I maj fick Elin ett erbjudande från Ica om rabatt på biljetter till pjäsen “2:22 – A ghost story” på Rival i Stockholm. Hon och jag skulle gå eftersom Pär inte gillar läskiga saker. Det har hänt saker sedan maj månad. Elin har börjat plugga igen och när det blev dax för teater kändes det inte rimligt att hon skulle komma hit på fredag kväll, vara här en dag och sedan åka hem igen dagen efter inklusive banarbeten som skulle förlänga restiden, så det blev att Pär kom med i alla fall.
Om jag hade läst handlingen i förväg hade jag inte tackat ja eftersom upplägget är så klassiskt att det är mesigt. Ungt par med bebis flyttar in i ett hus. Samma tid varje natt, 2.22, hörs ljud från barkammaren. De bjuder in vänner på middag och bestämmer sig för att hålla sig vakna till klockan 2.22.
Det blev precis så mesigt som jag befarat. Skådespelarna var lysande och dialogen kändes rakt igenom naturlig. Min favorit blev Benny som spelas av Johannes Kunkhe. Det var endast slutscenen som grep mig och fick mig att rysa, men det berodde inte på att den var kuslig. Scenen klipptes väldigt abrupt ungefär som när en dörr slängs igen. Jag blev snopen, snuvad på möjligheten att få reagera på ett annat sätt än att hoppa högt och trycka in fingrarna i öronen. Om du tillhör de som tror på spöken och andar kan du möjligen känna igen dig. Om du tillhör de som blir skrämd av plötsliga ljudeffekter och “BU!!” kommer du att tycka att det är läskigt. Om du fnyser vid tanken på spöken ska du inte se pjäsen som t.ex. Aftonbladets recensent. Det var inte värt de 500 spänn det kostade. Det är egentligen sinnessjukt att betala ett halvt jävla tusen för en pjäs som inte ens var bra! Jag rycktes med av tanken att Elin skulle komma och att få göra något bara vi 2.
Intrigen var epig, men det som verkligen sänkte upplevelsen för mig var ljudet. Salongen var inte stor, ca 500 platser och vi satt på (den trånga) balkongen. Snett framför oss, kanske 50 meter, till höger och vänster, hängde ljudanläggningen. Med ojämna mellanrum skrällde en effekt till, det blev mörkt, blått blinkande ljus och hög musik med mycket bas. B A M !!! rätt i nyllet och knivar i öronen. Naturligtvis hoppade jag till varje gång, men inte för att jag blev rädd utan för att det gjorde fysiskt ONT. Paret i pjäsen hade problem med rävar och BAM!! lystes deras uteplats upp och ett skärande (räv?!?!)skrik dånade över salongen. Det är möjligt att ljudeffekterna var mindre plågsamma nere på parkett. En riktigt dålig ljudproduktion!
Om jag inte varit nykterist hade jag kunnat utnyttja alkoholens avtrubbande effekt för, ja, den möjligheten fanns. Rival är en gammal biograf som numera är en del av Hotel Rival. Den före detta lobbyn har gjorts om till en bar. Vi kom fram med 10 minuter till godo. Det var packat med folk och musiken dånade. Minimal teaterkänsla. Vi trängde oss fram till själva salongen och hittade våra platser. Publiken sorlade som en publik gör innan en föreställning. På raden bakom oss satt ett par gapiga män med ölflaskor i nävarna. Människor hade öl i glas eller flaska, vin och chipspåsar. Pär och jag hade svårt att ta in det hela. Pjäsen började halv 16 och det slog mig efteråt att om den hade visats på kvällen hade risken för en överförfriskad publik varit överhängande. I pausen fylldes det på med dryck och chips. Det kom svaga pustar av lök från påsarna. Nog 17 märktes det att en del av publiken var onykter för det fnissades på fel ställen och de stående ovationerna var överdrivna. Den rätta teaterkänslan infann sig aldrig. Mer av ett ölhak.
Jag hade en jävla ångest på morgonen och tog mig knappt ur sängen och jag hade definitivt ingen lust att åka någonstans. Jag tog 1/2 Lergigan och efter en dryg timme lättade det och vi kom iväg trots allt. Från att leva som en halv-eremit till att åka tåg till Stockholm och dessutom sitta bland 500 personer med ett ljudsystem som attackerade mig och med småfulla, högljudda typer runt mig blev för mycket. I pausen var jag nära panik. Pladdret trängde sig på, närmare och närmare. Var det bara jag som plågades?! Jag satte fingrarna i öronen och fokuserade på att andas. Mina applåder var avmätta. Jag ville ut därifrån, så jag trängde mig fram och igenom och väntade på Pär i baren där musiken fortfarande var på max. UT, UT, UT!!! Luft!! Vi hade tänkt äta efteråt och stannade vid en klassisk italiensk restaurang med röd-vit-rutiga dukar och italiensktalande personal. Vi fick ett bord trots att det var högt tryck och vi inte hade bokat. Prat, klirr från bestick, prat, slammer, från köket, prat, personal i rörelse, prat. Vi hade svårt att höra varandra. Jag försökte hitta något i menyn, men inget lockade. Det kändes som om alla gäster flyttade närmare och närmare och pratade högre och högre. Panik! Jag sa till Pär att jag inte klarade av det, reste mig och sprang ut. Luft, luft, ge mig mer luft!! Pär kom efter några minuter. Vi hann precis med ett tåg hem. Jag sa att jag var ledsen och han svarade att det inte gjorde något. Han tyckte oxå att det blev lite väl mycket. Vi klev av i Rönninge och när tåget hade kört vidare hördes den: tysssstnaden, den välsignade tyssssstnaden. Det var en solig, sval och stilla kväll. Jag nästan grät av lättnad. Klockan var strax efter 19 när vi var hemma. Pär gjorde pizza och en halv timme senare åt vi en sen middag och pratade om alla intryck. Vi var båda överbelastade.
