Trippelslipning

Hela vägen till Stockholm City och alla rulltrapppor för att komma fram till optiken och hämta mina nya glasögon. Mina nya trippelslipade glasögon. Det tar tid att vänja sig, det har jag förstått. Minst 2 veckor, men jag har hela 3 månader på mig att komma överens och om jag, mot förmodan inte gör det, så får jag byta tillbaka utan kostnad. Jag har de nya på mig nu och trippelslipningen innebär att glasen är indelade i 3 fält. Översta fältet är för det vanliga distansseendet. Det mittersta fältet är avsett för när jag sitter vi datorn. Det sista fältet kan jag använda när jag läser och det fungerade inte alls. Jag fick ha huvudet i en ansträngd vinkel och synfältet är oerhört avgränsat. För att kunna se hela textraden lika tydligt måste jag vrida hela huvudet och den tekniken använder jag inte i vanliga fall, då rör sig endast ögonen fram och tillbaka. Det är likadant nu vid datorn. Hopplöst att lokalisera det rätta avståndet och vinklingen för att texten ska bli läslig. Jag ger glasögonen 2 veckor….

Nya skor igen. Ice Bugs utan bugsen med andra ord odubbade. Ice Bugs samarbetar med Michelin däck. De är sköna och jag kände mig lugn när jag gick ned till tåget i morse och det var sol och frost. Den här odubbade sulan känns mer pålitlig än MBT:s wibram anti-halk-sula.

Igår åt vi indisk kyckling med ris och naan-bröd och det var sååå gott! Kolhydraterna i riset och i brödet hörde av sig senare på kvällen genom att göra mig sugen, sugen, sugen. Jag åt de 3 pingvinstänger jag hade för avsikt att ha på fredag. Och så 6 rostade skivor med smör. Jag mår bäst utan snabba kolisar; jag slipper känslan av uppblåst mage och sötsuget. Gårdagen var ett skolexempel på hur kolisarna drar ned mig i fördärvet.

 

En något missnöjd trapptämjare

Om dagens besök hos naprapaten hade varit mitt första, så hade mitt omdöme inte blivit så positivt. Min bokade tid var som vanligt kvart i 10 och jag var där halv 10, som vanligt det med (långväga resor med SL främjar inte exakta ankomster…). Det var många klienter där idag, fler än jag sett tidigare, men semestrarna är definitivt slut nu. Man behöver inte anmäla sig i receptionen. Klockan blev kvart i 10 och den blev 10. Några som anlänt efter mig fick gå in före mig. Meh! Precis lika irriterande som när nyare restauranggäster får maten före mig. Klockan blev 5 över 10 och då var jag frestad att gå därifrån. Jag har nog blivit lite bortskämd under sommaren med att ha fått komma in innan jag ens hunnit få av mig skorna, typ. “Jag väntar till kvart över, sen går jag!”, tänkte jag. Jag fick komma in 10 över 10, men bara för att jag gapade högst om att det var min tur.

Jag fick ligga i mitt O-favoritrum med 3 bänkar åtskilda av draperier. Klinikens gnissligaste bänk dessutom. Jag hade bett om massage av nacke och axlar som jag har haft spänningsvärk i sedan den felaktiga axelövningen i tisdags. L-O B smög in och stack några nålar i mina ben och försvann igen. Jag har vant mig vid att han dyker upp och försvinner, men just idag blev jag oerhört irriterad. Det var P som masserade mig. Min tanke var att det är praktiskt att kunna be om massage där musklerna känns lite stela. Lite stela. Jo, tjena! Faaan, vad det gjorde ont!! Musklerna måste ha varit hårda som rep! Det fanns en triggerpunkt på varje axel som gjorde extra ont, en skärande smärta. Där tryckte P ganska hårt i ca 3 minuter för att sedan släppa försiktigt. Jag frågade hur den tekniken fungerar och han förklarade att spända muskler hakar upp sig och hjärnan får hela tiden “på-signaler”. När han trycker skickas signaler till hjärnan om att “stänga av”. Ungefär som när datorn eller mobilen hänger sig och det enda alternativet är att stänga av och starta om. Undrar om jag själv kan trycka på triggerpunkterna och “stänga av” musklerna? P masserade mig i kanske 20 minuter och sedan fick jag ligga och “låta det sjunka in” och det var skönt. Jag blev så trött och kände att en huvudvärk var på g. När jag reste mig upp var jag yrslig och drack hälften av innehållet i vattenflaskan i en klunk. Jag har bokat in mig på 2 besök nästa vecka, men efter det blir jag tvungen att dra ned till 1 gång i veckan. Det blir för dyrt.

Alla som har sett den första “Shrek” med svenskt tal vet vad en trapptämjare är. Jag tänker bli en trapptämjare! Så långt det möjligt kommer jag att gå i trappor i stället för att ta rulltrappan. Det är skitbra träning och visserligen är det ganska jobbigt, men faktum är att det är att gå nedför trappor som gör ont. Den här veckan har jag bara åkt rulltrappa där det inte har funnits vanliga trappor (på Centralen). Sug på den!

Han är inte bara en åsna, han är en trapptämjare!
Han är inte bara en åsna, han är oxå trapptämjare!

För första gången på länge har jag haft en hunger-dag. En sån där dag när jag inte kan “äta i kapp”. Jag vaknade hungrig, frukostgröten räckte inte, jag var hungrig redan på vägen till naprapaten och ännu hungrigare när jag kom hem vid kvart över 12. 2 kokta ägg och en rejäl fralla med ost och gurka. Sedan sov jag middag. Jag var hungrig när jag vaknade. Middagen var köttig (karrékotlett) och jag har så svårt att äta sånt, så jag blev inte mätt. Gröt till kvällsteet. Fortfarande hungrig. 3 rostade brödskivor med smör och en halv kexchoklad (det första i godisväg på 2 hela veckor!) och nu känns det lugnare. Det jobbigaste med en sån här dag är att jag riskerar – mer än vanligt – att vräka i mig sånt jag inte bör vräka i mig bara för att slippa vara hungrig. Snart är den här dagen, gud ske lov!, slut.

Idag gjorde jag det. Det som jag har gruvat mig för ända sedan i slutet av juni. Jag har bokat tid hos en ny frisör. “Sax & fön” ligger precis vid Odenplans t-bana när jag ska till naprapaten. Jag har kollat upp Roja, som har salongen, på FB och hon har fått många positiva omdömen. Jag har oxå frågat om hon är beredd att klippa kort. Riktigt kort. Det är hon. Om 2 veckor…..

 

Hallen del 13, den sista delen

I förrgår, onsdags, målade jag trappan och långsidan för fjärde och absolut definitivt jätte-sista gången. Jag är rätt leds på den nu. Idag hade färgen fått torka i drygt 48 timmar när jag satte trappstegsmattorna på plats och fick ännu en möjlighet att umgås med Klistret från Helvetet. Jag undrar hur jag gick till väga förra gången, för 17 år sedan? Var det enklare eller har jag helt enkelt förträngt det? När jag skulle lägga den första på plats idag, högst upp, var jag så ambitiös att jag mätte med linjal för att den skulle hamna i mitten. Det fungerade inte. Den första kom på plats där den skulle vara utan linjal. (Och där kommer den att få ligga kvar till tidernas ände!) Den andra hamnade inte riktigt i mitten och när jag drog loss den – innan hela var ordentligt på plats – lossnade färgen på några ställen. Då skrek jag rakt ut av ilska. Jag önskar att jag hade haft en annan trappa att öva på för när jag, efter många, långa och fula ord, äntligen fått in den rätta tekniken, så var jag ju framme vid det sista, nedersta trappsteget. Jag stod nedanför trappan och tittade uppåt. Genomsvettig och sur. Jag såg mattan som inte hamnat riktigt i mitten. Den syntes lika tydligt som Rudolfs röda mule. Visserligen blev det en matta över och jag skulle ha kunnat byta ut Misslyckandet, men inte utan att riskera att förstöra 4 lager av färg. “Äh, vad faaan…”, tänkte jag och gick därifrån för att slippa se det. Det handlar om en knapp centimeter. Om det hade varit Pär som var störd över det hela hade jag inte varit lika dömande utan tyckt att han var fånig. Jag är inte fånig! Jag är perfektionist och det är en helt annan sak.

Utan matta och med risk att halka och slå ihjäl sig.
Utan matta och med risk att halka och slå ihjäl sig.
Med matta. Ingen halkrisk. Det blev snyggt och motsvarar den bild jag såg framför mig.
Med matta. Ingen halkrisk. Det blev snyggt och motsvarar den bild jag såg framför mig.

Det är en liten detalj av renoveringen kvar nämligen krokarna som ska sitta på den smala väggen vid Elins rum. Jag har beställt dem, men de har blivit försenade.

Igår och idag har jag vilat. Viiiiiilat. Jag är trött och jag har ont, särskilt i handen och vristerna som känns ny-stukade. Idag sov jag till halv 12 efter att Bibbi hade fått sin frukost klockan 8. Mensen tog tvärslut i förrgår och det känns ljuvligt. Ajö, ajö och kom aldrig tillbaka! Men jag känner mig inte helt avslappnad och inbillar mig känslan av att något rinner ur mig som det gjorde i måndags. Idag tog jag en spa-dusch med ansiktsmask, kroppsskrubb, insmörjning och fotvård. Jag skrubbade bort allt som hade med Klistret från Helvetet att göra. Pär åkte i onsdags och nu har jag 2 veckor där jag bara behöver ta hänsyn till mig själv och förhoppningsvis kan komma igång med någon form av träning igen. Jag vet inte ens när jag tränade senast. Kroppen protesterar mot det oxå och inte bara renoveringsrörelserna.

Trappor

Stavgång tur och retur Salem, 35 minuter dit och 25 minuter hem. Det var ganska skönt! Inga endorfiner, men långt ifrån plågsamt. Jag finslipar tekniken. Jag sätter inte i staven riktigt lika långt fram, trycker till och släpper inte förrän armen är bakåtriktad. Det blir en helt annan skjuts i rörelsen, men det är tuffare för armarna. Jag blir hellre trött i armarna än i benen för då orkar jag i alla fall hela vägen hem.

Inga knäböjningar idag för det är vilodag.

Här är 2 av de 3 djävulusiska trapporna som alltid kommer i slutet och som är svåra att undvika. De är knappt synliga under alla löv.
Här är 2 av de 3 djävulusiska trapporna som alltid kommer i slutet och som är svåra att undvika. De är knappt synliga under alla löv.
Det här är utetrappan här hemma.
Det här är utetrappan här hemma.

Dagens låtlisterepresentant är Robin Sherwell med “Islander”. Jag har alltid gillat trummor och rytmer! “Ös på, grabbar!”