Jag hade tid för samtal med AG idag efter ett 5 veckor långt semesteruppehåll. Det kändes bra. Nästa gång ska vi ta itu med basutredningen, så att den blir färdig någon gång.
Efter samtalet åkte jag till Flemingsberg och hämtade mitt nya id-kort. 5 år tills jag måste genomlida den processen igen.
Det är varmt nu. 26 grader idag. Jag tycker att det är kusligt varmt i solen samtidigt som vindarna känns relativt svala tillsammans med skuggan. Jag hade både keps och solglasögon idag för jag vet att huvudet alltid känns som det kokar efter bara en kort stund i solen. Jag gick långsamt båda vägarna mellan Södertälje central och psyk och som tur var fanns det långa, skuggiga partier.
Jag fick min åttonde akupunktur-behandling igår, men den gav inget. Det känns ganska urvattnat på något sätt. Förmodligen för att jag fortfarande har rejäla värmepåslag som visserligen inte är lika illa som vallningar, men ändå… Har jag haft förhoppningar om ett omöjligt mirakel igen? Passande nog ska AL ha semester i några veckor och det blir ett naturligt uppehåll. Skönt! Jag ska träffa henne igen i slutet av augusti.
Idag tränade jag med gummibanden och åh, vilket bra pass det blev!! Flyt, koncentration, ork och roligt!
Jag har funderat en hel del på hur människor uppfattar övervikt/fetma. Jag väger knappt 104 kg nu och det är jävligt mycket och det är inget jag kan dölja på något sätt. De som ser mig för första gången ser nog min övervikt för vad den är medan Pär och Elin som lever med mig och sett att den har kommit lite i taget ser på den med mindre fördömande ögon. I böcker beskrivs alltid en person som väger runt 100 kg som ENORM. Personen vaggar alltid framåt eller lufsar, stolar knakar och soffor protesterar, det stånkas och stönas. I en bok jag nyligen lyssnade på anspelade författaren HELA tiden på mannens storlek. Hans händer var alltid labbar, dasslock eller till och med ramar som lades över kaggen eller på en stolsrygg. När han stod i vägen för ljuset från en lampa var det som en solförmörkelse. Jag tar alltid illa vid mig, jag känner mig träffad och det är därför jag funderar på om omgivningen verkligen uppfattar mig som så … grotesk? Har (normalviktiga) författare ingen uppfattning om hur mycket 100 kg är när det handlar om en människokropp? Mannen i boken är förmodligen längre än jag med mina 167 cm, så hans övervikt borde vara fördelad på ett annat sätt. Jag vaggar inte fram, jag flåsar inte så fort jag rör mig och jag är inte stor som en solförmörkelse!
Vi hoppar mellan ämnena idag och nu ska jag skriva om tatueringar! Tatueringar har alltid fascinerat mig som konstverk och jag föredrar bild, färg och form framför text för jag skulle inte vilja vara ett vandrande plakat som människor inte kan låta bli att försöka läsa på. Helkroppstatueringar är för mycket medan enstaka bilder eller symboler är läckert. Jag har varit sugen på att tatuera mig i många år och nu har jag äntligen bestämt mig för att göra slag i saken. Det har inte varit helt lätt att hitta en seriös tatueringsstudio, men det ligger en på Norrtullsgatan på väg till nåldamen, så det måste ju vara ödet, eller hur? Tidigare ville jag ha en delfin på skuldran, men nu vet jag längst in i själen att jag vill ha ett marsvin på överarmen. Och en kanin på den andra. Igår hade jag tid för konsultation och hade en bild på Tösen, men jag blev besviken. Bilden fungerar inte, den är för mörk med för många skuggor och för få detaljer. OM den skulle ha fungerat skulle det ta 2,5 – 5 timmar och kosta 3000 kr!!! Att ta en marsvinsbild från Google är INTE ett alternativ. När besvikelsen hade lagt sig bestämde jag mig för att själv rita ett stiliserat marsvin och en stiliserad kanin och skicka dem till studion för godkännande. Häpp! Fortsättning följer!
Det här är Tösen, min allra första Hjärtgris som jag fortfarande kan sakna. Elin tog bilden.
3 egenskaper hos mig själv som jag är tacksam för:
Jag kan teckna.
Jag har lärt mig att komma tillbaka efter en besvikelse.
Jag hade för avsikt att träna med gummibanden idag. Det skulle bli det första passet på 4 veckor. När jag vaknade i morse hade jag ångest och var rastlös samtidigt som jag var trött. Jag kom på mig själv med att försöka hitta en anledning att hoppa över träningen. Jag kände mig stressad eftersom jag väntade en matleverans på eftermiddagen (som INTE skulle krocka med träningen!) och så är Pär på väg hem och det innebär alltid en omställning. De tisdagar jag tränar äter jag lunch tidigare och eftersom jag oftast har börjat passet ungefär klockan 14, så har jag börjat sikta in mig på just det klockslaget och gissa vad? Jag känner mig stressad! Jag måste ofta, OFTA upprepa och intala mig själv att jag inte behöver vara stressad. Det finns ingen tid att passa! Jag skulle kunna träna till sena kvällen om jag ville (och orkade)! Fördelen med den här varianten av stress är att eftersom det är jag själv som har skapat den kan jag motarbeta den och jäklar vad jag får slita med det! Just idag lyckades jag för träningspasset blev av och det var skönt och roligt även om koncentrationen inte var på topp. Kroppen behövde det där! Det fungerade alldeles utmärkt att ha träningsskorna eftersom tån är helt kurant och jag har inte känt av knäet.
3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:
Jag skrattar inte när någon ställer frågor om självklara saker eftersom jag avskyr att själv bli behandlad så.
Jag har en kropp som fungerar utmärkt även om den har en och annan krämpa.
Jag vågar ofta gå mot strömmen.
Behandling numro 7 hos AL. Idag var jag trött (sov inget vidare i natt) och hade väldigt ont i nacken och nedre delen av ryggen. Det blev många nålar idag och smärtan i nacken lindrades avsevärt! När jag kom gjorde det ont att bara trycka lite lätt. Det började regna när jag gick till tåget och det har fortsatt sedan dess och det öser verkligen ned. Temperaturen har sjunkit med hela 10 grader under dagen. Fönstret hos AL stod på glänt och jag kunde lyssna på både regn och åska som ackompanjemang till den lugna musiken. Det gick lätt att slappna av idag.
Werlabs-resultaten har kommit, men ingen läkarkommentar ännu. Alla värden ser riktigt bra ut vad jag kan se, blodvärdet ligger väl på gränsen och det mest uppmuntrande är att jag har lyckats sänka både (det onda) kolesterolet och långtidsblodsockret på egen hand! Inga otäcka statiner här inte!
Jag promenerade runt Flaten idag igen och tittade in i Elins och Robins lägenhet igen, den här gången för att lämna 2 ytterkrukor. 35 minuter i bra tempo – inget hasande eller haltande. Det kändes som om kroppen plötsligt mindes hur det ska kännas att promenera. På raksträckorna blir det ett tempo och en steglängd, i uppförsbackar ändras tempo och steglängd och armarna får hjälpa till och nedförsbackar blir höfterna involverade. En form av kroppsminne. Det var skönt och jag behöver inte starta om från noll – det finns ett förråd att ta av. Sedan fortsatte jag till Konsum och den sträckan tog jag på bara 15 minuter. Jag hämtade 3 paket hos Alexis (f.d. Bamses) och jag hade varit förutseende nog att ta med en packrem och den behövdes. Ett av paketen innehöll ett nytt massagebälte av märket Beurer som är det bästa jag någonsin har haft! Mitt gamla har lagt av efter ett flitigt användande i några år och jag fick leta en del på nätet innan jag hittade ett på Med24.se.
Igår somnade jag redan vid 22. Jag var trött och rastlös. Orkade med Sims endast 1 timme och flyttade till tv:n i stället. I morse gick jag hemifrån vid halv 8. Utan frukost eller annat plock är det ju bara att stiga upp & ut. Jag var på vc 5 i 8 och ute igen 10 minuter senare. Hon som stack mig idag är den absolut skickligaste och raraste! Och jag minns aldrig hennes namn… Hon tog 6 rör. På min fråga om hur mycket varje rör innehåller svarade hon 3 ml alltså inte mer än 18 ml sammanlagt – det är ju ingenting! Jag får alltid känslan av att bli tömd på blod. Sedan blev det en plågsam promenad hem (40 minuter) trots påfyllning av vatten, morgonmediciner och proteindryck. Jag hade för mycket kläder på mig. När jag kom hem strax före 9 tog jag en snabb dusch och lade mig sedan i lilla rummet med fönstret på vid gavel, spelade på mobilen och lyssnade på musik i någon timme tills jag somnade och sov till halv 14! Hoppsan. Jag kände mig utvilad och hade inte längre ont i kroppen. Jag ska gå in på mitt konto hos Werlabs och kolla resultatet senare. Rapport kommer för den som är intresserad!
3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:
Jag har lärt mig att lyssna på min kropp.
Jag är bra på att sova! 😉
Jag ÄR en bra mamma. Eller vad säger du, Elin?
“These days” med ANYA har jag haft på min lista ett tag och jag har den kvar eftersom den är bra (förstås!), men även för att texten är bra. Jag känner igen mig i den. Den beskriver hur det är när det vänder och jag börjar må bra efter en tung period.
These days, I can finally feel the old me I’m coming back to myself, I’m coming back And these days, I cut all the ties left on me I’m coming back to myself, I’m coming back
Då var det dags igen för en nystart! Den tredje eller fjärde i år. Jag kan se det på 2 sätt: styrka eller desperation. AL, nåldamen, tycker att jag ska fokusera på det positiva, så det handlar alltså om styrka. Dock blev det inget pass med gummibanden igår. Jag sov i stället och mådde bättre efter det. Idag har jag promenerat. Elin ville att jag skulle titta till lägenheten, Lilla Pärlan (och hälsa från henne…), så jag hasade runt Flaten och förbi hemma hos dem. Promenaden var grymt tung och jag hade ont i knäet hela vägen, men det är så det brukar vara när jag väl tar mig över den berömda tröskeln.
Jag har köpt en hälsoundersökning från Werlabs. Det är nästan 2 år sedan sist, men jag litar mer på dem än på läkarna på vc särskilt som min nuvarande, som jag är listad hos, men aldrig har träffat, inte verkar ha för avsikt att kalla mig. Nå väl! Det innebär att jag ska lämna prover i morgon på morgonen och därför måste jag fasta från och med klockan 20 ikväll. Blä.
Robotgräsklippare. De har funnits i många år nu och jag ser en och annan när jag går mina rundor i Rönninge. Jag tycker de ser fåniga ut och jag kan inte låta bli att se det som ett tecken på hur dagens människa fungerar. I stället för att passa på att komma ut i sommarluften och solen och dessutom få en del motion på kuppen genom att klippa sin gräsmatta själv, så införskaffas en robot medan man själv får tid att åka till det instängda gymmet. Jag har ingen gräsmatta eftersom jag inte tycker om någon form av trädgårdsskötsel och jag kan tänka mig att det inte är det kuligaste som finns att snygga till gräset, men dagens människa är så paniskt rädd för att ha tråkigt! De bör veta att genom att undvika uttråkning missar de den oersättliga tillfredsställelsen som infinner sig efter att något tråkigt är avklarat. Hur ska man veta när man har kul om man aldrig har tråkigt?
3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:
Jag ger inte upp.
Jag är lojal.
Jag räddar spindlar även om jag inte tycker om dem.
Igår gjorde den sista för-säkerhets-skull-kollen av tån och den har definitivt fått grönt ljus! Jag promenerade båda vägarna i MBT-skorna! Utan att tån gjorde ont!! Vilken frihet! Det var tur att jag kunde ha vanliga skor för det regnade och regnade hela långa dagen. Det växlade mellan lätt regn och rena rama duscharna. Min jacka blev dränkt på utsidan medan den höll mig torr på insidan. Kroppen, främst benen, befann sig i ett chocktillstånd resten av dagen. I fredags promenerade jag fram och tillbaka i sandalerna och det kändes det också, men igår kändes det i lårmusklerna.
Efter operationen av tån förra tisdagen trodde jag att allt skulle landa och plana ut, att jag skulle få lite lugn och ro, men på onsdagen kände jag mig frusen, särskilt om fötterna medan kinderna hettade kokade. Det kändes som om jag tillbringat för mycket tid i solen och jag är den typen som undviker sol om jag kan. Tidigt på torsdag morgon kändes det kladdigt i ena ljumsken och troskanten var lite gulaktig. Det sved rejält. Det var en blåsa som hade spruckit. En blåsa som inte funnits dagen innan utan hade uppstått under natten och sedan spruckit. Jag rengjorde, strök på sårsalva och fäste en kompress och sedan försökte jag somna om. På förmiddagen hittade kinderna fortfarande. Väldigt obehagligt! Kunde det vara den nya ansiktskrämen från Yves Rocher? Men den innehåller ju bara jox från naturen. Kan man vara allergisk mot naturen?! Hela tiden sedan jag började med den långsamma upptrappningen av Lamictal och läkaren informerade mig om de ovanligt obehagliga biverkningar som kan uppstå om man går för fort fram, så har jag haft järnkoll. När läkaren den 5 juni ordinerade en fördubbling av morgondosen fick han försäkra mig upprepade gånger om det inte var någon fara, men jag kände mig inte lugnad. I torsdags läste jag än en gång på FASS om de vanligaste biverkningarna och sedan ringde jag psyk i Södertälje. Efter att jag beskrivit problemet bad hon att få återkomma och gav mig för säkerhets skull en telefontid följande måndag. Hon ringde upp mig en dryg halv timme senare och rekommenderade mig att åka till akuten. Jag blev förstummad. Var det så pass allvarligt?! Jag sa att jag skulle det och lade på bara för att genast ringa Pär, han hämtade mig och körde till Södertälje sjukhus. Anmälan i receptionen, vänta, inledande samtal med sköterska (mitt blodtryck låg på 160/85 – det har aldrig legat så högt!), väntan i en dryg halv timme och sedan en läkare. Summa summarum var det falskt alarm. Jag blev uppskrämd i onödan och jag kände mig dum för tänk om allt berodde på ansiktskrämen (som jag valde att inte nämna eftersom jag kände mig korkad). Pär tyckte inte att jag skulle känna mig dum, att det varit dumt att inte åka till akuten för tänk om det faktiskt hade berott på medicinen. Jag ställde undan ansiktskrämen och slutade även att använda syrentvålen och -lotionen för säkerhets skull. Jag återgick till Weledas duschtvål med lavendel (som är lugnande för både hud och själ) och smorde in mig med endast EMS-kräm som även den innehåller mycket lavendel. Först i måndags eftermiddag upplevde jag att kinderna svalnade. För att bekräfta mina misstankar så använde jag ansiktskrämen från Yves Rocher idag och kinderna känns varmare igen plus en lätt klåda på halsen. Nu vet jag – krämen åker ut!
Läkaren, SF, ringde i måndags och hon var bra att prata med. För henne nämnde jag ansiktskrämen och hon avslöjade då att hennes svärdotter fått en kraftig allergisk reaktion på en av de exklusivare ansiktskrämerna och att det inte krävs mer än en enda ingrediens som inte kommer överens med huden. Hon lyckades lugna mig angående Lamictal, att när man väl nått 200 mg/dag, vilket jag gjorde i mars, så är det möjligt att dubblera dosen på det sätt jag gjorde i juni. Jag har faktiskt fått tid hos AF den sista juli. Jag ska fråga henne hur länge hon ska arbeta kvar…
Akupunkturbehandling nummer 5. Den här gången hade jag tid klockan 13 till skillnad från 9 som jag har haft hittills. Jag avskyr eftermiddagstider! Förmiddagen går bara åt till att vänta på att få gå. Särskilt när jag inte har gångavstånd. Det här gjorde mig stressad och jag fick spänningshuvudvärk och jag hade väldigt svårt att slappna av under behandlingen. Efteråt kändes det lugnare (jag skulle ju hem!), men det kändes inte alls lika bra den här gången. Samma tid nästa vecka och då har jag kanske ställt in mig bättre…
3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:
Jag är inte rädd för några känslor, negativa som positiva.
Jag har blivit ett proffs på att hålla ordning på mina mediciner.
Jag var hos Lisbeth med min tå idag och den är friskförklarad och ska bara läka färdigt. Hurra!
Jag hade tid klockan 10 och hade för avsikt att ta bussen halv 10. Än så länge kan jag endast ha sandalerna och de är inte så bekväma när det kommer till längre promenader, men jag hade tänkt att promenera hem. Jag och flera andra förhoppningsfulla resenärer stod och väntade. Och väntade. Klockan blev halv 10 och 5 över halv 10. Ingen buss i sikte. Det är sommartidtabell, så bussen går bara 2 gånger i timmen. Jag var tvungen att bestämma mig. Den skulle förmodligen inte komma över huvud taget för så kan det bli ibland och bussen klockan 10 skulle ju inte fungera. Jag bestämde mig för att gå. På 25 minuter skulle jag hinna om jag höll ett bra tempo. Det blev flåsigt och svettigt, men nog 17 har jag ork någonstans i botten. Jag anmälde mig i receptionen 1 minut i 10. Lisbeth var lite försenad, men det gjorde inget. Jag fick sitta ned, dricka vatten och svalka mig med solfjädern. Jag var inte det minsta flåsig utan återhämtade mig snabbt. Ha! Lisbeth tittade på tån, fick ta bort intorkat blod som jag inte vågat ge mig på och klippte bort lite torr och hård hud. Sedan fick jag ett plåster innehållande sårsalva och det blev ett betydligt smidigare paket runt tån. Jag hjälpte till genom att hålla isär tårna. “Det är ju så små och gulliga tår!” sa hon. Jag håller faktiskt med för Elin har precis likadana fötter som jag och de är gulliga! Jag ska träffa henne på tisdag igen, mest för min egen skull för, som jag förklarade, jag är jäkligt nervös för att det ska visa sig vara på väg tillbaka. Hon försäkrade mig att allt såg prima ut, men jag insisterade. Särskilt med tanke på att allas semestrar väntar runt hörnet. Gissa om jag kommer att noja om en nagel går sönder i fortsättningen!
Jag gick betyyyydligt långsammare på hemvägen. Jag hade ont av hälsporren och jag kände av en och annan blåsa. Det tog 35 minuter och då gick jag via Kaffestugan där jag köpte frallor, 2 Budapest och 1 Wienerbröd (för att fira lite extra för mig själv – det finns få saker som är så smarriga som pinfärska Wienerbröd!).
