En av biverkningarna med att bli äldre är att tandköttet drar sig tillbaka och då blottas tandhalsarna och då kan det ila. Jag har känt av ilningar ibland, men under det senaste halvåret har de blivit så pass besvärliga att det gör ont, värktablettsont. Det är inte så lajbans att borsta tänderna heller. Den kalla tandkrämen gör att det hugger mer än ilar.
Det ska mycket till för att jag ska boka en tandläkartid självmant. När sånt tar emot brukar jag köra med en skrämseltaktik: tänk om tandläkaren (eller läkaren) säger “Ja du…om du kommit hit tidigare…”. 😳 Den är väldigt effektiv! Alltså bokade jag en tid till idag och precis som när man talar om för tvättmaskinen att “Reparatören kommer nästa vecka!” och den plötsligt fungerar som den ska igen, så har jag inte känt av ilningarna på en dryg vecka. Inte förrän igår kväll.
Tandläkaren hittade inga andra fel eller orsaker till ilningarna än tandhalsarna. Hon föreslog att jag skulle gnida tandkräm mot tandhalsarna varje gång det ilar och om det inte hjälper skulle jag boka en ny tid om 1 månad. Jag skulle behöva bära runt på en tub hela tiden. 🙄 Jag har faktiskt provat det även om jag inte har gjort det fullt så ofta, men det har ingen effekt längre. Alternativ 2 var att fylla igen/täcka tandhalsarna med samma material som används vid karies. “Men då slutar det på 3000 kr.”. Hon sa det lite försiktigt förmodligen för att det är mycket pengar, men jag valde fyllningen. Jag vill inte ha ont och jag har ingen lust att springa där mer än nödvändigt. Bedövning. Besöket tog en knapp halvtimme. Resultatet blev snyggt.
