Vi tog tåget till Lund. Det tar 30 minuter. Vi besökte “Skissernas muséum” som visar idéerna och skisserna till många både mer och mindre kända offentliga konstverk. Intressant, fascinerande och så många intryck att huvudet blev överfullt. Vid det här laget vet du att jag är allergisk mot och har ett vanvördigt förhållande till Kultuuuur, så när jag befinner mig bland människor som går omkring med seriöst rynkade pannor och talar med viskande röster, så vill jag i stället höja rösten och “Elin! Kolla in den här! Konst eller bara konstigt?!”. Det fanns flera skulpturer och tavlor jag tyckte om. En av mina favoriter sedan många år tillbaka är “Non-violence” av Carl Fredrik Reuterswärd. Så här ser gipsmodellen ut.
Den här står i muséets skulpturträdgård. En annan finns på Sergelgatan i Stockholm.
En arkitekt vid namn Lewerentz som designat Malmö stadsteater har även designat S:t Petri kyrka i klippan. Dopfunten utgörs av ett enormt musselskal från Indiska oceanen. Idén tilltalar mig!
En liten skulptur som heter “Strumpälva” av en textilkonstnär som jag tyvärr inte mimns namnet på. Den är så söt med sitt spretiga, spröda hår!
Domkyrkan i Lund är drygt 900 år. NIO HUNDRA ÅR!! Det är en makalös byggnad och vi hade för avsikt att besöka den efter att ha ätit lunch, men vi kände oss snurriga i huvet efter intrycken från muséet, så medan Elim väntade på en bänk utanför gick Pär och jag in en kort stund. Det var för mycket folk. Trots kyrkomiljöns outtalade krav på viskande röster kunde ingen av oss ta in mer. Vi ska åka dit igen när det INTE är turistsäsong. Jag fotade den utifrån åtminstone. Den för tankarna till Notre dame i Paris.
