Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) säger om situationen med det ständigt ökande antalet sjukskrivningar: “Uppgången nu visar stor likhet med den kraftiga uppgången vi hade i slutet av 1990-talet.” Den gemensamma nämnaren då och nu är högerregeringens politik som gjorde och fortsätter att göra svenskarna sjukare. Det är att förenkla, det är jag medveten om, men jag tror på att förenkla. Nu måste återigen en regering med hjärtat till vänster röja upp efter de själviska blånissarna. Jag håller på Stefan Löfven & Co!
Snön har kommit i mitten av januari som vanligt och den kom med råge. Det har snöat i 2 dagar. Dagen inleddes med -5 grader och jag planerade påbyltningen inför promenaden till den ekonomiska rådgivningen på bankkontoret i Salem. Temperaturen steg och när det var dax för mig att gå halv 16 var det plusgrader, moddigt och snön var regnblandat. Jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Äckelsvettig. När vi kom hem vid kvart i 18 efter veckohandlingen hade det börjat bli halt. Det är när vintern är så här som jag hatar den, verkligen HATAR. Jag vill ha vinterskor med utfällbara dubbar för till Salem passade mina vinterkängor, men från affären skulle jag ha behövt mina isbuggar. B-L-Ä!!!
Det är inte meningen att man ska leva tillsammans med sina barn när de väl har blivit vuxna och egentligen kan försörja sig själva. Gud, vad det gnisslar här hemma! Elin har anammat en avslappnad låt-gå-stil som inte fungerar ihop med Pärs och mitt behov av rutiner och vi har oxå utfärdat snyltvarning. Hon har åsikter och värderingar som skär sig med våra. Jag kan absolut umgås med henne utan att det ligger och strömmar under ytan, men Pär fixar inte det och så fort han och Elin är mer än 1 minut i samma rum åker taggarna ut. “Vad ÄR det?!”, “Vad glor du på?”, “Varför ser’u så SUR ut?!”. Jag orkar inte med det här mycket längre! Vi hade familjemöte om allt det här nu ikväll och jag blev så L-E-D-S. Jag stängde in mig i vardagsrummet. “Vad är det med dig då?”, frågar Pär lite senare. Jag sa att jag tyckte att samtalet var skitjobbigt och att jag ville vara ensam, ifred. “Visst, allt blir så mycket bättre då.”, svarade han en med en tydligt irriterad och ironisk ton. “Lägg av!”, gapade jag. “Ni får väl hantera det som ni vill. Jag behöver vara ifred!”
Det är såna här dagar som jag avskyr att behöva ha med tvåbeningar att göra! 4 tassar och päls is da shit!!
Igår kväll. Köket. Klockan 21.10. Det svartnade för ögonen. Strömavbrott. Rönninge, Salem, Botkyrka var strömslösa i 2 timmar och 40 minuter. Jäklar vad det var mörkt! Och så blev det tyst när allt stannade av. Marsvinen hade inga kommentarer, men Selma verkade lite undrande och rörde sig inte med riktigt samma säkerhet. Det var så rackarns mörkt att hennes neonfärgade goseorm inte syntes! Inga glädjeruscher mer än på köksmattan och hon brukar rusa mellan hallen och köket i vanliga fall. Pär var trött vid tidpunkten för avbrottet, så han gick och lade sig. Jag tände alla blockljus vi hade (5 stycken), öppnade chipspåsen och läste. Jag undrar ofta vad människor som inte tycker om att läsa gör med all sin tid t.ex. när elen försvinner? Hur klarar man sig utan böcker?!
SkrivarSidan håller en 8 veckors novellkurs på distans och igår kom det första kursbrevet. Det var i pdf-format vilket gjorde att jag kunde läsa igenom det och hugga tag i den första övningen trots elavbrottet, men datorbatteriet hade inte hunnit bli laddat till mer än hälften och då valde jag att läsa i stället.
…var väntad mellan klockan 14 och 19 och det var sagt att de skulle ringa innan. Från klockan 14 gick jag ingenstans utan mobilen. Hörlurarna fungerade som en navelsträng. Inget hände. 20 över 17 fixade jag middag och hade 3 kastruller igång samtidigt. I 2 av dem kokade vattnet upp samtidigt. Vad händer då? Jo, det ringer på dörren och där står leveransen. Utan att ha ringt först. Hela spisen blev översvämmad av kokhett vatten när hjärnan kortslöt sig i och med att jag försökte dra ned värmen och på samma gång dra undan kastrullerna från plattorna. Det bästa sättet att få något att hända, oavsett vad, är att börja göra någonting som kräver ens fulla uppmärksamhet. Läs och lär!
Promenerade i 80 tunga och hostiga minuter. Usch! Frisk luft är alltid skönt och sol på näsan är sällan fel, men idag hjälpte inte det. Blä! Det har blåst ordentligt inatt även om jag inte har märkt nåt, men det syntes spår av det här i där i form av brutna kvistar och att julgranen i centrum lutade farligt med belysningen på tre kvart.
En uppdragen båt som blivit avklädd av nattens storm.Månen på skymningsskär himmel.
80 minuters promenad. Det var skönt att komma ut och hemifrån och få vara för mig själv en stund, men det var trist vädermässig. Plural i plusgrader och snömodd. Blä!
Ibland verkar det var omöjligt att få till gott te! Det går i perioder och de brukar vara välsignat korta, men nu har jag inte druckit riktigt gott te på ett par veckor. Jag har provat att hålla koll på vattenmängden, så att det inte blir varken för starkt eller svagt. Jag har provat nya kombinationer av smaker. Desperationen fick mig att begå en kardinalsynd. Igår rengjorde jag tekannan. Varje tekännare vet att man ska undvika att rengöra insidan av kannan och jag tror på det, men i brist på alternativ tog jag svinto och gnuggade bort all kolsvart tjära som fastnat på insidan under de 2,5 år som jag har haft kannan. Färgen på vattnet när jag sköljde ur den var otäck… Jag gav även silen en omgång. Kannan ser som ny ut, men jag vet inte om det gjorde så mycket för smaken. Då är det alltså mina smaklökar som är satta ur spel. Fungerar svinto på dem oxå?
Nyårsafton. Förra året försökte jag se det gångna året ur en mer positiv synvinkel och jag ska göra samma sak i år.
Det bästa med 2014 är att jag har börjat skriva på allvar tack vare författarkurserna. Det mest givande jag har varit med om! Och det innebar oxå att jag chattade för första gången i mitt liv. Ooooo…!
Facebook. Om jag vill nå ut med skrivandet – och det vill jag! – var det nödvändigt att bygga en författarplattform. Jag har ondgjort mig mycket över FB, men jag kan erkänna när jag har fel och det har jag gjort nu för FB har varit övervägande positivt. Det är roligt! De författar- och skrivargrupper som jag har gått med i är användbara på många sätt.
Storytel. 2013 skaffade jag en smartphone och 2014 skaffade jag Storytel. En suverän förening! Jag har sparat en hel pengar på att slippa betala för böcker jag inte tycker är bra. Mitt beroende av ljudböcker har blivit större och ibland känns det som om hörlurarna har vuxit fast i öronen.
Vi renoverade sovrummet och även där fick jag erkänna mig besegrad och då gäller det fototapeten för helheten blev fantastisk. Sovrummet är så mysigt nu och det är snyggt och stilrent.
I det stora hela har jag mått bra och då menar jag depressions- och ångestmässigt.
60 minuters promenad idag och i ett ännu raskare tempo än i lördags. -10 grader och sol. Och frost! Rikligt med vacker, gnistrande frost.
Vacker, gnistrande frost.Kallt!
Det gapas och tjoas fruktansvärt mycket från april och framåt över att solen värmer och temperaturen stiger och den som inte är lika entusiastisk anses vara suspekt. Personligen gapar och tjoar jag såna här dagar när solen skiner och temperaturen sjunker och det är faktiskt roligare att föredra sånt som får andra att stanna inomhus under filten. Jag har aldrig varit en flockmänniska. Det är friskt ute och jag blir uppiggad av promenaderna.
Detalj från stängslet runt kolonilotterna vid Garnudden.
Efter lunch handlade vi på Coop i Södertälje. Det var mycket folk och jag hade snömos i hjärnan vilket gjorde att jag mest svamlade runt medan Pär slet sitt hår. Vi fick ihop det som fanns på handlingslistan. Den här Coop hängde på en skör tråd ett tag vad oss anbelangade. Ideliga omflyttningar av varorna, sunkig miljö och småsur personal gjorde att vi undvek att handla där, men det har blivit bättre. De har byggt om och fräschat upp och personalen är nästan lika glad och trevlig som den i vår egen Konsum. Både promenad och vistelse bland folk tröttade ut mig och jag knoppade in en kortis sittande i soffhörnet.
Min hemstad befinner sig i ett skede som är så fascinerande. Hela världen fascineras av projektet att flytta en hel stad. Det svindlar! Hela centrum kommer att rivas och byggas upp på nytt. Stadshuset som är k-märkt och fick pris som Sveriges vackraste offentliga byggnad 1964 kommer att rivas. Klocktornet sparas för att stå centralt i det nya centrumet. Min personliga favorit är kyrkan som 2001 röstades fram till den vackraste kyrkan.
Den kommer att plockas isär för att sedan monteras ihop igen.
Husen som ingår i Ortdrivaren med Ralph Erskine som akritekt kommer oxå att rivas för att inte återuppstå. Det är så synd!
Snusdosan till höger Spottkoppen till vänster Den övre gula huslängan kallas för mullbänken och den nedre för BerlinmurenHermelinsgatan 77
Mitt barndomshem på Hermelinsgatan förblir orört, men när man ska gå till centrum i fortsättningen får man gå åt motsatt håll för att komma dit. Skumt!
DN.se hade en ovanligt tydlig bild av hur det kommer att se ut. Det kommer att pågå i många år, 15 år och jag kommer att vara 65 när flytten är klar om den går enligt planerna. Då blir nog ett måste att åka dit en sista gång.
Det snöade lätt igår kväll och idag är det vitt. Fluffig pudersnö. Solen brakade ned från en knallblå himmel. Det var -8 grader och helt stilla. Jag hade planerat att promenera och när jag tittade ut blev jag otålig att komma iväg. Den fluffiga pudersnön knarrade faktiskt. Förutom om ansiktet, som alltid är oskyddat, var jag varm som en nygräddad bulle. Det var underbart! Äntligen en känsla av vinter! Jag hade riktigt bra fart, nästan tempo och kroppen är nog redo för en nypremiär med stavgång.
Tjockare is än i tisdags. Det fanns de som var modiga nog (dumma nog?) att ge sig ut på den.
Fluffstrumpor is da shit! Jag har några par i olika färger och jag önskade mig ett par rosa i julklapp och jag fick ett par av Elin. När jag bytte om efter promenaden drog jag på dem utanpå de vanliga strumporna för att hålla värmen. Oooo, de är så gosiga!
