#Blogg 100 del 109

2 rosenbuketter i 2 vaser.

Jag köpte den här buketten på Konsum förra måndagen.
Jag köpte den här buketten på Konsum förra måndagen.

 

 

 

 

 

 

I vanliga fall brukar jag inte bry mig om näringen som följer med i en liten påse, men den här gången blandade jag i den.
I vanliga fall brukar jag inte bry mig om näringen som följer med i en liten påse, men den här gången blandade jag i den.

 

 

 

 

 

 

 

Efter en vecka flyttade jag buketten till en mindre vas med samma vatten plus att jag klippte ned rosorna ytterligare.
Efter en vecka flyttade jag buketten till en mindre vas med samma vatten plus att jag klippte ned rosorna ytterligare.

 

 

 

 

 

 

 

Den stora buketten köpte jag i förrgår, på Konsum och jag använde näringen igen. Vaserna kommer från keramikern i Byxelkrok på Öland och har ca 15 år på nacken.
Den stora buketten köpte jag i förrgår, på Konsum och jag använde näringen igen. Vaserna kommer från keramikern i Byxelkrok på Öland och har ca 15 år på nacken.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här sortens köpta rosor dofta knappt någonting, men det gör inget. Jag är ingen anhängare av parfym.
Den här sortens köpta rosor dofta knappt någonting, men det gör inget. Jag är ingen anhängare av parfym.

 

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

 

 

#Blogg 100 del 108

Jag hade inga förväntningar på dagens läkarbesök. Jag har lärt mig att inte ha det. En mild förvåning över att inte behöva ta strid för mitt beslut att sluta med Simvastatin. Hon höll med när jag förklarade det hela med ett hälsans moment 22. Resultatet av förra veckans prover visade att kolesterolet hade sjunkit med hela 4 “enheter” och det är bara att konstatera att det är tack vare statinerna. Blodvärdet var prima och likaså sköldkörtelvärdet. Levervärdet var som det skulle och blodsockret är på väg ned. När jag vaknade i morse kollade jag blodtrycket (vi har numera en Godkänd mätare inköpt på Apoteket) som låg på 126/81. Läkaren kollade oxå och då låg det på 132/nånting och det var efter att jag hade promenerat dit. I det stora hela är hälsan inte i någon större fara bortsett från övervikten.

Hon inledde besöket med att fråga vad hon kunde hjälpa mig med och jag svarade att jag behöver en läkarkontakt. En långvarig, fast läkarkontakt. Då sa hon att det ju var otur att jag hade hamnat hos henne för hon skulle inte vara kvar mer än några månader till. “Vilken jävla överraskning. Not!!”, hade jag lust att utbrista. Åh, vad jag saknar min husläkare EW! Tänk att jag hade förmånen att få ha henne i 10 år. En och samma läkare i 10 år. Det var tur att jag hade förstånd att uppskatta henne! Det var bättre förr och med förr menar jag innan Reinfeldt & Co sabbade rubbet. Jag tappade lusten helt där jag satt besöksstolen och orkade knappt sitta upprätt. Vi gick igenom provsvaren och hur jag mådde psykiskt och hon undrade om det fanns något annat jag ville fråga om, men jag lät bli att fråga om yrseln eller en samtalskontakt. Det var ingen idé. När jag skulle gå nämnde jag att jag letar efter alternativ eftersom jag tycker att det fungerar så erbarmligt dåligt där.

Det är meningen att jag ska bli kallad till en annan läkare om ca 4 månader och förhoppningsvis räcker uttagen av Stilnoct till dess.

När jag var nästan hemma kommer en katt travande och jamande. Den verkade ha siktet inställt på mig och jag fick intrycket av att den sa: “Var har du varit? Va?! Fattar’u hur mycket gos jag behöver just nu?”. Det är klart att jag gosade med den! Jag behövde det lika mycket. Jag tog 2 bilder oxå, men de blev väldigt suddiga.

En "fotsnoare" med rosa halsband.
En “fotsnoare” med rosa halsband.

 

 

 

 

 

 

Det där speciella stället uppe på huvudet mellan öronen...
Det där speciella stället uppe på huvudet mellan öronen…

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 107

“Den sista goda människan” av A.J. Kazinski. För några månader sedan började jag lyssna på den här boken med Johan Rabeaus som uppläsare, men han gjorde ett så uselt jobb att han nästan hade ihjäl boken. Hur kan man låta så fenomenalt uttråkad?! Jag lade upp boken på min önskelista och i förrgår läste jag ut den. Det handlar om en legend från den babyloniska Talmud som går ut på att det i varje generation finns 36 rättfärdiga människor. Det är de här människorna som helt ovetandes ansvarar för världens överlevnad. Känn ingen press, typ. Det är skönt att det inte är USA som alltid ska rädda världen. Undrar om jag är en av dem 36 i min generation? Förmodligen inte. Jag är alldeles för självisk för det och dessutom föredrar djur framför människor. Frågeställningen som uppkommer är intressant: vad är en riktigt god människa? Var går gränsen mellan god och ond? Det var de här filosofiska funderingarna som gjorde att jag blev intresserad av boken plus att den handlar om när människor tar sin tro på sånt allvar att det går över i fanatism. Tyvärr, hölls intresset inte vid liv. Ja, jag läste ut den eftersom slutet inte var givet och det är alltid ett stort plus, men ungefär halvvägs gick det upp för mig att det var en action-bok väldigt mycket i stil med “da Vinci-koden”. Jag gillar inte action-böcker av samma anledning som jag inte gillar action-filmer – de saknar djup. Huvudpersonen, Niels Bentzon var en torr och humorfri typ och Hanna Lund är inte bättre hon. Den var 556 sidor, men kändes ändå inte färdig. Den första, största, delen av boken var lång och sedan blev det bråttom att få till slutet. Bakom författarnamnet döljer sig Anders Rönnow Klarlund och Jacob Weinreich och visserligen planerar de fler böcker om Niels Bentzon , så då får de möjlighet att jobba ihop sig mer. Slutkommentar: jag kommer inte att läsa den igen utan skickar den till Myrorna.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 106

Något i kroppen är fel. Jag vägde mig i februari och då visade vågen 104,6. En månad senare vägde jag 104,9. Jag vägde mig igår och då visade vågen 107,9. På 3,5 månad har jag gått upp 3,3 kg och det är ingen jämn fördelning. Det som gör att jag blir rädd trots att det inte är så många kilon med tanke på tidsrymden är att jag inte verkar kunna stoppa ökningen.

Under de här 3,5 månaderna har det inträffat 2 större förändringar i form av att jag började med Simvastatin (den 27 januari) och att jag har dragit ned på ätandet och sockret (sedan diabetesvarningen). Dessutom har jag ofta promenerat med och utan stavar (läs: kondition och fettförbränning). Jag har för vana att notera i almanackan när jag tränar, hur jag tränar och dessutom hur jag upplever träningen och det är guld värt i det här sammanhanget för jag kan tydligt se att efter 3 veckor med Simvastatin blev träningen tung och det blev aldrig lättare. Jag vet oxå att jag har bloggat om det och undrat varför det inte blir lättare, men nu vet jag varför.

Ann Fernholm är vetenskaplig journalist och har en hemsida och när jag googlade efter biverkningar av statiner dök hennes blogg upp. I ett inlägg från maj 2013   skriver hon om en undersökning som visar att statiner försämrar syreupptagningsförmågan och det är det samma som att jag har upplevt det som att träningen blev allt jobbigare. Jag är överviktig och har högt kolesterolvärde (den onda varianten) och mår bra av att motionera och jag tycker om att motionera, men så börjar jag medicinera med Simvastatin som gör att jag blir trött och att träningen blir så pass tung att jag tappar lusten och hellre sitter hemma i soffan och det i sin tur kan leda till att jag går upp ännu mer i vikt vilket försämrar kolesterolvärdet osv. Ett hälsans moment 22.

På Simvastatins egen sida fanns olika topp-listor för biverkningar och bara det är ju hur sjukt som helst. I topp 4-listan (mindre vanliga) finns depression med och eftersom jag har det i bagaget från början ökar risken. Jag har mått dåligt. Jag har haft riktigt Tunga Tankar och känt behov av en samtalskontakt. Försämrat minne stämmer oxå in. Topp 6-listan (de vanligaste) tar upp musklerna, men de har förskonats från. Tror jag. Det är svårt att veta. Jag har ofta haft “ont i kroppen” efter träning. Topp 24-listan (sällsynta biverkningar) innehåller flera träffar: trötthet, stickningar i armarna och klåda.

På tisdag ska jag träffa min nya läkare och då tänker jag säga att jag slutar med Simvastatin. Det handlar inte om att rådfråga henne för jag har redan bestämt mig. Jag har gått upp 3,3 kg och det innebär att jag har ytterligare 3,3 kg att bli av med och eftersom jag redan väger så mycket ger det mig panik. När jag var hos läkaren i januari var jag i dålig form vilket gjorde att jag inte klarade av att opponera mig när hon sa att jag måste sänka kolesterolhalterna. Jag har ätit den här sortens medicin tidigare och jag har, på eget initiativ, slutat med den av samma anledningar som jag tar upp i det här inlägget och jag tänker banne mig inte börja en tredje gång. Om jag ska gå omkring med ännu större övervikt som får mig att må dåligt och sedan ta en medicin som motverkar mina försök att bli av med övervikten kommer det att leda till långvarig stress och psykisk press och hur det slutar… Fy, fan för statiner!

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 105

Vad ska jag skriva om idag? Jo, vädret. Något som alla påverkas av och ingen undkommer. Det finns få ämnen som engagerar som vädret och det kan man tolka som man vill. Det är sällan jag påverkas humörmässigt av vädret och jag är nästan övertygad om att det inte finns något dåligt väder utan bara dåliga kläder. Vädret är inte något som man kan påverka här och nu, så varför lägger så många ned energi på att bli upprörda över att vädret aldrig är som de vill att det ska vara? Sinnesrobönen, kära vänner! “Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Det är precis som med förväntningar på hur andra ska vara eller agera. Tagga ned, vettja och du kommer att uppnå frid och få energi kvar till sånt du tycker om att göra.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 104

Ibland är det meningen att det ska sluta väl. Det gäller Maja. I onsdags eftermiddag ringde jag veterinären för att boka in Maja och bad om en morgontid till idag, fredag. Sköterskan svarade att de, tyvärr, hade helt fullt. Men sedan bad hon mig dröja och försvann några sekunder. När hon kom tillbaka kunde hon erbjuda mig en tid kvart över 7. Den tog jag naturligtvis! Eftersom Pär har varit ledig idag slapp Maja och jag att åka med gryningståget utan fick åka bil ända fram till klinikdörren. Vi var först. Väldigt mycket först. Maja fick träffa den mest marsvinskunniga på Roslagstullskliniken, GA (som jag har haft nöjet av att träffa tidigare i sällskap av bl.a. Humlan). Röntgen visade en stor och taggig sten i urinblåsan och en liten som fastnat i urinröret. Stackars Maja! Det var möjligt att operera och de hade precis fått ett återbud, så vi kunde lämna Maja där och sedan hämta henne på eftermiddagen. Pär och jag hade diskuterat igenom alternativen igår och var redan överens om att operera om det var möjligt. Jag skulle inte ha stått ut med att en gris till försvann inom loppet av 2 veckor. I bilen på vägen hem, sa jag att det nog måste vara meningen att Maja skulle klara sig med tanke på de 2 luckorna som uppstått för just hennes skull och hon klarade sig med bravur! GA ringde vid 13-tiden och meddelade att Maja var pigg och hungrig och redo att komma hem igen.

Ett aningens makabert minne: Majas urinstenar.
Ett aningens makabert minne: Majas urinstenar.

 

 

 

 

 

 

 

Den stora är taggig och satt i urinblåsan. Den lilla satt fast i urinröret.
Den stora är taggig och satt i urinblåsan. Den lilla satt fast i urinröret.

 

 

 

 

 

 

Tips på hur du får en dag att kännas oändligt lång: stig upp i gryningen och åk iväg på en mindre rolig utflykt. När du kommer hem sover du i några timmar och vaknar o-utvilad och när du  minns gryningsutflykten har du svårt att fatta att det bara var några timmar sedan. På eftermiddagen åker du samma sträcka tur och retur en gång till och när klockan blir halv 18 är du så känslomässigt och fysiskt trött och leds att du bara vill gråta. Ikväll tänker jag ta min sömntablett tidigare och sedan ska jag stänga av mobilen och i morgon ska jag sooooova.

Livsviktig aktivitet pågår!
Var god stör ej!

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

 

 

 

 

 

 

 

 

#Blogg 100 del 103

Det här med snarkningar. Jag är en snarkare. Det är möjligt att jag alltid har varit det, men innan jag träffade Pär var det ingen som kunde tala om ifall jag snarkade. Det är tur att vi har en skön soffa… “Det har blivit värre sedan du gick upp i vikt. Du måste gå ned i vikt!” Nu bestämmer jag mig för att gå ned i vikt. Precis just nu! Hur många kilon måste jag bli av med innan snarkningarna avtar? Blir mina snarkningar uthärdligare för att han vet att jag har bestämt mig? Om jag inte har gått ned tillräckligt många kilon om t.ex. 3 månader utan fortfarande snarkar som en skogshuggare, vad händer då? Vems är egentligen problemet? Inte mitt! Det är klart att jag får dåligt samvete (ibland) om det visar sig att Pär fått sova på soffan många nätter i rad, men vems är egentligen problemet? Han vill inte sova med öronproppar för det känns så konstigt och så är han rädd att inte höra väckarklockan (som det går att höja volymen på). För ett par månader sedan nådde vi en av äktenskapets många kompromisser: jag sover på soffan varje söndagsnatt (mot måndag) eftersom han ska upp till arbetet. Sedan är det hans tur och det blir när det blir och sedan är det min tur igen. Jag gör i ordning soffan varje kväll åt mig eller åt honom. Det fungerar. Frid råder trots att jag fortfarande snarkar fast jag har bestämt mig för att gå ned i vikt. Håhjaja.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 102

Hur mycket bryr jag mig om mina marsvin? Tillräckligt mycket för att städa en extra gång om lukten blir för skarp eftersom jag inte har samvete att låta dem bo i lorten. Inte tillräckligt mycket för att ila till veterinären när ett av dem har ont. Att ha husdjur är känslomässigt krävande på samma sätt som att ha barn: en konstant oro för att jag inte gör allt jag kan. Maja har haft problem med urinsten till och från och har därför fått Metacam till och från. De senaste månaderna har hon mått prima och varit väldigt pigg och hungrig och inte behövt Metacam. Asken med hennes medicin har stått ovanpå fläkten för att vara tillgänglig, men i lördags när jag städade valde jag att ställa in den i medicinskåpet. Den kvällen pep hon av smärta för första gången på flera månader. Vilka är oddsen för det? Hon har fortfarande ont och hon äter inte lika mycket längre. Vid 9 i morse satt jag på sängkanten medan samvetet plågade mig. Å ena sidan borde jag fixa en tid redan idag (eftersom de har stängt i morgon på Kristi himmelfärds dag). Å andra sidan orkade jag inte. Det är 2 veckor sedan jag for iväg med Vera och sedan fick åka hem utan henne och eftersom Maja har varit hos veterinären för de här problemen tidigare, så finns det inte så mycket mer att göra och jag orkar inte ta den smällen. Nu får någon annan göra det.

 

Jag somnade i soffan i 1 timme före lunch och i en nack-fientlig ställning. Ipren och Alvedon heter 2 hjälpmedel, men jag har numera ett tredje som heter Massagekudde. På begäran köpte Pär denna hos Kjell & Company:

Den kan massera nacken och skuldrorna. Ja, tack!
Den kan massera nacken och skuldrorna. Ja, tack!

 

 

 

 

 

 

Man får det man betalar för och vad kan man begära för 149 kronor? Inte mycket. Den ser ut som en elefantsnabe  och sattes på plats genom att trä ena änden genom öglan i den andra vilket inte var helt enkelt. Den var lika obekväm som en stödkrage och inte var den särskilt bra på att massera heller. Den hackade och fungerade bara om jag höll huvudet alldeles stilla. Retur! Vad kan man få om man lägger på en 100-lapp? Jo, denna!

Den brummar så huvudet vibrerar.
Den brummar så huvudet vibrerar.

 

 

 

 

 

 

Snyggare, enklare att få på plats, bekvämare och bättre på att massera. Det finns 6 olika lägen, men egentligen är det inte fler än 2 eftersom de övriga 4 inte är mer än kombinationer av de första 2. Den brummar en del, men inte så att jag störs av det och det hörs inte så mycket utåt. Den får stanna kvar!

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 101

Ett postorderföretag är inte bättre än dess kundtjänst. Företaget kan ha ett brett sortiment, låga priser, medlemsförmåner, sjukt snabba leveranser och enkelt retursystem, men hur fungerar kundtjänsten när det blir fel? Följande kortfattade historia handlar om Tretti.se.

Jag beställde en vattenflaska och en vattenkokare. Jag fick en vattenflaska och en Babyliss Volume Curler. Whaaat? Jag gick in på deras hemsida och fyllde i kontaktformuläret. “Jag beställde en vattenkokare, men fick en BVC. Hur gör jag?” Kort och koncist utan möjlighet att missuppfatta. Det var förra tisdagen. Tystnad. Ett mejl skickades på fredagen. Svar kunde väntas inom 48 timmar. Helgen kom emellan. På måndag eftermiddag, igår, kom ett svar. “Vi hjälper dig gärna med returen. Tyvärr, har flaskan utgått ur sortimentet.” ??? Goddag, yxskaft! Inte många rätt där. Nu närmade sig betalningsdax. Pär ringde kundtjänsten, men de hade stängt 30 minuter tidigare. Han ringde idag igen och hamnade som nummer 28 i telefonkön och det fungerade inte eftersom han befann sig på arbetet. Jag ringde och hamnade som nummer 28 i telefonkön ca 13.20 idag. Jag åt lunch och tittade på “Once upon a time” medan den inspelade rösten räknade ned med en plats i taget. Lustigt nog hoppade den över nummer 13. Vidskeplighet? Klockan 14.10 kom jag fram dvs. efter 50 minuter. Jag hade mobilen med hörlurar och handsfree-funktion, så jag kunde sysselsätta mig medan jag väntade, men 50 minuter är inte acceptabelt.

Jag var ganska sur och mycket bestämd när jag tog plats i telefonkön. “Nu jäklar ska jag få mänskan att lyssna på mig! Jag tänker inte bli bortkollrad med servicefientliga argument i stil med ‘var god använd kontaktformuläret’! ‘Om det gäller felleverans skulle du ha tryckt på 3 i tillvalsmenyn och inte 1.’ “. Jag presenterade mig och sa kortfattat att det gällde en felleverans. Hon var ingen gröngöling utan lugn och trevlig och visste precis hur hon skulle göra samtidigt som hon bad om ursäkt mer än en gång. Jag tillhör de fås skara som inte blir tillfredsställd av att skälla ut servicemänniskor när de försöker göra sitt arbete och blev därför inte besviken när konflikten uteblev, men hjärnan behövde några extra sekunder att ställa om sig. Blir jag bemött med respekt och vänlighet reagerar jag med respekt och vänlighet. Hon bad om ursäkt för att Tretti.se hade gjort fel och hon rättade till det och hon erbjöd kompensation. Just nu har de 10% rabatt på hela sortimentet och trots att jag inte gjorde en ny beställning fick jag rabatten och ytterligare 5%. Betalningsdatumet flyttades 2 veckor framåt i tiden och returfrakten står Tretti.se för. “Kan jag göra något mer?”, frågade hon och jag hann tänka att om jag tillhörde de som älskar att gapa och skrika när de känner sig kränkta till följd av en felleverans hade jag förmodligen försökt att mjölka erbjudandet ytterligare. Det gjorde jag inte. Varför skulle jag göra det? Jag är inte girig. Jag tackade henne för ett vänligt bemötande (jajamänsan, jag använde de högtravande orden!) och sedan var samtalet slut. Det är skönt när ens farhågor inte besannas även om det inte handlar om värre saker än dålig service. Jag kan ändå inte låta bli att undra om Tretti.se alltid har den här sortens problem eller om det är något tillfälligt som kundtjänsten har gjorts medveten om och fått anvisning om att kompensera? Nu återstår att se om den väntade vattenkokaren är den jag har beställt.

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 100

Jag har läst “Kathy Knight” av Sandra Lee. En bok som utgått från förlagen och som jag fick tag på hos Wilkmans antikvariat, men efter att ha läst drygt hälften ångrade jag att jag lagt ned energi och pengar på boken och jag läste inte ut den. Kathy Knight är en kvinna som 2001 knivhögg, flådde, halshögg och styckade sin sambo och som pricken över i tillagade delar av honom som måltid. Varför vill man skriva om något sådant? Varför vill jag läsa om något så vedervärdigt? Svaret på den första frågan är att Sandra Lee är journalist. Svaret på den andra frågan är att jag intresserar mig för varför.

Boken är dåligt skriven. Jag kan bara konstatera att bara för att man har som yrke att skriva är det inte givet att man kan skriva en bok. Det är väldigt många upprepningar av både namn, släktförhållanden och förklaringar. Utdrag ur medicinsk litteratur varvas med utdrag ur rättegångsprotokoll och alltihop broderas ut ovidkommande detaljer med onödigt närgångna beskrivningar av själva våldet. Det är synd för om man nu ger sig på att göra en bok av detta och därför river upp alltihop för de inblandade, tycker jag att man borde visa mer respekt genom ett gediget arbete. Det här är tafflig journalistik i bokform.

Den här boken fick mig att börja tänka på hur psykiska sjukdomar framställs i litteratur och media och första gången jag reflekterade över det var när jag läste “Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser” av David Eberhardt. Vi lever i nådens år 2015, men kunskapen bland vanligt folk om psykiska sjukdomar är skrämmande dålig och alla vet att okunskap leder till rädsla. Det behövs 3 anledningar till att man kommer i kontakt med psykiska sjukdomar: man är själv drabbad, man är anhörig till en drabbad eller man utbildar sig inom vården. Det som vanligt folk blir matade med är just svarta rubriker i samband med våldshandlingar som det Kathy Knight gjorde. Anna Linds mördare lyssnade till röster. Breivik var väl inte heller riktigt frisk. Kvällstidningarna kommer aldrig att ha feta rubriker som skriker ut att en kvinna tagit livet av sig efter att ha lidit av depressioner i 25 års tid. Dagstidningarna kommer aldrig att ha förstasidesartiklar om en man som inte klarar av att klara av sitt arbete eftersom han ofta är sjukskriven pga. ångest. Därför behövs det speciella dagar som den 5:e maj när man fokuserar på att tala öppet om hur det är att må psykiskt dåligt. Därför behövs bloggar som min där allt det här avdramatiseras samtidigt som vanligt folk får klart för sig att det inte räcker med “att rycka upp sig”. Psykiska sjukdomar innebär en oerhört lidande, men det skapar inga rubriker.

blogg100-logotype-300x256