Etikett: läsa

Jag vann ett pris!

Storytel har en podd där de pratar om böcker och om att läsa/lyssna. I den senaste podden, nr 26 pratade de om fin och ful litteratur och ville veta vad vi som lyssnar tyckte. Det fanns en möjlighet att vinna ett par Storytel-orangea hörlurar. Min uppfattning om vad som är fin och ful litteratur har varit tydlig länge och jag skrev så här:

“…har bara en sak att säga om finlitteratur och fullitteratur: det finns bara åsikter. Det finns ingen fakta som säger att en bok är bättre / finare än en annan. Hur 17 kan forskare uttala sig om vad som är bra och dålig litteratur?! Det finns knep för att bygga upp en skickligt berättad historia, men om den sedan hör hemma i nobelhyllan eller i kiosken, avgörs av läsaren. Samma sak med Melodifestivalen och Oscarsgalan: åsikter, åsikter, åsikter. Läs, bara läs! Stephen King är på väg att få upprättelse. Han är snart i finsalongerna av någon anledning. Han är en av de absolut skickligaste berättarna, tycker jag (åter igen – en åsikt), men har rynkats på näsan åt hittills. Vem bestämmer det? Det finns bara en sorts litteratur och det är de böcker jag läser och tycker om. Basta!”
De tyckte om det och jag vann hörlurarna!

Outgiven, men läst

Den 29 februari så jag ett FB-inlägg från Bokus där de efterlyste 5 frivilliga till att läsa en bok som är översatt till svenska, men som inte har kommit ut än (den släpps i övermorgon). Jag läste vad en handlade om, blev intresserad, anmälde mig och fick ett manus hemskickat. Mitt uppdrag var att läsa den och lägga upp en recension på Bokus sida och då skulle jag få ett inbundet exemplar av boken gratis. Det var en riktigt bra bok och jag läste den ut den på 6 dagar. “Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Här är min recension och den är något längre än den som Bokus fick eftersom jag var tvungen att korta ned den innan jag kunde publicera den.

Det är inte ofta jag läser böcker av italienska författare, men nu har jag läst ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Det är den första boken av fyra i ”Neapelkvartetten”. Elena Ferrante är en pseudonym och hon debuterade 1992 och räknas till en av Italiens viktigaste författare.

Handlingen utspelar sig i Neapel på 1950-talet där Elena och Lila växer upp i arbetarkvarteren. De är olika i allt från kroppsbyggnad och hårfärg till läggning och självförtroende. Det enda de verkligen har gemensamt är att intelligensen. Elena är en student med stort S och lever för skola och utbildning. Lila är självlärd och kunde läsa och skriva innan hon började första klass. Flickorna blir vänner, nära vänner. Det uppstår ett visst mått av tävling när det kommer till skolan och när Elena får möjlighet att gå vidare med studierna, men inte Lila, så uppstår ett vägskäl som påverkar vänskapen. Maffiabossen Caracci har den outtalade makten i området. När han blir mördad tar sonen Stefano vid där han slutade. Stefano förälskar sig i Lila och lyckas med att få igenom ett giftermål genom att stötta hennes fars skomakarverksamhet ekonomiskt.

Elena är romantisk och naiv och vill gärna tro att kärleken är som i romanerna. Hon längtar efter en pojkvän, efter att bli förälskad. Hennes tvivel, grubbel och osäkerhet känner jag igen från min egen tonårstid. Det är inte ett behagligt igenkännande och det är förmodligen därför som jag blev irriterad på Elena och tyckte att hon skulle sluta tänka så mycket. Lila har en helt annan självsäkerhet och verkar inte bry sig om vad någon annan tycker och det är kanske de som gör att de unga männen blir förälskade i henne. I början av deras vänskap är Elena helt okritisk i sin beundran av Lila och följer henne på ett hundaktigt sätt. Det blir en ständig jakt där Lila hela tiden ligger ett steg före.

Den italienska arbetarklassens vedermödor under efterkrigstiden är inte helt olika den svenska, men medan det svenska folkhemmet låg i stargroparna fanns inga sådana planer i Neapel. När boken slutar under 1960-talets första år hade varken Elenas eller Lilas familj rinnande varmvatten i sina bostäder. Den tidens värderingar var desamma som i Sverige. En ung kvinna skulle i första hand sträva efter att bli gift och skaffa familj. Det var där hennes främsta värde fanns, så när Lila gifter sig som sextonåring har hon nått målet även om det kanske inte var det hon personligen strävade mot.  Elenas känslor är blandade inför att hennes bästa vän ska gifta sig. Naturligtvis vill även hon skaffa familj, men hon vill studera så länge som möjligt. Frågan är vad hennes studier kan leda till? Är det värt att fortsätta?

Bokens karaktärer känns tydligare än miljöerna. Italienska stereotyper med macho, muskler och högljudda känsloyttringar. Författaren har förmodligen inte avsett att framställa karaktärerna på det viset; det är min svenska standarduppfattning av italienare. Inget ljummet mitt emellan. Våldet är vardag och de gemytliga middagarna där stora, hjärtliga familjer samlas saknas helt. Elena Ferrante är en skicklig berättare. Det flyter och lockar till läsning med en bra balans mellan dialog och text. I början av boken finns ett persongalleri och det var inte helt fel för jag har alltid haft dåligt minne för namn och här finns det flera likartade namn som bitvis gjorde mig förvirrad. Jag tycker att boken var bra och jag ser fram emot att få läsa om Elena och, framför allt, Lila som vuxna. Däremot tyckte jag inte om sättet som boken slutade på. Det gav mig en känsla av kapitelslut i stället för en avslutning på barndoms- och tonåren.

2 små sekunder

“Två sekunder i Byron Hemmings liv” av Rachel Joyce. Titeln var oerhört lockande och när jag såg att det var hon som skrev “Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd” tvekade jag inte. Jag läste “Harold Fry…” för några år sedan och minns att jag tyckte om den så pass mycket att den åkte upp på övervåningen, men det verkar inte som att jag har bloggat om boken.

Byron Hemming är 11 år i nådens år 1972. Hans bäste vän heter James Lowe och är en riktigt smart en som läser lusläser tidningen varje dag. Det är i tidningen James läser att 2 sekunder kommer att läggas till tiden för att balansera klocktiden med jordens rörelse. Det oroar Byron för hur blir det när 2 sekunder som tidigare inte funnits där plötsligt finns där? Hur vet man när de där sekunderna läggs till? Det kunde inte vara helt riskfritt. James sa att det kallades utveckling. Det hade han rätt i för sommaren 1972 utvecklades på ett sätt som ingen av de hade kunnat föreställa sig.

Den här boken var bra! Den kommer jag att läsa igen. Däremot känns det knepigt att skriva om den utan att avslöja hur det går. Berättelsen varvar dåtid, den ödesdigra sommaren, med nutid då man får följa Jim som är lite eljest med sina tvångssyndrom och stamningar. Han arbetar på ett café i en galleria tillsammans med Paula och Eileen. Han behöver verkligen sitt arbete för att hålla sig “normal” och “vanlig”. Jim var med den sommaren och lever nu med konsekvenserna av att 2 små sekunder lades till tiden. Mer kan jag inte skriva utan att förstöra för dig som vill läsa själv.

Rachel Joyce är en skicklig berättare och skildrar 70-talet så att det blir tydligt och så att jag känner igen mig (jag var 7 år 1972). Värmeböljan med det förlösande ovädret är väldigt lätt att föreställa sig; spänningar som byggs upp för att kulminera. Byrons pappa är hemma endast över veckosluten och är distanserad och kall. Mamman ger ett flytande intryck, som om hon inte är jordad ordentligt. Det var inga problem för mig att bli sittande i ett par timmar och läsa sida efter sida. Ett härligt flyt i berättandet!

Ett ögonblicks verk

“Carolines arv” av Katherine Webb. Oj, vilken bra bok! Jag behövde inte läsa mer än något kapitel innan rysningar av välbehag spred sig i kroppen. Det skulle bli en läsupplevelse att minnas!

Erica och Beth återvänder till familjens släktgods efter att deras mormor har dött. Det är med blandade känslor. Barndomens somrar präglades av lättsinne och äventyr ända tills den sommaren deras kusin försvann spårlöst. Hans försvinnande har plågat Beth under alla år som passerat och hon lider av svåra depressioner. Erica försöker få henne att berätta eftersom hon själv inte minns händelsen. De återser barndomsvännen Dinny som också var med när kusinen försvann. Både Beth och Dinny anser att Erica mår bäst av att inte veta, men Erica ger sig inte. Medan hon luskar och letar hittar hon ett fotografi av deras gammelmormor Caroline med ett barn i famnen, men enligt släktträdet hade inte Caroline något barn när bilden togs. Har fotot något att göra med kusinens försvinnande?

Nutid varvas med minnen från sommaren då det hände och med Carolines historia. Allt pusslas ihop väldigt elegant och det driver berättelsen framåt på ett sätt som gjorde att jag hade svårt att sluta läsa. Enligt Bibliotekstjänst är det “…välskrivet på en lättillgänglig prosa.”. Exaktemente! Det handlar om obegripliga konsekvenser av ett ögonblicks verk, att vara lyckligt ovetande och att det finns en gräns för hur mycket sorg en människa kan överleva. Gestaltningen av barndomens varma sommar kontra nutidens kalla, blöta vinter är tydlig. Beskrivningen av Carolines liv på en ranch i början av 1900-talet känns trovärdig; att komma från lyx och bekvämlighet i New York till det hårda slitet på en ranch långt från all ära och redlighet var chockartad, milt uttryckt. Jag kommer att läsa den igen!

 

När naiviteten dör

Den 22 juli 2011 hade jag redan slutat följa nyhetsbevakning över huvud taget för min hälsas skull, så när världen chockades av händelserna på Utöya tog jag inte in det. Min skyddande mur släppte bara in att någon hade skjutit ett flertal människor på en ö i Norge. Jag svepte förbi allt spekulerande och hela rättegången och registrerade knappt att han dömdes som skyldig. Det har snart gått 5 år och nu finns möjligheten att få all spekulationsfri fakta och kanske förstå varför. Åsne Seierstad har skrivit “En av oss – en berättelse om Norge” och jag har läst den för jag ville förstå varför. Nu inser jag vilken djävulskt uttänkt och planerad massaker Anders Breivik genomförde. Han dödade sammanlagt 77 människor där majoriteten var under 20 år. Han visste vad han gjorde. Han var medveten om det hela tiden. Han styrdes inte av några röster i huvudet. Det var ingen som tvingade honom till det. Han samarbetade inte med någon. Han följde inga order. Han gjorde inte motstånd när de grep honom eftersom det var en del av hans plan. I och med fängelsestraffet skulle den tredje och sista fasen inledas som skulle leda till utrotandet av islam.

Det här är en faktabok, bitvis dramatiserad. Åsne Seierstad intervjuade aldrig Anders Breivik. Han gick inte med på det. Hon var hänvisad till polisrapporter, vänner, kollegor, anhöriga till offren och det han själv skrivit; hans manifest och inlägg på internet. Det har blivit en berättelse (rapport?) med flyt. Hon är en skicklig författare. Den är spännande, bitvis fasansfull och väldigt intressant. Det är frustrerande att läsa om de futtiga misstag och ren och skär otur som ledde till att det tog onödigt lång tid för polisen att komma fram till Utöya. Jag kunde inte låta bli att jämföra med sjabblandet som uppstod när Olof Palme mördades. Det är händelser som går utanför vår föreställningsvärld. Det är alltid lätt att vara efterklok, men vill vi verkligen ha ett samhälle som alltid är rustat för att tackla terrorattacker? En sorts naivitet som har gått förlorad för både oss i Sverige och för Norge.

Anders Breivik sitter inlåst nu. Han fick 21 år för mord, men det är som någon säger att han borde ha fått 21 år gånger 77. Han bedömdes vara tillräknelig och dömdes “till förvaring” vilket innebär att straffet kan utvidgas med fem nya år, fem nya år, fem nya år och jag hoppas att det blir så.

Giftig vänskap

“Grenar av gift” av Erin Kelly. Det här blev en positiv överraskning! Jag tror att jag snappade upp tipset i bokgruppen på FB – man får många tips där – och jag är glad för det. Jag är oxå glad att jag inte blev avskräckt på grund av det gräsliga omslaget för ja, jag tycker inte att omslaget är helt ovidkommande.

Isch!
Isch!

Karen träffar Biba sommaren 1997. Biba är en karismatisk ung kvinna “med en personlighet som var som ett frontalangrepp” (jag älskar den formuleringen!). Bibas dragningskraft blir som syre för Karen. Hon varken kan eller vill vara utan den. Biba och hennes bror Rex bor i ett stort hus som är nedgånget och slitet. Vännerna kommer och går, ibland stannar de några timmar, ibland flyttar de in för flera månader. Det är ett liv som är den raka motsatsen till Karens eget inrutade. Under några sommarmånader blir Karen som en i deras flytande familj. Bibas och Rex familjehistoria är stormig och dramatisk och det har gjort att de står varandra väldigt nära med allt vad det innebär. Just den här sommaren kommer att förändra allas liv och gör att deras relationer till varandra baseras på lögner och förtigande.

Erin Kelly är en skicklig berättare med ett härligt språk och flera klockrena formuleringar och uttryck. En nyfödd, mätt och belåten bebis beskrivs “…hon liknade en gammal gubbe som belåtet slumrar till i favoritfåtöljen efter en halva whisky.”. Stämningen i boken påminner om “Den hemliga historien” av Donna Tartt där en ung man känner samma starka dragning till en grupp studenter. Redan från början känns det att det inte kommer att sluta bra. Erin Kelly lyckades hålla kvar spänningen ända till slutet och det tillhör inte vanligheterna. Alltför ofta slutar en bok med en rafflande upplösning och en epilog som känns som ett antiklimax. Karen är ung, runt 20, och Biba och Rex är några år äldre. En ålder då man inte har fixerat sina värderingar eller åsikter och ens integritet formas. Biba är inte en person som jag själv skulle dras till. Hennes charm och utstrålning är manipulativ och egoistisk och Karen har inte mycket att sätta emot utan sugs in som i ett svart hål.

Sist i boken finns dikten “A poison tree” av William Blake. De dikter som verkligen talar till mig, som når fram till mig är så få att jag kan räkna de på ena handens fingrar, men den här lägger jag till samlingen. Om den hade funnits med i inledningen hade jag inte tagit den till mig, men tack vare att den stod att läsa sist av allt blev den tydlig. Det finns vänskap som är som ett gift.

"A poison tree" av William Blake.
“A poison tree” av William Blake.

Udda eller normalt

“Udda” av Sara Lövestam. Boken handlar om 3 personer som är udda. Eller? 2 av personerna skiljer sig från mängden rent utseendemässigt. Den tredje personen har ett ovanligt intresse. Jag tycker inte om ordet normal. Det är trångsynt. Naturligtvis hajar jag till om jag ser en kvinna som saknar ben. Jag hajar oxå till när jag ser en kvinna med grönt hår. Om en person berättar att han föredrar amputerade ben framföra hela blir min första reaktion “Åhå!” följd av “Varför?”. Att stämpla någon av dem som udda eller onormal skulle aldrig falla mig in.

Lelle är en kvinnlig Casanova och byter tjejer som andra byter strumpor. Hon arbetar som svensklärare på gymnasiet och älskar partikelverb. Martin är bästa vän med Lelle. Han arbetar som butikschef på Systembolaget och är omtyckt av kvinnsen, men han föredrar när de är mindre perfekta. Paula skriver på en avhandling om partikelverb. Hon föddes utan ben och föredrar bandinspelningar av partikelverb. Hon träffar Martin via ett nätforum. Han blir kär vid deras första möte och Paula har svårt att lita på att hans kärleksförklaringar. Hon är ju ett missfoster! När Lelle träffar Paula skär det sig. Lelle är inte direkt “fin i kanten” och Paulas försvarstaggar fälls ut för säkerhets skull.

Det här är den tredje boken av Sara Lövestam som jag har läst. Den fjärde om jag räknar med “Grejen med verb”. Hon har blivit en av mina favoritförfattare och det hon har gemensamt med mina andra favoriter är att hon kan konsten att berätta. Rent kronologiskt är det hennes första bok och just för att jag inte har läst dem i rätt ordning tycker jag att det är tydligt att det är hennes debut. “Skriv om det du känner till!” är ett vanligt tips. Det gjorde hon. Hon är lärare i svenska för invandrare, hon älskar grammatik och hon är lesbisk. Sara Lövestam har en fantastisk känsla för dialog. Den flyter och känns okonstlad och den är dessutom rolig. Det finns ett driv i berättandet och de korta kapitlen gjorde att jag hela tiden tänkte: “Äh, bara ett kapitel till!” och plötsligt hade jag läst mer än halv boken som inte är så tjock. Jag kommer att läsa den igen och det är det samma som högsta betyg.

 

Ett avsked och en mordbrännare

“Falleri, fallera, falleralla” av Carin Gerhardsen. För 8 år sedan kom den första delen om Hammarbypolisen, “Pepparkakshuset”. Den var bra. Ett år senare kom del 2, “Mamma, pappa, barn” och då var jag ordentligt fast. Jag minns fortfarande hur jag satt i sängen, på morgonen och började läsa och hur jag inte kunde sluta. Sedan dess har jag väntat lika otåligt på varje ny del. Nu har jag läst den åttonde och sista och det är ett avsked, men det är ett bra avsked för jag tror inte att Carin Gerhardsen skulle ha kunnat skriva fler delar utan att kvaliteten hade påverkats till det sämre. Den sjunde och den åttonde delen har inte hållit samma höga nivå som de tidigare.

När “Falleri…” börjar har det gått 9 månader sedan den oerhört dramatiska upplösningen av “Tjockare än vatten” och jag var väldigt nyfiken på hur det hade gått för framför allt Jamal Hamad. Inte så bra visade det sig. Inte bra alls. Överlag är stämningen betryckt och tung i den här boken. Det är i början av  året när alla helgdagar är över då en äldre kvinna samt en skolpojke blir brutalt ihjälslagna på en gata i ett bostadsområde. Det kände inte varandra, det finns inga beröringspunkter över huvud taget. Var båda utsedda offer eller råkade en av dem vara på fel plats vid fel tidpunkt och vem av dem, i så fall? Conny Sjögren måste samla sitt team så gott det går för att lösa fallet.

Även den här delen om Hammarbypolisen är mänsklig och det är det jag har uppskattat mest. Carin Gerhardsen har lyckats undvika fällan att tuffa till den med actionscener eller överdrivet våld. Ändå känner jag inte riktigt igen mig. Det känns ansträngt. Genom hela serien har alla medlemmar i teamet gått igenom privata kriser som har påverkat dem, utvecklat dem samtidigt som de har arbetat som kriminalpoliser, men i den här boken råkar 4 av dem illa ut – mer än halva teamet – och det känns så konstruerat. Jag kände samma sak med “Tjockare än vatten”. För långsökt, för mycket. “…ett avslutande fyrverkeri.” skriver Dagens Nyheter och det kan jag hålla med om, men till saken hör att jag inte är någon större anhängare av fyrverkerier.

“Gryningspyromanen” av Jörgen Pettersson och David Widlund med Mats Eklund som uppläsare. Det här är en faktabok och jag tycker att den är otäck och den är otäckare än vad världens bästa skräckförfattare kan åstadkomma just för att det inte är påhittat.

Ulf Borgström, även kallad Gryningspyromanen, sitter inlåst på Hall sedan några år tillbaka och kommer att vara inlåst i några år till. I nästan 20 år gäckade han polisen genom att slippa undan hårdare straff på grund av brist på bevis. Problematiken med just mordbränder är att bevisen ofta försvinner i branden och det går inte att fälla en brottsling på enbart indicier. Det är både fördelen och nackdelen med den sortens rättssystem som vi har.

Eftersom det här är en faktabok baserad på sådant som redan har hänt behöver jag inte utfärda någon spoilervarning. Som så många av de grovt kriminella hade Ulf Borgström en jävlig barndom och när han väl hade blivit vuxen var han besviken, bitter och hämndlysten. Han har aldrig försörjt sig på ett hederligt vis och även om han aldrig blev mångmiljonär eller kanske just för att han aldrig blev det har han hela tiden känt att samhället inte har gett honom det han förtjänar. Ett jävla humör blandat med paranoida inslag gjorde att han ofta, ofta fick vredesutbrott hos t.ex. socialen där han utslungade okvädningsord och dödshot. De poliser som periodvis punktmarkerade honom fick oxå känna av det. Om skolan hade lyckats fånga upp honom i tid, om någon hade förstått vilka vidriga hemförhållanden han hade och hur mobbad han var – hade allt kunnat undvikas då? Det får vi aldrig veta.

Trots att boken inte är skönlitterär tycker jag att gestaltningen är tydlig. Jag har inga problem att känna polisens frustration när de så ofta är så nära att ta honom på bar gärning vilket nästan var en förutsättning för att kunna sätta dit honom. Paniken hos befolkningen är oxå påtaglig; alla vet vem den skyldige är, alla vet vilken bil han kör, många känner igen honom, men det går inte att förutse vad han kommer att bränna ned nästa gång eller när. Tanken på att bli väckt av att brandmännen står i sovrummet och talar om att bostaden brinner… Det värsta med hela den här historien är att Ulf Borgström med största sannolikhet kommer att fortsätta när han har avtjänat sitt straff.

28 ml av mitt blod

“Din vårdcentral har inte som uppgift att ge dig alla tester och analyser du önskar utan kommer istället göra en egen bedömning om de tester och analyser de anser att du behöver.” Det här står att läsa på Werlabs sida och det var den meningen som fick mig att bestämma mig för att kosta på mig deras hälsokontroll av modell XL (allting annat hos mig är ju XL eller större…). I morse, kvart över 8, gick jag till vårdcentralen och lämnade proverna. 7 rör med 4 ml i varje. En dryg fjärdedels deciliter av mitt blod. Jag kände mig lite yr i bollen på vägen hem. De första resultaten finns redan i min journal hos Werlabs svarsportal, men jag är för trött och okoncentrerad för att kunna tillgodogöra mig informationen. Jag väntar till i morgon för då ska det finnas en utvärdering från en läkare. Fortsättning följer!

Förändring

Pär och jag åt nyårsmiddag hos svärisarna igår. Det var så gott! Jag var inte på topp. Trött och ofokuserad. Oftast hängde jag med i samtalen, men så var det någon som berättade något i mer än en minut och då var det som att jag kopplade ned och liksom väntade tills det blev intressant igen; jag tappade inte tråden utan pausade engagemanget. Ju senare det blev (vi var där i 5 och en halv timme) desto tätare pauser. Kroppen fixade en blodig avslutning genom att starta årets sista mens med allt vad det innebar av värk och svullnad. Lysande… Jag vägde mig i morse, men de siffrorna var så läskiga att jag vägrade ta dem till mig och skyller på mensen för jag hade gått upp 3 kg på bara en vecka och det är inte rimligt på en enda fläck! Jag försöker om några dagar igen. Det är nåt knas på gång utöver klimakteriet. De senaste veckorna har jag inte lyckats få gott te mer än kanske 1 kanna av 10 och jag gör minst 2 kannor per dag. Ingen smak! Varken för starkt eller för svagt. Det är bara smaklöst. Jag rengjorde både kannans insida och silen häromdagen och då trodde jag att det hade vänt, men nej. Och så har datorn blivit urtråkig. Jag har tappat lusten att skriva. Facebook är blähähä. Det enda jag vill göra är att läsa eller lyssna & spela.