Tiffany-ask

Elin behövde hjälp att kippa Mios klor, så jag ilade dit och vi fikade ganska länge i hopp att han skulle sluta vara avståndstagande mot mig. (“Jag känner nog igen den där feta tanten i rosa tröja. Jag minns inte vad men det är nåt otäckt med fasthållning och saxar….) Det blev gjort med lite mut-sallad och sedan var det frid och fröjd. Han är ju så söt! Han är friskförklarad oxå. Livet leker!

På vägen hem stödhandlade jag på Konsum utifall att det inte blir att jag kommer ut innan helgen; mjölk, Lipton Russian Earl Grey-påsar, tuggummi, chips och choklad och det var då jag fann denna urläckra metallförpackning som jag bara måste ha.

Innehållet består av Mjölkchokladkulor fyllda med hasselnötkräm och krisp. Och när de är slut, ja, då har jag ju en fenomenal ask kvar!

Efter lunch jobbade jag på övervåningen i 2,5 timme med icke-skönlitterära böcker och i en låda med “mest fakta inbundet” hittade jag 4 av mina saknade HP-böcker. Hm… Nu känns det i ryggmusklerna vill jag lova.

 

Böcker

Övervåningen. Blir den färdig nån gång?! Pär har lagt nytt tak med taklister och han har tapetserat om hela övervåningen och gjort lite extra i sin egen Nördkårner. Och det här har han gjort medan möbler och kartongen har stått kvar. Idag är han i München för Scania och jag är solokvist, så då är det min tur att gör en insats. 

Steg 1 var att ordna framkomlighet och manöverutrymme och jag fick rodda en del med dammiga kartonger fulla av vinyl skivor, fotoutrustning och böcker, böcker, böcker. Ivar-hyllan är ju anpassningsbar på alla möjlig sätt och vis, så jag räknade ut vilket avstånd det skulle vara mellan hyllplanen för de inbundna och för pocket. och sen packa upp allt och få ordning på det för böckerna har inte, och jag betonar inte, packats ned exakt som de stod som Pär påstår. Ett mysterium kvarstår: jag saknar några av de inbundna engelska Harry Potter-böckerna. Jag har med MYCKET MÖDA OCH BESVÄR kollat alla kartonger. Mitt hjärta är oroligt… Det tog mig 4,5 timme och var ett rent styrkepass som kommer att kännas imorgon. Jag fick jäkligt ont i foten förstås. När jag skulle sitta i min läsfåtölj och läsa nu på kvällen, så somnade jag och sov i över en timme.

Det är en vacker syn, eller hur? Sedan ska jag få ordning på alla olika sorters faktaböcker.

 

Bok-apotek

“Den lilla bokhandeln i Paris” av Nina George.  Jag gillar idén med att ha en bokhandel på en pråm och jag gillar idén att den fyller funktionen av apotek, men det är det enda jag gillar. Den är seg och språket har en rytm som jag inte kom underfund med och det gjorde att jag hade svårt att sjunka in i den.

PS! Jag älskar omslaget!

Gruvdamen

“Gruvdamen” av Daniel Svanberg är tänkt att vara en läskig berättelse. Antar jag. Antingen gillar författaren Stephen King så mycket att det omedvetet färgar hans egen berättarstil eller så är han så såld på herr King att han försöker skriva som honom. I vilket fall är det mycket Stephen King över berättarstilen, men inte över den kusliga stämningen eller karaktärerna. Jag läste ut den eftersom den var hyfsad och lättläst och jag ville veta slutet som jag blev besviken på eftersom det inte hade det minsta att göra med svenska myter och sägner.

Laxerad

Det var rea hos Lakritsroten, 4 cellofanpåsar betala för 3. Det blir mycket lakrits. Och det är god lakrits. Och jag åt en hel del i fredags och sov sedan inget vidare p g a. halsbränna. Jag åt ännu mer igår och lade mig med en mage i olag. Lakrits har en laxerande effekt i stora doser och klockan 7 i morse hade magen fått nog. Ut med allt, båda vägarna! Efteråt fick jag frossbrytningar och låg under 2 täcken och 1 filt. Jag fick ont i hela kroppen. Dåsade av och till. 20 över 11 tog jag mig ur sängen, fick i mig lite yoghurt och orkade hålla mig uppe. Jag klarade av några sysslor, åt lite mer yoghurt och sedan duschade jag. Efter det signalerade magen tummen upp för dagens första kopp te och efter det började jag känna mig som människa igen. Jag fick presentkort hos Lakritsroten som försenad födelsedagspresent. Hehe. Det är giltigt i 1 år. Jag kommer inte att äta lakrits på ett tag…

Pollen

Klockan halv 9 var det 14 grader i skuggan och i eftermiddags var det 24 grader. Behöver jag skriva att jag inte uppskattar det? Jag gick en pakethämtarpromenad utan jacka och med vattenflaska, solglasögon och keps. Strumporna var för varma och fötterna kokade. Men jag kan promenera igen! Det ska bli betydligt svalare imorgon.

Nu drar det igång – det kliar i ögonen bara jag tittar på bilden!

Rädsla

“Kåda” av Ane Riel. Jösses, gott folk, vilken bok! Jag sträckläste den på ett par dagar och efteråt satt jag bara och höll i den, strök den över omslaget (som är urläckert!), njöt av den inbundna tyngden och suckade belåtet. Det är så jag reagerar när jag har läst En Riktigt Bra Bok.

Jag har försökt att få ihop en vettig sammanfattning av handlingen, men det går inte. Den här boken skiljer sig från mängden. Den kallas för spänningsroman och har fått ett pris inom den genren, men det håller jag inte med om för 5 öre. Den är spännande, ja, men det har ingenting att göra med sånt som jag förknippar med ordet spänning: inga poliser eller biljakter,  skottlossning eller intriger. Spänningen finns i hur en människa fungerar, tankar och reaktioner, handlingar och dess konsekvenser. “Kåda” (som faktiskt är en bättre titel än originalets Tiderna skifter ) handlar om rädsla för förändringar som man lämnar en maktlös, rädsla för förluster och att man kan inleda någonting av en anledning och sedan upprätthålla det av en helt annan anledning. Läs den!

Önskningar

“Allt jag önskade mig” av Lucy Dillon. Jag läste hennes 4 (?) första böcker, men sedan tyckte jag att de blev för gulliga för att jag skulle vilja lägga ut pengar på dem, så då övergick jag till att lyssna i stället. “Allt jag önskade” lyssnade jag på för ett par år sedan och den hade något extra som de tidigare saknade. Det är svårt att sätta fingret på, men den var så bra att jag lade till den som inbunden i min favoritlista hos Bokus. Nu har jag köpt den och läst den som inbunden och den är fortfarande en av Lucy Dillons bästa, men tog mig inte till de höjder där jag hamnade med ljudboken. Det är det knepiga med böcker och filmer: de kan ta mig med storm, men det handlar även om i vilken sinnesstämning jag befann mig, hur jag mådde och vilken genre jag hade dille på vid det tillfället och det är ju inte säkert att de förutsättningarna stämmer den andra gången.

Det handlar om Caitlin och Patric som har beslutat sig för skilsmässa. Deras son Joel – som är så extrovert att det är plågsamt – och Nancy som bara är 4 år. Det handlar oxå om Patrics syster Eva som har förlorat sin man och nu lever ensam i ett jättehus tillsammans med sina mopsar. Hon och Patric har inte så mycket kontakt, men i och med skilsmässan blir det intensivare. Nancy slutar prata från en dag till en annan och ingen kan förstå varför. Joel blir hennes ställföreträdare, men det fungerar ju inte i längden. Till allas stora förvåning tyr sig Nancy till Eva och till mopsarna.

Lucy Dillon är en skicklig berättare. Hennes karaktärer känns mänskliga om än lite väl putsade rent utseendemässigt. Det är aldrig någon som är elak utan att ha blivit riktigt illa behandlad tidigare i sitt liv. Det är aldrig någon som skriker åt jobbiga ungar utan att få oerhört dåligt samvete efteråt eller drar iväg hemifrån utan att sakna sina barn så att ögonen tåras. Det finns inga vassa hörn eller skavanker som inte genast slipas till med ursäkter och förklaringar. Det är därför den här genre känns så platt och otillfredsställande. Nu ser jag att det jag skrivit inte är särskilt positivt med tanke på att jag har köpt boken som inbunden och att jag läser den för andra gången och det är ju där det knepiga kommer in i bilden för allt som är så välputsat och sockrat var precis det jag behövde första gången jag lyssnade på boken, men som gjorde att jag skummade flera partier när jag läste den.  Jojo Moyes är en annan författare i genren och hon har lite mer bett och humor, så hennes böcker känns inte lika utslätade.

Promenader

Både igår och idag fick jag det stora nöjet att fixa så att Mio fick sin mat eftersom Elin har haft långa dagar i skolan. Inga problem där förutom att han inte tyckte att jag fick ta mig friheter och klia honom på pannan bara för att jag föräras med mattilldelning. Jag använde apostlahästarna båda dagarna. Igår gick jag den kortare vägen dit (25 minuter) och den längre hem (40 minuter). Det var skönt och visst fick jag ont i hälen, men det går över när jag vilar. Idag gjorde jag tvärtom: långa vägen dit på 35 minuter och kort vägen hem på 25 minuter, men på hemvägen gick det väldigt tungt. Hälen gapade och skrek, men även höfterna protesterade fast jag vet inte om det var för att de är otränade eller om det handlade om smärta.