Kategori: Allmänt

Tänk dig följande: du bor i en bostadsrättsförening med mycket grönområde och med lägenheter på nedervåningen som har sin egen gräsyta utanför balkongdörren där utemöbler och grill står på sommaren. Gården är innesluten av husen och som gjord för barn i alla åldrar. Det finns gungor och en liten sandlåda. Mysigt eller hur? Det finns en trappa på utsidan av varje hus som leder upp till lägenheter på övervåningarna. De har balkong i stället för uteplats. Flera hundar och katter och till och med en liten kanin som skuttar runt och mumsar klöver. Du kommer hem från jobbet och ser fram emot att slappa på din uteplats innan det är dax att laga middag. Det visar sig att en hund gosar i din favoritmöbel. Klädseln är full av hår och som pricken över i ligger en rejäl bajskorv på din gräsplätt. Du vet inte vems hunden är eftersom det finns minst 10 som rör sig fritt i området. Grannen i lägenheten ovanför njuter oxå av sommarvärmen och har balkongdörren på vid gavel medan hon tittar på tv. Något rör sig i ögonvrån. Grannen bredvid har en liten hund som har lyckats ta sig över till din balkong och nu knallar in till dig. ”Vad tittar du på? Nåt bra?” Du skopar upp den i famnen och hojtar till grannen att ”Jag har din hund här!”. Grannen ber om ursäkt med ett generat skratt för du ”vet ju hur hundar är och de mår inte bra av att hållas instängda”. Tur i oturen är att du gillar hundar och inte är rädd för dem. Du öppnar din ytterdörr för att ta en promenad och möts av en hund som tittar förväntasfullt på dig och du har fullt sjå att hindra den från att gå in. Under de kalla månaderna hänger du ut fågelmat och njuter av att iaktta både små och större fåglar och även en och annan ekorre, till och med rådjur. In från höger smyger en hund som oxå gillar fåglar, men av en helt annan anledning. Du knackar på fönterrutan för att varna fåglarna och få de att sticka därifrån. Då och då kommer ett mejl från en av föreningens hundägare som ber att vi ska kolla i förrådet, så deras vovve inte smitit in där och blivit instängd. När en granne varit bortrest över helgen blir han mött i dörren av en uppskärrad hund som rusar ut och förbi honom. Just den hunden har saknats i 3 dagar. Hur lägenheten ser ut eller luktar förtäljer inte historien. En vädjan från hundägarna om att vi väl kan kolla lägenheten en extra gång när vi planerar att resa bort.

Jag hoppas att du har bilden klar för dig för nu ber jag dig att byta ut varje hund mot en katt för det är katterna som utgör problemet i föreningen jag bor i. Förresten är det katternas ägare som är problemet. Samtliga situationer jag beskrivit har inträffat. Det var jag själv som fick lämna tillbaka katten till grannen. Till skillnad från hundarna kan katter klättra och de klättrar högt och de gör det för att komma åt invånarna i fågelholkarna som vi har flera av. Det handlar om tamkatter som inte behöver jaga för att överleva. Det bodde en dam i våningen under oss som hade både en hund och en katt, men hon satte en liten bjällra i kattens halsband som pinglade varnande och räddade livet på småfåglarna. Jag har inget emot katter för jag älskar alla djur utom spindlar. Min dotter har en urmysig innekatt. Det är kattägarna och deras låt gå-attityd. ”Katten är en fri själ!” till skillnad från hunden. ”Det är onaturligt att hålla den instängd!” till skillnad från hunden. ”Den härstammar ju från tigern!” till skillnad från hunden som bara härstammar från vargen. Det är inte bara jag som inte tycker om de fria själarna som lämnar sin avföring i både sandlådor och på gångvägar för de kilar ju inte hem genom kattluckan för att gå på lådan. Avföringen som innehåller toxoplasmos och är giftig särskilt för gravida och multisjuka. Sedan ett par år har föreningen en kattgrupp som får gå runt och plocka upp efter sina katter. Det är bra! Då förstår dem bättre vad hundägare har varit tvungna att göra i årtionden.

Om 3 månade går Sverige till val och förutom den cirkus och skakighet som alltid föregår ett val har vi en NATO-ansökan som blivit hängande i luften på grund av Turkiet. För någon månad sedan publicerade DN resultatet av en undersökning gällande svenskarnas förtroende för politiker och journalister. Jag har inga siffror och jag tycker inte att det behövs för faktum är att vårt förtroende har sjunkit så pass mycket att demokratin hotas. När det gäller journalister och press beror mitt personliga bristande förtroende på att de svartmålar allt med sina rubriker. Grävande journalistik är nödvändig för att ta itu med skumraskaffärer, men måste de grävande journalisterna fokusera på orättvisor och fuskande som bara spär på känslan av maktlöshet och uppgivenhet? Finns det verkligen inget intresse för att gräva fram alla de som faktiskt har viljan att göra sitt för att förbättra sin närmiljö? Här fyller lokaltidningarna en viktig funktion eftersom de skriver om nyheter på närmiljö-nivå och ofta har med en och annan eldsjäl.

Däremot har jag numera noll förtroende för våra folkvalda politiker på regeringsnivå. NOLL. Det har, för mig, ingen betydelse att det måste förhandlas om precis allt eftersom inget parti är tillräckligt stort. Det som Amaneh Kakabaveh håller på med är en skam! Vare sig man benämner henne som politisk vilde eller partilös frifräsare, så är det en skam att använda sitt mandat som hon gör! Varför tillåts en partilös ha kvar sitt mandat?! Hon var besvärlig redan när Jonas Sjöstedt var partiledare. När SD & Co började gapa om ännu en misstroendeförklaring såg hon sin chans att hamna i rampljuset under flera dagar för att sedan lägga ned sin röst. Var finns respekten för demokratin? Var finns respekten för oss väljare? Hur har hon mage att riskera en regeringskris när världsläget är som det är?! Hur ska vi motiveras till att hålla ihop när de vi röstat fram att leda oss har fastnat i sandlådan?

Generation Z kommer att stämma Sverige på grund av att vi inte har en chans att nå klimatmålen och det gör de rätt i. Medborgarna borde stämma regeringen. Ännu hellre: vi borde stämma enskilda partiledare (M, SD och KD) för att de kontinuerligt skapar drama och osäkerhet.

I morse ringde jag röntgen på Södertälje sjukhus för att höra om remissen gått igenom. Det hade den. Tack vare sitt flexibla jobb kunde Pär både köra mig dit och vänta tills jag fick komma in. Vi fick vänta i 2 timmar och sedan tog det 5 minuter att röntga hjärta och lungor. Jag anmälde mig 20 över 10. När klockan närmade sig tolv hörde jag hur sköterskan i receptionen säga att det var en beräknad väntetid på minst 2 timmar för dem som anmälde sig. Jag kan inte låta bli att fundera på varför. Drop-in-röntgen tar emot såna som jag, fotskador och bröströntgen. Det var svårt att veta om man kallades i turordning. Nu är det gjort i alla fall och den personal jag träffade var väldigt trevliga och lät inte eventuell stress märkas. Även hon som svarade i telefon var trevlig. Det är så det ska vara!

Jag har promenerat några gånger den här veckan. Korta sträckor och långsamt tempo. Det var tungt, men oxå så skönt att komma ut!! Jag behöver mina promenader och att må så här ger mig panik. Igår blev jag tvungen att avbryta efter knappt 10 minuter. Fullständig dränering. Det var otäckt. Då bestämde jag mig för att krypa till korset och ringa VC. 2 minuter i 8 i morse ringde jag och fick en tid för uppringning 10 över 8.

När man ringer VC för att få en tid när de ringer tillbaka kan man välja om man vill ange sitt personnummer som kan underlätta för dem. Jag har aldrig fått intryck av att det underlättar över huvud taget. Jag behöver inte rabbla personnumret över telefon och det är väl ungefär allt. Sköterskan som ringde upp var kort i tonen och verkade otålig. Förmodligen stressad, men det skiter jag högaktningsfullt i. Som patient är jag i ett direkt underläge och sårbar och jag ska inte behöva be om ursäkt för att jag stör. För att slippa förklara varför jag ville ha en läkartid bad jag henne att leta fram meddelandet jag skrev förra veckan. Det var utförligt. Hon kunde inte hitta det vilket är märkligt eftersom jag kan se det när jag loggar in på Vårdguiden. Det räckte att jag antydde att jag har allergiska besvär för att hon skulle rabbla alla sorts pollen som finns just nu och att jag inte var den enda som ringde med de besvären. Jag brukar inte lägga på i örat på folk utom möjligen försäljare, men där och då övervägde jag det. När jag lyckades klämma in att jag tar både medicin, nässpray och använder 2 inhalatorer fick jag tyst på henne så pass länge att jag fick möjlighet att flika in att jag får huvudvärk varje dag, men då frågade hon om jag äter ordentligt. Till slut fick jag en akuttid kvart i 11. Det var den sista för dagen. Då drog hon igång en litania om att de är såååå pressade och att akuttiderna går åt direkt. Jag kunde inta annat än att hålla med (tyst för mig själv) om det med tanke på att klockan inte ens var halv 9.

När jag anmälde mig i receptionen träffade jag dagens andra surkart. Jag räckte fram id-kortet och sa att jag hade en akuttid. Människan varken hälsade, informerade mig om vilken läkare jag var inbokad hos eller vilket väntrum jag skulle gå till. Det enda hon sa till mig var ”250 kronor”. Läkarbesöket gav mig 4 svar: hjärta och lungor lät som de skulle, blodsyresättningen var som den skulle och till och med blodtrycket var bra (annars stress-stiger det vid läkarbesök). När hon fått klarhet i att jag tar antihistamin och 2 sorters inhalationsmediciner hade hon inget att säga. Det var 1 år sedan jag var på ett läkarbesök och det var dax för den årliga provtagningen. Hon mumlade något om att doseringen av sköldkörtelmedicinen kanske behövde justeras. Varför? För att jag är trött och frusen? Hon nämnde ett ”blåstest” för att kolla lungornas kapacitet. Labbassistenten som tog proverna är väldigt duktig. Hon har jobbat där länge och är alltid, alltid trevlig. Hennes stick känns knappt. Hon är den enda riktigt trevliga människan på vc:n.

Om det inte varit för att jag kom i sista minuten och om det inte varit för att jag börjar hosta så fort jag pratar, så hade jag stått kvar framför surkarten i receptionen och helt enkelt frågat varför hon var så otrevlig. Samma gäller sköterskan i telefonen. När det gäller läkaren hade jag sagt: ”Lyssna på mig!”. I stället loggade jag in på Vårdguiden och fyllde i formuläret för klagomål. I klagomålet betonade jag det faktum att jag inte varit på något läkarbesök på 1 år av den anledningen att jag inte upplever det som att de kan hjälpa mig. Jag känner mig otrygg. Jag ska inte känna mig otrygg när jag söker vård. Det var rädsla som fick mig att ringa dem. Jag mår så dåligt att jag inte känner igen min kropp och jag har väldigt svårt att acceptera att det inte beror på annat än att det är pollensäsong. Idag fanns det inget i läkarens bemötande som gjorde att jag, hosta eller ej, ville förklara eller anförtro mig till henne. Stridslusten övergår i uppgivenhet. Det är tur att jag kan förnya mina recept utan att behöva ha fysisk kontakt med det stället. Jag betalar hellre 1500 för en utförlig labbrapport från Werlabs där alla värden förklaras och jag även får en kommentar från en läkare.

I formuläret fanns utrymme för vilka åtgärder jag anser behöver vidtas. Jag skrev att Salems vårdcentral ”inte bara behöver utan måste, verkligen MÅSTE göra något åt bemötandet”. Jag frågade vad det är för skillnad på att få en bokad tid och att få en akuttid. Priset är det samma och längden på besöket är så gott som den samma (jag hade 30 minuter idag, men det tog bara en kvart). Trots att jag inte krävde att få träffa den läkare jag är listad hos och trots att jag har möjlighet att komma vilken tid som helst, så kunde de inte få fram en tid ”inom rimlig tid”. Anledningen till att vårdcentraler infördes var att sjukhusens akutmottagningar inte skulle belastas med förkylningar och stukade fotleder, men jag undrar om det inte krävs att jag åker in akut för att jag ska få hjälp.

Har ni snappat upp det senaste i vår svenska kultur som många i USA har hakat upp sig på och som genererat flera krönikor i våra största dagstidningar? Svenskarna är asociala eftersom barnens kompisar får vänta i rummet medan familjen äter middag. Jag växte upp på 70-talet och har vaga minnen av detta och för mig personligen gjorde det inget eftersom jag ändå var för blyg för att vilja äta med människor jag inte kände så väl. Jag kan på rak arm komma på 2 anledningar till att inte bjuda kompisar på middag: andra mattider och en inbodd misstänksamhet mot ny mat. Om man tillfrågades om man ville äta, så frågade man knappast ”Vad blir det?” för att sen ringa hem och kolla vad som serverades där. Det är och förblir ouppfostrat. Nu, nästan 50 år senare, ska man som förälder helt enkelt ta för givet att kompisen vill vara med och därför ställa fram en tallrik. Något som skiljer dagens ungar från min generations ungar är allergier och specialkoster. Glutenintolerans, laktosintolerans, allergi mot ägg både hela eller enbart gulan alternativt vitan. Föräldrarna äter vegetariskt eller veganskt eller så tillåter de inte raffinerat socker. Ska jag som förälder ta reda på allt det här, så att jag kan förbereda måltiden? Min dotters sambo var väldigt känslig för gluten. Glutenfria kakor skulle helst inte ligga på samma fat som vanliga kakor. Det var inte så himla enkelt när vi bjöd de på middag. Hon är laktoskänslig och han glutenintolerant. Om de varit kompisar som små och vi velat bjuda honom på mat, så är det inte säkert att han vågat fråga om allt var glutenfritt och hade därför blivit riktigt dålig. Så nu är vi svenskar asociala på grund av detta och vår kultur har fått ännu ett minus. Människan behöver väl engagera sig i den här sortens futiliteter som motvikt till krig och miljökris. Vårt ”Swedish fika” (vad nu det är? Fika som fika.) står väl näst på tur.

Sverigedemokraterna har med sin rädsla för allt utanför Sverige och sitt gapande om att de vill skydda den svenska kulturen dragit igång en sorts tävling som går ut på att bevisa att så gott som all svensk kultur och alla svenska traditioner har ursprung från större delen av Europa. Köttbullar och kåldolmar kommer från Turkiet. Julgranen från Tyskland. Lucia från Italien. Inte ens semlan är svensk, men den har jag personligen aldrig sett som särskilt svensk och det är tydligen mandelmassan som är inflyttad.

Jag har sett 3 avsnitt ur en debattserie, ”Åsiktsbubblan”, på Svt.play som inte är av någon hög kvalitet. Ett av avsnitten handlade om just invandring och nödvändigheten av ett mångkulturellt samhälle. I laget som var emot var 3 av 4 såna trångsynta stereotyper att det var pinsamt. Den fjärde var en kvinna som inte var etnisk svenska och därför fick rollen uppstickare. I det lag som var för ett mångkulturellt samhälle var 3 av 4 kulturarbetare och vi vet ju att de är motsatsen till trångsynta. Den fjärde var en man med ett ”vanligt” arbete. Inget av lagen var en genomsnittlig svensk, men då hade det väl inte blivit en debatt. Jag tyckte att de som vill bevara sverige svenskt var fruktansvärt pinsamma, men det var det andra laget också när de hela tiden log överseende, till och med nedlåtande, medan de dissekerade allt som anses vara svenskt. Det finns nåt som skaver här, tycker jag. De som kommer till Sverige oavsett om de väljer det eller flyr från något upplever ofta att det är kallt (inte mycket att bråka om där), sjukvården är tillgänglig för alla och kvinnorna är fria att leva som de vill, men inte mycket utöver det är bra. Svenskarna är tillbakadragna och tråkiga, maten är smaklös och våra traditioner och vårt sätt att leva är torftigt och färglöst. Vi har religionsfrihet som innebär att vi har rätt till frihet från religion. Det finns ingen som upplever det som negativt och jag blir inte kallad för främlingsfientlig för att jag inte vill få islam upptryckt i ansiktet. Vi kanske behöver kulturfrihet. Frihet att inte bli kallad för trångsynt, stel och rädd för att jag inte välkomnar vartenda nytt kulturberikande påfund. Det är väl så att många av våra traditioner inte är så ursvenska som SD hävdar, men det finns ingen anledning att förminska dem eller tycka att de är löjliga i jämförelse med övriga Europas. När man gör det är man lika trångsynt som SD-anhängarna.

Det finns ingen omvänd rasism. Alla former av rasism är rasism.

Nu är jag solokvist i nästan 2 veckor. Tjoho! Klackarna i taket! Pär åkte till Hässleholm i ottan för att tillbringa några dagar med Elin och hjälpa henne med det sista som behövs i lägenheten. På måndag åker han till Öland. Jag har alltid tyckt om tystnaden när jag är ensam och sedan han börjat arbeta hemifrån njuter jag av den. De enda ljuden precis nu är det lätta dunket mot tangenterna i mobilen, tickandet från väggklockan i vardagsrummet och fågelkvitter. Öronen andas. Det är extra tyst en dag som den här när det är välsignat mulet och svalare och när många har åkt bort över långhelgen. Öronen andas.

Jag har städat idag. Etapp 2 av tre och den slitigaste. Jag har alltid tyckt om att städa, att ha ordning och att ha det rent och fräscht. Dessutom har jag blivit bra på det! För flera år sedan när Elin fortfarande bodde hemma bestämde jag mig för att dårstäda ett rum i veckan. Då gjorde jag den vanliga städningen, men lade till att tömma och rengöra skåp, att krypa på golvet och leta upp skrymslen jag tidigare struntat i, skura väggar, golv, tak och fönster. Efter den städningen är jag noggrannare, jag har lärt mig var det kan gro igen. Idag var det badrum och kök. De rum som kräver fläckborttagning som andra rum inte behöver där det mest samlas damm och småskräp. Idag var det tungt eftersom min ork är fortsatt usel och jag känner mig mörbultad. Det kommer att bli skönt att lägga mig ikväll i rena lakan, nyduschad och med ren pyjamas. Lyx.

Salems vårdcentral är nog Sveriges sämsta. Att få ett snabbt svar från dem är inte bra eftersom det innebär att de inte har tid för mig. Jag har fått svaret att de inte har möjlighet att ordna en tid för min ”åkomma” inom ”rimlig framtid” trots att jag inte kräver min ordinarie läkare (om han över huvud taget är kvar) och trots att jag kan komma vilken dag och tid som helst. Jag får ringa klockan 8 och om jag lyckas få en tid då är det på förmiddagen och jag har lärt mig att tiderna före 12 är akuttider och jag får ungefär 10 minuter av den överbokade läkarens tid. Jag beskrev mina problem så här: ”Sedan 1 mån har min ork försämrats drastiskt. Jag antog att det hade med pollen att göra. Jag använder Cetirizin 10 mg, Turbu haler, Giona easyhaler, Livostin ögondroppar samt Nasonex. Jag är alltid trött, sover hyfsat, huvudvärk nästan dagligen, minskad aptit, humöret sjunker. När jag tar djupa andetag börjar jag torrhosta. Jag känner inte igen min kropp och det är obehagligt.” Jag kommer inte att ringa.

Det fanns en tid när både Pär, Elin och jag hade en och samma läkare under många år. Det var lätt att komma i kontakt med henne, hon lyssnade alltid och hon samarbetade med mig för att skriva det läkarintyg som resulterade i att jag äntligen fick sjukpension beviljad efter 10 års kamp. Vilken lyx det var!!! Det är 10 år sen hon slutade. Den sjukvård som finns nu blir allt mer ojämlik och lik den som finns i USA.

Jag kollade upp de betyg som Salemsvårdcentral har fått de senaste åren och de blir allt sämre. För 5 år sedan var medelbetyget ungefär 3,5. Nu är det nere på knappt 2. Recensionerna är så skilda, mellan 1 till 5 stjärnor, att det blir tydligt att vården är ojämn milt uttryckt. Opålitlig och ett jävla lotteri kommer väl närmare.

Vården och skolan är 2 områden som är mest angelägna för oss svenskar inför valet i höst. Den sjukvård vi har nu är resultatet av borgarnas politik på 1990-talet. Nedgången har pågått under lång tid och om politikerna tar väljarna på allvar och gör ett seriöst ryck för att få sjukvården på fötter igen, så kommer det att ta tid. Den sjukvård vi hade fram till 1990-talet fick vi inte över en natt. Jag hoppas att min familj och jag förblir så pass friska att vi klara oss med egenvård.