För ungefär 1 år sedan tröttnade jag på att jag hade så svårt att hitta bra filmer eller serier att titta på både till lunch och till kvällsteet, men då frågade jag mig själv varför jag inte sätter mig i soffan och läser medan jag dricker te? Ja, varför gjorde jag inte det? Nu är det min absoluta favoritstund på dagen och den har blivit nödvändig för att jag ska må bra. Te, tända ljus och en bok. Tystnad, koncentration och nedvarvning. 1-2 timmar varje kväll. De gånger jag missat min te & lässtund känner jag mig otillfredsställd och rastlös. Det finns mycket forskning som visar att läsning bl.a. sänker stressnivån en hel del och att förmågan till empati ökar när man läser skönlitteratur. Den fysiska boken har en klar fördel framför läsplattan eftersom den gör det lättare för läsaren att förstå och minnas handlingen mycket tack vare vändningen av boksida. Igår läste jag ut “Granne med döden” av Alex Marwood.
En nedgången fastighet på Beulah Grove i södra London. Hyresvärden Roy Preece är girig och allmänt äcklig. Han gör så lite han bara kan medan ha spionerar på sina hyresgäster. Inga kontrakt och bara kontanter. Cher är bara 15 år och riskerar både sin frihet och sitt liv för att få ihop till hyran. Thomas är artig, men alltför angelägen om att bli vän med alla. Hossein väntar på att få uppehållstillstånd. Vesta är född i huset och har bott i sin lägenhet i hela sitt liv och hon är inte rädd för att ställa krav på hyresvärden. Collette är på flykt och har inte för avsikt att bo på Beulah Grove någon längre tid. Lägenheterna är små och det är lyhört, så det är svårt att undvika kontakt med de andra hyresgästerna. En kväll sker en olycka som får alla gå samman och samarbeta.
“Granne med döden” är en bra, småspännande berättelse. Alex Marwood (pseudonym för Serena Mackesy) är en skicklig berättare, berättelsen drivs framåt med cliffhangers som gör att det är svårt att sluta läsa. Jag gillar språket och dialogerna. Karaktärerna tar jag inte till mig, de känns för svart-vita. Hyresvärden som är ett sjukligt fet och pervers känns oerhört uttjatad. Det hade varit intressantare om hyresvärden hade varit en kvinna som samlade in hyran och slängde lystna blickar på männen i huset. Det är mycket troligt att jag är blasé för jag håller inte med om att den är “Djävulskt otäck!” som självaste Stephen King tycker och jag tycker heller inte att det var jobbigt att läsa om de sociala och hälsomässiga situationer som skildras.
