“Den sista goda människan” av A.J. Kazinski. För några månader sedan började jag lyssna på den här boken med Johan Rabeaus som uppläsare, men han gjorde ett så uselt jobb att han nästan hade ihjäl boken. Hur kan man låta så fenomenalt uttråkad?! Jag lade upp boken på min önskelista och i förrgår läste jag ut den. Det handlar om en legend från den babyloniska Talmud som går ut på att det i varje generation finns 36 rättfärdiga människor. Det är de här människorna som helt ovetandes ansvarar för världens överlevnad. Känn ingen press, typ. Det är skönt att det inte är USA som alltid ska rädda världen. Undrar om jag är en av dem 36 i min generation? Förmodligen inte. Jag är alldeles för självisk för det och dessutom föredrar djur framför människor. Frågeställningen som uppkommer är intressant: vad är en riktigt god människa? Var går gränsen mellan god och ond? Det var de här filosofiska funderingarna som gjorde att jag blev intresserad av boken plus att den handlar om när människor tar sin tro på sånt allvar att det går över i fanatism. Tyvärr, hölls intresset inte vid liv. Ja, jag läste ut den eftersom slutet inte var givet och det är alltid ett stort plus, men ungefär halvvägs gick det upp för mig att det var en action-bok väldigt mycket i stil med “da Vinci-koden”. Jag gillar inte action-böcker av samma anledning som jag inte gillar action-filmer – de saknar djup. Huvudpersonen, Niels Bentzon var en torr och humorfri typ och Hanna Lund är inte bättre hon. Den var 556 sidor, men kändes ändå inte färdig. Den första, största, delen av boken var lång och sedan blev det bråttom att få till slutet. Bakom författarnamnet döljer sig Anders Rönnow Klarlund och Jacob Weinreich och visserligen planerar de fler böcker om Niels Bentzon , så då får de möjlighet att jobba ihop sig mer. Slutkommentar: jag kommer inte att läsa den igen utan skickar den till Myrorna.
