Skitvecka

Söndag kväll strax efter klockan 21 och jag drar en suck av lättnad över att den här skitveckan är slut! Däremot vet jag inte om jag orkar lägga ned energi på att hoppas på att nästa blir bättre.

Igår var vi hemma hos Elin på middag. Nye Pojkvännen var oxå där och hon har gjort ett fantastiskt fynd i honom! Det var väldigt trevligt och inte alls krystat eller alltför trevande med tanke på att det var första gången vi fick träffa honom ordentligt (de var förbi hemma hos oss en kortis i somras för att bryta isen). Mitt vibb-känsliga jag tog inte emot några som helst negativa signaler liknande de jag fick med Skitstöveln och R. Mio var självklart med och jag fick den hjärtevärmande äran att gnugga honom i pannan.

Titta på de pyttiga framtassarna…

Naturligtvis förde gårdagens middag med sig anspänningar. Anspänningar som jag egentligen inte ville erkänna ens för mig själv för vi skulle ju bara hem till vår snorpa och hennes Pojkvän som jag redan visste är mer än godkänd, men idag har jag varit så in i helvete trött! Jag kan ju lägga till magkrasch och städning och brist på träning och redan existerande depression och medicinering… I morse steg jag upp vid 8, som vanligt, tog morgonmedicinerna, gick på toaletten och stod sedan vid balkongfönstret och tittade på det strålande höstvädret utanför och längtade efter att gå ut och få andas in frisk luft och bli av med spänningarna i ryggen. Jag fortsatte stå där medan tröttheten och tröstlösheten tryckte ned mig så att knäna nästan vek sig. I stället för en promenad tog jag kuddar och täcke och öronproppar och lade mig i lilla rummet. Det dröjde en halv timme eller mer innan jag somnade, men sedan sov jag till 12. Efter det uppvaknandet stod dagens göromål uppradade och väntade: städa hos Bibbi, tvätta, förbereda medicinerna för nästa vecka, göra matsedel och beställa från Coop on-line. Nu ikväll började jag läsa den sista boken från min senaste beställning och den verkar bra för Maggie O’Farrell kan man lita på, men jag blev trött och somnade en kort-kort stund.

På tal om böcker har jag – och nu är det bäst att du sitter ned – börjat tröttna på ljudböcker. Så där! Nu har jag skrivit det som gnagt i mig i flera veckors tid. Lurarna blir liggande allt oftare eller så lyssnar jag på musik. Jag har blivit alltför kräsen och överpetig för att någon ljudbok ska falla mig i smaken. Det finns åt helvete för många deckare och kriminalromaner. Jag förstår inte varför svenskarna är så svaga för den genren och att den har kommit att dominera så pass att det börjar likna monopol. Och så de här eviga feel-good-böckerna som bara gör mig avundsjuk över att ingen ingriper i mitt liv, så att jag får det jag tycker att jag borde ha! Storytel introducerar nya inläsare där den ena är sämre än den andra. Min bokhylla är väldigt tunn med bara 40 böcker, nästan hälften av dem är sådana jag vill lyssna på igen och många av de 40 är på engelska. Oktober 2014 blev jag medlem, ganska precis 4 år. Ska det ta slut här?

Rutschkana

Igår gick jag en kortis på 45 minuter. Högbackarundan, uppför-varianten. Det gick bra och det var skönt och jag fick inte ont efteråt.

Idag hade jag tid hos läkare A någonting på Södertälje psyk. Vad hade jag  förväntat mig? En justering av medicinen i form av tillägg eller byte till någon annan medicin /eller en plan för att bli av med Lyrica. Vad hände? Vi pratade i nästan 1 timme. Punkt. Än en gång fick jag förklara varför läkare MR på vc remitterat mig och varför det blev en så kraftig försämring av mitt mående. Än en gång fann jag mig i ett samtal om hur länge jag har lidit av depressioner och ångest, hur mina nuvarande levnadsförhållanden är, mitt (icke existerande) sociala nätverk, träning, hobbies, sjukpensionär och bla BLA BLAAAA!!!! Jag blir tokig!! Jag kommer att få en ny tid om 3-4 veckor och det är inte säkert att jag får träffa dagens läkare som egentligen är stationerad i Malmö och bara gör gästframträdanden i Södertälje någon gång i månaden. Är det meningen att jag ska sitta och rapa upp samma skit en gång till och en gång till och en gång till bara för att de inte har haft tillräckligt med tid att läsa igenom min digra journal?! Så fan heller! Det var inget fel på människan. Hon var trevlig att prata med och det var det som var lurigt för under hela samtalet väntade jag på att en lampa skulle tändas ovanför hennes huvud och hon skulle sätta ett pekfinger i luften och utbrista att “Så här ska vi göra med dina mediciner!”, men det blev ett antiklimax för det enda medicinska tillägget hon kunde föreslå har jag redan provat för många år sedan (jag blev så utslagen av den att jag inte kunde vakna till mer än korta stunder de första dagarna, så nej tack!), så det bidde ingenting. Vänta och se. Lyrican ville hon definitivt inte ändra i nuläget. Nähä. Mot slutet påpekade hon att vi pratat i närmare 1 timme och att hon inte kände igen den djupt deprimerade kvinnan från journalen (för 2 veckor sedan). Vi hade fört ett sammanhängande samtal med god ögonkontakt och utan vare sig stel mimik eller brist på gester, jag var hel och ren osv. Naturligtvis är det ett tecken på att Venlafaxin har effekt, att jag kan tolka det hon sa på det viset, men det är inte första gången någon inom vården har sagt ungefär att “Du ser inte sjuk ut”. På ett avigt sätt tolkar jag det som att jag inte blir trodd. Så frågade hon vilket mitt mål är och jag blev svarslös. Att få leva? Att få bli frisk? Att få må så bra som möjligt? Att kunna fungera i vardagen? “Jag vill slippa fundera på varför jag över huvud taget försöker.”, fick jag ur mig till slut. Jag har ingen lust att försöka längre. Mitt nyfödda försök att gå ned i vikt kommer att självdö av just den anledningen att jag egentligen inte strävar efter att överleva. Jag vill inte överleva. Jag vill inte leva. Fundera på det till nästa gång! Rutschkana på ångestbanan med ryggvärk.

 

Höst!

ÄNTLIGEN! Äntligen har vindarna vänt! Det är riktigt, riktigt svalt om nätterna, nästan kallt och inte mer än 12-13 grader på dagarna. När jag gick ut klockan 9 var det inte ens 10 grader och kalla vindar och äntligen (igen!) passade den nya västen in. Själva promenaden blev ingen höjdare. Jag var trött efter för få timmars sömn, benen kändes tunga och ovilliga efter gårdagens träning (“Meh! Hur vore det med lite vila?!). Jag kände av vartenda jävla kilo jag är tvungen att släpa på. Blä!

De ringde från Södertälje psyk för att meddela att jag har fått en tid hos en läkare, som jag inte uppfattade namnet på, redan på torsdag. På tal om läkarbesök, så blev mitt senaste besök hos L, som är AT-läkare och av den anledningen kostar 150 kr, omvandlat till ett akutbesök i och med att jag fick träffa en Riktig Överläkare och då kostar det 350 kr. Jag såg det när jag loggade in på banken. Alltså anmälde jag mig i receptionen och betalade 150 kr som under den timme jag var där steg till 350 kr. Vad ska jag tycka om det? Att det inte är helt ok, högkostnadsskydd i all ära.

Greppändring

Idag var det gravsättning av urnan med Svärmors aska. Planerna var att jag skulle ha deltagit, men som jag har mått den senaste veckan hoppade jag av.

Mina föräldrars gravsten på kyrkogården i Poikkijärvi.

Träning med gummibanden. Ett mediumpass. Eftersom jag har fått så ont i ryggen efter den senaste träningspassen och egentligen efter tidigare pass med, så ändrade jag 2 av övningarna från enhandsgrepp till tvåhandsgrepp för att undvika en felaktig vridning. Det känns som om det hade avsedd effekt för jag har inte haft ont efteråt.

Träning

Igår blev det 60 minuter med stavarna och det gick väldigt bra och var skönt. Idag gick jag solo i 70 minuter och bitvis var det småtungt och jag blev väldigt trött efteråt. Och sedan fotövningarna som jag fick från JA och som fungerar bra för jag upplever en ökad styrka i fötterna och anklarna.

 

Värmepåslag

Träning med gummibanden, ett lätt pass igen och det gick fin-fint och det var så skönt!  Jag kände av ryggen halvvägs in i passet och försökte mota Olle i grind, men innan jag klev in i duschen masserade jag in Tigerbalsam. Efter middagen tog en värkkombo oxå och den har lyckats slipa av det värsta.

Idag ökade jag Lyrica-dosen och kanske inbillar jag mig, men vallningarna har dämpats till uthärdliga värmepåslag. Ångesten har oxå lugnat sig. Tack och lov!

Nationaldagen

Stavgång i 65 minuter runt Flaten och gångvägen längs sjön – det är väldigt länge sen jag gick där på grund av hälsporren som hållit mig inomhus i flera månader. Jag känner mig fortfarande i usel form, men jag orkar få upp ett visst tempo kortare sträckor. En form av intervallträning. Hehe. Gårdagens träning satt kvar i kroppen oxå. Det var 12 grader med svala vindar, så det blev långärmad tröja och vanliga mjukisbyxor – aj lajk it!

Jag älskar mitt Sverige!
Det är färdigt nu. Byggställningarna monteras ned. Det har gått trögt med försäljningen och jag tror att det har försenats pga. de har fått planera om då de tokstora lägenheterna inte var av intresse.

Framåt

Idag är det onsdag, så det var i förrgår jag fick laserbehandling igen. Nu är det 2 planerade behandlingar till innan utvärdering och uppehåll. Han tejpade hälen. Jag hade ont resten av dagen och blev äckeltrött i vanlig ordning. Igår, tisdag hade jag larmet på 9, men kom inte ur sängen förrän halv 11. Ingen träning. Idag tog jag mig ur sängen en halv timme tidigare och har inte känt mig lika sänkt, så idag har jag tränat med gummibanden, ett mellanpass. Det gick riktigt bra och det var skönt. Jag hade så pass ork att jag naggade lite på pausen mellan varje set och övning och lyckades hålla mig varm hela tiden, nästan svettig. Det går åt rätt håll, men det tar tid nu när hälsporren härjar.

Utför

Den 22 januari, för knappt 3 veckor sedan, beslöt jag att lägga all träning på hyllan för fotens skull och nu börjar jag känna av de negativa aspekterna. Ryggen mår inte bra av allt sittande och liggande och felbelastning. Jag känner mig ovig och klumpig. Huvudvärk oftare. Ångest och irritation. Koncentrationssvårigheter. Jag blir trött av denna inaktivitet! Jag kommer ut och hemifrån ännu mer sällan och rastlösheten kryper i kroppen. Idag åkte Pär och jag runt för att få veta mer om takpanel till övervåningen och så klarade vi av andra ärenden oxå. Vi var borta i 3 timmar och det var rena äventyret för mig, men jag blev helt färdig efteråt och utnyttjade sängen i Läsrummet för en längre tupplur. Min ork och uthållighet och mitt humör är redan på upphällningen – efter 3 korta veckor! I morgon kommer vi att arbeta på övervåningen, men på måndag måste jag ut, ut, ut!!

Ont

I lördags gick jag en pakethämtarpromenad på 60 minuter. En stadig lunk i fenomenalt höstväder. Jag använde mina gamla MBT som kändes som tofflor. Ingen antydning till skavsår på hälarna och – trots att det är samma modell – mer utrymme för tårna. Jag fick inte ont efteråt heller. På eftermiddagen och kvällen hade en sjuhelvetes ångest och vallningar. I och med den promenaden blev det träning 2 dagar i rad och på söndagen var jag äckeltrött och deppig. Det var väl efterdyningarna av ångesten oxå.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden och det var tufft. Tufft, men så skönt! Och så ont efteråt. Både Tigerbalsam och Treo för ryggvärken. Jag tror jag behöver nya inneskor… Jag har ont i handen oxå efter korsordslösandet. Det känns svårt att komma åt med värktabletter, men balsamet hjälper en del.