Just nu är det inge’ kul. 6.15 väckte marsvinen mig eftersom de tyckte att det var frukostdax för länge sen (jag hade planerat den till klockan 8) och om jag inte hade varit så förbålt kissnödig, så hade de fått vänta. När lugnet hade sänkt sig gick jag och lade mig igen och somnade om och fick tvinga mig själv ur sängen framåt 11 när det var pelletsdax för fyrbeningarna.
Vera mår inte bra. Hon sitter ihopkurad som en boll och äter ingenting. Jag klippte ned tänderna ytterligare, men hennes käkar verkar helt sneda. “Hon har väldigt stora kindtänder, så att klippa ned tänderna förvärrar nog bara saken.” Det svaret sms:ade Pär när jag skrev och berättade att jag fick en tid hos vetten i morgon halv 9. Varför sade han inget innan han åkte till Göteborg?! Då hade Vera sluppit skrämmas från vettet genom att ligga fasthållen på rygg medan jag körde in tången i munnen på henne. Fan! Jag försökte stödmata och ge henne vatten. Vera och jag ska i alla fall ut och åka i morgon. Hon har fått Metacam i smärtstillande syfte.
Pär har löjligt full rusch hela veckan och är småstressad, jag mår inte bra och har sagt vad som känns jobbigt och varför, men han insisterar på kalaset på lördag (han fyller år idag). Det är 1 månad sedan Elins och mitt kalas och jag har fortfarande inte återhämtat mig efter den besvikelsen och föregående stressen.
Sedan är jag besviken på Pär (ja, Pär, jag väljer att skriva det i min offentliga blogg i stället för att ta det direkt med dig). Det jag gick igenom efter Gary Yourofskys föreläsning var vidrigt. Det var fruktansvärt uttröttande, men inte en enda gång har han frågat mig om det. Jag har tagit upp det några gånger och han har inte tigit ihjäl mig, men heller inte gett uttryck för någon förståelse. Däremot har jag fått lyssna på en massa om Scania Hack och hur roligt han tyckte att det var. Jag orkar inte ta den här diskussionen med honom, men jag vill heller inte hålla inne med min besvikelse eftersom det snyltar på min redan obefintliga energi.
