Tag Archives: träning

Frigående tant

Posted on by 3 comments

Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.

Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.

Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.

Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa ”Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…

Inge’ kul och ingen rubrik

Posted on by 2 comments

Det är inge’ kul! Det är den förhärskande känslan just nu. Det fungerar inte så bra med ätandet. Handflate-metoden har inte hakat fast i hjärnan än, inte blivit en vana och jag har inte den rätta orken att lägga upp en taktik för att få det att kännas bättre. Pär åker till Gotska Sandön imorgon och jag har 4 middagar för bara mig som helst inte ska flippa ut i i någon riktning. Om jag inte var så förbålt trött hade jag kunnat se det som ett tillfälle att bevisa för mig själv att jag kan ännu mer – för jag vet redan att jag kan – när jag väl vill. För att lugna Pär och Monica: jag har inte för avsikt att ge upp – aldrig! Jag är bara trött av att koncentrera mig dagarna i ända sedan den 2 januari. Igår blev en riktig skitdag på kostfronten, ett bottennapp. Frukosten och lunch-soppan utgjorde inga problem, men middagen… Det var tänkt att Pär skulle göra kycklingfilé i sötsur chilisås med ris till (mitt förslag). Filén var tinad och klar att smörjas med sås och så in i ugnen. Jag satt i vardagsrummet när jag lade märke till att matlagningsljuden inte stämde överens med det vi skulle äta. En gjutjärnspanna på spisen – pang! – fräsande av något som steks i nämnda panna. Sedan röjde han i frysen och då frågade jag: ”Du gör väl inte kycklingwok IGEN?!” (vi åt det förra veckan och det var inte gott den gången heller). ”Jovisst”, svarar han glatt. Jag var mentalt inställd på sötsur chilikyckling med ris och var ganska grinig vid middagen och det värsta var att jag inte blev mätt. När jag inte blir mätt ringer larmklockorna. 2 mini-baguetter till teet smakade blä!. Grillchipsen som jag kämpade emot förra måndagen fanns fortfarande kvar, men idag, tisdag, gör de inte det. Moooahahaha! Jag vräkte i mig hela påsen och en liten påse med lakrits. När jag vaknade idag och mindes frossandet, så tröstade jag mig med att det hade varit gott. Av taktiska skäl vägde jag mig inte i morse och av samma taktiska skäl körde jag ett medel-pass med gummibanden i stället för det lätta. Om jag vill komma någonstans med min träning måste den ökas på då och då. Det gick bara bra, det var skönt även om uppvärmningen var otäck och hostan ville vara med.

Dagens låtlisterepresentant är Foxtrott med ”Colors”. Vi måste sluta bry oss om att vi föds med olika hudfärger.

Igår fick jag ryggmassage av Bitte och det var så skönt! Hon nämnde en läkare (kiropraktor?) som kommit fram till att en viss ryggövning skulle kunna vara lösningen på alla ryggproblem. Du ligger på golvet med böjda knän och fötterna stadigt i golvet. Höj höfterna till halv brygga och rör sedan höfterna i en liggande 8. Då ska spänningar och låsningar släppa. Jag provade den idag. Kiropraktorn rekommenderade 40 åttor, jag klarade av 20. Den var himla knepig. Efter passet och duschen har jag haft riktigt ont i ryggen och det är inte så enkelt som att skylla allt på den liggande 8:an. Det kan vara mensvärk eller trötthet efter träningen eller att jag är öm efter massagen. Det enda jag kunde vara säker på vara att 2 Treo inte hjälpte.

PS! Nästa fredag, den 2 juni, tar Pär och jag bilen och åker ned till Malmö över pingsthelgen och vi åker förstås över bron till Köpenhamn.

Snäll disciplin

Posted on by 0 comment

Vägning: 98,7 och det innebär att jag har gått upp 0,8 kg den senaste veckan. Paniken varvas med resignation för det är ju så här det alltid blir. Aldrig med 99!! Aldrig i helvete mer 100!!! Beror det på att jag äter vanlig middag varje dag och sedan kvällsmål? Det blir nog för mycket. Om jag skippar kvällsmålet är det smart att äta middag vid 18 i stället, så att jag inte hinner bli hungrig, MEN – och det hängde över mig idag – då är jag tillbaka i samma låsning som innan jag gick med i Itrim: jag upplever det som att jag måste, måste äta mycket middag för sedan blir det inget mer tuggbart och om då middagen inte är god, ja, då är paniken där som ett brev på posten.

Jag genomgick en lång, inre strid när det gällde dagens träning. Den trista vägningen lade sordin på stämningen och jag hade inte lust med något. Just för att jag har gått upp i vikt borde jag träna, men jag hade ingen lust och jag var så trött. Ska jag verkligen tvinga mig själv till att träna när kroppen eller sinnet inte vill? Jag måste väl ha självdisciplin! Jag tycker ju om hur det känns under tiden och ännu mer efteråt; hur kroppens muskler håller ihop, tajtar till och stramar upp kroppen och får den att känna sig lättare. En snäll form av disciplin? Det blev en fristajlar-version av gummibanden med några tillägg och avdrag: vissa övningar orkade jag fullt antal repetitioner och andra blev det bara minsta möjliga. Uppvärmningen var en nära döden-upplevelse, men sedan blev det skönt och lagom tungt och det tajtades till och stramades upp och kändes lättare. Samvetet är lugnt. Jag gjorde det jag orkade vilket är bättre än inget.

Jag inser att om jag ska äta vanlig middag med Pär varje dag, så måste jag stryka kvällsmålet.

 

 

Jag skulle ha avbrutit…

Posted on by 0 comment

Vägning: 98,8 kg som innebär en minskning med 0,6 kg den senaste veckan. Jag drog en suck av lättnad! ”Aldrig mer 100” har fått ett syskon som heter ”Aldrig mer 99”.

Det är tisdag idag och det innebär träning med gummiband. Inomhus. Det kändes tacksamt med tanke på att det antingen har snöat, regnat eller snöregnat hela dagen med temperatur knappt över nollstrecket. Kroppen var inte riktigt med på noterna. Småstel, snuvig och trög, men ett medium-pass borde jag orka med. Det gick ju bra förra veckan. Vid uppvärmningen höll jag på att dö. Benen hängde inte med och jag trampade fel flera gånger och tappade takten. Jag sänkte ambitionen från medium till lätt… Övningarna gick bättre ända tills jag kom till tricepsövningarna då det blå gummibandet gick av. Pang! Jag höll mig lugn, tog fram ett nytt och avslutade övningen. Tidigare idag har magen varit en aning trög för att sedan komma igång ordentligt för att slutligen krascha. Kraschen inträffade medan jag försökte göra ryggövningarna på golvet och jag fick avbryta och tillbringa 10 minuter på toaletten. Efter det gick det utför. Jag stretchade de nödvändigaste musklerna, men jag kunde konstatera i efterklokhetens kranka blekhet att jag skulle ha avbrutit redan vid uppvärmningen: kroppen ville inte, koncentrationen fanns inte och därför inte något flyt som i sin tur gjorde att jag aldrig blev ordentligt varm. Ett riktigt dåligt pass som dessutom gjorde att jag fick ont i hela kroppen efteråt. Blä!

Att få må bra

Posted on by 0 comment

Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.

Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande ”Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.

Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.

På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. ”Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. ”Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. ”Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

De små bakslagens dag

Posted on by 0 comment

Vägning: 100,3 kg som innebär att 1 sketet hekto har försvunnit den senaste veckan. Status quo, tycker jag. Den största besvikelsen kom av att jag ska fira med nya MBT-skor när jag når under 100 kilo och jag var säker på att jag skulle nå det målet den här veckan.

Det andra bakslaget kom när jag promenerade runt Flaten. Det har snöat igen. De plogar och vräker upp snön på trottoarer och gångvägar. Jag blev på så dåligt humör medan jag vinglade, slirade och pulsade att jag övervägde att endast gå till Konsum och hem igen. Den ynkliga viktförändringen fick mig att fortsätta och jag valde att se det som en bra träning för benen och att snöpulsande förmodligen höjer pulsen.

De har påbörjat pålningen. Dunk! Dunk! Dunk! Jag är glad att jag inte bor granne med bygget…

Det tredje bakslaget är att jag har tandvärk varje dag. Jag brukar klara mig med en omgång av värkkombon, men nu har det börjat värka även i den nedre kindtanden som oxå har en gammal lagning som bör bytas.

Det fjärde bakslaget är att jag inte lyckas ta mig förbi en svår nivå i Candy Crush. Jag skulle kunna köpa förstärkningar, men jag vet att nästa månads mobilräkning redan nu är otrevlig.

Slutstramat

Posted on by 0 comment

5 km promenad på 70 minuter med flera uppförsbackar. Det var jätteskönt! Jag kan inte låta bli att fundera på IB:s fråga om promenaderna ökar pulsen och varför det inte räknas som träning. Oftast går jag i en sådan takt att det hamnar mellan rask promenad och power-walk.

Jag måste skärpa mig! Nästan varje kväll den här veckan har jag ätit efter kvällsmålet – precis det jag inte ska göra. Visserligen har det rört sig om att jag har vräkt i mig 5 skivor parmaskinka och keso och inte mackor eller godis, men ändå. IB och jag enades om nolltolerans. Skärpning! Jag ska oxå påminna mig själv om att det handlar om den 3:e veckan av 104 och jag måste tillåta mig själv att prova mig fram. 

Förhoppningsvis visar vågen minus på måndag även om det inte känns så i kroppen, men vinterjackan har slutat strama runt magen, så något har försvunnit.

Pulshöjande pulsande

Posted on by 0 comment

Swoosh! Det ramlade ned 10 cm snö i natt och det fortsatte att snöa med varierande intensitet fram till lunch. 20 i 10 sopade jag mig nedför trappan och promenerade sedan runt Flaten. Promenerade är inte rätt ord. Pulsade och slirade är mer korrekt. Det var knappt att bilvägarna var plogade och jag var ensam om att använda apostlahästarna. Snön på gångvägarna låg helt orörd. Trottoarerna var gångbara några meter här och några meter där. Uselt! Jag fick gå i vägbanan 90% av sträckan. Det var provocerande att se hur traktorn åkte fram och tillbaka för att få bort snön från parkeringen vid pendeltåget – den bortre som sällan utnyttjas under helgerna! – medan jag slirade framåt i vägbanan. Bortsett från det var det en skön promenad. 5 km enligt stegräknaren. Enligt Itrim räknas promenader som vardagsmotion dvs. inte egentlig träning. IB frågade mig om min puls ökar när jag promenerar och det tolkar jag som att det är där skillnaden ligger. Ökar min puls?! Tacka tusan för det!! Jag är inte ute och fingår direkt och en översnöad dag som den här fick ben och hjärta jobba duktigt. Dessutom skottade jag snö när jag kom hem, så nog ökade pulsen alltid. Fnys!

Lätt träning

Posted on by 0 comment

Jag är omringad av förkylningsvirus! Elin och Pär turas om att vara förkyld. Till och med läkaren igår var förkyld. Jag känner mig lite snuvig. Inte helt orkeslös och idag fick jag träna på att kompromissa. Igen. Hoppa över gummibanden helt (men vad skulle jag då göra hela eftermiddagen?) eller köra ett lättare pass. Det blev ett lättare pass. Det gick så där. Koncentrationen var inte på topp och jag kom aldrig in i träningen, men det var ändå skönt.

Dagens låtlisterepresentant är Fallulah med ”We all need water”. People like to tell you what you know, what you don’t know. People like to tell you who you are, who you can’t be. Underneath the greasy black soil runs water. We all need water, we all need water.

Laddat de luxe

Posted on by 0 comment

Det tog emot att åka till Itrim. Motståndet var så pass stort att jag var nära att ta en extra Lyrica. Idag rörde det sig om kostnadsfri rådgivning. Jag fick prata med R. Vi pratade fram och tillbaka och när vi kom till den punkt som handlade om ifall jag är redo eller inte – för jag måste verkligen vara redo – frågade jag honom vilka signaler han plockade upp från mig. Han sa att jag inte är redo. Jag måste vilja göra det här för min egen skull till 100% och inte 50% för min skull och 50% för att Pär ska bli nöjd. Jag uppskattade hans ärlighet, men jag blev besviken. Itrim känns som sista chansen för mig för jag orkar inte ha det så här längre. Jag vaknar med det, jag lever med det, jag somnar med det. Allt som rör mat och träning har blivit så laddat att jag knappt kan närma mig ämnena. Tårarna rann. Det jag egentligen ville säga var att jag skiter i min hälsa och vill mest av allt göra slut på eländet en gång för alla, men det hade blivit för ärligt. Vi pratade lite till och plötsligt kände jag att jag struntar i om Pär stöttar mig eller inte. Jag kan fixa det här själv. Jag vill fixa det! Är det något jag har gott om, så är det tid och jag behöver det här som ett projekt att engagera mig i. Jag fick sitta för mig själv en stund och smälta och fundera. Det kändes allt bättre. Sedan gick jag ut i receptionen och skrev på ett 2-årskontrakt inklusive extra stödsamtal och det kommer att kosta 675 kr i månaden. Den 2 januari ska jag ha mitt första möte med min hälsocoach.

Det är drygt 7 timmar sedan jag gick från Itrim och ett lugn har sänkt sig över mig. Nu har jag bestämt mig. Nu kommer jag att få hjälp. Nu kan jag slappna av. Jag kommer inte att svulla fram till nyår och lägga träningen på hyllan, men jag kommer att vara mindre sträng mot mig själv. Jag förtjänar det. Faktiskt.

Category: Vikten | Tags: , , , , ,