Mitt liv i ord

Mitt tåg, ett s.k. Snälltåg, gick 5 över 10, raka vägen och utan byten på drygt 4 timmar. Pär vinkade av mig. Tåget såg skruttigt ut på utsidan à la 70-tal. Det var skruttigt på insidan oxå. Väldigt 70-tal där stolarna var uppdaterade, men inte så mycket annat. Mörkröda gardiner som kunde dras för fönsterna. Rena tidskapseln. Det fanns inget, verkligen inget, utrymme för resväskor, endast bagagehyllor. Jag ställde min väska (som förresten visade sig vara ett mycket bra köp!) bland andra lösa väskor i änden av vagnen vid en skylt med en överkryssad väska. Den här gången fick jag en äldre neutralt doftande dam i sätet bredvid. Jag lyssnade på min bok och slumrade till och från. Jag hade ätit en, för mig, ovanligt rejäl frukost och behövde inte den banan och smoothie jag köpt med mig. Jag skulle kliva av vid Södertälje Syd och ta en förbokad taxi hem. Vi kom fram 15 minuter före utsatt tid vilket innebar att jag skulle få vänta på taxin i 30 minuter. Jag var hjärtligt trött på att vänta, så jag avbokade den och tog en utanför stationen vilket visade sig vara ett ekonomiskt misstag (nästan 200 kr dyrare än Taxikurirs taxa), men jag kom hem snabbt, 5 minuter efter att tåget skulle ha ankommit Stlje Syd och det var det värt.

HEM, LJUUUUUUVA HEM! Te och dusch och sen min egen säng.

När vi satt i hotellrestaurangen och åt frukost kände jag att jag var trött. Kroppen kändes tung och motsträvig. Vi skulle gå till Elin vid 10 och sen åka till Hovdala och promenera. Jag kröp ned under täcket med ljudboken och där blev jag kvar till 12. Jag längtade hem. Elin och Pär roade sig själva. Medan Elin var på gymmet föreslog jag att vi kunde äta lunch på ett konditori som verkade konditoriigt i jämförelse med Espresso House. Kanske en sallad eller en matig macka? Jag valde en vanlig plastinslagen fralla med leverpastej och vatten. Vilken besvikelse!! Kylskåpskall, torr och helt smaklös. Jag tog bara 3 tuggor. Vattnet luktade illa efter att ha stått i en plastkanna i kylen. Efteråt talade Elin om att de fått mycket kritik, att de haft råttor och förmodligen skulle stänga snart. Jaha, ja. Vi åkte till Donken där jag köpte en cheeseburgare och mjölk som jag åt i bilen medan Pär var inne på Biltema. Sedan hängde vi hos Elin. Drack te och kaffe, åt sushi till middag, gosade och lekte med Siri och pratade massor. Jag skulle ju åka hem nästa dag medan Elin och Pär åkte till Öland, så vi sa hej då där och då. Dålig start på dagen, men ett bra slut!

Elin mådde inget vidare, så Pär och jag åkte själva till IKEA-muséet i Älmhult. Det öppnade 2016, men doftade fortfarande nytt, men framför allt doftade det IKEA. Det var så intressant! Jag visste egentligen ingenting om Ingvar Kamprad mer än att han var från Småland.

När jag flyttade till Stockholmsområdet 1987 var det varuhuset i Kungens kurva som gällde och jag antog att det var där allt började. Oj, oj, oj, så fel! Det började på 1950-talet och fick xtra skjuts av Sveriges uppsving.

Det här borde varenda svensk kunna! Det var då vårt välfärdssystem föddes.

Ingvar Kamprad var inte perfekt. Han hade skattesmitande skumraskaffärer. Jag väljer att fokusera på helheten: för vanliga människor, utveckling av kvalitet och arbetssätt, genomarbetat klimat- och miljöarbete, jämlikhet, demokrati, ställningstagande, glädje, uppfinningsrikedom och smarta lösningar. Min stolthet över Sverige och att vara svensk fick en välbehövlig kick! Ikeas produkter är inte skräp som jag har tyckt i perioder och den nordiska, nästan strama, designen tröttnar jag aldrig på.

Sist av allt tittade jag på en världskarta där utbredningen av Ikeas varuhus kunde ses genom att trycka på en knapp för varje årtionde från 1950-talet. Jag blev förvånad att se att det inte finns fler än 3-4 varuhus i Sydamerika och samtliga ligger i de nordvästra länderna. I Italien finns det endast 1 varuhus som ligger långt norrut vid Venedig. De har tydligen inte tagit till sig den nordiska stilen. I Afghanistan, Iran, Irak och Turkiet finns inte Ikea och det är lika bra. Varuhusen i Ryssland har stängt till följd av kriget i Ukraina.

Jag tyckte att stämningen i ”Skissernas museum” var långt ifrån avslappnad (och barnfritt), men hos Ikea var det tvärtom. Familjeorienterat, avslappnat, småprat och SKRATT! Hela upplevelsen var närapå en endorfinrusch.

Efteråt åkte vi till det allra första varuhuset – första gången för mig, men inte för Pär som varit där några gånger tillsammans med Elin – och vi började med att äta lunch. Vi behövde verkligen fylla på med vätska och energi. Som tur var hittade vi platser i en lugnare del av matsalen för vi var trötta i skallen. Sedan handlade vi åt Elin och småplock till oss själva. En bra dag!

Siri!!!

Vi tog tåget till Lund. Det tar 30 minuter. Vi besökte ”Skissernas muséum” som visar idéerna och skisserna till många både mer och mindre kända offentliga konstverk. Intressant, fascinerande och så många intryck att huvudet blev överfullt. Vid det här laget vet du att jag är allergisk mot och har ett vanvördigt förhållande till Kultuuuur, så när jag befinner mig bland människor som går omkring med seriöst rynkade pannor och talar med viskande röster, så vill jag i stället höja rösten och ”Elin! Kolla in den här! Konst eller bara konstigt?!”. Det fanns flera skulpturer och tavlor jag tyckte om. En av mina favoriter sedan många år tillbaka är ”Non-violence” av Carl Fredrik Reuterswärd. Så här ser gipsmodellen ut.

Den här står i muséets skulpturträdgård. En annan finns på Sergelgatan i Stockholm.

En arkitekt vid namn Lewerentz som designat Malmö stadsteater har även designat S:t Petri kyrka i klippan. Dopfunten utgörs av ett enormt musselskal från Indiska oceanen. Idén tilltalar mig!

En liten skulptur som heter ”Strumpälva” av en textilkonstnär som jag tyvärr inte mimns namnet på. Den är så söt med sitt spretiga, spröda hår!

Domkyrkan i Lund är drygt 900 år. NIO HUNDRA ÅR!! Det är en makalös byggnad och vi hade för avsikt att besöka den efter att ha ätit lunch, men vi kände oss snurriga i huvet efter intrycken från muséet, så medan Elim väntade på en bänk utanför gick Pär och jag in en kort stund. Det var för mycket folk. Trots kyrkomiljöns outtalade krav på viskande röster kunde ingen av oss ta in mer. Vi ska åka dit igen när det INTE är turistsäsong. Jag fotade den utifrån åtminstone. Den för tankarna till Notre dame i Paris.

Kåseberga i Ystad. Där finns Ales stenar. Ingen vet egentligen hur gamla stenarna är eller vem Ale var. Pär och jag har var där för några år sedan och visserligen är stenarna fascinerande, men den gången var det betydligt intressantare med alla skärmflygare som gled fram kors och tvärs och använde uppåtvindarna vid de branta klipporma till svindlande luftfärder. Den här gången fanns det inte en enda och det vimlade av gapiga barnfamiljer, så det blev ett kort besök. Den enda intressanta var när jag råkade luta mig mot ett elstängsel och fick en stöt. Den kändes om jag uttrycker det så. Som brännässla x 10. Aj. Nu vet jag varför kor, får och hästar väljer att stanna kvar i hagen.

Vi tog oss ned till hamnen via en jäkligt brant stig som hade tagit död på mig om jag gått uppför den. På Kåseberga restaurang åt vi fish and chips. Riktigt gott med en rejäl fisk i tjock frityrsmet, dressing och sällsynt goda pommes. Mums! Det är högsommar och mitt i semestern och mycket folk. Prat och högljudda barn. ”Ebbas house” blev ett balsam för öronen. Pär och Elin drack kaffe, jag tittade på folk. En liten innergård med omaka sittmöbler och småfåglar. Vi handlade på vägen hem och åt bara te och mackor till middag. Pär gick till hotellet medan Elin, Siri och jag hängde framför teven.

Jag klarade det! Jag tog mig från Rönninge till Hässleholm med ett byte på 1,5 timme i Norrköping. Det var drygt. Tjejen bredvid mig åt vitlöksstinkande pastasallad…. Jag andades genom munnen i 2,5 timme. Jag läste på plattan för att få tiden att gå fortare. Det var en bok jag har lyssnat på tidigare, så det gjorde inte så mycket att läsandet blev forcerat och koncentrationen kunde ha varit bättre. Pär mötte mig och efter att ha lämnat min väska på hotellet tillbringade vi kvällen hos Elin och Siri.

Hotell Statt.

Hässleholm byggdes med tågstationen och kyrkan som mittpunkt.

Torget ligger framför hotellet och utgör Hässleholms centrum. Det är inte stort, men det som behövs finns med ett märkligt rikt utbud av frisörer och nagelsalonger.

Hotellrummet. Pär sover. Jag längtar hem. Vid den här tiden imorgon har jag varit hemma i nästan 5 timmar förutsatt att inget är försenat. Jag saknar min säng! Vår dusch! Riktigt te!!! Det bästa med att resa bort är att komma hem.

Röd panda.

Jag har sett 2 märkliga serier på Netflix som inte var särskilt bra, men som jag lik förbaskat inte kunde låta bli att se färdigt.

”Celebrity” från Korea handlar om influerare och sociala medier. Den var svår att hänga med i de första 2-3 avsnitten tills jag begrep att det handlade om en influerare som trotts vara död, men plötsligt dyker upp igen och avslöjar mindre smickrande hemligheter. Det fanns inget som förtydligade att månader hade passerat. Det som var svårt var namnen, så jag gick efter nyllena vilket oxå var knepigt. I mina ögon är de väldigt lika precis som vi västerlänningar ser likadana ut för dem. 12 olika långa avsnitt och i slutet var jag dödligt trött på deras nollställda ansiktsuttryck. De enda gångerna som de visade känslor var när någon var förbannad (männen) eller upprörd över sjunkande antal följare (kvinnorna). De gav ett megabotoxat intryck där till och med ögonen var uttryckslösa. Var fanns alla manliga influerare?! Och att se hur varenda korean satt med näsan i sina mobiler var oerhört deprimerande

Jag använder det försvenskade ordet influerare i stället för influencer (innfluääänsser). Influence betyder inflytande eller påverkan. Jag anser att influerare inte har ett existensberättigande. De tillför ingenting av värde. Vad har de inflytande över?! Att ha inflytande kräver ett ansvar som de inte lever upp till. Påverkan på vad?! Ökad konsumtion. Följarnas avundsjuka och mindervärdeskomplex. De skapar orimliga och orealistiska förhoppningar om kändisskap och rikedom. Varför vill någon över huvud taget bli influerare med tanke på hur livet ute bland socialamedier är?! Det kan svänga så pass fort att du den ena timmen hyllas för att timmen efter hatas. Allt, precis allt, bedöms och kommenteras. Det finns inget utrymme för avvikande åsikter eller reflektioner och det leder till att ingen vågar använda sin möjlighet att påverka till något av betydelse. Världen behöver inga fler klädmärken eller hudvårdsserier.

Den andra märkliga serien jag såg var ”Insiders” från Spanien. I den beskrivande texten står ingenting om att det är en reality-serie med tävlingsinslag och det gjorde att jag faktiskt vägrade tro att det var det förrän jag sett 3 avsnitt. Egentligen tror jag fortfarande inte på det efter 2 säsonger med 7 avsnitt i varje. Jag är så pass gammal att jag såg de första säsongerna av ”Robinson” på svt, ”Big brother” på dåvarande kanal 5 och ”Farmen” på TV4. På den tiden fanns det valiga människor med bland deltagarna i varierande ålder och utseende. ”Big brother” gick in för yngre och mer bildsköna tävlande. Nu för tiden är jag inte intresserad dels på grund av det plastiga utseendet och dels för att jag inte orkar med dramatiken, skitsnacket och sexet (antytt eller inte antytt). Varför såg jag hela ”Insiders” då? För att jag inte fattade att det var reality innan jag sugits in i eländet! Kalla mig korkad och naiv om du vill. En av förklaringarna var att proglamledaren, om man kan kalla henne det, var så … futuristisk. Hon skulle passa in i en sci-fi-serie. Tävlingen/spelet var så utstuderat i sitt psykande och eviga ”I Iniders är inget vad det verkar vara.” Deltagarna var mellan 22 och 34, men det fanns inga vanliga kroppar. Nä, att se vackra människor göra ingenting för 100.000 euro är inte bra tv. Då är det mer intressant med glasblåsning och annat skapande.