Kategori: Vikten

En ny tavla

Vägning hos Itrim: 99,8 kg som innebär en ökning med 0,3 kg de 2 senaste veckorna och det kan väl anses som försumbart dvs. status quo. Jag är besviken medan IB tycker att jag inte ska vara så hård. Vi kom överens om att jag, de kommande 2 veckorna, ska vara benhård med att inte kvällstugga (utom min godisfredag) för att se om det verkligen är där problemet ligger. Om det inte har hänt något då får vi komma fram till hur viktminskningen ska ta fart. Angående dagens vägning kunde IB se på utskriften att jag hade mycket vätska i kroppen (det är motståndet/impedansen som visar det) – jag har egentligen inte gått upp i vikt. Hon sa att det syntes tydligt på mig att jag mår bättre nu än när jag träffade henne för en månad sedan – och det gör jag ju – och hon frågade i vilken utsträckning de Tunga Tankarna finns kvar. Jag funderade hur jag skulle uttrycka det och sa sedan att de alltid finns där som en sorts nödutgång, men att jag, just nu, har flyttat mig en bit från dörren.

I väntrummet hos Hälsokällan, där jag får massage, har det hängt en tavla. En rund tavla i starkt rosa nyanser. Jag såg den när jag var där i augusti och den hängde kvar när jag var där i torsdags. Den var till salu. Jag har inte velat släppa den. Färgerna tilltalar mig. Den runda formen känns mjuk och behaglig. Dessutom kunde jag se framför mig hur den livade upp den gråa fototapeten i vardagsrummet. Nu har jag köpt den! Häpp! 500 kr. Konstnären heter Susanne Tall och hon finns på Instagram (som jag inte har). Titeln på tavlan är något med “lotus”. Det blev precis så effektfullt som jag föreställt mig. Nu måste jag hitta ett bra ställe att hänga upp min sältavla som har hängt på den platsen det senaste halvåret.

Kan du se lotusblomman?

Idag är det 25 år sedan Pär och jag gifte oss i Stockholms stadshus. Silverbröllop! Tack för att du vill vara gift med mig, Pär!

 

 

Att se till helheten

Jag träffade IB idag. Det kändes väldigt bra att prata med henne. Hon uppmuntrar mig och tar udden av paniken och hjälper mig att se till helheten. Den här gången vägde jag mig och hon tog midjemåttet. Sedan förra vägningstillfället i april har jag varit nere i 95 för att sedan gå upp till dagens 99,5 kg som är samma som i april. Midjemåttet har ökat med 3 cm, men IB sa att det är inom felmarginalen eftersom det inte är säkert att hon lyckas mäta på precis samma ställe varje gång. Hon tycker att jag ska väga mig endast där hos henne för att få bort ett stressmoment och det tyckte jag var en bra idé, så nu har jag ställt undan vågen under smutstvätten i tvättkorgen. Det gäller för mig att se helheten och inte snöa in mig på enstaka vägningar med 5 hg hit eller dit. Jag har gått ned 8 kg. Jag har sänkt mitt BMI. Fettprocenten har minskat medan muskelmassan ökar. Jag äter inte mellan måltiderna och nu har jag dessutom fått kvällstugget under kontroll. Jag dricker vatten tills det kluckar i mig. Jag tränar så mycket jag orkar. Med hjälp av Lyrica håller jag ångesten i schack och jag får sova och vallningarna minskar. Jag har en sjukdomsbild som gör att hela processen med att gå ned i vikt blir tuffare och jag måste ta hänsyn till det, men hon kan och kommer att fortsätta hjälpa mig.

Alla provresultat från Werlab inklusive kommentar från läkaren visar att jag är (hyfsat) frisk. Blodvärdet är bra och kolesterolet är fortfarande förhöjt. “Ditt Vitamin-D värde ligger på en optimal och hälsosam nivå.” Jag gör inga förändringar.

Ka-tching!

Vägning: 99 kg som innebär en ökning med 0,6 kg. “Aldrig mer 99!” håller andan och undrar om det kommer att barka åt fanders eller om toppen är nådd och nedförsbacken väntar. Eftersom jag lyckades låta bli kvällstugget igår utan några som helst problem, så känner jag mig försiktigt optimistisk. Jag tjänade ju 25 spänn oxå. Ka-tching!

Vilket busväder! Det har blåst som sjutton och regnat precis hela dagen. Det är först nu framåt 21 som det börjar lugna ned sig. Paraply är hopplöst såna här dagar och jag var taxam för min regnjacka med huva plus keps under när jag kilade ned till frisören för att bli av med lite hår. Det är skönt att ha en frisör som inte är så pratnödig och det går betydligt fortare oxå – en dryg halvtimme. Jag bokade in 2 tider till. Den andra i december, innan jul, då det alltid brukar vara svårt att få tid om man är sent ute.

Välsignade sömn

I tisdags började jag ta en extra Lyrica varje dag oavsett ångestnivå och sedan dess har jag sovit hela nätterna. I natt somnade jag  svimmade jag av vid halv 1 och sedan märkte jag inget förrän mobillarmet igång halv 8 och jag hade inga problem att stiga upp. Inget toalettspring, inga vallningar; endast sömn, välsignad sömn 3 nätter i rad. Jag känner mig inte tung i huvudet dagen efter, men jag är lite yrslig på kvällarna. Idag promenerade jag i 55 minuter (första promenaden sedan i lördags) och det fanns inget behov av att ha ett lägre tempo. Kroppen var med på noterna och det var så skönt! Höstsvalka i luften, sol på näsan och stuns i stegen!

Det går framåt!

Den krassa verkligheten är att det förmodligen är pengar som kan få mig att låta bli att äta på kvällarna. Det är pengar som kan motivera mig. Cold hard cash. Min motivationshöjande text har haft noll inverkan. Jag “ser” den inte längre. Jag lämnade ett förslag till Pär, eftersom vi har gemensam ekonomi, som går ut på att jag får 25 kr för varje kväll jag inte äter något efter kvällsteet dvs. en kväll utan kvällstugg. De pengarna kan jag använda till Wrendale-porslin (det finns en mugg med MARSVIN!!!) eller något annat jag känner att jag inte kan leva utan. Det är billigare än KBT och det innebär inget förbud mot kvällstugg. Om den här metoden fungerar och jag får igång viktminskningen igen, så är det inte helt otroligt att motivationstexten kommer att fylla sin funktion. Allt är värt ett försök. Alla sätt är bra utom de dåliga.

Mer Lyrica

Trött, trött, trött. Sov dåligt igen och hade klockan på kvart över 6 eftersom jag skulle vara hos IB halv 9. Det blev ett bra samtal. Jag fortsätter med en låg ambitionsnivå med både träning och kost. Jag måste trycka undan panikkänslan som kommer när jag tänker på att tiden bara går medan jag inte orkar träna så ofta som jag tycker att jag borde. En. Dag. I. Taget. Det viktigaste just nu är sömnen, så från och med idag tar jag en extra Lyrica fram till läkarbesöket nästa vecka. Jag ska träffa IB igen om 2 veckor och det känns bra.

 

Jag behöver sova!

Vägning: 98,4 kg som innebär att 2 fisiga hekton har försvunnit. Försumbart. Min hälsocoach och jag enades om att jag ska sänka ambitionerna till att inte gå upp i vikt.

Jag tränade med gummibanden idag. Lätt pass utan uppvärmning. Gick finfint.

I lördags tog jag en extra Lyrica och den hjälpte mig att sova hela 6 timmar i sträck plus att jag fick till en sovmorgon på söndagen ända till 10. Vilken skillnad! Söndagen var så mycket bättre! Jag behöver sova; jag är oerhört känslig för sömnbrist. Jag har sett ett mönster de senaste veckorna där jag sover dåligt, 2-3 timmar i taget, natt efter natt. Tröttheten tar över mer och mer, motståndskraften minskar och ångesten stormar in. Då tar jag en extra Lyrica och får sova igen. Det händer kanske en gång i veckan. Jag är oerhört frestad att ta en extra varje dag för jag vet inte om jag orkar med det här tills nästa fredag när jag ska till läkaren.

Oväntat stöd

Jag träffade min hälsocoach, IB idag. Jag minns faktiskt inte när vi hade det senaste samtalet. Någon gång i våras. Vi skulle ha träffats i början av juli, men då bröt hon armen och blev sjukskriven. Idag såg hon hel ut och var på hugget till skillnad från mig. Jag sa som det var till henne, att allt känns skit, att lust och motivation är väck, att jag känner mig jävligt misslyckad, att jag är trött, att det hela tiden maler i skallen på mig, att jag dras med tunga tankar. Jag missbedömde henne när jag tog för givet att hon inte skulle kunna möta mina depressioner och ångest med annat än en medkännande blick. Naturligtvis är jag inte den första medlemmen som har de här problemen. Naturligtvis tar hon det på allvar. Naturligtvis är jag inte den enda medlemmen som har gått ned i vikt för att sedan dra på sig några kilon igen. Naturligtvis är jag inte den första medlemmen med klimakteriekaos i bagaget. Samtalet var lika rörigt som tillståndet i mitt huvud; jag hoppade från det ena till det andra. Vi enades om 2 saker: eftersom jag har mått så dåligt efter de senaste träningspassen ska jag sänka ambitionsnivån och ta det lugnare som när jag valde det lätta passet igår. Jag behöver få en tid hos min läkare för att justera medicinerna. Vi ska träffas igen redan nästa vecka. Dessutom fick jag hennes mailadress som hon kan läsa även utanför arbetet.

Depressionen och ångesten har stadigt försämrats i 2 månader nu plus att jag har gått upp vikt. Vilka är de 2 största fienderna till viktnedgång? Stress och dålig sömn. Ett radarpar som göder varann så att det till slut inte går att säga hur det började. Jag sover dåligt => jag är alltid trött => jag orkar inte träna => jag får ångest => jag blir stressad => jag går upp i vikt => mer ångest => mer stress => jag sover dåligt osv. osv. Jag ringde vårdcentralen när jag kom hem och jag fick en tid hos läkaren redan den 8 september. Kors i taket!

Bistert

Vägning: 98,6 kg som innebär en ökning med 0,6 kg. Det var ett bistert konstaterande. Jag orkar inte få panik. Det tar för mycket på krafterna.

Det var ett kompakt mentalt motstånd mot att promenera trots bra väder. Medan jag åt frukost bestämde jag mig för att prova ett gummipass även om motståndet fanns där med. Jag satt i köket hela förmiddagen. Drack te, soppa och mer te medan jag spelade på mobilen, lyssnade på bok och löste korsord. Jag hoppade över uppvärmningen för att slippa en nära döden-upplevelse och jag körde ett lätt pass av samma anledning. Det gick alldeles utmärkt och det var riktigt skönt – jag kände att jag hade saknat det.

Vägning och stavgång

Vägning: 98,0 kg som innebär en minskning med 0,4 kg.

Stavgång 60 minuter och det gick bra i början, men när jag hade 1/4 del blev både armar och lår stumma samtidigt och resten blev en plåga. Efteråt blev jag trött, fick ont, rejäla vallningar och illamående och efter en kort tupplur i sängen var jag frusen.

Tigerbalsam är fenomenalt! Jag har masserat in över hela nedre delen av ryggen och känt hur både värme och svalka har spridit sig och hur värken har avtagit. Fungerar lika bra på handen även om effekten inte är lika dramatisk.

Jag lämnade återbud till KB-terapeuten. Kvällstugget är fortfarande ett problem, men i förhållande till ångesten, vallningarna och de tunga tankarna är det en fis i rymden. Jag orkar inte förklara allt det här för en ny människa.