Igår körde jag ett lätt pass med gummibanden efter ett uppehåll på 2 veckor. I början litade jag inte på att knäet skulle hålla plus att jag var oerhört medveten om hur fet jag är. Koncentrationen blev därefter och det krävdes en del för att göra övningarna rätt, för att det skulle bli mindre tungt. Det lossnade så småningom och kändes hyfsat bra. Jag blev åtminstone genomvarm… Jag tog 2 Alvedon direkt efteråt för knäet…
Idag gick en långsam runda på 65 minuter. Kroppen kändes ganska tung efter gårdagens träning, men det var skönt. Jag såg ett svanpar som flög iväg medan de honkade på svanars vis; lite gällare än gässens läte. Jag har flera deviser. En av dem är att långsamt också leder någonstans. Långsamt leder mig alltid hem. Kanske leder det till hälsa.
Lisa Nilsson har gjort en låt som heter just “Långsamt”. Lyssna på texten!
Två och en halv vecka utan egentlig träning och utan att justera ätandet har lett till en viktökning på 1 kg. Det är väl inte så mycket egentligen, men det kilot känns. Det känns när det försvinner och det känns ännu mer om det kommer tillbaka. Jag känner mig tung och otymplig och har ont överallt. När jag vaknade i morse ville jag inte något. Tung och klumpig. Minnet av förra måndagens promenad som gjorde så ont. Allmän tristess och otillfredsställelse. En kombination av elände som stressar mig och ger mig huvudvärk. Men jag kom iväg på en promenad. Faktiskt! Jag bestämde mig för att gå långsamt. Det viktiga var att komma ut och iväg, inte att hålla ett högt tempo. Jag lyssnade på min lugna lista. Efter ungefär tredje låten och en långsam lunk gick pulsen ned. Andningen sjönk från struphuvudet till magen. Det var så skönt! Det bästa av allt var att jag inte haltade, att vridningen av knäet äntligen har rättat till sig efter 2,5 vecka. Jäss! Visserligen kände jag mig stel efteråt, men jag känner mig alltid stel efter all träning. Jag gick min kortaste runda och det tog 55 minuter i snöglopp och med behagligt få människor i rörelse.
“Don’t trust the rain” har jag haft på min lista i ett par år nu och jag tröttnar inte. Den är lugn och mjuk, lätt och svävande.
Don’t trust the rain to fall /better wash away your tears / Go easy on your self / don’t trust the rain…
Jag sov uselt, riktigt uselt, i natt och jag är så jäkla trött och jag vet att det påverkar mitt mående, men jag skriver i alla fall att nu är det inte roligt. Okul. Trött. Ont. Ångest. Benet är fortfarande inte bra och blev inte bättre av att jag har gnott omkring och städat i närmare 4 timmar. En kort promenad, tur och retur Filmkedjan, igår var även den för mycket. I onsdags åkte Elin och jag till svägerskan med familj för att hälsa på Valletta (hon är ljuvlig!!) och jag hade vanliga kängor = ont. Jag är leds. Jag käkar Alvedon. Jag mår dåligt av att inte kunna träna regelbundet!
Idag fick jag böckerna från Göran Redin och nu har jag de 4 första delarna i inbunden form! När jag öppnade paketet och såg att det inte var de urfina omslagen som jag är van vid, så blev jag oerhört besviken. Jag började nästan gråta och fick lust att returnera dem med vändande post. Omslaget är en väsentlig del av en bokupplevelse för mig och de här omslagen är förmodligen från den första upplagan. Nu har jag haft möjlighet att tänka och lugna ned mig och jag ställde mig följande fråga: om Göran Redin hade frågat mig om det hade någon betydelse att det inte var samma omslag hade jag då tackat nej till böckerna? Det hade jag inte gjort. Då så!
Eftersom Göran Redins bokserie om Lövberga har blivit mina absoluta hjärteböcker, så vill jag ha dem i inbunden form och jag vill ha dem i absolut nyskick (jag har inga positiva erfarenheter av begagnade böcker). De 2 första delarna finns inte längre i handeln medan jag hittade del 3 och 4 hos AdLibris. Jag hittade Göran Redins blogg och kontaktade honom via den och fick svaret att han har de 2 första delarna, att jag kan köpa dem av honom och att han kan signera dem. Vilken lycka! Vilken fullträff! Det är klart jag tackade ja! Och som grädden på moset kommer ju del 5 i början av april.
Vad övrigt är, är händelselöst. På grund av benet har jag suttit inomhus, men det har det varit värt för sträckningen/vridningen har släppt. Vi var en sväng till Elin och Robin igår och fikade och pratade ett par timmar. Lika trevligt som det var förra lördagen. Sömntabletterna klubbade mig igår kväll. I vanliga fall smyger effekten på mig och ögonen känns tunga och då är det bara att krypa i säng, men igår somnade jag bara där jag satt i soffan och lyssnade på bok och spelade och jag sov verkligen. Kvart i 1 vaknade jag och då måste jag ha suttit i sovit i minst 2 timmar! Efter det sov jag inget vidare i sängen och vaknade i morse med riktigt ont i halsen. En klump på höger sida som känns när jag sväljer. Jag vill inte bli förkyld för Elin och jag ska åka till svägerskan på onsdag. De har köpt en Rottweiler-valp som de hämtade hem förra veckan och gissa om jag vill träffa den!
Idag fick jag massage av Bitte för första gången sedan september. Om jag minns rätt, så var det dagen innan jag åkte till den andra intervjun på Södertälje psyk och allt började rasa samman på allvar och sedan dess har jag ju kämpat för att hålla näsan ovanför vattenytan. Den här gången fanns det en del knutor längs skuldrorna och i nacken och sedan masserade hon benen, i första hand baksidan och insidan av vänster knä. Där fanns det en knuta som hon knackade bort och det kändes bättre efteråt. Benet är över huvud taget bättre och jag kan gå, mer eller mindre, normalt igen. Sedan jag insåg att det handlade om en sträckning på baksidan har jag tänjt och sträckt benet så fort jag fått möjlighet och det har effekt. Jag har dessutom kommit på varför jag har haft ont. Promenaden i torsdags, när jag fick upp ett så imponerande tempo, rundades av när jag skulle kliva upp på en trottoar och halkade till väldigt lätt med vänster fot på osynlig is och det behövde inte mer för att benet skulle bli obrukbart.
I lördags var jag med om något som händer så sällan att det gränsar till unikt: jag träffade 2 nya personer som jag tyckte om direkt, som sände ut positiva, lugna och trygga vibbar och som var så enkla att umgås med att jag blev stärkt i min tro på min magkänsla. När magkänslan signalerar att det inte känns bra, när jag känt mig obekväm, så kan jag lugn i sinnet lämna den relationen åt sitt öde. Personerna Robins föräldrar, A och P som kommit upp från Blekinge för att hälsa på Elin och Robin och för att lämna över Juni, katten som Robin mer eller mindra vuxit upp med och som från och med nu bor här i Rönninge. “Att du skulle bli en 08:a var verkligen otippat!” som A sade medan hon kliade Juni under hakan. Vi blev bjudna på middag och satt och pratade och skrattade i ett par timmar – det var så himla trevligt och avslappnat! Naturligtvis hade jag siktet inställt på att bli bekant med Juni och jag fick klappa henne på huvudet, klia bakom öronen och till och med pussa på huvudet. Nu har Elin åter sällskap på dagarna och Robin har fått tillbaka en katt som har har saknat. Titta så fin hon är!
Det var Robins syster som hittade Juni och flera kullsyskon efter att någon dumpat dem i en container på återvinningsstationen där hon arbetar. Det var för 8 år sedan och de var i princip nyfödda.
Den intensiva promenaden i torsdags har fått oväntade konsekvenser. Jag skrev ju att jag har nått en punkt där det brukar skita sig och det har det gjort… Jag har haft ont i vänster knä sedan dess. Till en början kändes det som att det var själva knäet för det var tjockt och svårare att böja, men inte varmt eller andra tecken på inflammation. Sedan igår har smärtan suttit på baksidan av knäet och får mig att tro att senorna har blivit överansträngda. Jag har svårt att både böja benet och att sträcka ut det helt. Eftersom det inte rör sig om smärta från en skada, så har jag promenerat. Vi promenerade till och från Elin i lördags, men det var jobbigt och så har jag promenerat idag, i 55 minuter och det var gräsligt. Efter 5 minuter ville jag bara hem, men vände jag tillbaka? Icke! Jag pressade vidare. Idiot. Jag kommer inte att träna med gummibanden i morgon och på onsdag ska jag få massage hos Bitte. Kanske kan hon hjälpa mig. En bra sak med promenaden idag var att jag äntligen kunde använda MBT-skorna nu när snö och is har tinat bort från vägar och och promenadvägar. De är bra!
Det finns ett välkänt uttryck bland oss som älskar att läsa: boksmälla. En boksmälla infinner sig när du har läst ut en bok som är något utöver det vanliga, en bok som får dig att försjunka i berättelsen timmar i sträck och som gör att du hela tiden längtar tillbaka till nästa lästillfälle. Det kan även innebära att du läser långsammare för att boken inte ska ta slut för du vet att det kommer att bli så svårt att börja läsa en annan bok… Jag lider av boksmälla nu efter att ha läst alla 4 delarna om Lövberga av Göran Redin, den ena efter den andra; “Ett fjärran krig”, “En skärva hopp”, “Ett bräckligt liv” och “En vilsen själ”. I april kommer den femte delen, “En ensam färd”.
Jag har lyssnat på de 4 första delarna 2 gånger inlästa av Anne-Li Norberg som tyvärr avled förra året. Hon har gjort en oerhört proffsig inläsning och det var en njutning att lyssna. Jag kan tänka mig 3 inläsare som kan ta vid och det är Kerstin Andersson, Anna-Maria Käll eller Katarina Ewerlöf. Hoppas innerligt att någon av dem har möjligheten att ta upp stafettpinnen!
Jag har skrivit om de här böckerna tidigare, det är jag medveten om, men nu vill jag skriva om dem som en grupp och jag vill göra det för att de ligger mig varmt om hjärtat så som inga andra böcker har gjort tidigare! De har intagit guldmedaljplatsen bland Historiska Romaner och de är svårslagna!
Navet i berättelsens hjul är den lilla gården Lövberga i Björsäters socken, Bankekinds härad i Östergötland under stormaktstiden och med det 30-åriga kriget ständigt mullrande i bakgrunden. De 3 syskonen Anders, Karin och Erik (de 2 sistnämnda är tvillingar) har sina rötter här, men de kommer att leva 3 helt olika liv.
Göran Redin är en fantastisk berättare som har fått med allt, allt, som jag vill ha av en historisk roman. Det finns gott om kalla, historiska fakta med både platser, händelser och personer. Detaljrikedomen flödar över i både miljöer och kläder, bruksföremål och vapen. Dialogerna flyter och känns trovärdiga både i sitt något uppstyltade sätt gentemot överheten och mellan vanliga “ofrälse”. Han har inte gått i den fälla som så många författare och översättare går i och som har blivit min käpphäst: när en person har en titel, så duas inte den personen utan det är “ni” eller “frun” eller “överstelöjtnanten” som gäller. Hatten av för Göran Redin! Det är den främsta anledningen till att de många dialogerna känns trovärdiga och färgar stämningen i berättelsen. Pricken över i:et är humorn. Det lilla, lågmälda humorn med många fyndiga uttryck och liknelser och det faktum att det fnissas en hel del både bland små flickor och vuxna karlar. Det gillar jag! Det finns en, men endast en detalj som jag hakar upp mig på. Anders, Karin och Erik är så oerhört präktiga. De gör aldrig fel, men blir utsatta för stora oförätter som till och med blir livshotande och det är då, men endast då som de sträcker sig så långt att de hatar. Jag har en viss förståelse för deras motståndare som upplever som gullegrisar. Det är, som sagt, en detalj och det är inget som lägger den minsta sordin över min entusiasm för de här böckerna. Varje gång någon ber om tips på historiska romaner, så vill jag ställa mig och utbrista: “Böckerna om Lövberga av Göran Redin, för bövelen!!”.
Jag var hos frisören igår. Halleluja! Det var fullt pådrag med alla 5 frisörer med varsin kund. Lugn musik på låg volym, en och annan hårtork eller klippmaskin och så prat. Prat, prat, prat. Jag har haft turen att få en frisör som inte forcerar konversationen. Den allra första gången hon klippte mitt hår, för 2 år sedan, sa jag något om att sitta och tjuvlyssna på andras samtal och hon svarade att hon tyckte om det som omväxling eftersom det blir en hel del pratande under en arbetsdag och det har jag tagit fasta på. Igår var inget undantag. Jag satt tyst och hon for runt mitt huvud som Edward Scissorhands så hårstråna yrde. Det går inte att undvika att lyssna på de andra och jag ställer mig lika undrande varje gång till att någon kan ha det behovet av att prata, babbla, anförtro sig, vräka ur sig hos sin frisör. Ungefär som att prata i mobilen på tåget. Jag får insyn i hur det går för deras barn och gamla föräldrar, husbyggen och operationer, träningspass och resor – allt. Hur kan någon ha ett sånt behov av att prata?! Förr om åren när jag klippte mig hos Rosie befann jag mig i den situationen att vi pratade om nästan allt med den stora skillnaden och hon var ensam frisör i sin salong, så samtalen förblev privata och vi lärde känna varandra under 10 års tid.
Idag promenerade jag i 65 minuter. 40 minuter i ett jäkla tempo som till och med förvånade mig själv och det var jätteskönt! En triumferande känsla av att orka! De sista 20 minuterna sänkte jag farten eftersom benen började kännas tunga. Nu har jag kommit till den punkten när träningen har blivit regelbunden med stort R och ett behov eftersom den får mig att må bra, men det brukar också vara vid den här punkten som en förkylning slår till eller så ramlar jag och stukar foten. Nu gäller det att jag klamrar mig fast, att jag håller farten uppe, men ändå tar det lugnt.
Min nyckelkompis som alltid är med mig på mina promenader.
I söndags gick jag en långpromenad i de nya isbuggarna även om regnet kvällen innan fått det mesta att smälta bort. Jag ansträngde mig för att hålla upp kroppen, rak rygg, skjuta fram höfterna, med hjälp av magmusklerna. Det fungerade för jag blev trött i magmusklerna efteråt och det har bara hänt när jag har använt MBT-skorna. Promenaden tog 70 minuter och det var skönt. Visserligen kändes benen tunga efteråt, men jag var inte speciellt trött, men jösses vad jag blev trött senare på dagen! Jag var så trött och gäspig att jag mådde illa och sov som en stock på natten och hela förmiddagen igår. Vilan var behövlig för igår mådde jag bra med schysst humör och vanlig ork.
Idag tränade jag ett fullt pass med gummibanden. Benövningarna blev mer än lovligt flåsiga. Jag skulle ha kunnat blåsa liv i vilken eld som helst! Koncentration, flyt och tempo utan längre pauser än planerat och det tog 1 timme och 40 minuter från början till slut – det kallar jag genomkörare! Träningsvärken kommer att bli grym…
