“Bombmannens testamente” av Lena Ebervall och Per E Samuelsson med Lena Ebervall som uppläsare. Jag har 5 timmar och 17 minuter kvar av boken och den har varit ett rent nöje att lyssna till. Trots att jag var hela 19 år när Lars “Bombmannen” Tingström dömdes till livstids fängelse har jag inget som helst minne av det kaos han åstadkom. Berättelsen om honom är väldigt intressant, spännande och smårolig tack vare ett härligt språk med rik vokabulär. Ebervall och Samuelsson har gjort en fantastisk research och varvar fakta med dramatiserade händelser på ett sätt som gör att det blir allt annat än korvstoppande historielektion. Den här boken är lika bra som “Ers majestäts olycklige Kurt” som jag har lyssnat på i alla fall 3 gånger. LE är skånska, men läser på rikssvenska precis som gotlandsfödda Babben Larsson gör. De har en satsmelodi som påminner om varandra och som förmodligen kommer av att de inte läser på sin egen dialekt och det tycker jag är synd. Det finns många som tycker att dialekter inte hör hemma inom högläsning, men varför? Är det verkligen så himla svårt att förstå skånska, gotländska, värmländska, norrländska eller någon annan dialekt när det handlar om en boktext utan dialektala uttryck?
