Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Infriade förväntningar

”Musan” av Jesse Burton. När jag fick veta att Jesse ”Miniatyrmakaren” Burton gett ut en ny bok blev mina förväntningar så höga att jag köpte den som inbunden direkt i stället för att fega till det genom att först prova den som ljudbok. Mina förväntningar infriades!

Odelle Bastien i 1967 års version av London och Olive Schloss i 1939 års version av södra Spanien. Odelle är missnöjd med sitt arbete i skobutiken och söker ett arbete på Skelton Institute of Art. Hon får anställning som sekreterare till Marjorie Quick som visar sig vara en svårtolkad kvinna med växlande humör, men hon och Odelle kommer bra överens. På en fest träffar Odelle Lawrie som visar henne en tavla han fått av sin mamma. Odelle tycker att han ska ta med den till Skelton-institutet för värdering. Lawrie följer hennes råd och tavlan framkallar en hel del oväntade reaktioner.

Olive Schloss kommer tillsammans med sina föräldrar till en liten by i södra Spanien där de har hyrt ett hus. Redan första dagen kommer Teresa och Isaac. Teresa får anställning hos familjen och blir snabbt vän med Olive. Isaac arbetar som lärare i Malaga och är även konstnär och det sista fångar Olives intresse eftersom hon själv målar. Familjen vänjer sig vid livet på den spanska landsbygden och till slut trivs de så bra att de inte vill återvända till England trots den turbulenta hösten 1939.

Det är ett populärt berättarknep att knyta ihop två, till synes, vitt skilda personer och perioder på ett sätt som får mig, som läsare, att tappa hakan. Vissa författare är skickligare på det här än andra och Jesse Burton är skicklig. Dessutom skildrar hon kvinnors olika villkor på ett sätt som får mig att vantroget skaka på huvudet; kvinnor kan möjligen kludda lite som hobby, men saknar förutsättningar för att bli konstnärer (ett förhållande som beskrivs ännu tydligare i ”Hilma” av Anna Laestadius Larsson). Jag är väldigt svag för det här konceptet när det görs bra och den här boken läste jag på några dagar. Jesse Burton har ett flyt och driv som gör texten lättläst och språket/översättningen är levande. Karaktärerna känns trovärdiga i hur de påverkas av sina miljöer och upplevelser; Teresa är inte fullt så naivt romantisk som Olive samtidigt som hon inte är lika världsvan. Odelle känns en aning kuvad och försiktig. Både temat och stilen påminde mig om Tracy Chevaliers bok ”Flicka med pärlörhänge” som är en av mina favoriter.

Ka-tching!

Vägning: 99 kg som innebär en ökning med 0,6 kg. ”Aldrig mer 99!” håller andan och undrar om det kommer att barka åt fanders eller om toppen är nådd och nedförsbacken väntar. Eftersom jag lyckades låta bli kvällstugget igår utan några som helst problem, så känner jag mig försiktigt optimistisk. Jag tjänade ju 25 spänn oxå. Ka-tching!

Vilket busväder! Det har blåst som sjutton och regnat precis hela dagen. Det är först nu framåt 21 som det börjar lugna ned sig. Paraply är hopplöst såna här dagar och jag var taxam för min regnjacka med huva plus keps under när jag kilade ned till frisören för att bli av med lite hår. Det är skönt att ha en frisör som inte är så pratnödig och det går betydligt fortare oxå – en dryg halvtimme. Jag bokade in 2 tider till. Den andra i december, innan jul, då det alltid brukar vara svårt att få tid om man är sent ute.

Gubbigt

”Pestens tid” av Stephen King kom på svenska 1978 och då var den ”bara” dryga 800 sidor. 10 år senare gavs den ut på nytt och hade utökats med de 400 sidor som inte fick vara med i den första utgåvan. Jag har läst den första versionen och tycker nog att 800 sidor räcker fint även om jag ibland fick känslan av att ”ha missat något”; ett hopp i handlingen som inte förklarades med en sammanfattning eller tillbakablick från karaktärerna. Kan det ha att göra med de 400 sidor som inte kom med?

En superinfluensa slår ut större delen av mänskligheten på bara ett par veckor. De överlevande får märkliga drömmar där antingen Den Goda Sidans Mor Abagail eller Den Onda Sidans Randall Flagg har huvudrollen. Människorna samlas runt de här två som järnfilspån runt magnetpoler och samhällen tar form; de snälla i Boulder, Colorado och skurkarna i Las Vegas. Det drar ihop sig till slutstrid…

Det här är en av Stephen Kings mest uppskattade böcker och räknas väl till de moderna klassikerna. Jag har försökt att läsa den för många år sedan, men gav upp ganska snart. Serien har jag sett, men minns inte mer än att den var dålig. Nu har jag alltså läst den mest för att jag är inne i en King-period och den var helt ok, men inte mer. Överskattad. Jag tycker det kändes gubbig. Inte på något sexistiskt eller ojämlikt sätt utan av den enkla anledningen att det inte finns fler än 3 kvinnor som har någon betydelse för handlingen. Stephen King har skrivit många skildringar av starka kvinnor och det är därför den här känns gubbig. Upplösningen på striden mellan De Goda och De Onda känns slarvig efter att ha byggt upp spänningen så länge och med så många karaktärer. Nä, det här är inte en bok jag rekommenderar för Stephen King är oerhört produktiv, så det finns de som är mycket mer läsvärda.

Välsignade sömn

I tisdags började jag ta en extra Lyrica varje dag oavsett ångestnivå och sedan dess har jag sovit hela nätterna. I natt somnade jag  svimmade jag av vid halv 1 och sedan märkte jag inget förrän mobillarmet igång halv 8 och jag hade inga problem att stiga upp. Inget toalettspring, inga vallningar; endast sömn, välsignad sömn 3 nätter i rad. Jag känner mig inte tung i huvudet dagen efter, men jag är lite yrslig på kvällarna. Idag promenerade jag i 55 minuter (första promenaden sedan i lördags) och det fanns inget behov av att ha ett lägre tempo. Kroppen var med på noterna och det var så skönt! Höstsvalka i luften, sol på näsan och stuns i stegen!

Det går framåt!

Den krassa verkligheten är att det förmodligen är pengar som kan få mig att låta bli att äta på kvällarna. Det är pengar som kan motivera mig. Cold hard cash. Min motivationshöjande text har haft noll inverkan. Jag ”ser” den inte längre. Jag lämnade ett förslag till Pär, eftersom vi har gemensam ekonomi, som går ut på att jag får 25 kr för varje kväll jag inte äter något efter kvällsteet dvs. en kväll utan kvällstugg. De pengarna kan jag använda till Wrendale-porslin (det finns en mugg med MARSVIN!!!) eller något annat jag känner att jag inte kan leva utan. Det är billigare än KBT och det innebär inget förbud mot kvällstugg. Om den här metoden fungerar och jag får igång viktminskningen igen, så är det inte helt otroligt att motivationstexten kommer att fylla sin funktion. Allt är värt ett försök. Alla sätt är bra utom de dåliga.

Mer Lyrica

Trött, trött, trött. Sov dåligt igen och hade klockan på kvart över 6 eftersom jag skulle vara hos IB halv 9. Det blev ett bra samtal. Jag fortsätter med en låg ambitionsnivå med både träning och kost. Jag måste trycka undan panikkänslan som kommer när jag tänker på att tiden bara går medan jag inte orkar träna så ofta som jag tycker att jag borde. En. Dag. I. Taget. Det viktigaste just nu är sömnen, så från och med idag tar jag en extra Lyrica fram till läkarbesöket nästa vecka. Jag ska träffa IB igen om 2 veckor och det känns bra.

 

Jag behöver sova!

Vägning: 98,4 kg som innebär att 2 fisiga hekton har försvunnit. Försumbart. Min hälsocoach och jag enades om att jag ska sänka ambitionerna till att inte gå upp i vikt.

Jag tränade med gummibanden idag. Lätt pass utan uppvärmning. Gick finfint.

I lördags tog jag en extra Lyrica och den hjälpte mig att sova hela 6 timmar i sträck plus att jag fick till en sovmorgon på söndagen ända till 10. Vilken skillnad! Söndagen var så mycket bättre! Jag behöver sova; jag är oerhört känslig för sömnbrist. Jag har sett ett mönster de senaste veckorna där jag sover dåligt, 2-3 timmar i taget, natt efter natt. Tröttheten tar över mer och mer, motståndskraften minskar och ångesten stormar in. Då tar jag en extra Lyrica och får sova igen. Det händer kanske en gång i veckan. Jag är oerhört frestad att ta en extra varje dag för jag vet inte om jag orkar med det här tills nästa fredag när jag ska till läkaren.

Usel lördag

Jag lunkade på i 70 minuter. Sänk-ambitioner-tempo. Sluta-stressa-takt. Jag sov dåligt inatt igen och var trött, men jag hade ingen lust att tillbringa ännu en dag instängd och med avdomnad svanskota av allt sittande. Det blev inte skön promenad. Efteråt blev jag så trött att jag avbröt lunchen klockan 14 och gick och lade mig. Jag kunde inte somna! Ångesten har krälat i kroppen hela dagen och jag har bekämpat den med så mycket djupandning att jag blir alldeles yr utan att det blev bättre. Jag tog en Lyrica vid 15-tiden. Jag väntade på effekten, men den tog väldigt lång tid på sig. Så pass lång tid att jag började tvivla på att jag faktiskt tog den… Några timmar senare tog jag mina kvällsmediciner där en Lyrica finns och då kickade det luddiga lugnet in. En Stilnoct på det och så får jag kanske sova en hel natt.

Lördagar borde inte få vara dåliga dagar. Jag åt allt mitt helgsmaskens igår kväll, så den här dagen har liksom känts onödig. Stryk den!

Intensivbehandling

Igår fick jag massage av Bitte. 3 månader sedan sist och jag var säker på att hon skulle känna att musklerna hade knutit sig fullständigt längs hela ryggen. Hon masserade nacken den här gången eftersom jag har haft spänningsvärk lite för ofta för att jag ska kunna bortse ifrån det. Hon lade ned en hel del tid på det området och det kändes väldigt skönt efteråt. Ryggslutet behövde hon inte jobba med så mycket och det gjorde mig förvånad. Musklerna i övre ryggen och runt nacken däremot… Jag är faktiskt lite öm idag och då är hon ändå mycket försiktigare än de var på AAA-kliniken.

Min hälsporre har kommit tillbaka och den har skaffat sig en polare som bor i vänsterfoten och den är otrevligare än originalet i högerfoten. Jag är oförstående till varför de har dykt upp igen. Övervikt och dåliga skor är 2 anledningar till hälsporre, men jag har gått ned i vikt och jag använder MBT 9 gånger av 10 som jag går ut. Jag har ingen som helst lust att börja pendla för att få stötvågsbehandling. Själv är bäste dräng! Jag har satt in en egen intensivbehandling med medicinboll och Crocs. Jag kom plötsligt ihåg bollen som jag köpte förra sommaren. När jag har min te & lässtund rullar jag den fram och tillbaka över fotbladet, som jag kallar det och växlar mellan vänster och höger fot. Det gör ont, rejält ont, i vänster fot, men det är en skön smärta och det hjälper! Ett par gånger om dagen den senaste 3-4 dagarna plus att jag använder mina Crocs inomhus och jag inte alls lika ont längre, inte ens när jag stiger ur sängen på morgnarna.

Rabalder

Kommer ni ihåg de vackra bruksföremålen från Briscapo? Jag utelämnade en detalj i det inlägget. Paketet var stort och det var överraskande tungt. Pär hade kört mig för att hämta det. När jag packade upp innehållet visade det sig att Briscapo lyckats med konststycket att skicka med inte mindre än 10 tallrikar (i en serie jag inte tycker om och aldrig skulle ha köpt) och en liten tekanna (Wrendale designs). Hur lyckades de med det?! Att behöva returnera något som är större än vad som kan tryckas in i en brevlåda är ett aber och nu hade jag 10 tallrikar och en tekanna som jag fått utan att ha beställt dem… Till saken hörde att Pär och Elin skulle åka till Grövlis dagen efter och hur 17 skulle jag kunna få med mig åbäket tillbaka till utlämningsstället?! Naturligtvis skrev jag till kundtjänsten. Jag fick ingen förklaring på hur det hade gått till, men de beklagade och förklarade hur jag skulle göra för att returnera varorna plus ett löfte om rabatt vid nästa köp. Via mail fick jag en etikett att klistra utanpå och en blankett som skulle kvitteras av den som tog emot paketet (DHL stod för leveransen). Den senare gjorde mig en aning fundersam. Allt fick vänta tills Pär kom hem igen. Förra tisdagen hjälpte han mig att frakta eländet tillbaka till stället jag där hämtat ut det. När killen scannade streckkoden på etiketten framgick det att paketet skulle hämtas av ett bud hemifrån mig. Meh! Han gav mig ett telefonnummer. Hem igen med åbäket. Det började kännas löjligt. Jag ringde direkt och satt i telefonkö i 20 minuter, men jag fick väldigt bra hjälp. Kundtjänstkillen förklarade att han blev tvungen att göra ett nytt ärende (?) eftersom … jag vet inte … det var hur som helst inte fullt så enkelt som killen på uthämtningsstället påstått. Till slut fick jag boka en tid för hämtning redan samma eftermiddag mellan 13 och 17 och budet kom redan halv 13. Jag tjoade glatt när han försvunnit med åbäket. Good riddens! På kvällen skrev jag till Brisacpos kundtjänst och sa att jag inte hade fått ett särskilt bra första intryck. Jag fick svar nästa dag (av en annan tjej den här gången) med ännu ett beklagande och ett erbjudande om att välja vad jag ville från Wrendale-kollektionen gratis. Wow! Det är klart jag tackade ja och om jag hade varit den snikna typen hade jag valt tekannan för dryga 900 kr, men jag är inte sniken och den är ändå i minsta laget. Pär har oxå fallit för de tufsiga djuren, så han fick välja en temugg. Och så passade jag på att köpa ännu en till mig själv. Hehe. Jag hämtade dem idag och det var endast 2 muggar i paketet och jag har mailat kundtjänsten en sista gång och tackat för ett proffsigt bemötande.

Ekorren är min och räven är Pärs.