Blött

Tvättmaskinen har varit obrukbar i ett par veckor. Den läcker vatten varje gång den ska tömmas. När den sedan slutade centrifugera ringde jag Cylinda. Idag kom reparatören. Det visade sig inte vara det fel vi trodde utan beror på att gummilisten runt insidan av luckan har klämts sönder och det i sig innebar 2 saker. 1: han hade inte med sig rätt reservdelar utan måste återkomma om 1 vecka. 2: eftersom det är vi som har pajat den gäller inte garantin. Dubbelfel från vår sida. Han sa att vi kan använda maskinen om vi klämmer in en handduk runt nedre kanten av luckan för att fånga upp vattnet och det har jag gjort. Det var småbråttom att tvätta bland annat handdukar. Mina underkläder och vissa tunikor har jag stått i köket och handtvättat en gång i veckan. Det går an med små plagg…

Jag vaknade kvart över 4 i morse och kunde inte somna om. Stressad! Reparatör och Selma och matleverans och burstädning och fan och hans moster. När Pär steg upp vid 5 var jag vaken och frågade om han inte hade möjlighet att jobba hemma på förmiddagen för att ta emot reparatören och det hade han! Vilken lättnad! Selma och M kom redan halv 8. Dagens första promenad tog 1 timme i småregn och snöblandat regna. Torka hunden och torka jackan. Den andra promenaden tog 25 minuter i hällregn. Torka hunden igen och torka jackan igen, så med den läckande maskinen är det blött både ute och inne. Jag har haft huvudvärk mer eller mindre hela dagen och är trött, så trött. Det blir samma cirkus nästa måndag…

Provocerande

Jag promenerade 50 minuter i ett stadigt regn till min lugna lista. Jag började inte med den listan, men bytte snabbt eftersom jag blev så stressad av den andra. Det var skönt! Jag såg henne på långt håll eftersom hon hade ett stort vitt paraply och en signalröd kappa. När hon kom närmare kunde jag se att hennes kängor var zebrarandiga och läppstiftet lika rött som kappan. Vi log och hälsade för så gör man ganska ofta här i Rönninge. Det var nog jag som tog initiativet för jag tyckte att hon var en sådan uppiggande syn att jag började le av bara farten! Dessutom hade hon ungefär samma långsamma tempo som jag och verkade njuta av regnet precis som jag.

Jag lyssnade på en bok för ett tag sedan som heter “Att gå: ett liv i rörelse” av Erling Kagge och inläst av Per Runhammar (som har en väldigt behaglig röst med ett djupare läge). Den handlar om att gå; att promenera både korta och idiotlånga sträckor; både i städer och i skogen. Erling Kagge skriver bland annat att det mest provocerande du kan göra i dagens samhälle är att promenera. Att avsiktligt dra ned på tempot och att uppleva din omgivning, att vara medveten om resan och inte bara målet. Dagens människa har blivit för bekväm och drar sig för att till exempel promenera långsamt i ett kallt marsregn, men då går man även miste om upplevelsen det innebär att få komma hem, in i värmen, byta om till torra kläder och dricka något varmt. Det är tänkvärt!

Jag har köpt bokstöd för att stötta min hjärteböcker. De är av och från Pluto.

Gryningspromenad

Tandläkaren klockan 10 över 8 innebar att jag skulle stiga upp kvart över 6, men jag hörde inte larmet och vaknade först kvart i 7. Märkligt nog låg jag kvar i sängen och tänkte efter flera gånger hur stressad jag behövde känna mig. Jag kom fram till att jag behövde känna mig ganska stressad och då for jag upp ur sängen och började vimsa mig igenom morgonrutinerna, men bara de nödvändigaste. Klockan var nästan halv 8 när jag stod i begrepp att klämma ut tandkräm på tandborsten och då ringde de från tandläkaren för att tala om att hon hade blivit sjuk och så fick jag en ny tid i nästa vecka. Jag var groggy och lät förmodligen korthuggen, på gränsen till ohyfsad. Om jag, som patient, hade avbokat med endast 40 minuter till godo hade jag ändå fått betala. Jag fick vara tacksam över att jag inte hade hunnit gå hemifrån och att jag bor på gångavstånd. Jag ville bara få det avklarat och nu måste jag vänta en dryg vecka till!!  

Jag hade kunnat krypa tillbaka till sängen efter det, men fläsket behövde piskas, så när klockan var 07.52 låste jag ytterdörren och påbörjade samma runda som jag gick i lördags. 85 minuters ångestdriven piska-fläsket-promenad. Gryningen hann övergå i fullt dagsljus innan jag var hemma igen. Det var den första riktiga vinterkänningen i luften.

Gryning vid Sjövretsvägen.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag inte hade hunnit gå hemifrån innan jag fick återbudet.

… att jag har haft en hyfsat lugn och ångestfri dag.

… att jag har möjlighet att bara tänka på mig själv när jag mår så här dåligt.

Oväntat stöd

Jag träffade min hälsocoach, IB idag. Jag minns faktiskt inte när vi hade det senaste samtalet. Någon gång i våras. Vi skulle ha träffats i början av juli, men då bröt hon armen och blev sjukskriven. Idag såg hon hel ut och var på hugget till skillnad från mig. Jag sa som det var till henne, att allt känns skit, att lust och motivation är väck, att jag känner mig jävligt misslyckad, att jag är trött, att det hela tiden maler i skallen på mig, att jag dras med tunga tankar. Jag missbedömde henne när jag tog för givet att hon inte skulle kunna möta mina depressioner och ångest med annat än en medkännande blick. Naturligtvis är jag inte den första medlemmen som har de här problemen. Naturligtvis tar hon det på allvar. Naturligtvis är jag inte den enda medlemmen som har gått ned i vikt för att sedan dra på sig några kilon igen. Naturligtvis är jag inte den första medlemmen med klimakteriekaos i bagaget. Samtalet var lika rörigt som tillståndet i mitt huvud; jag hoppade från det ena till det andra. Vi enades om 2 saker: eftersom jag har mått så dåligt efter de senaste träningspassen ska jag sänka ambitionsnivån och ta det lugnare som när jag valde det lätta passet igår. Jag behöver få en tid hos min läkare för att justera medicinerna. Vi ska träffas igen redan nästa vecka. Dessutom fick jag hennes mailadress som hon kan läsa även utanför arbetet.

Depressionen och ångesten har stadigt försämrats i 2 månader nu plus att jag har gått upp vikt. Vilka är de 2 största fienderna till viktnedgång? Stress och dålig sömn. Ett radarpar som göder varann så att det till slut inte går att säga hur det började. Jag sover dåligt => jag är alltid trött => jag orkar inte träna => jag får ångest => jag blir stressad => jag går upp i vikt => mer ångest => mer stress => jag sover dåligt osv. osv. Jag ringde vårdcentralen när jag kom hem och jag fick en tid hos läkaren redan den 8 september. Kors i taket!

Stimmigt och stressigt

Nu är det åter igen stimmigt hos oss. Grövelsjöveckan är i faggorna och för första gången på flera år ska Elin följa med, så nu är både hon och Pär fulla av resfeber och det planeras och packas högt och lågt. De kom hem från Öland i onsdags (det känns som de har varit hemma i flera veckor…) och på onsdag åker de igen. På lördagen, veckan efter, åker Elin hem medan Pär fortsätter till Sarek där han ska fjällvandra i härlig ensamhet. 1,5 vecka helt ensam igen (närmare 3 veckor utan Pär), men den här gången är jag inte pirrig av förväntan. Jag är stressad och jag har ångest. Det är den stimmiga stämningen som stressar mig och att jag ska vara kaninvakt den här svängen. Ångesten gör att jag har svårt att koncentrera mig och få ihop vettiga meningar, så jag skriver som det kommer:

Jag kommer inte att få någon sovmorgon eftersom Pärs frånvaro innebär frukostjänstgöring för mig plus att Selma kommer att vara här. Bibbis bur städas ordentligt på torsdagar (min uppgift) och fräschas till på söndagarna (Pärs uppgift) och nu blir det mina uppgifter plus att Selmas bur behöver fräschas upp varje kväll och storstädas ordentligt minst en gång medan Elin är borta. Selma ger mig dåligt samvete. Hon är så fin och go och förtjänar det bästa i form av stimulering och sällskap, men när Elin inte är här får hon inte uppmärksamhet mer än vid mattillfällena och när hon är ute på kvällarna. Hon sitter där och verkar övergiven… För att Selma ska hinna få åtminstone ett par timmars tid i frihet kortar jag av min te & lässtund (de dåliga dagarna gör stressen att jag inte alls kan ta till mig det jag läser). När jag är ensam veckor i stöten blir det ett jäkla rännande i affären och släpande på kassar (en online-best måste vara på minst 500 kr och det kommer jag sällan upp till) och kan kännas slitigt.

Just den här solo-svängen kan jag lägga till att tankarna hela tiden maler kring viktminskningen och det förestående besöket hos terapeuten som är obehagligt kostsamt… Vallningarna kommer tätare och blir varken färre eller svalare när jag är stressad. Jag sover dåligt, men jag tror att jag kan få bukt med det med hjälp av  “Lätt att sova och somna om”. Efter ett 2-3 lyssningar vaknar jag inte riktigt lika ofta.

Som stress-prick över stress-i:et är det bra om jag fortsätter att träna som vanligt dels för viktminskningen, dels för att jag behöver det för att hantera stress. En släng av moment 22, tror jag.

Just i detta nu har jag inget att se fram emot. Inget att lyxa till tillvaron med utan att det ger mig dåligt ekonomisamvete. Inget som gör att jag kan andas ut och utbrista: “JÄSS!!”. Det enda jag ser i den närmaste framtiden är trötthet. Kanske inte så mycket under tiden, men efteråt. Idag har jag tagit 1 extra Lyrica.

Det skulle aldrig falla mig in att be vare sig Elin eller Pär att stanna hemma. Aldrig! I det stora hela är den här stressen hanterbar. Jag är fullt medveten om att det handlar om hur jag förhåller mig till den, att Selma-delens dåliga samvete inte är befogat för 5 öre. Problemet är att tröttheten riskerar att slå in dörren som håller Depressionen ute. Ångesten har redan tagit sig in via brevinkastet…

Ångest och bestraffning

Vägning: 97,3 kg som innebär en ökning med 1 helt kg den senaste veckan. Det var inget trevligt sätt att starta dagen… I vanlig ordning finns det en solklar anledning: jag har tappat lusten och orken att träna och jag har vräkt i mig, verkligen frossat i kakor. Ergo: viktökning. Ingenting känns bättre av det mer än att jag vet vad jag kan göra åt det.

Igår gick jag korta rundan inklusive en stödhandling på Konsum bl.a. kakor. Idag har jag kört ett tungt mediumpass med gummibanden. Jag känner mig över huvud taget dränerad på energi. Det jag verkligen orkar och har lust att göra är att dricka te och läsa och eftersom jag har 4,5 bok kvar av “Det mörka tornet” kan jag bli sittande flera timmar. Jag har haft ångest idag, mer eller mindre hela tiden. Dels pga. viktökningen och dels pga. den omställning som det innebär att Pär och Elin kom hem efter 1 vecka på Öland. Jag hoppades att träningspasset skulle dämpa ångesten och det fungerade hyfsat. Tröttheten – som delvis kom av att ha ångest hela tiden – fick mig att överväga ett lätt pass, men då blev jag så jävla trött på mig själv. Snällhet och omtanke i all ära, men nu fick jag för fan skärpa mig! Jag älskar att gå ned i vikt och det faktum att jag har gått ned i vikt det senaste halvåret beror på att jag har tränat, att jag har haft disciplin.”Det blir inget jävla mespass, ditt förbannade slöskaft! Nu kör du medium fast du egentligen hade hoppats orka med ett fullt pass – det är det minsta du kan göra! Sätt fart!!” Och då gjorde jag det. Det var tungt med en nära döden-upplevelse vid uppvärmningen och jag blev genomsvettig och armar och skuldror fick lite pisk, men jag gjorde det. Det var dessutom ett av de tillfällen när jag blev stressad av musiken.

Träningskläderna, speciellt byxorna, sitter inte så bra längre och jag har varit väldigt nära att köpa nya, men som en del av bestraffningen kommer jag inte att unna mig det. I stället ska jag ha det som lockbete. Nästa viktmål har varit 95 och jag var ju i närheten ett tag med 95,4 i början av månaden, men jag har ändrat målet till 94 kg; klart och tydligt under 95 och ska jag köpa nya träningskläder. Inte förr. OCH INGET KVÄLLSTUGGANDE!!!

Strömlöst

Så här års, med alla ljusa timmar, är ett strömavbrott inte lika tydligt som på vintern. Idag reagerade jag på att det var så tyst. Jag var på väg till toaletten vid 8-tiden när det slog mig att brummandet från kylen och frysen saknades. Strömavbrott? Det stämde för inget hände när jag försökte tända lampan i badrummet. Jag sms:ade Pär, på arbetet, som kollade kommunens hemsida och det var drygt 2000 abonnenter som var strömlösa, men de visste inte varför. Jahaja. Jag fortsatte med morgonpysslet och frukosten, men fick klara mig utan ägget. Mina planer var att hämta ett paket på ICA, men jag hade ingen lust att gå dit och sedan få besked att inga paket kan lämnas ut pga. strömavbrott, så jag ringde och frågade och fick svaret att “det lyser i taklamporna”. Det blev en tung och trög promenad och jag kände mig rätt trött på att knata runt i omgivningarna, så det är kanske inte så dumt med ett miljöombyte för några dagar. Annars känner jag mig stressad av att vi ska till Malmö – det är ett jäkla kliv utanför min komfortzon, men jag känner oxå att jag måste för att inte begränsa mig själv allt för mycket. Jag hämtade paketet på ICA, köpte en Nasonex på Apoteket och gick sedan till Filmkedjan för ett annat paket. Döm om min förvåning när jag möttes av de anställda som satt utanför en fortfarande igenbommad butik eftersom de var strömlösa. Det var ju bara några hundra meter från Salem Centrum! Inte mycket att göra åt det. Elin sms:ade att vi fått tillbaka strömmen klockan 10. Jag gick hem igen. Resten av dagen har jag förberett resan, tagit hand om orkidéerna, storstädat hos Bibbi, rengjort luftrenaren (vars filter var mycket dammigare än vanligt pga. all pollen). När jag funderade på vilka kläder jag skulle packa fick jag syn på min absoluta favorit-fleece som jag inte har kunnat ha på några år eftersom jag har varit för stor för den, men som jag inte har haft hjärta att göra mig av med eftersom den är sååååå fin med små broderade blommor, rejäla blixtlås och fina kantband. Det är i alla fall 15 år sedan jag beställde den via Femina och nu får jag plats i den igen. Lycka! Den får följa med till Malmö.

Min favorit-fleece får träda i tjänst igen!

Jag kommer att ha en blog- och Facebook-fri minisemester och är tillbaka på onsdag. Ha det så bra i hänryckningens tid!

Bälte och korsdrag

Igår förutsade SMHI att det skulle bli 25 plusgrader idag. Whaaat… Jag valde att tro på dem och satte larmet en halv timme tidigare för att komma iväg på promenaden innan det blev för varmt. Det var 18 grader i skuggan klockan 8 på morgonen. Ja, jävlar… Jag kom iväg 10 över 9 minus jacka plus vätskebältet. Det var trevligt att upptäcka hur mycket jag behövde dra åt bältet för att det skulle sitta kvar runt midjan. Jag hade siktet inställt på Garnudden idag och det var helt rätt. En dånande serenad av fågelkvitter, fjädrande underlag att gå på, doften av varma stammar och barr och inga tvåbeningar. Det var ändå ganska tungt och hostigt, men då kunde jag ju stanna upp, dricka lite vatten, sniffa sommarluft och lyssna på fåglarna. För första gången i år fixade jag korsdrag för att motverka den plötsliga värmen och den stillastående luften inomhus. Det är ju inte bara fläktar som släpps in utan även en massa ljud: mopeder, bilar, gapiga ungar och ett upprepat skärande ljud som gjorde mig vansinnigt stressad och då stängde jag balkongdörren igen. Det har rått en frenesi över föreningen idag. Det vattnas och klipps gräs, eldas och grillas, pratas och skrattas. Värmen kom så pang på att jag inte har hunnit med, men jag ogillar den likafullt.

Igår fick jag en överraskning: mens. För första gången sedan juli förra året. Varför? Varför?! Har jag råkat antyda att jag saknat den för det har jag INTE – jag lovar och svär! Jag har till och med haft mensvärk och känt mig svullen. Usch! Det skulle kunna vara en förklaring till att endast 3 hg hade försvunnit sedan förra veckan…

Hos läkaren

20 minuters promenad till vårdcentralen och 30 minuter hem med bra tempo! Det var jätteskönt! Isigt och knölig, men med isbuggarna var det inga problem och jag hade lyckats snöra dem ordentligt, så jag har sluppit få ont efteråt. Jag har provat på Artrox från Apoteket för knäna och har tagit 1 eller 2 tabletter om dagen och kors i himla taket de hjälper! Jag tänkte på det just idag när jag kom till trappan upp till Salem centrum, så tämjde jag den utan problem. Det gjorde inte ont nedför trappan heller. På förpackningen står det att om man behöver ta Artrox i mer än 1 månad bör man rådgöra med sin läkare, så idag rådgjorde jag med min läkare. Han tittade på FASS, men kunde inte se något som skulle vara skadligt mer än att huvudingrediensen är glukosamin (en sockermolekyl) och att man kanske ska hålla koll på blodsockret om man är diabetiker. Varför kan de inte skriva det då?! “Om du lider av diabetes bör du rådgöra med din läkare om du behöver Artrox mer än 1 månad.”

Jag hade en eftermiddagstid, klockan 15, som jag egentligen inte gillade, men som gav mig intrycket av att JP inte var lika stressad, så jag kunde fråga om lite av varje. Vi gick igenom provresultaten och enligt honom såg det bra ut. Jag bad om och fick en utskrift. Det onda kolesterolet, LDL, var 5,79 i januari, 5,61 i september och 4,81 nu i december. Den största minskningen är under de 3 senaste månaderna och den enda förklaringen jag kan komma på är aloe vera-tabletterna eftersom jag inte har gjort några större förändringar i vare sig kosten eller träningen. Blodsockret ligger precis under övre gränsen och där hoppas jag att en viktminskning kan hjälpa. Järnvärdet skulle kunna vara högre. Han kollade blodtryck, hjärta och lungor och allt var som det skulle. Vi gick igenom vilka recept som behövde förnyas och sedan var vi färdiga. Jag gick med känslan av att inte vara helt kört hälsomässigt.

Ångest

Stilnocthämtarstavgång. 20 minuter dit och 25 minuter hem. Jag tycker alltid att det borde gå fortare hem eftersom det går mestadels nedför, men sist kommer en backe följt av 3 trappor och det är som att gå in i en vägg. Det gick inte bra över huvud taget idag. Jag hade och har ont på insidan av höger knä och på utsidan av vänster knä och jag fick ont i vristerna å det jävligaste. Jag är så trött och leds på att inte må bra mer än någon dag här och där. Det går upp och ned hela tiden. I morgon kommer Vårat Gäng hit på middag. Jag hade hoppats på att Pär skulle välja att ställa in eftersom varken han eller jag mår särskilt bra, men icke. Jag vill inte. Jag orkar inte. Ångesten ligger i magen och gör mig stressad och nervös. Jag mår illa och får spänningshuvudvärk. Jag försöker klamra mig fast vid något som är positivt och kan bara komma på Kaffestugans morotskaka som vi ska ha till efterrätt. Idag sov jag i sängen (det är allvarligare än att lura i soffan) ett par timmar på eftermiddagen och hade ingen lust att vakna. Jag avskyr mitt liv just nu.