Fotboll är bland det tråkigaste som finns. Damfotboll är inget undantag, MEN själva damerna, förhållandena och villkoren inom damfotbollen är desto intressantare.
Mitt nyväckta intresse började med dokumentärserien “The Matildas” på Disney+ om Australiens landslag. Världen är på väg att få upp ögonen för damfotbollen. Hittills har jag reflekterat över detta endast när jag skrollat förbi sportsidorna och noterat att damerna alltid får färre och mindre rubriker trots att de spelar lika många matcher och att de numera vinner betydligt oftare än herrarna. Det skrivs aldrig (eller är det att ta i?) om de svenskor som spelar i utländska klubbar medan divan Zlatan fått spaltmeter om både matcher, klubbar och mångmiljonvillor. När den främsta australiska lanslagsspelaren (jag ber om ursäkt för att jag har så svårt med namn!) lyckats med bedriften att göra fler mål än en manlig dito var en journalist snabb med att ogiltigförklara det genom påståendet att hennes mål inte var lika mycket värda. Det Sköra Manliga Egot (DSME).
I Nilla Fischers självbiografi, “Jag sa inte ens hälften”, skriver hon om den årliga idrottsgalan. Damspelarna förväntas vara på plats 4 timmar innan sändningen börjar oavsett om de spelat match dagen innan och behöver vila. När herrspelarna väl gör entré ska alla resa och applådera. Nillas fru föreslog vid ett tillfälle att de skulle vägra resa på sig. Damspelarna hakade på och naturligtvis tog det hus i helvete. Herrspelarna förtjänar att visas respekt! DSME. En herrspelare fick ett lyxigt vrålåk i pris och när damlaget påpekade orättvisan fällde Zlatan en kommentar, som han förmodligen inte ångrar, men som varje vettig människa bör hålla emot honom: “De ska vara glada om de får en cykel med min autograf på.”. Kosovare Asllani säger att herrspelarna behöver se över hur de använder sin plattform med tanke på hur de påverkar de unga och när en så pass känd spelare uttalar sig på det viset och i det stora hela uttrycker sig korkat, så måste andra säga ifrån.
När Nilla Fischer fick Diamantbollen höll hon ett tal om orättvisorna inom fotbollen. “Och alla ni pojkar och killar och framför allt alla män, det är dags att komma in i matchen nu. Jämställdhet gynnar oss alla men är något vi måste göra tillsammans och helt ärligt: We have no more fucks to give.” Det tog oxå hus i helvete. Det är känsligt att kritisera män som en grupp, men när enskilda män inte vågar säga ifrån, så blir de ihopbuntade. DSME.
Den 21 juli skrev Johan Croneman om Cas Mudde i en intervju han gjort för Aftonbladet. “Han skriver också helt riktigt att det filmas mindre inom damfotbollen, det gnälls mindre på domarna, man spelar av kärlek till sporten (nja) och när det gäller hbtq-frågor är damfotbollen en sport som länge gått i bräschen. Här finns en öppenhet som herrfotbollen helt saknar. Rätt.”
Vad finns det att inte tycka om med damfotbollen?! Min svägerska med familj anser att damfotboll är skräp. Någon gång måste jag få veta varför. Det finns inga hållbara argument för det!
I skrivande stund spelas dam-VM i Australien och Nya Zeeland och Sverige vann premiärmatchen i gruppspelet. ÅLRAJT!!!
PS. När Zlatan slutade spela skrevs det om honom som om han hade dött. Härregud. Kanske kommer det att gå bättre för herrlandslaget när divan är väck.
