Nypremiär

Igår fick jag massage av Bitte. Nacken, käken, axelpartiet och övre ryggen. Jäklar vad skönt! Mycket lossnade och jag var yrslig efteråt.

2 plusgrader, blåsigt och snöblandat regn och jag promenerade i sammanlagt 55 minuter utan att få ont i foten!! Det var kallt om ansiktet och öronen och kepsen och jackan blev fuktiga, men det var så skönt – skönt att få vara ute en längre stund; skönt att få trötta ut mig med något fysiskt. Nu kan jag äntligen börja promenera igen och öka möjligheterna att bli av med några kilon.

Otrygg

I måndags fick jag laserbehandling igen. Jag använde MBT-kängorna för första gången på väldigt länge för nu när snön äntligen har försvunnit (peppar, peppar!) och hälsporren har lugnat ner sig (mer peppar, peppar!) längtar jag efter dem. Att få rulla fram, att känna hur hållningen får en ordentlig skjuts och att väcka liv i slumrande muskler – vilken känsla! Efteråt kändes det i muskler lite över allt, lår, rumpa, rygg, mage och då gick ändå inga längre sträckor. Jag är sååå otränad….

Idag har jag gått desto mer. Tur och retur till öppna mottagningen på vc:n och ett vankande fram och åter i korridorerna. Hostandet är överjävligt och eftersom påsken finns runt knuten och större delen av den icke akuta vårdapparaten stänger, så kände jag mig pressad att ta mig dit. Jag önskar att jag hade gått igår i stället som jag först hade tänkt…. Det började med att jag missuppfattade tiderna för mottagningen (de är 10-12 och inte 9-11). Kölapparna släpps en halv timme innan (som en upptrissad väntan på konsertbiljetter!), så när jag anlände klockan halv 9 kom jag en timme för tidigt för biljettsläpp. Jag frågade om det fanns någon ledig bokbar läkartid, men icke vilket var lite märkligt, tycker jag. VC:ns telefontid börjar klockan 8 – när jag gick hemifrån – och 30 minuter senare fanns inte en enda tid kvar! Som lök på laxen fanns ett anslag där det stod att få läkare fanns tillgängliga just idag vilket betydde först till kvarn. Jag övervägde att gå hem igen, men orkade inte med tanken på att inte få lindring för hostan eller att inte få sova ordentligt, så jag satte mig och började vänta. Jag lyssnade på en bok och sms:ade lite med Elin. 10 över 9 började jag vanka samtidigt som jag höll stenkoll på klockan och övriga sjuklingar som hovrade kring kölappsautomaten. 20 över 9 ställde jag mig i närheten. 25 över 9 ställde jag mig på armlängds avstånd från  automaten. Ping! Jag lyckades få tag i den tredje lappen. Med lappen i näven anmälde jag mig i receptionen och gick vidare till väntrummet där jag satte mig att vänta igen. 10-slaget kom och gick utan att någon av de 2 som hunnit före mig fick komma in till en läkare. Halv 11 hade känseln i rumpan försvunnit och ryggen började gnälla, så jag reste mig och började vanka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Klockan 11 fick jag slutligen träffa en läkare i 5 minuter. Han konstaterade att jag inte hade vare sig feber, halsont eller lunginflammation, men det pep lite när jag andades häftigt, så jag fick 2 astmamediciner; 1 för att vidga luftrören som ska tas 10 minuter före jag tar den andra. 2,5 timme. Jag var gråtfärdig av …. för att jag var leds!! Det känns för jävligt att min närmaste möjlighet till vård fungerar så satans dåligt – det känns otryggt! Jag gick direkt till apoteket och hämtade ut medicin nr 2. Av någon anledning fanns inte medicin nr 1 – ett elektroniskt recept som inte lyckats nå fram till lokalen som ligger snett nedanför i samma hus.  Underbara teknik… Jag har beställt den online, men den hinner nog inte fram före påskstängningen.

Det hade tagit 25 minuter att promenera dit och det tog 30 minuter hem och jag var så trött och hostan rev och slet. “För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem…” Kvart i 12 var jag hemma. Bibbi var upprörd eftersom hennes mat var 1 timme och 45 minuter försenad för andra gången på några dagar. När hon fått sina pellets drack jag vatten som aldrig förr och innan jag hann sätta mig ned – för då skulle jag bli sittande! – såg jag till att komma in i duschen och sedan gjorde jag en mugg te och satte mig. Och blev sittande i 1 timme. Jag var gråtfärdig, men jag är dålig på att gråta nu för tiden. Ljudboken hjälpte oväntat till när det visade sig att paret i boken som väntade tvillingar fick beskedet att det ena barnet hade dött i magen. Tårarna rann.

Min chokladböna Bibbi.

Fristående

Det snöar och snöar och snöar and aj lajk it! Jag tog bussen till Salem idag, lämnade och hämtade paket, köpte frimärken och handlade lite på ICA. Sedan promenerade jag hem. När jag passerade den sportlovsöde Skogsängsskolan stannade jag till för just där och då var det helt tyst. Inte ens trafiken hördes. Jag andades frisk vinterluft och tittade uppåt mot alla flingor som kom svävande ned. Ett lätt snöfall. Fluffsnö. Snöknarr! Jag hade en än halva vägen kvar när låren stumnade och blev blytunga och det blev jäkligt tungt den sista biten. Träningsvärken är så heltäckande att den är löjligt. Stånk och stön och mörbultning.

Jag har köpt raggsockor med frotterad insida som är ljuvliga för mina ömma, kalla fötter. De är dessutom fristående. Skohyllan i stället för strumplådan?

Fluff

En tredje laserbehandling med kortare intervall. Även tejpning idag och jag tycker om det extra stödet. Jag måste träna på att tejpa själv! Efteråt gick jag till tebutiken och fyllde på förråden. 5 minusgrader och ett dunlätt snöfall. Jag njöt av att gå längs kanterna och köra ned skorna i fluffet.

Snöfluff från förra vintern.

Munsår

60 minuters promenad med alldeles för mycket kläder på mig. Precis innan jag tänkte gå föll det snöflingor, flera stycken och jag beslöt att det var lika bra att ta vinterjackan trots att det var ett par plusgrader. De snöflingorna som jag såg var de enda, resten föll som regn. Jag skulle ha tagit den tunna jackan och keps i stället. Mitt hår ser ut som ett förvuxet skatbo och jag ville ogärna ta av mössan för att avslöja hur det såg ut, men till slut struntade jag i det. Av med mössa och handskar och så dra ned dragkedjan en bit – lättnad! Det var lite moddigt och slirigt och anti-halksulorna på MBT-skorna hade inte en chans. Men de håller hälsporren i schack gud ske lov!

Jag har ett munsår i ena mungipan som har visat sig vara återkommande. Varje gång det knäpper till och blir minusgrader dyker det upp och gör ont i ett par dagar medan jag motar bort det med salva. Jag har återkommande självsprickor i tummarna oxå, väderleksknutna även dem och där fungerar samma munsårssalva, men där får jag slå in alltihop i plåster för att få salvan att sitta kvar.

Smärta

Pakethämtarpromenad kombinerad med apoteksbesök. Gårdagens halvblöta snörester hade frusit till is, så det blev de dubbade isbuggarna. 20 minuter dit och 45 minuter hem och det gick tungt i slutet. Låren stumnade i protest över att behöva promenera dagen efter att ha chockats med ett otrevligt styrkepass. När jag kom hem och fått av mig skorna kändes hälsporren av och idag har den varit överjävlig. Jag kan inte gå utan gympaskorna, men jag haltar även med dem på och det värker konstant. Som en kniv i foten; en skärande smärta. Nu på kvällen tog jag till värkkombon, men det vete 17 om det fungerade. Jag kan inte minnas att det gjorde så här ont förra gången.

Snuvigt

Snön har vräkt ned idag och jag utnyttjade möjligheten att använda skottning som uppvärmning innan jag körde ett lätt pass med gummibanden. Gummipasset blev ingen höjdare för jag kunde inte fokusera tillräckligt för att få flyt och därför blev jag aldrig riktigt varm eller svettig utan bara trött och mörbultad. Det var det första passet på 3 veckor. Tillvaron har varit stökig och de flesta rutiner har rubbats. Jag är småsnuvig oxå och risken är att det blir värre för Pär är dårförkyld igen.

Snö

En kort promenad idag, 45 minuter exklusive Konsum. Jag kom iväg sent och skulle även handla. Det blev en bra promenad i snö och med fluffigt snöfall. Mysigt!

Kompletterande

Jag tog mig hela vägen till optikern idag igen. Tågen gick utan minsta krångel eller försening. Jag hängde på låset och var först in, stegade fram till disken med mina 2 glasögonfodral innehållande 2 par idiotiska trippelslipade glasögon och sa: ”De här fungerar inte för mig!”. Det var inte samma kvinna som hjälpte mig den här gången och det ledde till att hon kontrollerade att glasögonen var korrekt inställda och sedan kom hon dragande med provtextkortet, men då kände jag för att skynda på processen. Jag förklarade att jag helt enkelt inte kan läsa med de idiotiska glasögonen, att jag har för vana att läsa 1-2 timmar varje kväll. Då säger hon att jag nog behöver komplettera med ett par läsglasögon eftersom de progressiva egentligen inte är avsedda för så långa läsperioder. Det intressanta i kråksången är att vid det förra besöket – då jag blev så frustrerad att jag grät efteråt – fastnade diskussionen vid att jag inte kunde använda de idiotiska glasögonen vid datorn och då förklarade den kvinnan att det är bättre att komplettera med ett par terminalglasögon eftersom de progressiva glasögonen egentligen inte är avsedda till någon längre period vid en dator. De anser alltså att det är rimligt att betala 7000 kr för progressiva glasögon för användning ”i det vardagliga” och ändå behöva både terminal- och läsglasögon utöver dem. ”Det är så smidigt att slippa jonglera med flera par glasögon!” Jo, tjena! Jag framhärdade och lyckades förklara att jag ville ha den båge som jag redan valt, men med enkelslipade glas och med den senaste styrkan. Jag kommer att få en sms när de är färdiga och då ska även ”den ekonomiska delen” klaras av. Jag bör få tillbaka 5000 kr och jag hoppas att det inte blir i form av ett tillgodo-kvitto… Sedan tänker jag byta till Specsavers i Tumba.

Inatt blev det mildare och började snöa. Snön övergick i regn som förvandlade allt till en blöt, hal och kall sörja. Det är sällan mitt humör påverkas av vädret, men det här är mitt absoluta hat-väder. Dessutom duggregnade det. Hata, hata, hata! Jag valde mina odubbade isbuggar med specialsulan i (inte hälkuddarna) och fötterna förblev torra, men inte ens Michelins supergummering hindrade mig från att slira. Inne i Stockholm var det fullständig barmark. Nu på kvällen har vi oxå barmark. På hemvägen hämtade jag de nya MBT-skorna och jag ser fram emot att få inviga de imorgon! De är sköna och ovanligt fina för att vara MBT med sin fina pälsfodring.

Mycket

Jag promenerade 65 minuter i MBT-skorna och med den tunna jackan för nu är det barmark och plural plusgrader. Det var ganska skönt, men jag vet inte hur jag ska komma till rätta med tårna på högerfoten. De domnar. Förr eller senare domnar de och det spelar ingen roll vilka skor jag har eller om det är med eller utan snörning. Det gör ont och det värker ett tag efter att jag har befriat fötterna från skorna.

Planerad inflyttning om ett halvår…

Pär är sjuk, han har kraschat igen och sovit i ett par dygn. Selma är riktigt dålig med en otrevlig parasit i magen och en bakteriell infektion. Pär och jag åkte till veterinären med henne igår eftermiddag på en akuttid eftersom hon inte äter själv. Elin arbetade; hon hade ett av sina återkommande uppdrag för Nannyakuten. Vi tillbringade 2,5 timme hos veterinären – att åka in akut medför inga som helst fördelar eftersom man passas in mellan de bokade patienterna, så att vänta är det som gäller, men en extra avgift på en dryg tusing har de fräckheten att ta ut – och Elin mötte oss där när hon slutat och så åkte vi hem tillsammans. Det blev pizza till middag. En middag som vi åt kvart i 20 på kvällen. Jag kämpar på med brillorna och börjar – tyvärr – vänja mig vid att aldrig se riktigt tydligt. Boken jag läser just nu har jag hållit på med ovanligt länge just pga. glasögonen. Jag har ingen lust att ens försöka läsa. Jag kan inte koncentrera mig. Det hänger över mig som ett dåligt samvete. Jag är hjärtligt trött på det! Det är möjligt att Elin flyttar hemifrån snart. Vi har lämnat bud på en etta här i Rönninge och vi väntar otåligt på besked från mäklaren. Det finns tydligen en spekulant till. Det är mycket nu och inte mycket av det är positivt. Jag reagerar genom att dra mig inåt, att bli oåtkomlig för att kunna processa allt i stillhet och det är inte alltid det som är bäst för mig. Nödutgången finns kvar…