kg | Mitt liv i ord

Hårfin skillnad

Vägning: 106,1 kg som innebär att jag har gått upp 1,4 kg som i sin tur innebär att jag har fått tillbaka hälften av det jag jobbat bort. Det finns muntrare sätt att börja en måndag…

Jag hade svårt att få i mig frukosten efter det bakslaget, men jag kom iväg på en 70 minuters /4,9 km:s promenad. Den positiva sidan av mig uttrycker det som att jag blev motiverad att promenera medan den negativa sidan väljer att kalla det för att jag blev hetsad. Det är en hårfin skillnad. Det var skönt och jag hade ett riktigt bra tempo hela tiden.

Fitbit-appen som krävdes för att få ut mesta möjliga av stegräknaren är riktigt användbar. Jag lär mig fortfarande och idag gick justerade jag inställningar och mål. Det förinställda antalet steg per dag var 10000 och det ändrade jag till 5000 eftersom det är vad IB och jag kom överens om. Sträckan som jag bör gå varje dag var dryga 8 km och den ändrade jag till 5 km. Antalet kalorier sänkte jag jag till 1225 enligt “Handfast-minus” och då handlar det om minsta antalet kalorier som jag bör förbränna (det går att logga mat och antal ätna kalorier oxå, men det går över min horisont). Mängden vatten ändrade jag från 1,8 liter till det jämnare 2 liter. Antalet aktiva minuter per dag fick vara oförändrade 30. Helt plötsligt blev staplarna över nådda mål gröna och fina.

Till lunch åt jag “charktallriken”. Både middagen och kvällsmålet har varit VLCD. Jag måste se det här som ett tillfälligt bakslag. Det är inte kört! Det är värt att fortsätta!! Det handlar om en enda dag av 730. Kanske är villkoren så tuffa att jag inte kan avvika mer än en kväll i veckan.

Kompromiss = balans

Jag överväger att börja sova med stegräknaren fastklämd på pyjamasen för inatt var jag tvungen att gå på toaletten 3 gånger och ska jag fortsätta på det viset kommer jag att gå miste om många steg! Det är ett jäkla spring även dagtid. Jag lyckas oftast få i mig de rekommenderade 2 literna med vatten och så dricker jag ungefär 6 muggar te varje dag och sedan är ersättningarna (soppa, shake och smoothie) baserade på 2-3 dl vatten – det kluckar om mig.

Jag tränar kontinuerligt på att kompromissa. Den senaste lektionen var ju förra veckan när jag var tvingad att inse att det inte är helt kört bara för att jag inte klarar 3 veckor på enbart ersättning. Idag har jag haft en vilodag eftersom jag, i ren och skär entusiasm, har kört slut på mig genom att promenera varje dag utöver den omställning som Itrim för med sig. Huvudvärk, ryggvärk och vansinnigt trött. Att jag inte promenerade idag innebär inte att jag kommer att gå upp i vikt. Det innebär inte att jag aldrig mer kommer att träna. Det innebär inte att jag har misslyckats. Om jag väljer att vila en dag eller om jag, någon enstaka dag, äter mer än det är tänkt att jag ska, så innebär det inte att jag förblir fet. Det tar bara lite längre tid för mig att nå målvikten. Jag måste våga kompromissa för att få balans. Nolltoleransen passar inte in i det här sammanhanget.

Slutmålet med viktminskningen är 70 kg och att inte gå upp igen. Tidsplanen är 2 år. Jag ska träffa min coach i början av april och det är tänkt att jag ska ha gått ned 10 kg tills dess dvs. jag ska väga runt 97 kg. För att göra den här resan mer hanterlig och för att uppmuntra mig själv kommer jag att ha delmål på vägen med någon form av belöning som kan utgöras av allt möjligt så länge det inte handlar om mat eller att äta. Mitt första delmål blir 99,9 kg – jag ska under 100. Av måndagens vägning att döma har jag 4,8 kg kvar. Ingen tidsgräns, endast ett delmål.

Minns ni att jag tipsade om “Lätt att sova och somna om“? Det någon vecka sedan jag lyssnade på den senast, men det är nog dax igen. Jag sover inte bra och om jag ska fortsätta med flera nattliga toalettbesök är det en fördel om jag kan somna om lite fortare än vad jag lyckades med inatt. Det är förmodligen tänkt att jag ska lära mig genom att lyssna på boken för att inte vara beroende av den för att somna, men det struntar jag i. Camilla Gyllensvan är fantastiskt behaglig att lyssna på och även om jag 9 gånger av 10 somnar innan boken är slut vet jag att hjärnan tar den till sig eftersom hörseln är det sista sinnet som försvinner.

Stödsamtal

Jag träffade IB på Itrim idag. Hon är bra att prata med och blev glad för min skull vad gäller viktminskningen. Jag fick beskriva vad jag äter till frukost och lunch och så måltidsersättningarna. I praktiken kan jag fortsätta med det här upplägget tills jag kommit ned till 70 kg, men det känns inte realistiskt och dessutom mördande enformigt. Pär har blivit indragen i den här megaförändringen och får äta middag själv eller, rättare sagt, han äter vanlig middag och jag äter min ersättning och vi äter tillsammans. Från och med nästa vecka kommer jag att ha min s.k. undantagsdag på fredagar och då kommer vi att äta vanlig, ordentlig middag tillsammans, men med nödvändiga förändringar. Feta såser och söta efterrätter. Något annat kommer jag faktiskt inte på för jag själv äter nästan aldrig potatis eller pasta, jag föredrar ris. Mer grönsaker förstås och det är egentligen inget stort problem om vi får tag i grönsaker som har smak. Tomater till exempel smakar oftast ingenting. Det spelar ingen roll hur röda och mogna de är för det är bara yta. Det finns en sorts cocktailtomat på kvist som ofta kallas Romantica och den tomaten är god, riktigt god.

Jag är väldigt trött idag. Förra veckan har hunnit ikapp mig. Smack! Charktallriken som jag alltid äter till lunch nu (när jag hittar något jag gillar, så kör jag det till det bittra slutet) är det enda som har varit gott idag, som har haft smak. Jag köpte med mig lite ny ersättning och provade Pasta Italiana till middag, men uää, jag måste ha gjort fel för den ska väl inte vara så där vattnig och lös? Kvällsmålet bestod av en hallonsmoothie som var helt ok. Inte ens teet smakade särskilt mycket. Jag är hungrig och leds på att dricka vatten och springa på toaletten. Jag kryper i säng snart och så känns allt bättre imorrn.

Mitt andra maraton

Fanfardax! Jag har gått ned 2,8 kg på en enda vecka. Ömäjsing!

Omslag i vädret: 4 plusgrader och ett fint duggregn i luften. Jag promenerade idag och trots att det egentligen inte regnade blev glasögonen alldeles prickiga. Det var blött och slirigt och inte alls lika fint som tidigare. 2/3 gick bra, men sedan blev jag trött och struntade i att ha ett pulsförhöjande tempo. Nu när jag har stegräknaren går jag någon av mina olika rundor för att få veta hur långa de är. Idag tog det 70 minuter att gå 5 km (fd. Statoil till Nytorpsskolan förbi “Stallet” och hem via gymnasiet). Jag fick en utmärkelse från Fitbit eftersom jag har knatat ihop 42 kilometer sedan jag började med stegräknaren (egentligen längre eftersom jag inte räknade stegen under de första promenaderna för 2 veckor sedan) och det är ju det samma som ett maraton! Det blir mitt andra maraton på 24 år. Att föda barn – vilket jag gjorde för knappt 24 år sedan – innebär en ansträngning motsvarande ett maratonlopp. Sug på den!

Rivstart

Idag hade jag den första träffen med min hälsocoach IB hos Itrim. Det var givande, hon var bra att prata med och projektet känns möjligt. Jag börjar med en rivstart för att sparka igång det hela genom att byta ut alla måltider mot ersättning i 3 veckor. Det tuffaste blir att inte få dricka te eftersom jag använder både socker och mjölk. Annars känns det bra att klippa tvärt, att börja om och det är psykologiskt att börja den första måndagen på ett nytt år. Ja jävlar!

Vägningen skedde på en specialvåg som även känner av fettmassa, benmotstånd och vätska. Om det hade handlat om att jag skulle väga mig bara för att väga mig hade jag blivit oerhört nedtryckt, men nu handlar det bara om en startpunkt.

Vikt: 107,7 kg och jag har 70 kg som målvikt. Kontraktet med Itrim är på 2 år.

Fettmassan är 50,8% eller 54,7 kg och bör inte vara högre än 34% resp. 27 kg.

Muskler och ben utgör 53 kg.

Det handlar om VLCD, Very Low Calorie Diet med 4 måltider varje dag. 595 kalorier per dag i 3 veckor och sedan trappar jag upp genom att byta ut en ersättning mot vanlig mat, men det kommer inte att handla om att äta som jag har gjort hittills.

Det här är min mat de närmaste veckorna fram till nästa träff med IB.

Jag åt ju frukost som vanligt även om det var litet tidigare än jag brukar, men lunchen bestod av kycklingsoppa, middagen utgjordes av äppelgröt med kanel och som mellanmål (jag tänker kalla det kvällsmål) drack jag en shake med skogsbärssmak. alltihop är helt ok smakmässigt. Jag var tvungen att kånka ned mikron från övervåningen och nu står den och tar upp hopplöst mycket utrymme på köksbänken. Som komplement till dessa festliga måltider bör jag bälga i mig minst 2 liter vatten om dagen. Te är – TYVÄRR! – inget alternativ, men jag får trösta mig med Pepsi Max när jag vill ha något med smak. IB påpekade att den tvära omställningen kan leda till att jag inte vill ha socker i teet i fortsättningen. Det skulle lösa många problem!

Jag är hungrig och sjukt trött och fryser och har huvudvärk. Humöret går upp och ned som en jojo och pendlar mellan hopplöshet och möjlighet. Jag väntar på att få gå och lägga mig, men först ska Selma få vara ute och skutta ett par timmar.

Dag 1 av ett 2-årigt projekt är till ända.

Oseriös statistik

En pakethämtarpromenad på eftermiddagen. Jag gick strax före 16 och då var det så gott som mörkt. Det var 3 paket som behövde hämtas och ett av dem hade jag fått 3 påminnelser om eftersom de har så trångt i hyllorna nu när det drar mot jul. Jag tycker inte om att vara ute när det är mörkt, men det kändes angeläget att hämta paketen, så jag snörde på mig isbuggarna och ryggsäcken och gick i rask takt – även i uppförsbackarna! – till Salem. Nu har det blivit kallt igen, minusgrader och det var is överallt; knölig is, mörkt och taskig syn. Spännande! Jag fick vänta 20 minuter med 12 nummer före (det händer ytterst sällan). Apotekspaketet gick knappt ned i ryggsäcken medan Footway-paketet hade ett bärhandtag. Sedan satte jag fart igen till Bamses för paketet från Lakritsroten. 20 minuter till Salem, 30 minuter hem. Det gick bra och det var skönt och jag fick ont efteråt.

Jag förde oseriös statistik på min promenad. Det var den tiden på dagen när ungar hämtas på dagis. Jag såg/mötte 6 föräldrar med ett eller flera barn. 5 mammor, 1 pappa. Av de 5 mammorna talade 4 i telefon, pappan gjorde inte det för han pratade med sitt barn. Ungarna hasar med tysta och trötta. Föräldern pratar i telefon. Jag förstår inte det här. Allvarligt: vad 17 är det som är så viktigt att man alltid måste vara nåbar?! När du inte har träffat din avkomma på hela långa dagen borde det finnas massor att prata om! Frågor och småprat. Skulle någon ta illa upp om du sa att “Nu ska jag umgås med mina barn, så jag stänger av mobilen.”? Det är i så fall den personens problem.

I morgon ska jag till Itrim för en kostnadsfri rådgivning. Jag vill egentligen inte, men känner att jag måste. Sista utvägen. Desperation. Hopplöshet. Jag har inga förväntningar, bara farhågor. En ung, vältränad, fullt frisk människa som aldrig har haft problem med vikten, inställd på att få mig att börja träna och gå över till lättprodukter. Hur reagerar hon när hon inser att jag är 50+, i klimakteriet och tar många mediciner? Varje ny läkare jag har träffat och även homeopaten och sjukgymnaster hajar till när de, som svar på frågan om jag tar någon medicin, får en hel lista som jag skrivit ut hemma. Jag fasar för att sitta mitt emot den här människan och redogöra för mina matvanor; vad äter jag, när äter jag, hur mycket äter jag. Jag hoppas att jag inte blir överkörd, att jag har sinnesnärvaro att säga nej ifall jag känner att personkemin skorrar. 38 kg ska bort, en schäfer och jag fixar inte det själv.

Jag bär på en schäfer

50 minuters promenad i förmiddags. Skönt att komma ut! Nu har det blivit milt igen, så jag tog på en extra t-shirt och min tunna jacka i stället för vinterjackan.

Det där med Xtravaganza sket sig pga. att de finn endast på Värmdö och i Nynäshamn (i Stockholmsområdet vill säga) och det är orimligt att jag ska ta mig dit kommunalt flera gånger i veckan. Coachen ringde idag (jag har väntat sedan i onsdags). Hon lät hurtig, men luften gick ur henne när jag sa var jag bodde. Däremot kunde hon tipsa mig om Itrim som ju har ett liknande upplägg och dessutom finns i Huddinge, 15 minuter med pendeltåget. Jag letade upp Itrim och anmälde mitt intresse. Den coachen, eller vad jag nu ska kalla människan, ringde 4 timmar senare. Hon lät ännu hurtigare och jag ska träffa henne den 15 december. Jag vägde mig i morse (108,2 kg) och på Itrims sida gjorde jag ett litet test för att få reda på hur mycket min vikt egentligen väger. Enligt WHO:s skala för BMI (denna förhatliga och felaktiga måttstock) bär jag på 38 kg:s övervikt och lider av “svår fetma”. De där 38 kilona motsvaras av en schäfer. Jag släpar runt på en schäfer 24/7/365. När jag ser det på det viset förstår jag varför jag får ont efter promenaderna…

Fetma 2

Isen har lagt sig

2 minusgrader och strålande solsken var svårt att motstå. Jag tog på mig mina Ice Bugs och gick runt Flaten, den lite längre rundan via “Stallet”. Vad skönt det var! Bra tempo oxå i 60 minuter och det var bara i slutet som benen kändes tunga. Tyvärr, fick jag ont i vristerna efteråt.

Hypnos 13 minuter om dagen i 2 veckor resulterade i att jag börjat tycka illa om vatten och att jag har gått upp nästan 2 kg. Fuck it! Nu tar jag till en sista, desperat åtgärd: hjälp utifrån i form av Xtravaganza.

Hos knäspecialisten

Idag har jag varit i Stockholm (gräsligt!) hos Fysioterapiteamet (bra!), närmare bestämt sjukgymnast och knäspecialist TI. Naturligtvis hade jag inte ont idag för det är ju så tillvaron är funtad. Han tittade på knäna framifrån och bakifrån, han böjde och vred och klämde och ingenstans gjorde det ont. Besvären kommer av överbelastning/felbelastning. Jag borde träna mer, enligt honom. Jag önskar jag kunde. Jag ska tillbaka nästa vecka och gå igenom enkla övningar som jag kan göra själv hemma i min stuga. Nu har jag ju bestämt mig för att som första delmål ha att komma under 100 kg. Jag helt enkelt måste, verkligen måste, gå ned i vikt med hjälp av sunt förnuft och träning och så hypnosen. Jag körde den efter en sen lunch och Stockholmsturen knockade mig, så jag somnade innan hypnosen var slut, men då tog väl mitt undermedvetna över.

Centralbadet på Drottninggatan är en av Fysioterapiteamets ingångar. Porten mot Holländargatan är långt ifrån så här fin. — Centralbadet på Drottninggatan är en av Fysioterapiteamets ingångar. Porten mot Holländargatan är långt ifrån så här fint.

Jag hade mina vanliga vinterkängor idag för jag ville ha ordentligt stöd för vristerna. Det är något fel på den vänstra skon. Den är sned och när foten är i skon känns den oxå sned vilket gör att jag hela tiden vill vrida den rätt. Det resulterar i att jag får ont upp genom knäet och hela vägen upp till ryggen. Så idag hade jag ont när jag kom hem, fötterna och ryggen.

Knäna höll!

Det blev ett pass med gummibanden idag trots att jag kände mig orolig för om knäna skulle hålla. Då fick jag en idé som var så självklar att det nästan blev pinsamt: naturligtvis kunde jag köra fullt program på rygg och armar, men en lättare variant på benen för knänas skull. Duh! Det fungerade förstås och knäna höll och träningen gick bra och det var skönt!

Jag har dammat av painmastern igen och den här gången sitter den nedanför höger knä. Den har suttit där sedan i lördags, hela tiden utom när jag har duschat och – kors i taket! – det känns som det fungerar. Eller så har det att göra med att jag inte har promenerat något sedan i lördags. Om jag går ned 30 kg underlättar jag för knäna, men det blir svårt att bli av med 30 kg utan att träna och nöjet med träningen försvinner när jag hela tiden får ont efteråt. Moment 22. Ett till kors i taket är att jag faktiskt har fått tid hos Fysioterapiteamet redan på måndag! Ett återbud. Jag ska få träffa en knäspecialist. Joråsåatt…

Självhypnos för att lyckas gå ned i vikt och sedan hålla vikten. Det har jag provat för 2 år sedan och kände inte att det var något för mig. Jag tänker försöka igen och har hittat en version på Storytel som är bara 13 minuter och som det är meningen att jag ska lyssna på 1 gång om dagen i 3 veckor. Det låter rimligt. Det är mitt undermedvetna som skall stimuleras till ny tankebanor. Något måste jag göra. Dock är problematiken den samma: jag ska lära mig att äta långsamt (det gör jag redan), att njuta av maten och att känna mig nöjd med en portion. Och att inte småäta. Jag tycker inte om att äta lagad mat. Jag mår ofta illa av matos och klarar sällan av att äta tills jag är ordentligt mätt. Det gäller middagsmaten. Mitt absolut största problem är att hitta ett vettigt mellanmål sent på kvällen då jag alltid blir hungrig eftersom vi oftast äter vid halv 18 och jag sällan lägger mig före midnatt. Jag har inte problem med att jag äter för mycket utan att jag äter fel eftersom jag är ointresserad.

Dagens låtlisterepresentant blir Youngblood med “Easy nothing”. De fick endorfinerna att flöda!