Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Efter att ha vilat kroppen igår medan snön föll bar det av ut idag igen. Det snöade fortfarande och var nollgradigt. Bitvis var det moddigt och det blev, över huvud taget, ordentligt benträning. 70 minuter tog det runt Flaten. Isbuggarna är bättre på den sortens underlag för jag fick inte (lika) ont som när det var barmark.
Dagens låtlisterepresentant är Lizzy Land med “Sweet melodies”.
Jag kom iväg på en promenad idag igen, 65 minuter runt Flaten och egentligen bara en jäkla omväg till Konsum eftersom jag behövde handla. Jag pinnade på ganska bra och hade kommit halvvägs när låren kändes stumma och jag fick dra ned tempot. Isbuggarna är bra eftersom jag är paniskt rädd för att stå på öronen, men de är inte bra för mina vrister hur noga jag än knyter och drar åt. Idag hade jag riktigt ont efteråt och stapplade runt hemma medan Bibbi och Selma fick mat, varorna packades upp & in, jag duschade och gjorde tidig lunch eftersom jag var vrålhungrig. Sedan kollapsade jag i soffan. Efter lunch sov jag middag. Jag hade ont i vänster höft och hade svårt att hitta en bekväm ställning, men det kändes bättre efteråt.
Jag tror på karma! Det är därför jag gör rätt för mig och är snäll mot djur. Dagens låtlisterepresentant, She is We, sjunger om just karma. “Boomerang”. “Boom, baby, it hits you like a boomerang!”.
2 minusgrader och strålande solsken var svårt att motstå. Jag tog på mig mina Ice Bugs och gick runt Flaten, den lite längre rundan via “Stallet”. Vad skönt det var! Bra tempo oxå i 60 minuter och det var bara i slutet som benen kändes tunga. Tyvärr, fick jag ont i vristerna efteråt.
Hypnos 13 minuter om dagen i 2 veckor resulterade i att jag börjat tycka illa om vatten och att jag har gått upp nästan 2 kg. Fuck it! Nu tar jag till en sista, desperat åtgärd: hjälp utifrån i form av Xtravaganza.
Jag hade ont i höger knä i morse och dessutom hade Pär tagit en post-it och ritat dit en småkrokig varningstriangel, skrivit “Halt!” och satt upp den på ytterdörren. (Jag brukar tänka att det kanske står “halt” som i stopp och då kan ingen gå ut och man blir stående vid dörren. Hahaha! Ibland är jag så fyndig att jag dånar.) Halkvarningar tar jag på dödligt allvar och träning och viktminskning i all ära, men det är inte värt att riskera fler stukade vrister eller ännu värre. I stället för att gå ut gjorde jag en kanna te, tog plats i soffhörnet och läste i ett par timmar. Najs! Ögonlocken kändes väldigt tunga efter ett tag och frestelsen att lura en stund var mycket stor, men i stället bytte jag boken mot hypnosen. När den var avklarad slumrade jag i några minuter innan jag åt lunch tillsammans med Elin. På eftermiddagen hade temperaturen krupit upp till drygt 4 grader, så då borde det inte vara halt. Halka är i och för sig inget hinder numera eftersom jag har isbuggarna, men jag misstänker att det var isbuggarna som var anledningen till att jag fick så jäkla ont efter de senaste promenaderna. Eftersom det nu var flera plusgrader och halkfritt satte jag på mig MBT-skorna, tog stavarna och gick runt Flaten (den lite längre rundan förbi “Stallet”). Inget av knäna protesterade när jag tog mig nedför trappan och då blev jag uppmuntrad att fortsätta och det gick bra hela vägen, vad gäller smärta, men när jag kom till den sista backen (vid gymnasiet), så orkade inte armarna mer och låren kändes stumma. Tempot var stadigt och det tog 60 minuter och det var så skönt! Nu på kvällen har det uppstått en mörbultarkrock. Träningsvärken efter igår kickade loss ungefär när jag kom hem och kände mig mörbultad efter dagens runda. Det är mest ryggen och skuldrorna.
Dagens låtlisterepresentant är Humans med låten “Water water”.
Det var säsongspremiär för mina isbuggar idag. 70 minuter runt Flaten i ett lätt och luftigt snöfall och med 2 minusgrader. Ljuvligt! Snöflingorna var så lätta att de kittlade när de landade i ansiktet.
Middagen med Vårat Gäng som jag hade sådan ångest inför blev riktigt trevlig. Vi var 8 stycken (av 11 möjliga) och det var lagom för att kunna prata med alla och inte bara de som satt närmast. Jag fick dra mig undan vid ett tillfälle, efter maten före efterrätten, när det blev för varmt (klimakterievärme och varm övervåning) och jag kände att koncentrationen tröt, så då gick jag ned i det svalare köket och röjde undan lite disk. Det är fördelen med att de kommer hit jämfört med att vi åker dit. Det är lik förbaskat skönt att det är över. En oproportionerligt stor lättnad infann sig och har funnits kvar hela dagen idag.
Jag promenerade runt Flaten idag utan stavarna för jag kände mest för att komma ut och bort, ut i höstsolen och andas sval luft. Solen strålade och det blåste inte lika iskallt som igår och det var ljuvligt. Höst när den är som bäst! I fredags och igår hade jag riktigt ont i knäna, men idag har jag varit nästan besvärsfri. Jag klarade av att ta mig både nedför och uppför trappor utan att stappla och grimasera av smärta. Den slutsats jag kan dra är att ångesten hade satt sig i knäna. Spänningsvärk på sätt och vis.
Så här såg det ut i förra veckan innan trädfällningen kom igång. Flera av träden är höga och smala beroende på att de växte tätt, tätt innan husen i vår förening byggdes. På den övre bilden syns en gran till vänster och stammen på en väldigt fin tall. Nu är granen borta (den skuggade ju några balkonger, gud bevars!) och tallen var det första trädet som fälldes. Varför?!
Den här bilden tog jag idag. Min favoritgran står kvar, men det beror bara på att avverkningen har skjutits upp eftersom det var för blåsigt förra helgen och nu måste de pussla ihop det med arboristernas schema.
Jag försöker att se det positiva även i denna massaker och träden på bilden är det som kan vara positivt. En stor lind (?) och en ek har blivit synliga. Inte helt fel, trots allt.
Idag tog det bara 60 minuter att gå runt Flaten, via Konsum (havregryn! Se längre ned.) och hem. Jag hade ett jäkla tempo, kroppen kändes pigg och lätt – det var skönt! Kanske har jag lyckats befria mig från de där blyskorna som tyngt ned mig träningsmässigt. Jag funderar oxå på om orken kommit tillbaka tack vare att jag har börjat med B-vitamin igen sedan 2 veckor. När jag kom hem gjorde ett par enkla yoga-övningar för ryggen.
Vilken jävla skitdag det visade sig bli igår! Pär har åkt till Öland över helgen för att skjutsa hem sina föräldrar för vintern, så jag gick upp klockan 8 och gav Bibbi frukost. Ingen ork att promenera plus att jag kände mig stressad av ett hobbyprojekt som jag påbörjat tidigare i veckan. Ett hobbyprojekt som legat och marinerat i några veckor bestående av en hemgjord ängel från Tilda.
Jag har alltid gillat Tilda-dockornas utseende med den stadiga kroppen i kombination med de pinnsmala armarna och benen och för ett tag sedan hade Panduro sänkt priset med drygt hälften, så jag slog till. När jag öppnade förpackningen för att kolla vad jag stod inför började jag ångra mig. Det var tänkt att jag skulle rita upp och klippa till mönsterdelar, sy ihop för hand, fylla den och sedan sy en kjol. Joråsåatt… Det fick ligga ett tag till. När jag väl tog tag i det var det inte så svårt, jag föredrar att sy för hand än på maskin och jag lyckades få till kroppen med armar och ben liggande stoppade som korvar liggande lösa bredvid. Jag kände hela tiden en viss otålighet. Hur jävla länge skulle det ta att få till den satans ängeln?! Jag blandade medföljande färger och fick till den rätta nyansen på överdelen av klänningen som målades direkt på. Hår och skor målade oxå dit med svart färg. Med mycket möda och ohemult mycket pill lyckades jag fästa benen vid kroppen, men när jag skulle fästa armarna fick jag nog. Färgen på ängelns armar gjorde att de inte blev så medgörliga som jag hoppats på eller som de skulle vara enligt instruktionen. Den klena synålen som följt med fick jag inte ens genom färgen och in i armen. “FUCK IT!”, skrek jag och körde ned allt i kartongen igen och tillsammans med påsen innehållande vadden åkte det i soporna. Jag kände mig fri!
Igår hängde hobbyångesten över mig som en våt filt och hindrade mig från att göra mer än att sy på den där ängeln och att tvätta. Jag drack flera kannor te oxå. Och sprang på toaletten. Vid 17-tiden blev jag sittande i köket efter att ha målat överdelen, armarna och skorna. Jag måste äta nåt. Gröt! Numera gillar jag verkligen havregrynsgröt med äppelmos och mjölk – funkar i alla lägen. Jag öste 1 dl gryn i kastrullen och flyttade över till kökskranen för att lägga till vatten. När jag håller fram decilitermåttet mot vattenstrålen ser jag något som rör sig på kanten. En mjölbagge. Inte nu igen! Jag sköljde av kastrullen och måttet. Jag ville ha gröt, jag var hungrig! Jag hällde upp havregryn i durkslaget för att kunna se om baggen hade släkten med sig. Ingenting. Det var kanske bara den. Dåså! Fast mjölbaggar är inga soloartister och tanken på att jag kanske hade ätit några till frukost… Jag öppnade havregrynspaketet och kikade in. Skakade om innehållet litet lätt och då kom baggens brorsa uppkrypande. Fy fan! Direkt i soporna! Sedan gick jag igenom skåpet för att kolla om det behövde skuras ur, men det fanns inget där. Det blev en fryspizza till middag och den var inte god.
Mjölbaggarna var pricken över i för jag höll på att bli tokig på klådan. För någon vecka sedan fick jag något som jag trodde var ett sent myggbett på fotknölen som kliade infernaliskt. Några dagar senare fick jag ett till på andra benet som kliade lika infernaliskt. Det var när ett tredje dök upp på handleden som jag blev misstänksam. Ett fjärde och ett femte dök upp på samma arm. Det är utslaget på handleden som är värst och som jag har kliat sönder och samman. Klådan gav mig ångest! Jag har provat med utspädd och outspädd Salubrin, Aloe Vera-salva och kortisonsalva utan resultat. LHP-salvan lindrade en stund. Hobbyångest i kombination med mjölbaggar och klåda gjorde att jag valde att ta en extra Lyrica.
Eftersom jag så ofta har problem med skavsår har jag ett stort urval av plåster och kompresser hemma. Den här sortens självhäftande funkar bäst. De som tål vatten irriterar huden runt om och släpper när jag svettas. Det går att klia utanpå plåstret. Med knogarna. Då river jag i alla fall inte upp såret.
Det mesta har känts lättare idag. Nu är det bara Tradkapardagen som hotar vid horisonten…
Jag visste det. Att jag skulle komma upp, ut & iväg endera dagen och idag var det endera dagen. Det var soligt, soligt med kalla vindar och bara 6 plusgrader – äntligen min sorts väder! Jag valde min favoritrunda runt Flaten och det var skönt! Kroppen var med på noterna och jag hade bra tempo – jag kände igen mig själv igen. Jag fick ont i ryggen och huvudet framåt kvällen, men det känns ok.
Det som verkligen bidrog till att jag kom iväg var att jag hade ett paket att hämta ut. Trots att det fanns på Bamses nere i centrum valde jag att knalla runt hela sjön för att hämta ut det plus att jag handlade på Konsum. Ett nytt smyckeskrin från en av mina favoritdesigners: Oilily. De använder mönster som inte är något för den räddhågsna som inte vill synas och Elin, som är en sån, har haft många åsikter om väskorna särskilt när jag har haft en av dem tillsammans med en mönstrad tunika. “Vad har vi sagt om att ha de där tillsammans?”, sa hon vid ett tillfälle. Fniss! Den första väskan köpte jag för 7 år sedan. Ett år senare var det dax igen: både ryggsäck och liten väska. Ytterligare ett år senare med “pinsam regelbundenhet” köpte jag den sista väskan från det märket. Det har gått 6,5 år och mitt väskbegär har faktiskt varit ganska svalt de senaste åren. Jag har mest gått hemma och har inte haft så stor användning av väskor (vad har det med nåt att göra?!) och det har varit bra för min plånbok. Hehe. Till saken! Jag har tröttnat på mina smycken och stuvat undan de flesta och jag är urleds på mitt stora smyckeskrin som jag har döpt till Fort Knox. Nu vill jag ha små, blanka silversmycken i ett litet smyckeskrin. Själva smyckena var inte svårt att få tag i nu när Guldfynd finns på nätet. Ett litet smyckeskrin utan Disneymotiv eller ballerinor som piruetterar när locket öppnas var lite knepigare att hitta, men så dök det upp på en sida som heter House of Hedda.
Insatsen med de små facken går förstås att lyfta ur. Oilily är mönstrad kvalitét och man får det man betalar för. Skrinet är lagom stort. De örhängen jag har valt att ha kvar (o-undanstuvade) ligger parvis i varsitt litet fack och jag behöver inte rafsa runt för att hitta dem jag är ute efter. Faktum är att rent färgmässigt, så passar det ihop med den nya färgskalan som råder i vardagsrummet. Fint som snus!
Jag gick runt Flaten idag igen och det tog 70 minuter, så det gick lite fortare. Det kändes lite lättare, inte samma känsla av andnöd och det var dessutom ganska skönt.
Dagens låtlisterepresentant blir Banks med “Gemini feed”. Den är bra att gå till när man inte orkar ha så högt tempo.
Jag hasade runt Flaten idag igen. Det tog 75 minuter och det var tungt. Ohemult tungt. Inte det minsta skönt. Ont i ryggen, men det var inte lika jävligt som igår. Undrar om MBT-skorna har tappat stunsen? När jag kom hem lade jag mig på golvet med benen mot väggen i en kvart. Det var ett bra tag sedan jag gjorde den övningen. Sedan flyttade jag över till kuddarna och filten i soffan och sov i 2 timmar. Något är fel.
På flera meters håll såg jag att det låg något på vägen som inte var ett löv eller en kvist eller en överkörd groda. Jag saktade ned och närmade mig lite försiktigare tills jag såg att det var en mus. Den bara låg där. Ett par centimeter lång, om man inte räknar med svansen och helt stilla. Uppburrad på samma sätt som ett marsvin som inte mår bra. Levde den? Jag var så krass att jag fotade med mobilen. När musen hörde ljudet från kameran reagerade den, så den var vid liv. Jag började gå därifrån, men vände om igen. Jag kunde inte bara lämna den! Tänk om det var en unge som tappat bort sin mamma? Med händerna i sidan frågade jag högt: “Har du ingen polare med dig? Typ.”. Det var ingen som anmälde sig. Jag klarade inte av tanken på att den skulle ligga kvar där och bli mosad under en bil, så jag flyttade över den i min hand och den vägde ju ingenting! Det var som att hålla en bomullstuss i handen. Jag kände de pyttiga, kalla tassarna mot handflatan, men ingen tyngd. Märkligt. Jag placerade den försiktigt i gräset vid sidan av vägen. Den mådde inte bra. Kanske var den i chock av någon anledning och jag hoppas att jag inte förvärrade något genom att ösa människolukt över den. Lilla kraken…
Dagens låtlisterepresentant blir Adele med låten “Send my love (to your new lover)”.