Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Nu har jag lämnat in mitt bidrag till Skrivarsidans novelltävling “Utanförskap” – tärningen är kastad! Jag försökte med flera olika vinklingar på ämnet, men alla var lika deprimerande. Jag blev ledsen medan jag skrev… Utanförskap finns i många olika former och till slut hittade jag ett sätt att få med det på ett vardagligt, trovärdigt sätt som inte gjorde mig ledsen. Jag är nöjd!
De 4 årstidernas haiku
Våren
Ögonen kliar
Näsdukar och nässprayen
Våren är här!
Sommaren
Ljuset känns evigt
Sniffar i syrenbuskar
Korta sommarmånader
Hösten
Tid att varva ned
Möjlighet att börja om
Hösten målar om träden
Vintern
Snötäcket skyddar
Färgskalan är monokrom
Vintervila krävs
Och en till om frosten…
Frosten gnistrar kallt
Foten glider oväntat
Ser frosten på nära håll
Alfons första instinkt var att hämta något att mosa den med. Det var det äckligaste han hade sett i sitt badrum och då räknade han ändå de gånger han sett sig själv naken i spegeln. Den var egentligen för stor för att mosas och det skulle förmodligen höras någon form av krasande. Han ryste över hela kroppen bara han tänkte på det. Han tittade på klockan och såg att han inte kunde tveka mycket längre för då skulle han bli sen till jobbet. Det var ju inte absolut nödvändigt att duscha heller, men han kunde se framför sig hur Jonas sniffade i luften vid kaffeautomaten. ”Vad fan, Alfie, har du inte duschat?” Han skulle kunna skylla på att vattnet varit avstängt eller att varmvattnet inte hade fungerat. Däremot skulle han inte kunna säga att duschen varit upptagen av en spindel hur stor den än hade varit. Alfons kände ett sådant äckel inför spindlar att den gränsade till fobi. Om de var små brukade han vara skoningslös och mosa dem. Hans skrockfulla mamma hade alltid ylat om det skulle börja regna när han gjorde så, men att välja mellan en spindel eller lite regn var inte svårt. Spindeln i duschen var för stor för mosmetoden. Kroppen var säkert två centimeter lång och benen var bara hur långa som helst! Det var sättet som de rörde benen på som gjorde att det kröp i hela kroppen. Han föreställde sig hur de rasslade över parketten. En burk! Han letade fram en gammal Big Pack-burk med lock och sedan gick han tillbaka in till spindeln. Först kunde han inte se den och fick nästan panik. Den kunde vara var som helst i lägenheten. Nu skulle han svimma. Sedan såg han hur den rasslade fram över badkarsbotten. Med burken i ena handen och locket i den andra smög han ett steg i taget. Han upptäckte att han höll andan och släppte ut luften i en ljudlig suck. Sedan sänkte han burken över spindeln och medan han tryckte den mot badkaret drog han den upp mot kanten där locket väntade. Det fungerade! Spindeln var instängd. Han sprang ut på gården till en gräsplätt där han öppnade burken och skakade ut spindeln och sedan sprang han in igen. Burken slängde han i sopnedkastet för den skulle han aldrig kunna ha något annat i. När han hade försäkrat sig om att duschen verkligen var ledig klev han i och påbörjade sin försenade morgontvätt. En känsla av tillfredsställelse spred sig genom hela honom och han kunde inte låta bli att sjunga i duschen. ”Imse, vimse, spindel, in i burken foooor!” Han var stolt över att han hade löst problemet utan att döda den. Det kändes aldrig bra att döda, inte ens flugor. Han hade inte fått panik. Jaja, men bara lite. Han hade inte svimmat! Nu fick spindeln möjlighet att leta upp en spindelfru och skaffa en massa spindelbarn och leva lycklig i alla sina dagar. Det tänkte Alfons också göra. Ett maktskifte hade skett till hans fördel. ”All you spiders, beware!”
En fiktiv scen utifrån ett universellt tema
Johanna och Mikael följde mäklaren uppför trappan där hon låste upp dörren och bjöd de att stiga in. Johanna var ivrig och klev in först av dem. Hon stannade till i hallen och slängde en blick uppför trappan till övervåningen innan hon gick till vänster in i vardagsrummet och raka vägen fram till det generösa fönstret. Där blev hon stående och tittade ut på föreningens gemensamma innergård som inte var riktigt färdig. Det var en mörk och småregning söndag i april som inte uppmuntrade till att vistas utomhus, men gården sjöd av aktivitet. Det rullades ut gräsmattor och planterades träd. En lekplats färdigställdes i och med att två gungor hängdes upp. De flesta lägenheter stod ännu tomma även om de var sålda. Lägenheten som Johanna och Mikael nu tittade på hade visat sig vara svårsåld eftersom den hade norrläge. Hon strök med handen över fönsterbänken av blänkande vit marmor och kände sedan på fönsterhandtaget som var av metall. Handtagen och dörrlisterna där de bodde nu var av plast. Här var de av metall respektive trä. Mikael ställde sig bredvid henne.
”Det är det här vi har letat efter!”, utbrast Johanna. ”Känner du?”
Han nickade och lade armen runt hennes axlar.
”Hur många hus har vi tittat på vid det här laget? Och så var det den här lägenheten vi hela tiden letade efter.”
”Det känns som att komma hem.”, sa han.
”Precis! Vi kan sluta leta. Säg till mäklaren att vi vill köpa den. Fort innan någon hinner före!”
Det var bara de två på den här visningen, men hennes otålighet och iver smittade av sig och han gick efter mäklaren. Hon kunde höra hur Mikael förklarade att de inte ville skriva upp sig på någon intresselista utan att de ville köpa lägenheten, att de hade bestämt sig. Mäklaren lät glatt överraskad, men protesterade inte. Johanna lyckades slita sig från fönstret och gick in i det intilliggande sovrummet som hon bestämde skulle bli deras. Utanför det fönstret låg balkongen. Den stack ut från huset till skillnad från den balkong de hade nu som var som en urgröpning i väggen på det höghus de bodde i . Den här hade ett tak och Johanna tyckte att det gjorde att sovrummet kändes ombonat. Hon visste att hon skulle sova gott här. Mikael och mäklaren hade förflyttat sig till övervåningen och det var bra för då kunde hon vandra genom de andra rummen själv. Tillbaka i hallen noterade hon att den knallblå ytterdörren hade vattrat fönsterglas som gjorde hallen ljus och luftig. Direkt in till höger låg ett mindre sovrum som deras dotter skulle få bo i. Utanför fönstret växte en stor hassel. Johanna kikade in i badrummet som var helkaklat i vitt med blå linoleummatta och hade badkar, toalettstol, handfat och badrumsskåp. Utrymme för tvättmaskin och torktumlare. Köket hade ett lika generöst fönster som vardagsrummet. Hasseln stod nära huset. Det enda som hördes var de två på övervåningen. Ingen trafik. Inga gapiga grannar.
”Johanna, kom upp hit!” Mikaels röst bröt igenom tystnaden. Hon gick upp och fick se en stor yta som endast bröts av trappan. Här fanns möjligheter. Snedtak och två fönster.
”Titta här.” Mikael stod vid en kvadratisk lucka infälld i en av långsidorna. ”En krypvind. Om jag lägger ut spånskivor på de här bjälkarna får vi ett golv.”
Johanna böjde sig in och kikade i skumrasket. De skulle inte kunna stå upprätta där inne, men det skulle bli ett bra förvaringsutrymme.
”Det finns en likadan på andra sidan.”, förklarade Mikael och pekade mot en likadan lucka på andra långväggen. ”Och här kan vi lägga golv.” Han pekade mot golvet som utgjordes av gråa plattor. ”Det kan jag fixa på kvällarna efter jobbet, så att det är färdigt när vi flyttar in.” Han var ivrig nu. Han hade alltid velat ha en bostad där han kunde spika, såga och hamra som han ville när han ville. Nu skulle han få det. Det kändes som allt föll på plats med det ena tillfredsställande klicket efter det andra. De gick tillbaka ned till köket för att skriva på papper. Det var det enda rummet med någon form av yta att skriva på. De skrev på för lägenheten och för att köpa alla vitvaror till rabatterat pris och få dem installerade. Sedan fick de nycklarna och mäklaren lämnade de ensamma. Johanna höll hårt i nycklarna. De symboliserade ett nytt, mer harmoniskt liv borta från höghusghetton och invandrare.
”Hur är det möjligt att inte förstå hur mycket man behöver något förrän man får det? Jag visste ju att vi inte hade hittat rätt hus och så, men jag kunde inte förklara vad jag letade efter förrän jag kom hit. Det här kommer att bli vår sista flytt. Det här blir vårt smultronställe. Mitt paradis.” Det var Johanna som låste efter dem när de åkte därifrån och hon viskade in mot lägenheten: ”Hejdå, smultronstället vi kommer snart tillbaka.”
En övning som kallas “Being gorgeous”.
Drunkna
Morgon. Det är det första ordet varje dag. Sedan följer de ett efter ett och ibland kommer de i en störtflod som nästan dränker mig. När jag väljer själv kommer de i lagom doser. Jag får möjlighet att smaka på dem. Att ljuda dem. Att fundera på deras ursprung. Att tänka ut hur de kan användas. Då drunknar jag inte. Då simmar jag med långa, framåtdrivande simtag. Då har jag inget behov av att nå andra sidan. Jag kan stanna till och bara flyta. Lyssna. Fundera. Överväga. Välja. Vraka. Rata. Älska. Det sista ordet är kväll. Jag kan somna med en bra känsla i magen om jag har lyckats sätta ihop några av orden i en bra text. Det känns i magen. Magen är sista ordet för dagen.
Intervju med Min Inre Kritiker
Exklusivt för Författarkurs 2 distans samt Mitt liv i ord
Intervjun går till på ett ovanligare sätt då Min Inre Kritiker inte har någon fast form utan endast hörs som en röst i mitt huvud, men jag behöver inte se någon kropp för att veta att det är en han. Jag har alltid haft sämre självförtroende i förhållande till män. Fördelen är att vi inte behöver stämma träff på något café med överdimensionerade muffins och löjligt dyra drycker. Nackdelen är att han alltid är med mig och svår att stänga av.
”Du arbetar som kritiker och jag undrar om du har arbetat för någon annan innan du började hos mig?”
”Nej, jag är specialdesignad för dig och bara dig. Din alldeles personlige kritiker.”
Han ler inställsamt, men det går inte hem hos mig, så i stället frågar jag när han började hos mig.
”Kom du till mig i samband med att jag föddes?”
”Det finns ingen mer accepterande och okritisk varelse än en nyfödd, så nej, jag dök upp några år senare. Om du kan minnas första gången du blev kritiserad eller förlöjligad, första gången som ditt självförtroende fick en spricka vet du när jag kom till.”
Jag funderar, men kan inte på rak arm komma på när det skulle vara. Dessvärre misstänker jag att jag inte var så gammal eftersom det känns som om han alltid har funnits. När jag förblir tyst fortsätter han.
”Det kan vara så att den första sprickan uppkom när du var så pass liten att din hjärna har valt att blockera minnet i ett försök att skydda dig, men det hindrade inte mig från att inta min plats som din ständige följeslagare.”
En känsla av obehag kryper längs min ryggrad och plötsligt inser jag att han håller på med sina vanliga tricks som alltid får mig att tvivla och bli handlingsförlamad. Jag skärper till mig.
”Har du förmågan att ta formen av någon annan?”, frågar jag och tänker osökt på min okäre bror som är en av dem män som gör att jag tvivlar på mig själv.
”Nej och vad gäller din bror har han en alldeles egen inre kritiker. Alla människor som inte har ett orubbligt självförtroende har en inre kritiker, men vi är betydligt starkare hos konstnärligt lagda som till exempel författare eller de som tror att de är duktiga på att skriva.”
Han fnissar.
”Du säger ”vi”.” Jag avbryter medvetet för det där fnisset får mig att må illa.
”Absolut!”, svarar han. ”Vi inre kritiker nätverkar över hela världen och stöttar varandra. Det finns de i vår yrkeskår som lever i villfarelsen att de ska ge konstruktiv kritik till sina personer.” Han betonar ordet ”konstruktiv” som om det smakade sur mjölk. ”Konstruktiv kritik är för mesar. Den sorten som har ett behov av att bli omtyckta, men då har de fått allt om bakfoten. Man arbetar inte som kritiker för att bli omtyckt utan för att hålla personer på plats. Se till att de inte blir för stöddiga och det gör man genom att betona det som är fel.”
Hans röst har blivit myndig, nästan predikande och jag hukar mig som jag alltid gör när han går igång. Han verkar ha tillgång till ljudeffekter och förstärkningar för det låter som om han är överallt även utanför mig. Kan någon annan höra honom?
”Ingen kan säga annat än att du gör ett bra jobb.” Mitt tonfall är syrligt som den suraste lime.
”Jag tackar och bockar!”
”Det påstås att de som inte kan själva lär ut och att de som inte har lyckats blir kritiker.”
Jag möts av tystnad. Skönt med omväxling! Jag småler för mig själv. Han harklar sig.
”Lögn och förbannad dikt! Om inte vi kritiker och då menar jag både de inre och de med fysisk form, om inte vi fanns skulle ingen av alla ni tunnhudade konstnärssjälar vara motiverade att bli bättre! Jag minns dina fjantiga romantiska historier som du fyllde dina dagböcker med, men eftersom du inte ville att någon annan skulle läsa det du skrev, så teg jag still. Herre gud, vilken smörja! När du gick gymnasiet och fullkomligt ääääälskade att skriva uppsatser var det bara din lärare som läste dem, men när du fick för dig att gå en skrivarkurs för Inga-Lill Walfridson och skrev om ett minne som du sedan läste upp för de övriga och de drämde till med att det var väldigt synd att du valde att sluta minnet på det viset, så landade du med en ganska tung duns. Minns du det? Det var då jag insåg att det var dags för mig att göra entré.”
Han är andfådd efter svadan. Jag minns tillfället i fråga. Nu när det har gått många år kan jag förstå vad de menade. Slutet på texten hade fungerat som ett bryskt uppvaknande.
”Jag kunde inte ta det till mig då, men jag har burit det med mig och använt det till att utveckla mitt skrivande, så även om det tog tid fungerade det som konstruktiv kritik. Jag blev nedtryckt då, men jag reste mig igen. Om du hade fått som du velat hade jag väl inte skrivit en enda rad till kan jag tänka mig.”
”Kommer du ihåg kursen i skrivande för barn som Ulf Nilsson höll i?”, frågar han i stället. ”Den gången hade du inget att komma med. Absolut ingenting! I stället satt du och var avundsjuk på de övriga som verkade spruta fram idéer och det var knappt att du fullföljde kursen.”
”Det låter kanske som ett klent försvar, men jag insåg att barnböcker inte var något för mig. Man måste våga prova. Hur ska man annars veta?”
Här går det upp för mig att intervjun har ändrat karaktär. Den har svängt, så att den utfrågade har blivit åklagare. Det går verkligen inte för sig!
”Hörru du!” Nu tänker jag inte vara artig längre för nu slåss jag för mitt självförtroende. ”Det verkar som om jag kommer att få dras med dig tills jag trillar av pinn, men jag kommer inte att sluta jobba på att få tyst på dig! Du har ingen positiv inverkan på mitt liv och det gäller inte bara när jag skriver för du har ju för vana att lägga dig i precis allt.
”Det är mitt jobb!”
”Du är avskedad!”
”HA!” Han lät triumferande. ”Ha! Du kan inte avskeda mig! Jag är livstidsanställd och det enda du kan göra är att försvaga mig, men du kan inte avskeda mig.”
”Försvaga?”
Jag kunde höra hur han slog handen för munnen i ett försök att hindra orden som hade flugit ur honom. Jag behövde inte fråga honom hur jag skulle göra. Sedan jag gick den första författarkursen har jag känt hur han försvagas lite i taget. Ju mer jag tror på mitt skrivande desto svagare blir han.
”Vad tycker du om min bokidé?”, frågar jag honom.
”Din bokidé? Den är inte mycket att ha. Du säger att du vill skriva en bok som du själv vill läsa och det är precis så det kommer att bli. Ingen annan kommer att vilja läsa om hur en fet loser vill försöka ändra på attityden till övervikt i stället för att skärpa sig och bli av med den. Precis som du själv, tjockis!”
Jag biter ihop och väljer att inte nappa på det betet.
”Jag vet inte det, jag. De på kursen inklusive Jorun säger att de tror att den kan fungera och jag väljer att tro på dem.”
”Klensinnat kvinnfolk som säger det som de vill att du ska säga om deras texter. Klubben för inbördes beundran. Ingenting annat!”
”Det spelar ingen roll!” Jag reser mig upp.” De får mig att tro på mitt skrivande och då skriver jag mer och ju mer jag skriver desto bättre blir mitt självförtroende och desto svagare blir du!”
Vid det här laget är jag så i gasen att jag vankar fram och tillbaka och slår med knytnäven i luften medan jag argumenterar så att jag blir svettig. Jag stannar, ställer mig bredbent och säger högt och tydligt:
”Om inte jag – vem? Om inte nu – när?”
Tystnad i mitt huvud. Välsignad tystnad. Jag vet att Min Inre Kritiker inte har försvagats så mycket att hen inte längre finns. Jag vet att han kommer att dyka upp lika oinbjuden och ovälkommen som vanligt, men hans besök behöver inte bli långdragna. För varje gång som jag skriver något som min magkänsla säger är bra kommer han att försvagas. Att skriva ned den här intervjun var ett steg på vägen.
Joruns kommentar:
Redan inledningen fångar mig och jag gillar att du närmar dig ämnet med humor, som att inga överdimensionerade muffins behövs. Smart tanke att den inre kritikern föds första gången självförtroendet fick en spricka. Enligt min erfarenhet är det i huvudsak två sorters människor som inte har någon inre kritiker a) de som i stället har ett uppblåst ego och tyvärr har svårt för att utvecklas b) barn. Tänk om vi kunde vara mer som barn 🙂
Din inre kritiker låter klok när han säger att din bror har en egen inre kritiker. Jag börjar skratta när jag föreställer mig ett helt nätverk av inre kritiker, en yrkeskår. Så skönt när du tar lite revansch i ordväxlingen också, men kritikern vinner mark igen. Jättespännande! Den här raden (som leder till din triumf) är hur bra som helst:
”Om inte jag – vem? Om inte nu – när?”
Pär har varit på Öland och även om jag verkligen uppskattar ensamheten, så blir jag trött, sååå trött. Jag har somnat vid 1 och klockan 8 har marsvinen fått sina frukostgrönsaker och då har det tagit emot att stiga upp. Väldigt mycket, men jag har lyckats hålla mig från att lägga mig igen utom igår och idag. Igår sov jag till halv 13 och trodde att Elin skämtade med mig när hon väckte mig och resten av dagen kändes helt sned. Idag somnade jag inte utan steg upp igen vid 9, åt lite youghurt och satt sen i soffan och spelade och lyssnade på en bok, men vid halv 12 tippade jag åt sidan, drog filten över mig och somnade. Trött, hostig, frusen, knäpp i magen, snuvig. Kroppen har fått vila från promenader och gummiband. Den vill inte. Den har inte den rätt orken. Pär kom hem nu på eftermiddagen och jag kan påbörja min återhämtning.
