Författare: Ewa

Siri har njurbäckeninflammation. De ger henne antibiotika och hon får komma hem i morgon.

S P O I L E R – V A R N I N G !!!

Ibland kan en film slå undan fötterna för mig. Jag har precis sett ”Silent night” på HBOMax och den var inte bra för mig. Nu mår jag sämre än på länge. Alla rubriker om klimathot, miljöförstöring, makthavare som går in för att rasera allt, krigshot – allt som gör att jag varken vill eller orkar fortsätta. Hela den hotfulla och desperata känslan skildras i filmen. Personerna som är med har något som jag vill ha: ett ”exit pill”. Att få dö på ett självvalt, smärtfritt och värdigt sätt. Att överleva en katatrof eller ett stort trauma är inget jag vill.

Siri och Elin. 💖

Ledsen: Elin har det så satans onödigt tufft just nu. Siri är sjuk och inlagd över natten. Pär åker från Öland imorrn och stannar hos Elin några dagar.

Ångest: hostan är för jävlig. Jag är så trött. Jag körde ett lätt gummipass i söndax och kände att NU är jag på banan igen, men har mått skit sedan dess. Släpade mig till Konsum i blötsnö som övergick i regn. Blev nedstänkt av en bil.

Uppgivenhet och rädsla: allt elände på DN. Sverige är klart för Nato. Trump är på gång igen och de korkade amerikanerna kommer förmodligen att rösta på honom.

Jag har lyssnat på ”Ett liv värt att leva” av Christian Rück, inläst av Kristofer Kamiyasu. Det är en av de ojämnaste böcker jag har lyssnat på. Han skriver om självmord eller suicid som man numera tydligen ska säga (ungefär som fetma har ändrats till obes). Det är är en bok inom kategorin personlig utveckling och kräver förmodligen inte objektivitet på samma sätt som en faktabok gör och jag tycker att den blir ensidig. Författaren är läkare inom psykiatri, så det är naturligt att han inte anser att självmord löser några problem. Han är även emot dödshjälp (eutanasi är ett mindre direkt ord). Han tar upp en motsättning som råder i samhället: självmord är fel, dödshjälp är acceptabelt. Då handlar det om dödshjälp för svårt sjuka t.ex. ALS och cancer där det definitivt är helt kört.

Varför finns det inte dödshjälp för oss som lider av depression? Därför att depressionen i sig inte är dödlig. De som begår självmord när de är deprimerade anses inte ha haft något val, men man har ALLTID ett val. Vid självmord färgas omständigheterna av sjukdomen, men det handlar likafullt om att välja mellan att fortsätta må skit eller att slippa må skit. Handlar självmord per automatik om att inte vilja leva? Kan det inte handla om att ha gett upp hoppet om att få må bra en längre sammanhängande period än 1 vecka? Kan det inte handla om att tröttna på att prova mediciner inklusive biverkningar i form av viktuppgång som i sin tur gör att livskvaliteten försämras? Hur många terapeuter orkar man öppna sig för innan det känns resultatlöst? Nu är jag inne på kronisk depression (dystymi) och den varianten tar han inte upp i boken. Varför finns inte möjligheten till dödshjälp för oss? Dödshjälp som en garanti för att dö på ett säkert och värdigt sätt. Dödshjälp som en möjlighet för anhöriga att acceptera och slippa skuldbelägga sig själva efteråt.

Författaren tar upp olika metoder att förhindra upprepade självmordsförsök, men samtliga metoder kräver stora resurser inom vården och alla vet att allmänvården i Sverige har försämrats och att psykiatrivården ligger jävligt illa till. Även om man överlever 1 självmordsförsök finns det ingen garanti för att man får ordentlig hjälp efteråt som hindrar en från fler försök. Man förutsätter att alla som klarar sig är glada för det, att de ångrar att de försökte, men är det verkligen så?

Jag är låååångt ifrån lika pigg och alert som den här gynnaren.

Jag har en låg stresströskel. Jag såg Sveriges match mot Danmark i herrarnas handbolls-EM igår. Det var en … intensiv match. Under första halvleken gjorde lagen mål vid så gott som varje anfall. Det var så jäkla jämnt. Domarena hade fullt upp och dömde ut straffar och utvisningar högt och lågt (jag vet inte om allt var korrekt). Normalt fungerande åskådare kallade den förmodligen för en spännande match. Själv var jag utmattad innan första halvleken var slut. Stressad. Efter pausen stängde jag av ljudet större delen av tiden. Det var tydligen stökigt under den sista minuten med bortdömda mål, men då hade jag stängt av tv:n. Danmark vann med 29-28. De är 2 världens bästa lag och det kan jag förstå.