Att använda äkta känsla

En fiktiv scen utifrån ett universellt tema 

  1. Smultronställe

Johanna och Mikael följde mäklaren uppför trappan där hon låste upp dörren och bjöd de att stiga in. Johanna var ivrig och klev in först av dem. Hon stannade till i hallen och slängde en blick uppför trappan till övervåningen innan hon gick till vänster in i vardagsrummet och raka vägen fram till det generösa fönstret. Där blev hon stående och tittade ut på föreningens gemensamma innergård som inte var riktigt färdig. Det var en mörk och småregning söndag i april som inte uppmuntrade till att vistas utomhus, men gården sjöd av aktivitet. Det rullades ut gräsmattor och planterades träd. En lekplats färdigställdes i och med att två gungor hängdes upp. De flesta lägenheter stod ännu tomma även om de var sålda. Lägenheten som Johanna och Mikael nu tittade på hade visat sig vara svårsåld eftersom den hade norrläge. Hon strök med handen över fönsterbänken av blänkande vit marmor och kände sedan på fönsterhandtaget som var av metall. Handtagen och dörrlisterna där de bodde nu var av plast. Här var de av metall respektive trä.  Mikael ställde sig bredvid henne.

”Det är det här vi har letat efter!”, utbrast Johanna. ”Känner du?”

Han nickade och lade armen runt hennes axlar.

”Hur många hus har vi tittat på vid det här laget? Och så var det den här lägenheten vi hela tiden letade efter.”

”Det känns som att komma hem.”, sa han.

”Precis! Vi kan sluta leta. Säg till mäklaren att vi vill köpa den. Fort innan någon hinner före!”

Det var bara de två på den här visningen, men hennes otålighet och iver smittade av sig och han gick efter mäklaren. Hon kunde höra hur Mikael förklarade att de inte ville skriva upp sig på någon intresselista utan att de ville köpa lägenheten, att de hade bestämt sig. Mäklaren lät glatt överraskad, men protesterade inte. Johanna lyckades slita sig från fönstret och gick in i det intilliggande sovrummet som hon bestämde skulle bli deras. Utanför det fönstret låg balkongen. Den stack ut från huset till skillnad från den balkong de hade nu som var som en urgröpning i väggen på det höghus de bodde i . Den här hade ett tak och Johanna tyckte att det gjorde att sovrummet kändes ombonat. Hon visste att hon skulle sova gott här. Mikael och mäklaren hade förflyttat sig till övervåningen och det var bra för då kunde hon vandra genom de andra rummen själv. Tillbaka i hallen noterade hon att den knallblå ytterdörren hade vattrat fönsterglas som gjorde hallen ljus och luftig. Direkt in till höger låg ett mindre sovrum som deras dotter skulle få bo i. Utanför fönstret växte en stor hassel. Johanna kikade in i badrummet som var helkaklat i vitt med blå linoleummatta och hade badkar, toalettstol, handfat och badrumsskåp. Utrymme för tvättmaskin och torktumlare. Köket hade ett lika generöst fönster som vardagsrummet. Hasseln stod nära huset. Det enda som hördes var de två på övervåningen. Ingen trafik. Inga gapiga grannar.

”Johanna, kom upp hit!” Mikaels röst bröt igenom tystnaden. Hon gick upp och fick se en stor yta som endast bröts av trappan. Här fanns möjligheter. Snedtak och två fönster.

”Titta här.” Mikael stod vid en kvadratisk lucka infälld i en av långsidorna. ”En krypvind. Om jag lägger ut spånskivor på de här bjälkarna får vi ett golv.”

Johanna böjde sig in och kikade i skumrasket. De skulle inte kunna stå upprätta där inne, men det skulle bli ett bra förvaringsutrymme.

”Det finns en likadan på andra sidan.”, förklarade Mikael och pekade mot en likadan lucka på andra långväggen. ”Och här kan vi lägga golv.” Han pekade mot golvet som utgjordes av gråa plattor. ”Det kan jag fixa på kvällarna efter jobbet, så att det är färdigt när vi flyttar in.” Han var ivrig nu. Han hade alltid velat ha en bostad där han kunde spika, såga och hamra som han ville när han ville. Nu skulle han få det. Det kändes som allt föll på plats med det ena tillfredsställande klicket efter det andra. De gick tillbaka ned till köket för att skriva på papper. Det var det enda rummet med någon form av yta att skriva på. De skrev på för lägenheten och för att köpa alla vitvaror till rabatterat pris och få dem installerade. Sedan fick de nycklarna och mäklaren lämnade de ensamma. Johanna höll hårt i nycklarna.  De symboliserade ett nytt, mer harmoniskt liv borta från höghusghetton och invandrare.

”Hur är det möjligt att inte förstå hur mycket man behöver något förrän man får det? Jag visste ju att vi inte hade hittat rätt hus och så, men jag kunde inte förklara vad jag letade efter förrän jag kom hit. Det här kommer att bli vår sista flytt. Det här blir vårt smultronställe. Mitt paradis.” Det var Johanna som låste efter dem när de åkte därifrån och hon viskade in mot lägenheten: ”Hejdå, smultronstället vi kommer snart tillbaka.”

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.