Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
75 minuters promenad i bra tempo Ut På Landet. Ett par plusgrader, mulet och blåsigt och idag var jag tacksam för isbuggarna för det blir så mycket bättre när jag känner att jag kan slappna av. Det är inget fel på orken, det kände jag i uppförsbackarna och jag tror att det är MSM:s förtjänst. När jag kom hem gjorde jag 40 knäböjningar utan några större problem, men det kändes en hel del i låren efteråt. Hehe.
Dagens låtlisterepresentant blir Kate Boy med låten “The way we are”.
Stavgång runt Flaten i 60 minuter. Det var flåsigt och tufft, men inte tungt förrän mot slutet. Jag orkade 35 knäböjningar oxå. Ansträngningshostan är igång och det killar i halsen. Är det min tur att bli förkyld nu? Jag har förkylning kroppen för jag har känt mig extra mörbultad efter stavgången, mer än bara träningsvärk. Massagebältet har fått köra 3 pass idag, 2 på axlarna och nacken och 1 på ryggen. Bältet är värt varenda krona! Efter lunch blev jag sittande i soffan, gled ned i halvsittande och sov till och från i över en timme. Hehe. Det minskar knappast den mörbultade upplevelsen…
Dagens låtlisterepresentant är Graham Candy med låten “Holding up balloons”.
Stavgång tur och retur Salem, 20 minuter + 35 minuter. Åh, vad det var skönt!! Lagom mycket kläder, ork och tempo. Det var precis vad kroppen behövde och det känns ordentligt i ryggmusklerna. Jag orkade 30 knäböjningar också. Jag hämtade paket (det sista för i år), blockljus från Lagerhaus. Man skulle kunna tro att affärerna svämmar över av röda blockljus så här i december, men varken Konsum, Coop eller ICA har haft det. När jag saknar den rätta fysiska orken att ränna runt i affärer, så går jag ut på nätet, men jag fick leta ett tag. På flera sajter var de röda slutsålda och det är ju begripligt, men Lagerhaus hade det jag var ute efter. 4 julröda – oparfymerade!! – och 4 i blandade färger för när jul och nyår är över. Jag var tvungen att skära upp paketet med hjälp av nyckeln och lasta över ljusen i ryggsäcken och det blev tungt, 5,3 kg (jag vägde ryggsäcken när jag kom hem). Den sista biten hem var jag ordentligt trött och det var nog den extra vikten som känns i ryggmusklerna nu.
Varför lyssnade jag inte på min jullista när jag var ute? Duh! Eartha Kitt får vara låtlisterepresentant med “Santa baby”. Den är med i en av mina absoluta favoritfilmer, “Julnötter” (Mixed Nuts) med Steve Martin.
Klockan 5 i 22 den 18 december och det är 10 plusgrader ute – helt vridet! Jag tog en lugn promenad på förmiddagen och vinterjackan fick inte följa med, men jag hade ändå för mycket kläder på mig. Det var ganska skönt, men jag har haft jävligt ont i båda vristerna efteråt och gned in dem med Voltarensalva. Jag gick en längre sväng runt Flaten, 60 minuter. Det finns få effektivare sätt att få ut mig ur huset än ångest i kombination med en dårförkyld äkta make. Risken att bli förkyld – lagom till jul… – och kanske få en segdragen torrhosta ger mig ångest. Natten till idag sov jag på soffan och i natt får han göra det; vår variant av skilda sovrum.
Inte trodde jag att jag skulle föredra den gröna vintern med temperaturer som gör att jag kan använda regnjackan i stället för vinterjackan, men det gör jag och det är halkan jag tycker är skön att slippa. Jag trodde inte heller att jag skulle ställa in siktet på den 21 december, vintersolståndet av den enkla anledningen att jag vet att det är då det vänder och att det kommer att märkas redan om en månad. Jag har slutat sakna snön och börjat längta efter ljuset. Jag längtar inte efter sol och värme, jag längtar efter låååånga ljusa sommarkvällar då det inte är riktigt mörkt ens vid midnatt.
På väg över torget efter en Konsumhandling passerade jag Blomsterprinsessan som jag aldrig har varit in i, men idag fick jag anledning för jag såg den här på en vagn utanför…
…. och jag kunde inte stå emot den. Jag köpte en lite orkidé oxå. Vår ordinarie orkidéförsäljare i Salem centrum har försvunnit och det känns inte bra. En guldkant var att Pär hade handlat där så ofta att han fick rabatt, men deras orkidéer var av enastående kvalitet. Kanske kan Blomsterprinsessan ta över?
Dagens låtlisterepresentant är Agnetha & Linda med “Mössens julafton” som spelas om och om igen i mitt huvud, inspirerad av den lilla julmusen i krukan.
Farbror Frost är här med torrt och kallt väder – min favorit! Dessvärre är innebär det smyghalka oxå, så dagens stavgång gick i försiktighetens tecken. Innan jag kom iväg valde jag mellan 2 underbara alternativ: gå ut och riskera ett fall inklusive gud vet vilka skador eller sitta inomhus och tjocka på mig och bli irriterad och rastlös. Jag ångrar inte att jag gick ut. Det var så skönt!
Det blev 25 minuter till Salem och 35 minuter hem. Jag försökte göra 40 knäböjningar, men orkade bara 24.
Dagens låtlisterepresentant heter Erik Hassle och låten “Smaller”.
What doesn’t kill you makes you stronger…
Nu har jag en ny mobil igen, Samsung Galaxy S5 Mini. Jag är väldigt nöjd med den, men den hade en himla märklig förinställning nämligen inget ljud. Jag försökte välja ringsingnal, men det stod bara att jag måste “inaktivera ljud av i Hjälpmedelsinställningar”. Jag letade högt och lågt, men hittade inga Hjälpmedelsinställningar. Pär försökte och blev så irriterad att jag fick utfärda förhöjt blodtrycksvarning. Hans arbete handlar bl.a. om felsökningar och instruktioner och att en sån självklar sak som ljudet ska vara så svårt att hitta….. Den fanns längst in i inställningarna på “ljud” och “hörsel”. Frid råder!
Jag har tappat styrfarten i allt utom att läsa och lyssna på böcker. Journalistkursen är urtrist, men det är bara 2 lektioner kvar. Facebook tar knäcken på mig och där har jag stängt av nästan alla aviseringar och jag lägger inte ut blogginläggen där längre. Viktnedgången har stannat av mycket på grund av att jag inte tränar lika mycket som i sin tur beror på att jag ramlade för drygt 2 veckor sedan. Det blev 50 minuter stavgång idag trots nästan kompakt motstånd. Jag är fortfarande rädd. Så enkelt är det. Jag vågar inte dra upp farten på raksträckorna. Idag gick det långsamt, men tempot var jämnt. Naturligtvis var det skönt att komma ut & iväg, men jag var inte avslappnad. Jag gjorde 30 knäböjningar och glömde att stretcha. Ont i fotleden igen.
Dagens låtlisterepresentant heter Brandon Flowers med låten “Can’t deny my love”. Den kom i slutet av rundan när jag kände lättnad över att ha huvet upp & fötterna ned efter ännu en runda med stavarna.
Mulet, småduggigt, blåsigt och 8 plusgrader. Det behövdes ingen vinterjacka idag. Stavgång i 60 minuter. Jag valde min favoritrunda runt Flaten och det var lite nervigt. Jag hade för avsikt att se till att onsdagens besegrade mur förblev liggande och när jag kom fram till stället där jag föll pladask gick jag långsamt, men målmedvetet tills jag hade passerat. Ha! Annars var det ingen höjdare, trögt och tungt. Jag dök in på Konsum och köpte en Japp och en påse lakrits. På torget pågick julmarknaden. Den hade varit igång en knapp halvtimme, så det var inte så mycket folk, men stämningen var hög. Det behövs mer än vind och duggregn för att Rönningeborna ska banga! När jag kom hem gjorde jag 50 knäböjningar och det var tufft. Jäklar! Jag var tvungen att pausa en halvminut efter 25 stycken. Resten av dagen har jag känt mig väldigt mörbultad, inte så mycket i benen som i överkroppen.
Mensen är riktigt spännande numera. Jag vet aldrig när den kommer, om den kommer och inte hur mycket eller hur länge. Det enda som jag vet med säkerhet är att jag får ont, mycket ondare än förut. Idag har det gjort helvetiskt ont (värkkombo flera gånger) med störtblödning. Jag har lärt mig något nytt om klimakteriet. När östrogenhalten sjunker, sjunker även serotoninhalten. Då är det inte längre så märkligt att många (de flesta?) kvinnor blir deprimerade och får ångest. När man då kommer till en läkare och beskriver att tillvaron är nattsvart och “Kan det ha att göra med klimakteriet?” och läkaren svarar nej, vad gör man då? Då kan det vara bra att veta att serotoninhalten sjunker tillsammans med det kvinnliga hormonet. Det är inte samma sak som att behandla klimakteriet som sådant med antidepressiva, men man bör behandla symptomen.
Dagens låtlisterepresentant är The Mountains med “Kings”.
Ett par minusgrader, frost, vindstilla och sol. Samma vädermässiga förutsättningar som förra måndagen när jag föll pladask. Det var dax att ta sig över tröskeln muren och köra stavgång. Det var inte stavarnas fel att jag ramlade senast. Det var inga trappor eller backar. Det var inte halt. Sedan jag stod på öronen för 2 år sedan har jag blivit försiktig och tar det jävligt lugnt nedför trappor och backar. Jag spänner ögonen i trottarkanterna innan jag tar klivet. Försiktigheten har hela tiden balanserat på gränsen till rädsla och efter förra veckan har jag blivit rädd. När jag vaknade idag slog ångest och motvilja till när jag kom ihåg att jag hade planerat att hämta ett paket. Med stavar. Jag drog ut på morgonrutinerna så mycket jag kunde, men kvart i 10 tog jag ett djupt andetag och med stavarna i ena handen och med andra handen (krampaktigt) på trappans ledstång tog jag mig ned till gångvägen. Genom att dra skosulan mot marken fick jag det lugnande beskedet att det inte var halt. Jag började gå. Det gick inte fort. Jag spände mig, så att jag fick ont i kroppen och måste påminna mig om att andas. Tur och retur Salem, 25 minuter dit och 35 minuter hem och jag hade huv’et upp och fötterna ned hela tiden. Mot slutet var det nästan skönt. Väl inomhus blev det 40 knäböjningar oxå. Kroppen fick en välbehövlig omgång och det känns i ryggen och magen.
Dagens låtlisterepresentant är instrumental och otroligt skön: “Wombass” med Tiësto & Oliver Heldens.
Minusgrader. Frost. Vinterjacka och mössa. Inte halt. Solsken. Tempo och flyt. Härligt! Stavgång i en dryg halvtimme. Det blev inte mer för sedan ramlade jag. IGEN. Det är 2 år, 1 månad och 8 dagar sedan jag ramlade förra gången och då blev jag oerhört mörbultad. Den här gången stukade jag den andra foten, sträckte mig på höger sida och fick ett blåmärke efter stavhandtaget i handflatan. Medan jag föll hann jag ropa “Nej, nej, nej!”. När jag hade landat på magen, så att luften bokstavligen gick ur mig utbrast jag: “Menvadfaaaaninte igen!”. Den här gången blev jag inte rädd. Jag fick heller inte så ont att jag grät. Resignationen tog över. Jag reste mig upp, borstade av mig och haltade hemåt. Nu blir det soffan ett tag igen och ett ständigt högläge för foten. Knäböjningsutmaningen får brytas, men i fortsättningen kommer jag att lägga till 30-50 knäböjningar efter varje stavgångsrunda.
Dagens låtlisterepresentant är Scritti Politti. Låten heter “Absolute” och kommer från “Cupid & psyche ’85”, en skiva som jag lyssnade sönder. Den är 30 bast, men den håller!
Jag började dagen med en upptäckt: om jag ligger och sover ovanpå mobilen, så hörs inte väckningen. Meh! Därför fick jag sova en timme extra och därför kom jag inte iväg med stavarna förrän kvart över 10. Spotify lade av innan jag hade fått upp farten och jag lyssnade på min bok i stället, men det sänkte tempot. Inte så dumt, egentligen… Stavgång i 70 minuter och 30 knäböjningar. Joråsåatt… Det var härligt ute! Dimma – jag gillar dimma! – och solen gjorde tappra försök att skingra den.
Trots att jag inte har hunnit prova den ännu tänker jag tipsa om en kylspray som funkar på värmevallningar, Physicool. Den finns inte på så många svenska sajter och hos Supplementstore var den billigast. Min kroppstemperatur har sjunkit igen och jag har strumpor på mest hela dagarna och inte behöver fönstret vara öppet jämt heller, men jag anar att det bara är tillfälligt.
Jag hann lyssna på 2 låtar innan Spotify gick i strejk och en av dem får vara dagens låtlisterepresentant. Alida med “Feathers”.
