Etikett: Jan Guillou

En kvadrilogi

Jan Guillou har skrivit fyra böcker om Arn Magnusson, ”Vägen till Jerusalem”, ”Tempelriddaren”, ”Riket vid vägens slut” och ”Arvet efter Arn”. Berättelserna utspelar sig under en period av ungefär 100 år från Arn Magnussons födelse till hans barnbarn Birger Jarls död 1266. De fiktiva karaktärerna blandas med de verkliga. Arn Magnusson är fiktiv medan t.ex. Birger Jarl var en verklig person. Arns stora kärlek Cecilia Algotsdotter är delvis baserad på en verklig person.

Arn Magnussons mor Sigrid såg i en syn att hennes son var ämnad för stora saker och skickade därför iväg honom till cistercienserkloster där han fick en gedigen utbildning för både kropp och själ. Han fick lära sig allt från vapenstrid till latin och filosofi, men hans nyfikenhet gjorde att han provad på även fiske och matlagning för att inte tala om ridning. Vid 16 års ålder återvänder han hem och träffar då Cecilia Algotsdotter. Kärleken drabbar dem hårt och det bär sig inte bättre än att hon blir gravid innan de hunnit gifta sig. Straffet blir tilltaget i överkant. Arn får avtjäna 20 år som tempelriddare i det Heliga landet medan Cecilia får tillbringa tiden i kloster där hon plågas av abbedissan Rikissa. Barnet uppfostras av släktmedlemmar, så det stannar i familjen i väntan på föräldrarnas återkomst. Både Arns och Cecilias tro på sin kärlek till varandra och till Gud gör att de härdar ut. De återförenas och den här gången hinner de gifta sig. Tillsammans bygger de upp Forsvik där utbildning och hantverk ligger till grund för en fredlig tillvaro, men kampen om kungakronan fortsätter och så småningom bildas det rike som kommer att kallas Sverige.

En lektion i historia på ungefär 70 timmar och det var en ren njutning! Jan Guillou tillhör vad jag kallar ”den gamla skolan” som verkligen kan svenska och som utnyttjar språkets möjligheter och rikedom. Språket har naturligtvis mycket att göra med tidsperioden för det är förstås annorlunda i böckerna om agent Carl Hamilton. Miljöerna är målande och tydliga och jag har inga problem att känna historiens vingslag. Dialogerna känns trovärdiga. Jag kan endast fantisera om hur mycket forskning som krävs för att skriva den här sortens gedigna historiska berättelser.

Det är Tomas Bolme som läser samtliga böcker och han gör det så bra! En väldigt behaglig och snäll röst med ett skönt, ganska långsamt tempo. Han har språköra för han klarar av både engelska, tyska och franska. Han har blivit en av mina stora favoriter bland uppläsarna.

Det stora århundradet

“Brobyggarna” av Jan Guillou med Thomas Bolme som uppläsare. Den första delen romansviten om det stora århundradet, 1900-talet. Jan Guillou tillhör väl en av Sveriges mest omskrivna personer och inte bara till följd av hans författarskap. Han sticker ofta ut hakan och vågar trotsa den kvävande politiska korrekteheten (hatten av för det!). Jag erkänner att jag inte vet något om honom. Jag har ett hum om hur produktiv han har varit och jag har förstått att han framställs som en machotyp. Han verkar tillhöra den sortens människa som, precis som Leif GW Persson, alltid får sista ordet . Det gör mig matt och det lockar fram Motvallskärringen i mig, så i barnslig protest har jag undvikit hans böcker även när de har fått bra kritik. Böckerna om Hamilton var jag aldrig intresserad av. Kanske att böckerna om Arn skulle kunna vara något ur historisk synpunkt eftersom jag älskar, verkligen älskar historiska romaner. Det är tack vare det intresset och en intervju med honom i senaste numret av Skriva som jag har lyssnat på “Brobyggarna” – han gav ett oväntat sympatiskt och mänskligt intryck.

Det handlar om de 3 bröderna Lauritzen, Lauritz, Oskar och Sverre. De förlorar sin pappa och blir tvungna att flytta till sin morbror i Bergen för att bli repslagare. Bröderna är tekniska genier och får, med hjälp av välgörenhet, möjlighet att studera i Dresden och få den tidens finaste tekniska utbildning. För att återgälda detta är det meningen att de ska arbeta med järnvägsbygget mellan Kristiania och Bergen, men det blir bara 1 av 3 som verkligen gör det, Lauritz. Oskar åker till Afrika och Sverre till England. I den första boken berättas endast om Lauritzs och Oskars öden. Jag har börjat lyssna på den andra boken och den handlar om Sverre.

Jan Guillou funderade fram och tillbaka i flera år innan han kom till skott. 1900-talet var händelserikt rent tekniskt med allt från elektricitet till månfärder. Det har utkämpats 2 världskrig trots att man var övertygad om att det tekniska framåtskridandet skulle ha satt stopp för den sortens barbarier. Det visade sig lika felaktigt som att något av krigen var “över innan jul”. Jan Guillou är en storartad berättare, nästan i klass med Stephen King och JK Rowling (mina största favoriter). Det finns bara en sak jag inte uppskattar med boken och det är jaktscenerna. Jag mår dåligt av hur nationer som England och Belgien ansåg sig stå över den afrikanska befolkningen med allt vad det innebär, men jag kan inte tolerera jakt för nöjes skull. Han har ett varierat och rikt språk som driver berättelsen framåt, framåt. Dialogerna och miljöerna känns trovärdiga och det finns en beskrivning av inredningen i ett hus i den andra boken som är så detaljerad att den känns feminin och jag tänkte att där fick en av mina förutfattade meningar om herr Guillou komma på skam. Ibland är det skönt att ge någon eller något en andra chans och vidga sina vyer, men jag säger som Carson i “Downton Abbey”: “Jag har ingenting emot att bli övertygad, men jag vill inte bli övertalad.”

Thomas Bolme gör en otroligt bra insats! Jag gillar honom mer och mer, han har en så behaglig röst och ett skönt tempo och dessutom bra uttal med tanke på att det är både norska, franska, engelska och tyska namn och uttryck. Han har läst in de 4 följande böcker också och jag hoppas att han inte blir utbytt.