 70 minuter. Det var gruvligt tungt, men ganska skönt. Solen brakade ned från en illande blå himmel och vid den tiden på dagen var det “jacksvalt” i skuggan och det uppskattade jag.
Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.
Medan jag lufsade framåt bestämde jag att jag skulle kika in hos Kaffestugan och köpa en tomatfralla till lunchen. Och ett wienerbröd. Det var sjukt länge sedan jag åt ett wienerbröd! Medan jag stod i kön (det var full rulle där idag) såg jag bitar med morotskaka. Det var ännu längre sedan jag åt morotskaka och jag älskar morotskaka. Morotskakan delar favoritbakverkens första plats med Napoleonbakelsen (som de oxå hade idag). Jag blev så salig att jag valde att inte välja utan att köpa både wienerbrödet och morotskakan.
Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.
Jag var inte ensam om att avsluta promenaden på Kaffestugan. Jag hade mött en kvartett äldre damer med en hund som gick runt Flaten åt andra hållet och de dök upp igen på fikets uteservering. Socker, fett & kolhydrater är mumma för en deprimerad själ.
Nu under hösten inleds etapp 2 av byggandet av nya Rönninge centrum. Det för med sig att även pendeltågsstationens trapphus och gångtunnel piffas upp och det protesterar jag inte emot.
Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.
När vi flyttade till Rönninge för 17 år sedan fanns det en delfinmålning på väggen till vänster (väggen kom inte med på bilden). Jag älskar delfiner och det gjorde jag redan då och såg det som ett tecken på att det skulle bli bra att bo här och det stämde ju.
Jag hade tänkt promenera idag. Jag har suttit och legat en stor del av helgen – och det var välbehövligt; igår sov jag till halv 14!! – och idag behövde jag göra något fysiskt, men redan på väg ut från gården kände jag att jag inte hade den minsta lust att släpa min lekamen runt i omgivningarna, så jag tog tag i städningen av balkongen och vår trappavsats. Något som jag har funderat på i ett par veckor. Först av allt stödhandlade jag på Konsum. Sedan släpade jag så mycket jag kunde till förrådet. En del skräp som ska vidare till återvinningen, men även en rejäl trälåda som vi har haft balkongblommor i (de dog rätt snabbt, så det experimentet gjorde vi inte om) inklusive några stora lerkrukor (vi hade rejäla benjaminfikusar i flera år, men när vi flyttade hit till Rönninge, så ville de inte vara med längre – meh!) som var så satans tung och otymplig att jag fick stanna och vila 2 gånger på den korta vägen till förrådet. Den har varit en nagel i mitt estetiska öga lääääänge (den har varit förvisad till trappavsatsen i fler år och blivit kvar där), men Pär har fäst sig vid den av någon obegriplig anledning och har inte ens velat flytta den till förrådet. Bra kvinna reder sig själv! Med hjälp av ben- och armmuskler och envishet står den nu där jag vill ha den: ur syn, ur sinn. Om Pär bär tillbaka den åker han på stryk. Det enda som står på trappavsatsen nu är en bänk, en spade och en sopkvast som är så ful att man häpnar (den står i begrepp att uppgraderas). Jag tog bort alla spindelvävar jag kom åt, rengjorde en del av räcket med svinto (en grön beläggning – mögel? mossa?) och dammsög. Som pricken över i diskade jag lampkupan till ytterbelysningen. Nu är det så fint och rymligt att jag kikar ut genom dörren med jämna mellanrum bara för att njuta.
Balkongen, som jag egentligen tog först, har trätrall precis som trappavsatsen. Trätrall som vi inte brytt oss om att olja in, men som inte är ful på något sätt. Det samlas löv och damm där ute och om vi hade varit smarta hade vi städat varje vår, typ, inför utesäsongen, men vi är inte smarta på det viset. Jag sopade och dammsög och bar ut en del, för mig, oönskade föremål som en frigolitlåda som vi har förvarat grönsaker i för länge sedan när vi prenumererade på ekologiska grönsaker och en rostig papperskorg i metall med Musse Pigg på (den var Elins när hon var liten) där det låg diverse renoveringsskräp från förra året. Vi har en liten 2-sitssoffa av trä med möjlighet att förvara saker under locket och vad hittade jag där? Jo, en bit grön presenning, 2 keramikfat som hör ihop med de 2 krukorna jag baxade ut till förrådet och en gammal ihoptorkad limpensel. Jag blir så trött… Vi har hade en liten dörrmatta på utsidan av balkongdörren som jag försökte skaka dammet ur, men den var sliten på gränsen till spröd, så jag valde att slänga den. Det blev en till vända till förrådet. Nu är även balkongen betydligt trevligare att vara på och lampkupan är åter genomskinlig. H
Vet ni vad jag önskar mig? En container. Ni läste rätt. En container. Där skulle jag dumpa precis alla prylar jag inte längre behöver eller vill ha kvar. Bara slänga i rubb & stubb utan minsta hänsyn till om det är textil eller metall, brännbart eller miljöfarligt. Dumpa, dumpa, DUMPA!! Det enda jag känner att jag står ut att ha en större mängd av är böcker, men till och med där rensar jag ibland. Färre prylar är mitt mål. Köper jag nytt av något åker motsvarande gammalt ut. Utom böcker då. Att rensa och städa är en yttre detox som jag rekommenderar alla.
Jag strosade runt Flaten idag. Det tog 70 minuter och kändes lite tyngre än igår, men det var skönt. Jag sov knappt 6 timmar inatt och i kombination med förkylning tog det ut sin rätt.
För 1 månad och 1 dag sedan var den här eken bar.Idag är den täckt av ljust gröna löv.
Jag mötte honom på krönet av backen vid Villa Talliden. En vuxen man som cyklade på trottoaren. Den trottoaren är normalbred och har vägen på höger sida och en sluttning uppåt, in bland diverse växtlighet, till vänster. Till en början höll jag mig kvar mitt på trottoaren eftersom jag tog för givet att han skulle ha förstånd att svänga ut på vägen. Trottoaren är för gående – duh! Icke. Han trampade målmedvetet på. Då klev jag åt vänster, in mot växtligheten. Döm om min förvåning när han forcerar sig förbi mig på min vänstra sida utan att sänka tempot det minsta! “Cykla inte på trottoaren!”, utbrast jag, men inte ilsket eller provocerat utan resignerat. Han svarade något, men jag hörde inte vad. Jag kan tänka mig att det var något om att han minsann har lika mycket rätt och bla, bla, bla. Det som jag kallar “Jag har rättigheter, men inga skyldigheter-köret”. Små knattar som cyklar på trottoaren säger jag ingenting om såvida de inte har både mamma och pappa i släptåg. På varsin cykel. På trottaren. Då jävlar… Om en unge inte känner sig tillräckligt trafiksäker för att kunna cykla i vägbanan (jag pratar över huvud taget inte om cykelbanor för det handlar inte om det just nu), så ska ungen hålla sig hemma. En vuxen som cyklar på trottoaren… De områden av Rönninge där jag promenerar är inte så hårt trafikerade att cyklisterna måste ta skydd på områden som är avsedda för mig som gångtrafikant. Ned från trottoaren, för böveln!!
Jag var infernaliskt trött. Jag hade fortfarande ont i handleden. Jag ville ut. Kroppen måste få röra på sig. Det blev en ganska långsam bok-promenad (ingen musik) på 80 minuter. Bitvis var det skönt. Mina förbannade vrister… Jag har haft så ont resten av dagen. Insmörjning med Voltarensalva och på med Back-on-track-stöden. Det känns bättre.
Upp vid halv 9 och ut 1 timme senare. Stavgång i 70 minuter och idag gick det betydligt lättare även om jag blev klen i armarna mot slutet och inte hade mer än styrfart uppför den sista backen plus trapporna. Mina vrister har blivit bortskämda i vinter när jag har haft vinterskor med skaft som har gett stöd. Övergången till MBT gör att de får jobba betydligt hårdare och jag blir både trött och får ont. 6 plusgrader och sol på en illande blå himmel – det var härligt! När jag kom in på gården fick jag se en citronfjäril och när citronfjärilen är den första fjärilen betyder det att sommaren blir varm.
Dagens låtlisterepresentant är Sia med låten “Sweet design”. En bra stavgångslåt!
En av anledningarna till att jag trivs så bra i Rönninge är närheten till vatten. Jag har alltid trivts i och i närheten av vatten. Jag tycker om att simma och jag tycker om den fuktmättade luften som finns vid vatten. Vatten är en förutsättning för allt liv. Det är den bästa törstsläckaren och jag kan göra te av det. Delfiner och uttrar är mina favoriter och de är vattendjur. Jag är född i fiskarnas tecken – mer vatten. Jag tycker om vattnets alla former: is, snö, regn, dimma. Utan vatten finns inte regnbågen. Det är ett kraftfullt element och oerhört tålmodigt; en mikroskopisk spricka och det tar sig igenom och det kan urholka en sten om det får hålla på tillräckligt länge. Att kunna få så mycket vatten jag behöver genom att öppna en kran är en oerhörd lyx. Varmt vatten att duscha i eller kallt vatten som är friskt och drickbart och just Rönninge har ovanligt gott vatten.
Flaten i mitten av mars. Det ligger en tunn isskorpa där man fortfarande kan se var skridskobanorna plogats fram.
