Ledsen, trött och ont. Så var läget när jag anlände till naprapaten. På L-O B:s fråga om hur jag mådde svarade jag att jag hade ont i knäna och vristerna. Jag fick inte rummet med blomtaket och jag hade inte energi att be om det. Jag fick lägga mig på rygg och han nålade mig från pannan och ned. Det var, trots allt, vilsamt att ligga där. I stället för trafik hördes fågelkvitter och en och annan vindpust slank in genom fönstret. Efter en halv timme kom L och masserade benen, framför allt knäna. Det gjorde ont. Insidan av knäna kändes som en enda öm triggerpunkt. Sedan fick jag lägga mig på mage och fick en betydligt behagligare massage av ryggen. När L kom upp till nacken kände jag att de musklerna var stenhårda. Hon sa att man kan massera runt nackkotorna för att stimulera sköldkörteln och då kom vi in på min slöa sköldkörtel och att jag försöker ragga upp en läkare för att få prova Liothyronin. L försvann ut en stund och jag hörde hur hon pratade med L-O B om min sköldkörtel. Då kan man tycka att hon kunde vara lite diskretare, så här i den personliga integritetens tidevarv, men jag känner att det ligger omtänksamhet bakom. Det är inte så att jag ligger där och klagar och gnäller för att få prata av mig ungefär som jag gör hos Rosie. När jag säger var det gör ont eller att sköldkörteln har gått i pension, så finns det något de kan göra pronto. När hon kom tillbaka hade hon L-O B med sig och han nålade mig igen (huvudet, nacken och ryggen) och så fick jag intensiv värmebehandling för att sätta fart på njurarna. “De fungerar som det mesta – de mår bra av lite värme!” Det var skönt! Nålmannen återvände och vid det laget hade jag legat i 1 timme sammanlagt och ryggen protesterade. “Lägg dig på sidan.” Jag lade mig på vänster sida, han tog tag i höger ben och drog det upp mot magen samtidigt som han tryckte höger arm från sig. Han drog till ordentligt. “Aj! Vad gjorde du nu?!” “Jag bara rätar ut lite.”, svarade han. Sedan gjorde han likadant på andra sidan. Färdigt! Det kändes fortfarande i ryggen och då tog han 2 specialnålar (hans eget uttryck) som han stack i magen och vickade på, bad mig böja mig framåt och upprepade. Jag vet inte om det blev bättre. Jag sa att jag fortfarande hade ont i vristerna. 2 specialnålar i nacken. Vickande. “Hur känns det nu?” Det gjorde inte ont längre. Det är så häftigt! Inte ledsen, mindre trött och mindre ont. Så var läget när jag gick från naprapaten efter 1,5 timmes varierande behandling.
500 kr per gång, 2 gånger i veckan blir 4000 kr i månaden. Pengar som inte samlar några som helst högkostnadspoäng. Inga mediciner ingår. Det är mycket pengar, men det är värt varenda krona och då handlar inte bara om att smärtan minskar, det handlar om att jag känner mig omhändertagen på ett sätt som jag inte har upplevt sedan min husläkare EW slutade. När jag säger att jag har ont i knäna får jag inte förklarat för mig att det problemet skulle försvinna bara jag gick ned i vikt. Det är så skönt att slippa höra det och jag undrar om någon kan förstå hur skönt det är! Jag brukade betala 360 kr för ett 3-minuters besök hos dr Levaxin bara för att sedan få höra att värdena ser bra ut och så ses vi om ett halvår. Högkostnadspoäng i alla ära, men omtanke smäller högre. Jag fick bekräftat av L-O B att det är helt naturligt att jag först upplever en förbättring för att sedan må dåligt igen medan kroppen tar ny sats inför en andra period av förbättring. Han känner att jag inte är i samma dåliga skick som för 1 månad sedan även om jag själv upplever det så.
Efter lunch gick jag ned till tåget igen för att åka till Södertälje Syd där Pär hämtade mig. Vi åkte till Målarboden för att köpa tapeter, färg och annat som behövs till hallen. Det tog inte lång stund. Faktiskt. En tapet med breda ränder i blekt blått, beige och grått på vit bakgrund. Den kommer att gå bra ihop med vår blå ytterdörr, den vita trappan och den nya gråa trappstegsmattan. Jag inbillar mig oxå att ränderna kommer att ge en känsla av höjd och rymd. Det var ett äldre par där med en liten vit, rufsig blandrashund. När jag såg att den promenerade fritt och verkade social försvann allt runt omkring. Den kom fram till mig och vi hälsade hjärtligt. Jag föll på knä och hon vände upp magen för att bli kliad. Vilken lycka! De hade varit i färgaffären flera gånger och hon spatserade runt bland färgburkar, penslar och tapetrullar och hon visste var fikarummet ligger.
Dagen började på låg nivå, blev bättre hos naprapaten och med hunden i färgaffären och slutade med trötthet (somnade i soffan) och smärta (vristerna och ryggen).
