Etikett: huvudvärk

Odubbat

En tvådelad promenad med tempo! 35 minuter plus 20 minuter. Ett flertal plusgrader, men smyghalt. Jag hade mina odubbade Ice Bugs och även om jag inte halkade och stod på öronen, så gled jag till med foten ibland. De är jobbiga att gå med jämfört med MBT-skorna; det är låren som får jobba och som blir stumma.

Efter 1,5 dygn med mina trippelslipade brillor kan jag konstatera att omställningen har gått problemfritt utan yrsel, men med lätt huvudvärk. Däremot fixar jag inte att läsa med dem eller att sitta vid datorn. Det avsedda området i glaset är så begränsat att jag blir tvungen att hålla huvudet i en ställning som är allt annat än avslappnad. Jag har 3 månaders garanti och om jag absolut inte kommer överens med dem kan jag byta. Det behövs minst 2 veckor för hjärna och ögon att vänja sig och jag har för avsikt att vänta 2 veckor, men jag är pessimistisk…

Gummiband och strumpor

Helgen som gått har inte varit någon höjdare. Jag har varit sjukt trött och sovit till efter  11 och ändå suttit och nickat till över korsordet eller boken. Det har inte funnits någon ork över till att promenera vilket innebar att jag inte tränade alls på 4 dagar. Jag kände ingen panik över det, men det verkar inte finnas några marginaler eller möjlighet att bygga upp en buffert för det räcker med 4 dagars inaktivitet för att vallningarna ska komma tätare och med de ångesten. Eller om det är tvärtom. Moment 22 eller Hönan & Ägget. Idag har jag i alla fall tränat ett mediumpass med gummibanden och det var så skönt!! Det mediumhårda gummibandet var nytt, men för en gångs skull kändes det inte så där löjligt hårt i början; jag tämjde det direkt. Muskler!!

Det damp ned ett lass med strumpor från Strumplandet och jag blev skitnervös. Så nervös att jag fick huvudvärk. Inte hade jag väl beställt strumpor mitt i ett Stilnoct-rus och sedan glömt det?! Eller har någon beställt i mitt namn för att jäklas? Jag öppnade paketet försiktigt eftersom jag var beredd på att behöva kunna försluta det igen för att skicka tillbaka det. 15 par strumpor i olika storlekar och material, med eller utan skaft eller med lös resår. En lapp oxå där det stod att det var en gåva från Strumplandet. Whaaat? Jag mailade och fick svar att de hade sett att jag nämnt sidan i min blogg. Då så! Bock och tack. Urvalet av modeller, färger och storlekar ger mig ändå känslan av att de har gjort sig av med de svårsålda … 😉  Jag tänker plocka åt mig de med lös resår för de gillar jag och resten delar jag ut i familjen. Svärmor kan få ett par rejäla yllestrumpor för hon är frusen av sig.

En mardröm

Är det vallningarna som triggar ångesten eller ångesten som triggar vallningarna? Oavsett känns det som en vaken mardröm. Ångesten kommer och går och jag har tagit en extra Lyrica. Några gånger har jag lyckats bekämpa den genom att bara andas, men jag känner att jag även spänner käkarna hela jävla tiden och har haft huvudvärk hela dagen trots avslappningsövningar. Jag får panik!!

Jag promenerade 70 minuter idag, men det var ingen höjdare.

Jag kände för att straffa mig själv idag eftersom jag känner i hela kroppen att jag har gått upp i vikt, så jag vägde mig nu på kvällen och bestämde att om jag väger mer än 98,5 kg, så blir det inget fredagsgodis för mig. Vågen visade 101 kg. Ångest, vallning och mer ångest.

Nu vet jag

Vägning: 96,2 kg som innebär att 0,5 kg har försvunnit sedan förra onsdagen och nu vet jag med säkerhet att 50% av den här förändringen är beroende av kvällstugget. Jag vet det nu och det som gäller i fortsättningen är att hitta en metod som hjälper mig att avstå. Den senaste taktiken går ut på att äta 2 mackor efter middagen, till kvällteet för då blir jag verkligen mätt.

Jag skulle ha träffat min hälsocoach idag, men hon har brutit armen och är sjukskriven ett bra tag. Det finns möjlighet att träffa en av de andra coacherna, men det känns allt annat än angeläget, så jag bokade in mig i slutet av augusti.

I morse var jag trött och hade svårt att ta mig ur sängen och jag var väldigt frestad att hoppa över promenaden. Jag var nära att somna om när hjärnan gick igång med hjälp av samvetet och ett tungt argument: frisk luft skulle kunna få effekt på den huvudvärk jag hade hela dagen igår och som jag kände fortfarande låg och lurade och så – som vanligt – jag behöver inte ta i så jag kräks, jag kan gå den korta rundan. Så då gjorde jag det. Med stavarna. 55 minuter och det var ganska tungt. Armarna protesterade och jag undrade om jag inbillade mig att jag brukar orka mycket mer än så. Värmen. Det var 17 grader när jag gick vid halv 10, men jag tyckte att det var för varmt för att kännas bra. De senaste åren har jag blivit mer och mer känslig för värme. En orsak är Levaxin (som jag tar för min slöa sköldkörtel) där en av få biverkningar är en sämre tolerans för värme. En annan orsak är klimakteriet – jag är överhettad från start. Sedan blir ingenting bättre av att jag brände mig när vi var i Malmö och solstinget veckan efter. Jag har börjat dra mig för att gå ut när det är soligt. Jag har aldrig varit någon soldyrkare, men motståndet ökar hela tiden.

Värmeslag?

Vid 4-tiden vaknade jag av att jag mådde dåligt. Kissnödig, halsbränna, mådde illa och när jag stod upp var jag så yrslig att jag hade svårt att gå. Toalettbesöket klarades av. Halsbrännan hade förmodligen att göra med lakritsen (dålig kvalitet) som jag åt igår kväll och jag tog 1 Omeprazol med lite mjölk och så slängde jag resten av lakritsen. Sedan försökte jag sova. Huden hettade som om jag hade varit ute i solen. Jag frös och jag svettades om vartannat och samtidigt. Kroppen ville inte ligga stilla – det ryckte i den. Huvudvärk. Illamående. Jag dåsade till och från. Vid 8 var jag kissnödig igen. “Är klockan inte mer än 8?!”, tänkte jag och lade mig igen. Kroppen hade slutat rycka, men jag frös och drog till mig Pärs täcke oxå. Jag bara låg där och fantiserade ihop hemska sjukdomsdraman: att jag skulle bli liggande i flera veckor eller att Pär skulle blir tvungen att köra mig till sjukhus och vem ska då ta hand om Bibbi när Elin och Pär åker till Öland på onsdag? Och jag som har fått sådant flyt med träningen! Jag mådde illa och ville bara dö. Det kändes precis som vintern 2011/12 när jag alltför ofta bara låg i sängen och glodde på träden och himlen. Vid 9 gick jag tillbaka till toaletten och satt där ett tag tills magen var helt tömd, men jag behövde inte kräkas. Sedan tvingade jag i mig lite youghurt-kvarg, men jag orkade knappt sitta upp utan hängde över bordet. Vad fan var det som hände? Kanske värmeslag med tanke på hur matt jag blev efter de senaste promenaderna plus att jag ju redan hade bränt mig? Eller var det borrelia från någon liten jävla fästingjävel som jag inte upptäckt? Det där konstiga märket på axeln som inte kliar som ett myggbett, men heller inte är en finne… Eller det där märket på benet som har kliat så in i h-vete? Kanske var det så enkelt som att jag åkte dit på Pärs förkylning ändå? Tillbaka till sängen och nu kändes kroppen lugnare – framför allt magen. Frossan och svettningarna avtog och försvann. Jag somnade och sov som en stock till efter 12. Lunch med Elin och döm om min förvåning när jag upptäckte att jag orkade hålla mig uppe, hade slutat må illa och att jag inte kände mig som en kokt kräfta längre. Lite skakig och huvudvärk, men inte värre än så. Vad 17 var det som hade hänt?! Jag lutar fortfarande åt ett litet värmeslag, så jag tänker hålla mig inomhus hela helgen.

Värmepanik och kassa batterier

När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i “Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!

Alldeles i närheten av Rönninge Kungsgård ligger ett litet spa. Det är det röda huset som syns genom grönskan. Jag vet inte om jag lyckats få fram det härliga ljuset – spelet mellan ljus och skugga – som fick mig att ta bilden.

Överdos

Idag slog jag ihop 2 rundor och gick en promenad på 80 minuter och det var kanon!! Inte det minsta trött, bara varm – särskilt om fötterna – och halvlitersflaskan med vatten räckte inte hela vägen. Riktigt varmt i solen, skönt i skuggan och svala vindar, men det blev nog en överdos med sol för mig som inte tillhör soldyrkarna. När jag kom hem fick jag huvudvärk och jag blev trött, matt och lätt illamående, men efter en dusch, mer vatten och så Pepsi Max för att lugna magen kändes det bra igen. Det känns lyxigt att slippa få ont eller känna mig mörbultad efter en sån promenad. Jag tvättade mina ankelstöd idag. De var ganska dammiga efter att ha legat i en hylla och det slog mig att jag inte kunde minnas när jag behövde de senast. Fantastiskt! Jag åt en färdigrätt från Findus till middag, “Farmarbiff”, som var god även om den var lite för salt, men magen kändes upprörd efteråt och den kraschade för en stund sedan. Den köper jag inte igen… Annars har jag tvättat, druckit vatten, kissat, tagit hand om orkidéerna, druckit vatten, kissat, gjort 3 kannor te varav 2 smakade varmt vatten, druckit vatten, kissat osv. Det utgör i alla fall inga hinder att få i mig 2 liter vatten.

Sänkt läge

Både igår och idag har jag sovit halva dagen. Inga problem att sova så mycket och det tolkar jag som att kroppen behöver det. 2 vilodagar efter varandra där jag har druckit vatten, men inte fått ihop mer än 500 steg. Jag mår inte bra. Trött – duh! – och allergiförkyld med svidande ögon, huvudvärk och täppt näsa och jag har svårt att tro att det blir häftigare aktiviteter imorgon. Jag har tappat sugen och är lätt leds på att utrusta hälarna med ett motståndskraftigt förband bara för att promenera 1 timme. Det lustfyllda vattnas ur. Jag ska vila i morgon, tisdag, oxå. Eller hela långa veckan. Kanske kommer jag aldrig mer att träna något alls! Never gonna happen! Det kommer att kännas bättre, det brukar bli bättre.

Ångest, koltrast & online-läkare

Den här dagen är snart slut och det är en välsignelse! Jag var medveten om att jag utmanade ödet när jag skrev så mycket positivt i torsdags och skiten började ramla in redan dagen efter när Selma vägrade äta. Elin och Pär åkte till vetten på lördagen och fick mediciner. Efter det har vi fångat in, hållit, medicinerat och stödmatat tvångsmatat Selma flera gånger om dagen. Det är oftast jag som har hållit och igår kväll blev hon så leds att hon stampade i golvet, så fort jag kom i närheten. Jag klandrar henne inte…

Elins förkylning blir värre och vår vårdcentral är inte till någon hjälp. På den öppna mottagningen får man visserligen träffa en läkare, men max ett besvär i taget. Hon var där igår eftersom hon hade lock för ena örat plus värk. Det visade sig vara en rejäl vaxpropp som vi bekämpar med Revaxör. Det fanns inte utrymme för hennes hosta eller eventuell bihåleinflammation. Läkaren tyckte att hon skulle ta Revaxör 4 kvällar i rad och sedan skölja ur eländet hos en sköterska. 200 kr i sjön. Jag hjälper henne och efter dagens behandling kunde jag bokstavligen dra ut en del av den upplösta proppen med en pincett. Nu ikväll övertalade jag henne att prova Min doktor och hon kommer att få svar via mail senare ikväll. 250 kr som går på högkostnadskortet. Det är värt ett försök!

Vi veckohandlar på Coop online och det fungerar oftast bra. Den senaste tiden har det dock skitit sig och jag har fått sms om att jag måste lägga in beställningen igen och välja en annan dag. Det har varit måndagsleveransen som inte har fungerat, så då valde jag tisdag förmiddag i stället mellan 11 och 13 och så har jag tränat på eftermiddagen. Det har varit försenat båda gångerna och idag fick jag än en gång sms om att de är försenade och då blev jag tvärleds. Jag sket i träningen för jag skulle inte kunna koncentrera mig om jag samtidigt skulle vänta på leveransen. När det kom till kritan var de inte försenade, men då hade jag redan ställt in mig på att inte träna och så var jag trött och förkyld. Efter lunchen kom ångesten. Jag var frestad att promenera, men valde 1 extra Lyrica och läsning i stället. Medan jag läser hör jag att Elin gråter. Hon har varit sjuk i 2 veckor och det blir inte bättre. Täppt, huvudvärk, feber – hon fick panik hon med och tog Lyrica.

Det finns, trots allt, litet postivitet idag för Pär mår prima och var på ett strålande humör när han kom hem från arbetet. Selma mår bättre och har inte behövt stödmatas idag. Jag har läst ut ännu en bok och satt i vardagsrummet och lyssnade på koltrastens kvällsserenad. Och så ljuset – nu är det ljust till halv 21! Omställningen till sommartid är ett satans påfund, men jag älskar de allt ljusare kvällarna.

 

Jag mår inte så bra idag

Måndag den 13:e – da-da-da-DAAA! – och jag vaknade med huvudvärk. Trött. Kanske kunde en promenad i friska luften hjälpa? Det var skönt att komma ut – det är alltid skönt att komma ut! – och jag tog det lugnt i början, strosade mest. 5 km på 70 minuter. Den här gången fick jag inte ont, så skorna har inte dött, trots allt. När jag kom hem tog jag 2 Treo mot huvudvärken.

Det går framåt. Tyvärr. På stängslet hängde skyltar med texten: “Parkeringen stängd ifrån måndag 13 februari.” Suck. 

Kanske har jag en förkylning i kroppen för Nasonex rår inte på nästäppan och så är jag småhostig. Och trött. Och hungrig. En hungerdag de luxe när jag inte klarar av att dricka vatten – jag mår illa av det (jag kommer inte att få i mig 2 liter…). Måndagar har blivit lätt ångestladdade i samband med att jag flyttade veckovägningarna till tisdag. Jag har svårt att tro på att viktminskningen ska fortsätta, att det verkligen, verkligen fungerar.