Etikett: MBT

Mycket

Jag promenerade 65 minuter i MBT-skorna och med den tunna jackan för nu är det barmark och plural plusgrader. Det var ganska skönt, men jag vet inte hur jag ska komma till rätta med tårna på högerfoten. De domnar. Förr eller senare domnar de och det spelar ingen roll vilka skor jag har eller om det är med eller utan snörning. Det gör ont och det värker ett tag efter att jag har befriat fötterna från skorna.

Planerad inflyttning om ett halvår…

Pär är sjuk, han har kraschat igen och sovit i ett par dygn. Selma är riktigt dålig med en otrevlig parasit i magen och en bakteriell infektion. Pär och jag åkte till veterinären med henne igår eftermiddag på en akuttid eftersom hon inte äter själv. Elin arbetade; hon hade ett av sina återkommande uppdrag för Nannyakuten. Vi tillbringade 2,5 timme hos veterinären – att åka in akut medför inga som helst fördelar eftersom man passas in mellan de bokade patienterna, så att vänta är det som gäller, men en extra avgift på en dryg tusing har de fräckheten att ta ut – och Elin mötte oss där när hon slutat och så åkte vi hem tillsammans. Det blev pizza till middag. En middag som vi åt kvart i 20 på kvällen. Jag kämpar på med brillorna och börjar – tyvärr – vänja mig vid att aldrig se riktigt tydligt. Boken jag läser just nu har jag hållit på med ovanligt länge just pga. glasögonen. Jag har ingen lust att ens försöka läsa. Jag kan inte koncentrera mig. Det hänger över mig som ett dåligt samvete. Jag är hjärtligt trött på det! Det är möjligt att Elin flyttar hemifrån snart. Vi har lämnat bud på en etta här i Rönninge och vi väntar otåligt på besked från mäklaren. Det finns tydligen en spekulant till. Det är mycket nu och inte mycket av det är positivt. Jag reagerar genom att dra mig inåt, att bli oåtkomlig för att kunna processa allt i stillhet och det är inte alltid det som är bäst för mig. Nödutgången finns kvar…

 

 

Spiken

Termometern visar 4 plusgrader. Regnet öser ned och det blåser som bara den. När jag promenerade tidigare idag var det 3 minusgrader och isigt. Ett väderomslag som heter duga. Det blev 30 minuters tempopromenad till Salem och 45 minuters lunk hem igen. Jag hade mina dubbade isbuggar. Kallt om ansiktet. Det var ingen höjdare och spiken i ryggen är tillbaka efter … jag vet inte hur länge. Jag har känt av den efter de senaste promenaderna och det har förmodligen att göra med att jag inte har använt MBT-skorna. Idag har spiken suttit kvar trots en värkkombo, ryggövningar och 2 omgångar med massagebältet (som jag fick gräva fram från garderoben). De olika åtgärderna har lindrat värken, men det gnager…

 

 

Odubbat

En tvådelad promenad med tempo! 35 minuter plus 20 minuter. Ett flertal plusgrader, men smyghalt. Jag hade mina odubbade Ice Bugs och även om jag inte halkade och stod på öronen, så gled jag till med foten ibland. De är jobbiga att gå med jämfört med MBT-skorna; det är låren som får jobba och som blir stumma.

Efter 1,5 dygn med mina trippelslipade brillor kan jag konstatera att omställningen har gått problemfritt utan yrsel, men med lätt huvudvärk. Däremot fixar jag inte att läsa med dem eller att sitta vid datorn. Det avsedda området i glaset är så begränsat att jag blir tvungen att hålla huvudet i en ställning som är allt annat än avslappnad. Jag har 3 månaders garanti och om jag absolut inte kommer överens med dem kan jag byta. Det behövs minst 2 veckor för hjärna och ögon att vänja sig och jag har för avsikt att vänta 2 veckor, men jag är pessimistisk…

Trippelslipning

Hela vägen till Stockholm City och alla rulltrapppor för att komma fram till optiken och hämta mina nya glasögon. Mina nya trippelslipade glasögon. Det tar tid att vänja sig, det har jag förstått. Minst 2 veckor, men jag har hela 3 månader på mig att komma överens och om jag, mot förmodan inte gör det, så får jag byta tillbaka utan kostnad. Jag har de nya på mig nu och trippelslipningen innebär att glasen är indelade i 3 fält. Översta fältet är för det vanliga distansseendet. Det mittersta fältet är avsett för när jag sitter vi datorn. Det sista fältet kan jag använda när jag läser och det fungerade inte alls. Jag fick ha huvudet i en ansträngd vinkel och synfältet är oerhört avgränsat. För att kunna se hela textraden lika tydligt måste jag vrida hela huvudet och den tekniken använder jag inte i vanliga fall, då rör sig endast ögonen fram och tillbaka. Det är likadant nu vid datorn. Hopplöst att lokalisera det rätta avståndet och vinklingen för att texten ska bli läslig. Jag ger glasögonen 2 veckor….

Nya skor igen. Ice Bugs utan bugsen med andra ord odubbade. Ice Bugs samarbetar med Michelin däck. De är sköna och jag kände mig lugn när jag gick ned till tåget i morse och det var sol och frost. Den här odubbade sulan känns mer pålitlig än MBT:s wibram anti-halk-sula.

Igår åt vi indisk kyckling med ris och naan-bröd och det var sååå gott! Kolhydraterna i riset och i brödet hörde av sig senare på kvällen genom att göra mig sugen, sugen, sugen. Jag åt de 3 pingvinstänger jag hade för avsikt att ha på fredag. Och så 6 rostade skivor med smör. Jag mår bäst utan snabba kolisar; jag slipper känslan av uppblåst mage och sötsuget. Gårdagen var ett skolexempel på hur kolisarna drar ned mig i fördärvet.

 

Lerigt

Det blir aldrig att jag går runt Garnudden lika ofta som jag egentligen vill. Antingen är det Salem som är målet eller så behöver jag handla och Konsum ligger i motsatt ände eller så regnar det eller har regnat och då blir det lerigt. Idag gick jag runt Garnudden trots att det har regnat och det var lerigt, men det var skönt. Det tog hela 85 minuter från start till slut, så det går inte så fort numera, men jag stannade några gånger och lyssnade på tystnaden och söp in de knallgula björklöven mot en lika knallblå himmel. En promenad för själen lika väl som för kroppen.

Det är en dryg vecka sedan jag skickade in mina “trasiga” MBT-skor för undersökning. Igår mailade jag för att höra vad som händer och idag ringde M. De kommer att skicka ett par nya skor. Ett helt nytt par!! Trots att jag tolkade det hon sa som att skorna egentligen inte är trasiga. Jag sade att jag tycker att det är väldigt generöst och M svarade att de vill att kunderna är nöjda. Ändå är jag orolig för att behöva börja om och genomlida en ny omgång med skavsår, plåster och silvertejp…

På eget bevåg

Jag gick till Salem via tennishallen i en stadig lunk och det var väldigt skönt och tog 35 minuter. Jag skickade ett paket (mer om det längre ned) och hämtade ett annat från Footway med mina nya träningsskor för att ha inomhus (New Balance som är väldigt bekväma). Jag passade på att hämta ut recept oxå. Det var frestande att gå hemåt via Fjärilstigen och Statioil, men jag påminde mig själv om att tagga ned ambitionerna och jag skulle till Konsum oxå. Vår Konsum som hade nypremiär idag efter att ha varit stängd i 3 dagar. Vilket lyft! Väldigt fräscht och rymligt med nya kyl- och frysdiskar över allt. Grönsakerna har stängts in bakom glasdörrar och inget kan trilla ut på golvet längre. 2 vanliga kassor och 2 självbetjäningskassor. Ny belysning och nya STORA skyltar på utsidan. Jag strosade runt lite extra medan jag lokaliserade det jag skulle köpa, pratade lite med personalen som var idel leenden – de har fått en trevligare arbetsmiljö och jag hoppas att den fungerar för dem. Alla Coop Konsumbutiker ska vara upplagda på samma sätt och ha ett enhetligt utseende.En elektriker handlade oxå (kanske en av dem som har jobbat med renoveringen?) och på ryggen på hans tröja stod det: “Kompetenta elektriker är inte billiga. Billiga elektriker är inte kompetenta.”. Klockrent! På väg ut såg jag butikens fd chef, Ulle som övergav oss för ca 2 år sedan för att chefa för en butik i Stockholm. Hon har fått barn! Grattis! Jag skulle ha velat klämma på den omstoppade limpformade figuren i vagnen, men hon pratade med 2 damer, så jag fortsatte ut, men hon kände igen mig och hälsade.

Mina senaste MBT-skor. Vilka sorgens barn de har visat sig bli. Sju helsikes skavsår i början och den senaste månaden har de varit rena plågorisen. På impuls skrev jag till kundtjänsten hos MBT-skor Sverige och frågade om de kunde vara så att de helt enkelt är “trasiga”. Det var den 29 september. Dagen efter fick jag svar från M med ett telefonnummer, men jag ringde inte förrän igår. Hon blev lika fundersam som jag känner mig, särskilt som besvären försvinner med de gamla skorna (som jag hade idag). Då föreslog hon att jag skulle skicka skorna till dem för “undersökning”. De kan ju vara felkonstruerade som vilken annan produkt som helst. Varför inte? Idag skickade jag iväg dem. Jag är hänvisad till mina gamla och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om hur det går för sorgebarnen. Jag fick betala 70 kr i porto för att skicka iväg dem och kanske kommer de tillbaka i samma skick eller så får jag ett par nya eller tillgodokvitto. Fortsättning följer!

Från och med i morgon kommer jag att öka dosen av Sertralin från 150 mg per dag till 200 mg och jag gör det på eget bevåg. Att försöka komma i kontakt med en läkare är lögn i helvete, rent ut sagt. Jag har ätit SSRI-preparat i 30 år och kan hantera eventuella biverkningar. Senaste gången Elin var hos sin läkare för att få något mot ångesten valde han att höja dosen Sertralin i stället och det har fungerat för henne. Ångestmedicinen hon fick har hon inte behövt. Varför föreslog inte min läkare samma sak? Den vårdcentralen är värdelös!  Elins läkare finns oxå där, så det är väl snarare min läkare som är värdelös!

En tvärmulen eftermiddag när solen plötsligt bryter igenom…

 

Orken och lusten tryter

50 minuters promenad i stadig och jämn lunk och det var skönt. De gamla MBT-skorna. Det var svårt att komma iväg. Jag har tappat lusten och motivationen helt. Jag känner av min stora mage hela tiden. Hur gärna jag än vill kommer jag inte undan den. Kläderna känns trånga trots att jag vet att jag har gått ned 8 kg. Jag känner mig äcklig och misslyckad. Varför ska jag fokusera på det jag faktiskt klarar av?! Det är ju så satans futtigt och gör ingen skillnad och inte går jag ned i vikt heller. Vågen ligger fortfarande i tvättkorgen, men det är överraskande svårt att stå emot att kolla vikten. Jag har ångest större delen av dagen – den kommer och går – trots mer Lyrica, men jag sover åtminstone. Hälsporren biter sig fast som en äcklig fästing trots MBT och trots massagebollen. Såret i mungipan, som brukade dyka upp några gånger per år och som jag blev av med tack vare salvan “Munsår”, verkar ha kommit för att stanna. Några dagars uppehåll och så är det tillbaka. Nu har jag använt salvan 3 gånger dagligen i 5 dagar utan bättring, så jag har skrivit i Vårdguiden om läkartid. Det är inte herpes och det beror inte på blodvärdet. Förmodligen stressrelaterat. Jag har ont i handen och tummen och blir väl tvungen att lära mig skriva med vänster hand. Morgondagen är träningsfri vilket känns som en lättnad samtidigt som jag blir rastlös. Det händer inte ofta, men de senaste dagarna har jag varit uttråkad. Jag är så in i helvete leds att jag inte vet vart jag ska ta vägen!!

Ont

I lördags gick jag en pakethämtarpromenad på 60 minuter. En stadig lunk i fenomenalt höstväder. Jag använde mina gamla MBT som kändes som tofflor. Ingen antydning till skavsår på hälarna och – trots att det är samma modell – mer utrymme för tårna. Jag fick inte ont efteråt heller. På eftermiddagen och kvällen hade en sjuhelvetes ångest och vallningar. I och med den promenaden blev det träning 2 dagar i rad och på söndagen var jag äckeltrött och deppig. Det var väl efterdyningarna av ångesten oxå.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden och det var tufft. Tufft, men så skönt! Och så ont efteråt. Både Tigerbalsam och Treo för ryggvärken. Jag tror jag behöver nya inneskor… Jag har ont i handen oxå efter korsordslösandet. Det känns svårt att komma åt med värktabletter, men balsamet hjälper en del.