Tag Archives: stressad

Oväntat stöd

Posted on by 0 comment

Jag träffade min hälsocoach, IB idag. Jag minns faktiskt inte när vi hade det senaste samtalet. Någon gång i våras. Vi skulle ha träffats i början av juli, men då bröt hon armen och blev sjukskriven. Idag såg hon hel ut och var på hugget till skillnad från mig. Jag sa som det var till henne, att allt känns skit, att lust och motivation är väck, att jag känner mig jävligt misslyckad, att jag är trött, att det hela tiden maler i skallen på mig, att jag dras med tunga tankar. Jag missbedömde henne när jag tog för givet att hon inte skulle kunna möta mina depressioner och ångest med annat än en medkännande blick. Naturligtvis är jag inte den första medlemmen som har de här problemen. Naturligtvis tar hon det på allvar. Naturligtvis är jag inte den enda medlemmen som har gått ned i vikt för att sedan dra på sig några kilon igen. Naturligtvis är jag inte den första medlemmen med klimakteriekaos i bagaget. Samtalet var lika rörigt som tillståndet i mitt huvud; jag hoppade från det ena till det andra. Vi enades om 2 saker: eftersom jag har mått så dåligt efter de senaste träningspassen ska jag sänka ambitionsnivån och ta det lugnare som när jag valde det lätta passet igår. Jag behöver få en tid hos min läkare för att justera medicinerna. Vi ska träffas igen redan nästa vecka. Dessutom fick jag hennes mailadress som hon kan läsa även utanför arbetet.

Depressionen och ångesten har stadigt försämrats i 2 månader nu plus att jag har gått upp vikt. Vilka är de 2 största fienderna till viktnedgång? Stress och dålig sömn. Ett radarpar som göder varann så att det till slut inte går att säga hur det började. Jag sover dåligt => jag är alltid trött => jag orkar inte träna => jag får ångest => jag blir stressad => jag går upp i vikt => mer ångest => mer stress => jag sover dåligt osv. osv. Jag ringde vårdcentralen när jag kom hem och jag fick en tid hos läkaren redan den 8 september. Kors i taket!

Stimmigt och stressigt

Posted on by 0 comment

Nu är det åter igen stimmigt hos oss. Grövelsjöveckan är i faggorna och för första gången på flera år ska Elin följa med, så nu är både hon och Pär fulla av resfeber och det planeras och packas högt och lågt. De kom hem från Öland i onsdags (det känns som de har varit hemma i flera veckor…) och på onsdag åker de igen. På lördagen, veckan efter, åker Elin hem medan Pär fortsätter till Sarek där han ska fjällvandra i härlig ensamhet. 1,5 vecka helt ensam igen (närmare 3 veckor utan Pär), men den här gången är jag inte pirrig av förväntan. Jag är stressad och jag har ångest. Det är den stimmiga stämningen som stressar mig och att jag ska vara kaninvakt den här svängen. Ångesten gör att jag har svårt att koncentrera mig och få ihop vettiga meningar, så jag skriver som det kommer:

Jag kommer inte att få någon sovmorgon eftersom Pärs frånvaro innebär frukostjänstgöring för mig plus att Selma kommer att vara här. Bibbis bur städas ordentligt på torsdagar (min uppgift) och fräschas till på söndagarna (Pärs uppgift) och nu blir det mina uppgifter plus att Selmas bur behöver fräschas upp varje kväll och storstädas ordentligt minst en gång medan Elin är borta. Selma ger mig dåligt samvete. Hon är så fin och go och förtjänar det bästa i form av stimulering och sällskap, men när Elin inte är här får hon inte uppmärksamhet mer än vid mattillfällena och när hon är ute på kvällarna. Hon sitter där och verkar övergiven… För att Selma ska hinna få åtminstone ett par timmars tid i frihet kortar jag av min te & lässtund (de dåliga dagarna gör stressen att jag inte alls kan ta till mig det jag läser). När jag är ensam veckor i stöten blir det ett jäkla rännande i affären och släpande på kassar (en online-best måste vara på minst 500 kr och det kommer jag sällan upp till) och kan kännas slitigt.

Just den här solo-svängen kan jag lägga till att tankarna hela tiden maler kring viktminskningen och det förestående besöket hos terapeuten som är obehagligt kostsamt… Vallningarna kommer tätare och blir varken färre eller svalare när jag är stressad. Jag sover dåligt, men jag tror att jag kan få bukt med det med hjälp av  ”Lätt att sova och somna om”. Efter ett 2-3 lyssningar vaknar jag inte riktigt lika ofta.

Som stress-prick över stress-i:et är det bra om jag fortsätter att träna som vanligt dels för viktminskningen, dels för att jag behöver det för att hantera stress. En släng av moment 22, tror jag.

Just i detta nu har jag inget att se fram emot. Inget att lyxa till tillvaron med utan att det ger mig dåligt ekonomisamvete. Inget som gör att jag kan andas ut och utbrista: ”JÄSS!!”. Det enda jag ser i den närmaste framtiden är trötthet. Kanske inte så mycket under tiden, men efteråt. Idag har jag tagit 1 extra Lyrica.

Det skulle aldrig falla mig in att be vare sig Elin eller Pär att stanna hemma. Aldrig! I det stora hela är den här stressen hanterbar. Jag är fullt medveten om att det handlar om hur jag förhåller mig till den, att Selma-delens dåliga samvete inte är befogat för 5 öre. Problemet är att tröttheten riskerar att slå in dörren som håller Depressionen ute. Ångesten har redan tagit sig in via brevinkastet…

Ångest och bestraffning

Posted on by 2 comments

Vägning: 97,3 kg som innebär en ökning med 1 helt kg den senaste veckan. Det var inget trevligt sätt att starta dagen… I vanlig ordning finns det en solklar anledning: jag har tappat lusten och orken att träna och jag har vräkt i mig, verkligen frossat i kakor. Ergo: viktökning. Ingenting känns bättre av det mer än att jag vet vad jag kan göra åt det.

Igår gick jag korta rundan inklusive en stödhandling på Konsum bl.a. kakor. Idag har jag kört ett tungt mediumpass med gummibanden. Jag känner mig över huvud taget dränerad på energi. Det jag verkligen orkar och har lust att göra är att dricka te och läsa och eftersom jag har 4,5 bok kvar av ”Det mörka tornet” kan jag bli sittande flera timmar. Jag har haft ångest idag, mer eller mindre hela tiden. Dels pga. viktökningen och dels pga. den omställning som det innebär att Pär och Elin kom hem efter 1 vecka på Öland. Jag hoppades att träningspasset skulle dämpa ångesten och det fungerade hyfsat. Tröttheten – som delvis kom av att ha ångest hela tiden – fick mig att överväga ett lätt pass, men då blev jag så jävla trött på mig själv. Snällhet och omtanke i all ära, men nu fick jag för fan skärpa mig! Jag älskar att gå ned i vikt och det faktum att jag har gått ned i vikt det senaste halvåret beror på att jag har tränat, att jag har haft disciplin.”Det blir inget jävla mespass, ditt förbannade slöskaft! Nu kör du medium fast du egentligen hade hoppats orka med ett fullt pass – det är det minsta du kan göra! Sätt fart!!” Och då gjorde jag det. Det var tungt med en nära döden-upplevelse vid uppvärmningen och jag blev genomsvettig och armar och skuldror fick lite pisk, men jag gjorde det. Det var dessutom ett av de tillfällen när jag blev stressad av musiken.

Träningskläderna, speciellt byxorna, sitter inte så bra längre och jag har varit väldigt nära att köpa nya, men som en del av bestraffningen kommer jag inte att unna mig det. I stället ska jag ha det som lockbete. Nästa viktmål har varit 95 och jag var ju i närheten ett tag med 95,4 i början av månaden, men jag har ändrat målet till 94 kg; klart och tydligt under 95 och ska jag köpa nya träningskläder. Inte förr. OCH INGET KVÄLLSTUGGANDE!!!

Strömlöst

Posted on by 0 comment

Så här års, med alla ljusa timmar, är ett strömavbrott inte lika tydligt som på vintern. Idag reagerade jag på att det var så tyst. Jag var på väg till toaletten vid 8-tiden när det slog mig att brummandet från kylen och frysen saknades. Strömavbrott? Det stämde för inget hände när jag försökte tända lampan i badrummet. Jag sms:ade Pär, på arbetet, som kollade kommunens hemsida och det var drygt 2000 abonnenter som var strömlösa, men de visste inte varför. Jahaja. Jag fortsatte med morgonpysslet och frukosten, men fick klara mig utan ägget. Mina planer var att hämta ett paket på ICA, men jag hade ingen lust att gå dit och sedan få besked att inga paket kan lämnas ut pga. strömavbrott, så jag ringde och frågade och fick svaret att ”det lyser i taklamporna”. Det blev en tung och trög promenad och jag kände mig rätt trött på att knata runt i omgivningarna, så det är kanske inte så dumt med ett miljöombyte för några dagar. Annars känner jag mig stressad av att vi ska till Malmö – det är ett jäkla kliv utanför min komfortzon, men jag känner oxå att jag måste för att inte begränsa mig själv allt för mycket. Jag hämtade paketet på ICA, köpte en Nasonex på Apoteket och gick sedan till Filmkedjan för ett annat paket. Döm om min förvåning när jag möttes av de anställda som satt utanför en fortfarande igenbommad butik eftersom de var strömlösa. Det var ju bara några hundra meter från Salem Centrum! Inte mycket att göra åt det. Elin sms:ade att vi fått tillbaka strömmen klockan 10. Jag gick hem igen. Resten av dagen har jag förberett resan, tagit hand om orkidéerna, storstädat hos Bibbi, rengjort luftrenaren (vars filter var mycket dammigare än vanligt pga. all pollen). När jag funderade på vilka kläder jag skulle packa fick jag syn på min absoluta favorit-fleece som jag inte har kunnat ha på några år eftersom jag har varit för stor för den, men som jag inte har haft hjärta att göra mig av med eftersom den är sååååå fin med små broderade blommor, rejäla blixtlås och fina kantband. Det är i alla fall 15 år sedan jag beställde den via Femina och nu får jag plats i den igen. Lycka! Den får följa med till Malmö.

Min favorit-fleece får träda i tjänst igen!

Jag kommer att ha en blog- och Facebook-fri minisemester och är tillbaka på onsdag. Ha det så bra i hänryckningens tid!

Bälte och korsdrag

Posted on by 0 comment

Igår förutsade SMHI att det skulle bli 25 plusgrader idag. Whaaat… Jag valde att tro på dem och satte larmet en halv timme tidigare för att komma iväg på promenaden innan det blev för varmt. Det var 18 grader i skuggan klockan 8 på morgonen. Ja, jävlar… Jag kom iväg 10 över 9 minus jacka plus vätskebältet. Det var trevligt att upptäcka hur mycket jag behövde dra åt bältet för att det skulle sitta kvar runt midjan. Jag hade siktet inställt på Garnudden idag och det var helt rätt. En dånande serenad av fågelkvitter, fjädrande underlag att gå på, doften av varma stammar och barr och inga tvåbeningar. Det var ändå ganska tungt och hostigt, men då kunde jag ju stanna upp, dricka lite vatten, sniffa sommarluft och lyssna på fåglarna. För första gången i år fixade jag korsdrag för att motverka den plötsliga värmen och den stillastående luften inomhus. Det är ju inte bara fläktar som släpps in utan även en massa ljud: mopeder, bilar, gapiga ungar och ett upprepat skärande ljud som gjorde mig vansinnigt stressad och då stängde jag balkongdörren igen. Det har rått en frenesi över föreningen idag. Det vattnas och klipps gräs, eldas och grillas, pratas och skrattas. Värmen kom så pang på att jag inte har hunnit med, men jag ogillar den likafullt.

Igår fick jag en överraskning: mens. För första gången sedan juli förra året. Varför? Varför?! Har jag råkat antyda att jag saknat den för det har jag INTE – jag lovar och svär! Jag har till och med haft mensvärk och känt mig svullen. Usch! Det skulle kunna vara en förklaring till att endast 3 hg hade försvunnit sedan förra veckan…

Hos läkaren

Posted on by 0 comment

20 minuters promenad till vårdcentralen och 30 minuter hem med bra tempo! Det var jätteskönt! Isigt och knölig, men med isbuggarna var det inga problem och jag hade lyckats snöra dem ordentligt, så jag har sluppit få ont efteråt. Jag har provat på Artrox från Apoteket för knäna och har tagit 1 eller 2 tabletter om dagen och kors i himla taket de hjälper! Jag tänkte på det just idag när jag kom till trappan upp till Salem centrum, så tämjde jag den utan problem. Det gjorde inte ont nedför trappan heller. På förpackningen står det att om man behöver ta Artrox i mer än 1 månad bör man rådgöra med sin läkare, så idag rådgjorde jag med min läkare. Han tittade på FASS, men kunde inte se något som skulle vara skadligt mer än att huvudingrediensen är glukosamin (en sockermolekyl) och att man kanske ska hålla koll på blodsockret om man är diabetiker. Varför kan de inte skriva det då?! ”Om du lider av diabetes bör du rådgöra med din läkare om du behöver Artrox mer än 1 månad.”

Jag hade en eftermiddagstid, klockan 15, som jag egentligen inte gillade, men som gav mig intrycket av att JP inte var lika stressad, så jag kunde fråga om lite av varje. Vi gick igenom provresultaten och enligt honom såg det bra ut. Jag bad om och fick en utskrift. Det onda kolesterolet, LDL, var 5,79 i januari, 5,61 i september och 4,81 nu i december. Den största minskningen är under de 3 senaste månaderna och den enda förklaringen jag kan komma på är aloe vera-tabletterna eftersom jag inte har gjort några större förändringar i vare sig kosten eller träningen. Blodsockret ligger precis under övre gränsen och där hoppas jag att en viktminskning kan hjälpa. Järnvärdet skulle kunna vara högre. Han kollade blodtryck, hjärta och lungor och allt var som det skulle. Vi gick igenom vilka recept som behövde förnyas och sedan var vi färdiga. Jag gick med känslan av att inte vara helt kört hälsomässigt.

Ångest

Posted on by 0 comment

Stilnocthämtarstavgång. 20 minuter dit och 25 minuter hem. Jag tycker alltid att det borde gå fortare hem eftersom det går mestadels nedför, men sist kommer en backe följt av 3 trappor och det är som att gå in i en vägg. Det gick inte bra över huvud taget idag. Jag hade och har ont på insidan av höger knä och på utsidan av vänster knä och jag fick ont i vristerna å det jävligaste. Jag är så trött och leds på att inte må bra mer än någon dag här och där. Det går upp och ned hela tiden. I morgon kommer Vårat Gäng hit på middag. Jag hade hoppats på att Pär skulle välja att ställa in eftersom varken han eller jag mår särskilt bra, men icke. Jag vill inte. Jag orkar inte. Ångesten ligger i magen och gör mig stressad och nervös. Jag mår illa och får spänningshuvudvärk. Jag försöker klamra mig fast vid något som är positivt och kan bara komma på Kaffestugans morotskaka som vi ska ha till efterrätt. Idag sov jag i sängen (det är allvarligare än att lura i soffan) ett par timmar på eftermiddagen och hade ingen lust att vakna. Jag avskyr mitt liv just nu.

 

 

 

Category: Hälsan | Tags: ,

Utslag, hobbyångest och mjölbaggar

Posted on by 4 comments

Idag tog det bara 60 minuter att gå runt Flaten, via Konsum (havregryn! Se längre ned.) och hem. Jag hade ett jäkla tempo, kroppen kändes pigg och lätt – det var skönt! Kanske har jag lyckats befria mig från de där blyskorna som tyngt ned mig träningsmässigt. Jag funderar oxå på om orken kommit tillbaka tack vare att jag har börjat med B-vitamin igen sedan 2 veckor. När jag kom hem gjorde ett par enkla yoga-övningar för ryggen.

Vilken jävla skitdag det visade sig bli igår! Pär har åkt till Öland över helgen för att skjutsa hem sina föräldrar för vintern, så jag gick upp klockan 8 och gav Bibbi frukost. Ingen ork att promenera plus att jag kände mig stressad av ett hobbyprojekt som jag påbörjat tidigare i veckan. Ett hobbyprojekt som legat och marinerat i några veckor bestående av en hemgjord ängel från Tilda.

tilda Jag har alltid gillat Tilda-dockornas utseende med den stadiga kroppen i kombination med de pinnsmala armarna och benen och för ett tag sedan hade Panduro sänkt priset med drygt hälften, så jag slog till. När jag öppnade förpackningen för att kolla vad jag stod inför började jag ångra mig. Det var tänkt att jag skulle rita upp och klippa till mönsterdelar, sy ihop för hand, fylla den och sedan sy en kjol. Joråsåatt… Det fick ligga ett tag till. När jag väl tog tag i det var det inte så svårt, jag föredrar att sy för hand än på maskin och jag lyckades få till kroppen med armar och ben liggande stoppade som korvar liggande lösa bredvid. Jag kände hela tiden en viss otålighet. Hur jävla länge skulle det ta att få till den satans ängeln?! Jag blandade medföljande färger och fick till den rätta nyansen på överdelen av klänningen som målades direkt på. Hår och skor målade oxå dit med svart färg. Med mycket möda och ohemult mycket pill lyckades jag fästa benen vid kroppen, men när jag skulle fästa armarna fick jag nog. Färgen på ängelns armar gjorde att de inte blev så medgörliga som jag hoppats på eller som de skulle vara enligt instruktionen. Den klena synålen som följt med fick jag inte ens genom färgen och in i armen. ”FUCK IT!”, skrek jag och körde ned allt i kartongen igen och tillsammans med påsen innehållande vadden åkte det i soporna. Jag kände mig fri!

Igår hängde hobbyångesten över mig som en våt filt och hindrade mig från att göra mer än att sy på den där ängeln och att tvätta. Jag drack flera kannor te oxå. Och sprang på toaletten. Vid 17-tiden blev jag sittande i köket efter att ha målat överdelen, armarna och skorna. Jag måste äta nåt. Gröt! Numera gillar jag verkligen havregrynsgröt med äppelmos och mjölk – funkar i alla lägen. Jag öste 1 dl gryn i kastrullen och flyttade över till kökskranen för att lägga till vatten. När jag håller fram decilitermåttet mot vattenstrålen ser jag något som rör sig på kanten. En mjölbagge. Inte nu igen! Jag sköljde av kastrullen och måttet. Jag ville ha gröt, jag var hungrig! Jag hällde upp havregryn i durkslaget för att kunna se om baggen hade släkten med sig. Ingenting. Det var kanske bara den. Dåså! Fast mjölbaggar är inga soloartister och tanken på att jag kanske hade ätit några till frukost… Jag öppnade havregrynspaketet och kikade in. Skakade om innehållet litet lätt och då kom baggens brorsa uppkrypande. Fy fan! Direkt i soporna! Sedan gick jag igenom skåpet för att kolla om det behövde skuras ur, men det fanns inget där. Det blev en fryspizza till middag och den var inte god.

Mjölbaggarna var pricken över i för jag höll på att bli tokig på klådan. För någon vecka sedan fick jag något som jag trodde var ett sent myggbett på fotknölen som kliade infernaliskt. Några dagar senare fick jag ett till på andra benet som kliade lika infernaliskt. Det var när ett tredje dök upp på handleden som jag blev misstänksam. Ett fjärde och ett femte dök upp på samma arm. Det är utslaget på handleden som är värst och som jag har kliat sönder och samman. Klådan gav mig ångest! Jag har provat med utspädd och outspädd Salubrin, Aloe Vera-salva och kortisonsalva utan resultat. LHP-salvan lindrade en stund. Hobbyångest i kombination med mjölbaggar och klåda gjorde att jag valde att ta en extra Lyrica.

Jag kan klia utanpå...

Jag kan klia utanpå…

Eftersom jag så ofta har problem med skavsår har jag ett stort urval av plåster och kompresser hemma. Den här sortens självhäftande funkar bäst. De som tål vatten irriterar huden runt om och släpper när jag svettas. Det går att klia utanpå plåstret. Med knogarna. Då river jag i alla fall inte upp såret.

Det mesta har känts lättare idag. Nu är det bara Tradkapardagen som hotar vid horisonten…

Inaktiv och smärtfri

Posted on by 0 comment

Det händer inte mycket nu. Jag har inte varit utanför dörren på en hel vecka. Varje kväll har jag lagt mig med föresatsen att promenera nästa dag, men jag kommer sällan ur sängen före halv 11. Jag har ingen lust att känna mig andfådd eller att få ont. Den här inaktiviteten är inte bra, men jag har varit smärtfri i flera dagar och det ger mersmak. Inte ens huvudvärk. Det ligger en förkylning och lurar och det är ganska bra att ha den att skylla på. Jag försöker att inte känna mig stressad eller pressad av det här för jag vet att det går över. Plötsligt en morgon orkar jag upp när larmet väcker mig klockan 8 och så kommer jag ut och iväg av bara farten.

 

En pärs

Posted on by 0 comment

När jag kom till Rosie brukade vi börja med att jag tog plats i stolen, hon drog händerna genom mitt hår och så pratade vi taktik. Det här gjorde vi varje gång trots att hon klippte mitt hår i 10 års tid. En ständig dialog mellan oss. Sedan tvättade hon håret 2 gånger och masserade hårbotten innan hon satte i balsam och sedan sköljde. Noggrann handdukstorkning. Hon var alltid uppmärksam på ifall håret droppade och om jag behövde fick jag en handduk att ha till hands. Det första hon klippte var alltid nackhåret och hon höll på länge eftersom hon vet att jag vill ha riktigt, riktigt kort. Sedan fortsatte hon med sidorna och sist uppe på huvudet där hon alltid fick tunna ut håret i flera omgångar tills jag blev nöjd. Det nästan viktigaste var när hon hade klippt färdigt för då fick jag känna igenom håret ordentligt och även om jag bad henne att tunna ut liiiite till, så gjorde hon det och mer än en gång. Sedan fick jag arbeta in vaxet själv och sist av allt inspekterade hon att inga oönskade hårstrån stack ut. Även om nästa kund satt och väntade på sin tur tog hon det lugnt. Hon var ett proffs och jag har blivit bortskämd. Jag betalade 630 kr för varje klippning, men det var det värt. Idag var jag hos R på ”Sax & fön” och det var en pärs.

Jag fick sätta mig i stolen och visade bilderna som Rosie tog med min mobilkamera sista gången hon klippte mig. R tog en snabb titt, konstaterade att jag ville ha kort och sedan fick jag flytta till tvätten. En snabb tvätt utan balsam. Det ironiska var att hon frågade om jag brukar använda balsam eftersom det är viktigt. Hon tryckte ur lite vatten med en handduk och så tillbaka till stolen. Det droppade och rann ned i ansiktet. När jag påtalade det fick jag en bit papper att torka med. Hon är en skicklig frisör rent tekniskt, inget snack om saken och ibland hade hon sån fart på kam och sax att hårstråna virvlade runt huvet på mig och det kändes som om Edward Scissorshands klippte mig. Jag fick känna i nacken en gång och bad henne klippa mer. När hon ansåg att hon var färdig arbetade hon in vax i håret och jag fick ta en snabb titt i spegeln. 480 kr. Jaha. Jaa… Håret är kortare, men inte så kort som jag vill ha det och inte så uttunnat som jag vill ha det även om hon, underförstått, ansåg att de 3 omgångar som hon tunnat ut det gränsar till det ovanliga. Kunden efter mig väntade och jag tyckte att R verkade stressad. Det är så länge sedan jag var missnöjd med en klippning att det inte har sjunkit in ordentligt. Det som gjorde besöket till en pärs var att hon pratade hela tiden. Om sig själv och de kunder som alla verkar ha klippt sig hos henne sedan de var 5 år gamla. Naturligtvis får hon göra reklam för sig själv, det är ju nödvändigt, men Rosies bästa reklam var att det var svårt att få tid hos henne trots att det handlade om 2 månader framåt i tiden. En tyst form av reklam som både jag och mina öron föredrar…

Jag handlade lite på vägen hem, lätta saker som blockljus och schampoflaskor. Hehe. Väl hemma var klockan över 12 och Bibbi hade åsikter om den sena lunchen. Det var dax att tvätta handdukar, så jag startade en maskin. Jag åt oxå lunch innan jag bytte handdukarna utanför buren, startade och andra maskin med handdukar och sedan grundmålade jag den bruna väggen i vardagsrummet. Det tog ungefär 1 timme att rolla den och jag behöver göra det en gång till i morgon för att den bruna färgen inte ska lysa igenom tapeten. Rengöring av roller och pensel, start av en tredje maskin, en snabbdusch och sedan lade jag mig i sängen som är den enda lediga ytan som det går att vila på just nu. Så ont i ryggen och handen och så armarna som domnar av hela tiden. Jag somnade efter ett tag och sov i nån timme. Snacka om välbehövligt!