“Kriget mot kroppen” gjorde ett starkt intryck på mig. Många känslor sattes i rörelse och med dem kom funderingarna och reflektionerna. “Rupaul’s dragrace” bidrar oxå med alla olika kroppsformer, men med en betydligt mer tillåtande atmosfär. Min sammantagna reaktion är att jag vill köpa ett ex av boken och ge till varenda läkare, sköterska och sjukgymnast på vårdcentralen i Salem! Under hösten har jag genomgått undersökningar och provtagningar på Huddinge sjukhus och på Södertälje sjukhus och där har bemötandet varit milsvitt från vårdcentralen. Från okänsliga amatörer på vc till proffs på sjukhusen.
Min viktresa började inte förrän några år efter graviditeten när jag passerat 30 år och jag VET att viktuppgången är ett resultat av att sköldkörteln fick en snyting efter havandeskapsförgiftningen. Den blev långsam, förslöad och förbränningen av fett har nästan stannat av. Känns det som. Jag tar Levaxin för det sedan mer än 20 år och en av biverkningarna är viktökning. Läkarna ser inte det som någon ursäkt för min viktökning. Jag får anstränga mig mer helt enkelt. Även Pär har sagt så. Klimakteriet leder oxå till att kroppen klamrar sig fast vid fettdepåerna. Hormoner, hormoner, hormoner!!!
2004 gick jag med i Viktväktarna första gången och det fungerade. Jag gick ned ca 12 kg, men efter ett knappt år tröttnade jag på att hela tiden vara hungrig, på att räkna s.k. points och att hetsträna. Kilona kom smygande tillbaka. Jag gick med ännu en gång (jag minns inte när), stod inte ut mer äm ett par månader. Points-räknande och alla dessa smakbefriade lätt-produkter fungerade inte. LCHF höll jag på med lite halvseriöst i några år, men nä. Itrim blev nästa och sista “organiserade” försöket. Kilona försvann tack vare sopp-luncher, men mitt psyke tyckte att det var påfrestande. Det ingick ett begränsat antal stödsamtal, men de som arbetar med träning och kost kan inte tillräckligt mycket om den mentala delen, så jag avslutade det. Det var för … 5-6 år sedan. Sedan dess äter jag 3 måltider om dagen och slåss mot min ständiga och största fiende: kvällstugget. Efter 21 ska jag inte äta något. Det är den metod som har fungerat bäst med bra och mindre bra kvällar. Och sedan kom våren och sommaren 2022 med orkeslöshet, hosta och stillasittande och, så otroligt ironiskt nog, viktnedgång. I nuläget har jag gått ned 8 kg och har kunnat gå ned minst 1 storlek i kläder.
Jag har haft 2 perioder där jag har gått ned i vikt rejält och båda gångerna mådde jag otroligt dåligt psykiskt. Självmordsdåligt. När jag var gravid mådde jag illa varenda dag fram till förlossningen. Jag gick bara upp 12 kg och läkarvården av idag hade hyllat mig. Jag har aldrig i mitt liv varit så smal som jag var det första året efter Elins födelse. Förlossningsdepression de luxe. Den andra perioden jag gick ned åtskilliga kilon var vinter 2011/12. Depression och ångest inklusive medicinbyte. Jag kunde inte sova, hade svårt att äta och ångest-promenerade varje eftermiddag. De läkare som bemödar sig med att läsa min journal längre tillbaka än det senaste året frågar alltid om min skillnad i vikt då jämfört med nu, men de håller alltid käft när jag har förklarat. När jag sammanfattar min viktresa konstetar jag att de gånger jag har gått ned i vikt ordentligt har varit när jag har varit sjäkvmordsbenägen och det, mina vänner är inte någin bra sporre!
