Rekommenderas ej: promenad med förkylning och på fastande mage. Jag knatade iväg till vårdcentralen för att lämna prover inför diabetesbesöket om en vecka. Det blev min tur när jag precis satt mig ned och eftersom man bör vila i 15 minuter innan provtagning, så fick jag sitta kvar. Sedan gick personalen på rast och där satt jag och några till. Det gjorde inte mig något vilket är ett tecken på att jag var ganska spak. Det hann bli 30 minuter från det jag kom tills att jag var stucken och klar. Den vanliga återhämtningskosten i form av banan och drickyoughurt. Resten av dagen har tillbringats i soffan, mestadels i horisontalt läge och en del av tiden sovandes. I morgon fyller jag år och jag kommer att vara sjuk…
Jag är förkyyyyyld! Pär har smittat mig och nu kommer jag att var förkyld på min födelsedag!! Snacka om en gubbe som ligger på minus…
“OZ – The great and powerful”.L. Frank Baum skrev sammanlagt 14 böcker om landet Oz. Den första är mest känd och det är när Dorothy kommer till landet och måste gå till trollkarlen för att be honom om hjälp att komma hem till Kansas. Filmen jag såg idag handlar om hur trollkarlen själv hamnade i Oz. Om man, som jag, känner för en sagofilm kan jag rekommendera den. Å ena sidan häpnar jag över vad man kan göra inom film idag (den lilla porslinsflickan är fantastisk!). Å andra sidan kan bakgrunder fortfarande se oerhört trickiga ut (det kan bli för mycket agerande framför blue screen). Jag tittar på “Once upon a time” som, å ena sidan är välgjord (en hel del av känslan från “10th kingdom”), men å andra sidan har många miljöer som ser trickiga ut. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om serien än och då har jag ändå sett 6 avsnitt. Det verkar inte lovande…
Ibland lyckas jag få tulpaner med extra mycket stuns i. De här har jag haft i 1 vecka. Jag har klippt stjälkarna 3 gånger och ändå slokar de inte eller bleknar.
Ett välbehövligt pass med gummibanden idag, den lättare varianten med färre repetitioner. Det kändes så bra och jag blev svettig, men inte slutkörd. Det var främst för ryggen som jag valde gummiband framför stavar idag. Jag har allt oftare ont i nedre ryggen igen och det tolkar jag som att musklerna behöver byggas upp. Igen. Det blev premiär för de nya träningskläderna som jag köpte i samma veva som jag lade fokus på promenader och som bara har legat i garderoben och fortfarande luktade nytt. Lila och svarta i proffsigt svettmaterial – ursköna! Det gröna gummibanden har 2 hack, blivande sprickor, kommande pang!-upplevelser och jag upptäckte att jag inte hade några fler gröna band, så nu får jag beställa nya. Igen.
Ett sms från polisen meddelar att mitt nya id-kort finns att hämta. Jag var på väg idag och hade nästan hunnit ut från gården när jag kom på att jag inte fått med mig SL-kortet. “Fuck it!” Jag gick tillbaka, men jag gjorde ingen ny ansats att komma iväg. Det är 1,5 månad kvar innan mitt nuvarande id-kort slutar gälla, så jag hinner nog en annan dag.
80 minuters stavgång och det var tungt. Jag har ingen som helst ork eller motivation att pressa mig t.ex. i uppförsbackar. Det enda jag vill är att stanna och pusta eller att komma hem så fort som möjligt igen. Det var tredje eller fjärde passet nu som inte kändes bra – det vill inte lossna!
Backe upp och backe ned. Högbacka ligger som det heter (vid en hög backe) och utsikten är inget att fnysa åt trots en gråmulen marsdag.
Elin fyller 22 år idag! Hon ville äta på Amazon och då gjorde vi det. Robin var oxå med. Jag satsade på 2 säkra kort för att slippa bli besviken och åka hem hungrig: filét Mignon black & white till huvudrätt och hallon-cheesecake till efterrätt. Smaskens alltihop!
Elin för knappt 22 år sedan.
Idag började jag allvarligt att fundera på att antingen övergå till privata vårdalternativ eller att säga upp bekantskapen med sjukvården helt och hållet, flytta till en stuga i skogen och bara låta sjukdomarna ha sin gång. Inte fan skulle något bli bättre av det, men som vården fungerar nu (vårdcentralen i Salem) kan jag lika gärna vara utan den! Jag blir så fruktansvärt leds!! Läkare AT ringde idag med anledning av brevet jag skrev. Det var bra att det inte gick spårlöst förbi, men jag ville ha en ursäkt och förståelse för att beskedet om kolesterol och diabetes kom som ett jävla klubbslag i huvudet. Det jag fick var en förklaring av hennes arbetssituation och den ger jag blanka fan i. Jag skiter i att ett besök inte förväntas ta mer än 30 minuter i anspråk när hon dessutom kom 10 minuter för sent. Jag skiter i att hon förväntas hinna med det administrativa. Jag skiter i att direktiven säger att läkarna ska vara mer aggressiva i kampen mot diabetes och att det är bättre för mig att det upptäcks tidigt. Jag skiter högaktningsfullt i det!!! Jag ville ha en ursäkt eftersom hennes sätt att framföra beskedet sänkte mig fullständigt. Jag kommer att få en annan läkare, men jag får ingen tid förrän i slutet av april. Betänk då att jag var hos denna AT den 27 januari, jag fick diabetesbesked och kolesterolsänkande medicin, men jag får ingen möjlighet att träffa en läkare igen förrän 3 månader senare! Är det tänkt att jag ska vända mig till diabetessköterskan med all oro och alla frågor? Hon har väl inte mer tid till sitt förfogande än vad läkarna har. Betänk att jag var hos denna AT den 27 januari, men jag fick ingen tid hos diabetessköterskan förrän den 16 mars dvs. drygt 1,5 månad senare. Fy fan!
Innan läkare AT hann avsluta dagens telefonsamtal inflikade jag att jag hade 2 frågor till. Den ena rörde provtagningen inför besöket hos diabetessköterskan (Ja, proverna ska lämnas på fastande. Okej, men varför framgår inte det av kallelsen?). Den andra frågan rörde den numera ständiga tvistefrågan om Stilnoct-receptet. Hon blev sur. Det hördes. Hon mumlade något om att det inte var meningen att vi skulle prata om det under det här samtalet. Hon rabblade en massa förklaringar till varför receptet inte kan förnyas utan ett besök blah, blah, blah. “Ska jag behöva komma till den öppna mottagningen bara för att förnya det?”, frågade jag. Hon muttrade i andra änden och sa sedan att hon skulle fylla på så att jag hade tillräckligt tills att jag ska träffa den nya läkaren. Jag tackade och hon lade på. Förtjusande.
Jag kommer att få hela 45 minuter när jag får den stora äran att träffa min nya läkare i slutet av april. När AT tog upp att jag skrev (i brevet) om att jag hade velat fråga om yrsel och ångest fick jag förklarat för mig att de problemen är så “stora och allvarliga” att det inte är säkert att 45 minuter räcker och att de “ju vill utreda det ordentligt”. JA MEN HUR SKA JAG GÖRA FÖR ATT FÅ HJÄLP DÅ??!!! Må Fan ta högeralliansen som har sabbat sjukvården så satans fullständigt! Må de drabbas av flera olika sjukdomar och upptäcka att man numera kan boka läkartid för endast en sjukdom i taget!
Antingen eller. Inga kompromisser. Sällan stilblandningar. Alltid glittriga stenar, både äkta och oäkta. I början var det silver för det hade jag råd med. Sedan blev det guld när jag blev vuxen och hade mer pengar. En period sprang jag på Åhléns och köpte Speciella Smycken som var inlåsta i ett skåp och därför kostade lite mer. Efter det fick jag dille på smycken från Kristallrummet och Geocity gjorda av korall, turkos, onyx, bärnsten och andra naturstenar. Och Pilgrim som har varit mitt favoritmärke sedan jag upptäckte det 2007. Det är svårt att hitta återförsäljare av Pilgrim, så nu är det ett bra tag sedan jag hittade något. Smyckeskrinen har oxå kommit och gått, men till skillnad från själva juvelerna som jag sparar finns bara det senaste kvar som jag hittade hos Guldfynd och som jag kallar för Mitt Eget Fort Knox.
Mitt Eget Fort Knox med hur många fack som helst och med lås.
Fördelen med att spara alla smycken är att de har blivit så många att jag inte kommer ihåg alla. De jag inte använder, som inte passar in i den period som jag befinner mig i, ligger i smyckepåsar undanstoppade i en låda. Idag fick jag för mig att ta fram den lådan och kolla vad jag hade glömt. Det var skojsigt! Jag plockade och putsade och utbrast “Ooo, de här hade jag glömt!” med jämna mellanrum. En billigare variant av att gå i affärer. Nu har jag stuvat om i Fort Knox och bytt ut en hel del av det som jag inte använder och som bara tar plats mot en del av det som låg i påsarna. Bland andra hittade jag ett par örhängen som jag köpte i Kiruna 1988/89 och ett armband även det från Kiruna 2011.
Samiskt hantverk av tenn. Jag har aldrig behövt putsa dem!
Blått skinn med tennbroderier.Det stängs med en ögla och en knapp av ben.
I söndax var det den första mars och månadsvägning. Resultatet var så himla obehagligt att jag studsade av vågen och bara hann registrera en ungefärlig ökning på mer än 2 kg. Fasa! Chock! Jag hade känt mig allmänt tung och plufsig och hade blivit förvånad om vågen hade visat på minus, men mer än 2 kg. På 4 veckor. Horribelt! Jag åkte rutschkana rätt ned i depressionshålet. Ångest. Gråt. Ilska. Hopplöshet. Orättvisa! Tunga tankar. Riktigt tunga tankar. Samtidigt jobbade försvaret i bakgrunden med ett och samma budskap: “Det är inte rimligt!”. Jag har promenerat med och utan stavar nästan varje dag och jag har inte ätit annorlunda, så hur kan jag ha gått upp mer än 2 kg på 4 veckor?! Det var inte rimligt. Jag vägde mig idag igen dels för att få mina rimlighetsmisstankar bekräftade och dels för att jag kände mig mindre tung och plufsig och döm om min oerhörda förvåning när vågen visade en ökning på endast 3 HEKTO jämfört med 1 februari. Det kändes rimligt! Män som ju inte har samma hormoncirkus varje månad kallar det för bortförklaringar när kvinnor säger att de samlar på sig vätska dagarna innan mensen, men det är kalla fakta och att jag kunde bli av med 2 kg på bara 2 dagar i och med att mensen kom igång anser jag vara bevis nog. Jag är på väg in i klimakteriet och det ska bli så jäkla skönt att slippa den här hormoncirkusen!
Det här är starka grejjer! Påsen ser ut exakt som den gjorde när jag var liten och jag tycker att det är så skönt att det finns det som inte förändras.
En påse till som fortfarande ser precis likadan ut. De här är goda! När jag var liten brukade mamma lösa upp några i varm mjölk.
Det är ett delikat problem, men likafullt ett problem: vilken bok ska jag lyssna på? Jag var urleds på bristen på variation när det gällde deckare. Jag kände mig kräkfärdig på alla mysromaner. Jag hittade inga bra historiska romaner eller biografier. Det delikata problemet handlade snarare om vilken genre jag skulle leta i. I min Bokhylla hos Storytel hade jag “Ull” av Hugh Howey med Martin Wallström som uppläsare. Jag är inget stort fan av sci fi eller fantasy, men jag behövde omväxling. Det är en sk. dystopi (dyster utopi) och var inte så pjåkig och MW var behaglig att lyssna på, men jag lyssnade inte färdigt. Intresset lyckades inte hållas sig vid liv till slutet och det är ofta problemet med sci fi och fantasy.
“Ondvinter” av Anders Björkelid med Hamadi Khemiri som uppläsare. Den har fått väldigt bra kritik och spås få samma genomslagskraft som Harry Potter, men det är att ta i. De första 10 kapitlen var förvirrande eftersom jag fick uppfattningen om att det var en tredje person med som berättade om tvillingarna Sunia och Wulf. “Jag” och “de” blev aldrig “vi”. Så blir Sunia och Wulf åtskilda och det förvirrande berättarperspektivet försvann och då förstod jag att det kanske var ett sätt att gestalta den speciella kontakt som de hade med varandra. Jag orkade inte lyssna färdigt. Uppläsaren, HK hade en bra röst, men han ö-ver-arti-ku-lera-de så det stod härliga till och det blev jobbigt efter ett tag.
“Magikerna” av Lev Grossman med Dag Andersson som uppläsare. Den lyssnade jag färdigt på. Den var ganska bra, ungefär som en vuxnare Harry Potter och DA tyckte jag om att lyssna på.
“Stad av skuggor” (Mortal instruments 1) av Cassandra Clare med Monika Wilkens som uppläsare. Jag såg filmen i somras och blev positivt överraskad och det är mest därför jag lyssnar på boken. Det är nog listigare att se filmen före boken för boken innehåller – helt naturligt – mycket mer. Egentligen är film ett futtigt media jämfört med böcker. MW är en helt ok uppläsare, men hon har en märklig rytm och betoning.
