Ibland är det meningen att det ska sluta väl. Det gäller Maja. I onsdags eftermiddag ringde jag veterinären för att boka in Maja och bad om en morgontid till idag, fredag. Sköterskan svarade att de, tyvärr, hade helt fullt. Men sedan bad hon mig dröja och försvann några sekunder. När hon kom tillbaka kunde hon erbjuda mig en tid kvart över 7. Den tog jag naturligtvis! Eftersom Pär har varit ledig idag slapp Maja och jag att åka med gryningståget utan fick åka bil ända fram till klinikdörren. Vi var först. Väldigt mycket först. Maja fick träffa den mest marsvinskunniga på Roslagstullskliniken, GA (som jag har haft nöjet av att träffa tidigare i sällskap av bl.a. Humlan). Röntgen visade en stor och taggig sten i urinblåsan och en liten som fastnat i urinröret. Stackars Maja! Det var möjligt att operera och de hade precis fått ett återbud, så vi kunde lämna Maja där och sedan hämta henne på eftermiddagen. Pär och jag hade diskuterat igenom alternativen igår och var redan överens om att operera om det var möjligt. Jag skulle inte ha stått ut med att en gris till försvann inom loppet av 2 veckor. I bilen på vägen hem, sa jag att det nog måste vara meningen att Maja skulle klara sig med tanke på de 2 luckorna som uppstått för just hennes skull och hon klarade sig med bravur! GA ringde vid 13-tiden och meddelade att Maja var pigg och hungrig och redo att komma hem igen.
Tips på hur du får en dag att kännas oändligt lång: stig upp i gryningen och åk iväg på en mindre rolig utflykt. När du kommer hem sover du i några timmar och vaknar o-utvilad och när du minns gryningsutflykten har du svårt att fatta att det bara var några timmar sedan. På eftermiddagen åker du samma sträcka tur och retur en gång till och när klockan blir halv 18 är du så känslomässigt och fysiskt trött och leds att du bara vill gråta. Ikväll tänker jag ta min sömntablett tidigare och sedan ska jag stänga av mobilen och i morgon ska jag sooooova.
