Invasion

Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.

Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.

Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.

Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.

En bild tagen i november.

2-i-1

Tandläkardax. Jag gjorde allt rätt igår kväll och lade mig före midnatt, men kunde inte somna utan tog 2 Nozinan som jag inte upplevde gjorde varken till eller ifrån. Var uppe vid 1-tiden och då var jag fortfarande klarvaken trots medikamenter och avslappnande musik och hostbefrämjande kuddarrangemang bakom ryggen. Sedan började hostan… Pär och jag har stört varandra hela natten trots att vi låg i separata rum. När jag lyckades vakna 20 över 7, lite senare än jag hade tänkt, så satte jag mig på sängkanten och sa högt till mig själv: “Det här kommer att bli tufft…” Jag tog bussen till tandläkaren för det var -7 grader och jag planerade att promenera hem i stället. En, för mig, ny tandläkare, LK undersökte mig och jag upplevde det som att jag öppnade munnen och hon tittade lite försiktigt med spegeln och petade med kroken lite här och lite där. Några röntgenbilder och lite löst prat om att lämna ett salivprov hos min läkare för att se om jag är berättigad till 600 kr i bidrag/år(?) eftersom muntorrhet leder till mer karies och tandsten. Jag har fått ett hål på ett gammal ställe mellan 2 kindtänder och så tydligen en tand där det lossnat en flisa (?) och det kommer hon att fixa på torsdag i nästa vecka. När jag var färdig hos LK och hon började planera in mig hos tandhygienisten och jag mest av allt ville dra på mig jackan, utbrista “Aldrig, aldrig mer en tandhygienist!!” och sedan rusa ut från mottagningen, så stod jag kvar medan hon berättade att en hygienist hade fått ett återbud klockan 10 idag dvs. om en halv timme om jag kunde tänka mig att sitta kvar och vänta. Det kunde jag. Hellre det än att behöva ha besöket hängande över mig i ett par veckor. Tandhygienisten var en pigg och alert kvinna som tittade på mig, som inte var varken pigg eller alert och undrade om jag verkligen orkade sitta där idag och jag sa ja. Koll av tandköttsfickorna GÖR ONT! Just den här gången hade jag ömt tandkött i hela munnen, men även utan den inflammationen så gör kollen av tandköttsfickorna ONT! När tandstenen skulle tas bort bedövades tandköttet med banansmakande spray som fungerar bra. När hon stack in Den Stora Kroken och verkligen GRÄVDE och RYCKTE loss bitarna, så gick det an. När hon tar fram Ultraljudet Från Helvetet, så blev det plågsamt. Det fina Ultraljudet som både låter och känns som om det sitter en pytteliten cirkelsåg längst ut på instrumentet som hon sågar loss stenbitarna med. Jag fick i alla fall inget domedagsbesked om regredierande tandkött som till slut överger tänderna helt och så trillar de ut. Jag använder rätt sorts tandtråd och mellanrumsborste, men – alltid ett men, ALLTID en höjning av ribbHELVETET! – skölj av tandtråden och  borsten varje gång för annars flyttar jag bara runt bakterierna i munnen. Det kan hon se sig i månen efter. Efteråt gick jag direkt till ICA och köpte svartvinbärs-te och mitt favoritgodis och sedan gick jag hem .

Den här låten, “Moves” med Olly Murs och Snoop Dogg är så skön och smårolig och man lyssnar ordentligt. Den var perfekt att gå till på hemvägen och jag körde den 3 gånger direkt efter varandra.

Tröskel

90 minuters promenad i ett bra tempo i stort sett hela tiden. Det var skönt! Det var till och med roligt – det är roligt att orka. Den nya jackan höll mig varm, men inte för varm för det var nämligen ett par minusgrader och riktigt kallt om ansiktet. Pär är förkyld, men har jobbat idag och jag har gjort mitt bästa för att undvika virusarna trots att jag vet att det förmodligen är meningslöst och nu står jag på tröskeln: antingen kan jag dra mig tillbaka och hoppas att förkylningen oxå gör det eller så kan jag passa på att promenera så länge jag orkar och sedan ligga däckad. Pest eller kolera.

Frostig mossa.

 

Backigt

Jag fortsätter att promenera. Igår blev det 25 minuter till Salem och 35 minuter hem via tennishallen. Ihärdigheten börjar betala sig i form av ork. Nu orkar jag ha tempo i (rimliga) uppförsbackar och jag känner mig inte nära döden när jag kommit upp. Det sista kände jag idag när jag gick Ut På Landet motsols som innebär att Den Otäcka Backen kommer mot slutet och visserligen hade jag knappt styrfart medan jag tog mig uppför den, men sedan dröjde det inte länge innan jag kunde andas normalt och drog upp tempot igen. Om det inte var för att jag kroknade den sista 10 minuterna hade jag fått en ny rekordtid idag, men 75 minuter i övervägande raskt tempo är inte att förakta det heller.

Idag är det den 7:e kvällen sedan jag skärpte till ätandet. Det har gått överraskande bra och jag har inte avvikit en enda kväll! Igår var det fredag med chips och godis och det var ganska gott, men jag slängde 1/4 av båda. Magen uppskattar den här mathållningen: den är lugn och mindre uppblåst.

Väskgenen

75 minuters promenad runt Garnudden och det var tungt större delen av sträckan, men i gengäld fick jag promenera ostörd. Inte en själ förutom några som arbetade med att förbättra grillplatsen vid lilla badplatsen.

Kompletteringar av utegymmet för rörelsehindrade och muskelsvaga (enligt information på kommunens sida).

Jag fick en idé om att jag behövde väst som en sorts övergång från bara ärmar via tröja till jacka. Jag hittade en hos Klingel och invigde den idag. Den fungerar bra!

Väskgenen har gett sig till känna efter att ha varit vilande i hela 2 år dvs. enligt mitt konto hos Zalando – den enda nätbutiken som har ett utbud värt att nämnas – har jag inte köpt en enda väska sedan 2016. Det faktum att lådan under min säng är överfull av väskor var inget jag hade lust att ta hänsyn till. Hehe. Jag gjorde som jag brukade: letade upp ett flertal av den sort jag var ute efter, sållade, tänkte efter, mätte och jämförde. Slutresultatet blev en liten ryggsäck och en liten axelremsväska från mina 2 favoritdesigners: Anna Field respektive Tom Tailor.

Lädret är otrolig mjukt och smidigt!

Cognacsbrunt och blått. Den är så himla fin!!

 

 

Utredning

Igår hade jag en vilodag igen när jag gick och lade mig efter att ha gett Bibbi frukost och jag tagit morgonmedicinerna och sov till 11. Den här tröttheten känns inte riktigt befogad och kräver sin tribut ungefär varannan dag. Jag stavgångade ju i torsdags och så promenerade jag idag igen i sammanlagt 55 minuter. Jag får se hur jag mår i morgon om jag behöver sova bort hela förmiddagen då oxå eller om jag kan promenera som jag hoppas på nu när jag äntligen verkar vara på banan igen.

Jag ska utredas! I ett brev från Södertälje sjukhus låg 2 brev med 2 tider för 2 utredningstillfällen. Det är första är redan på tisdag och det andra är den 27:e. 2 tillfällen på mellan 1 till 1,5 timme. Det låter både tufft och lovande, men jag kan inte låta bli att vara försiktigt skeptisk.

Introversion

Igår förtidsröstade Pär och jag på Murgrönan i Salem. Sedan fortsatte han hem till sin pappa och jag stavgångade hemåt. Det gick alldeles utmärkt även om det tog tid innan orken hann ikapp avsikterna, så att säga, men tempot blev riktigt bra.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden. Hyfsat fullt. Ett av gummibanden var nytt och trots att det hae märkningen medium, så var det stenhårt och omöjligt att jobba med. Det kändes hårdare än vad de hårda banden brukar göra när de är nya! Det är av märket Casall och jag är van vid Abilica och tillverkarna har väl inte samma inställning till vad som anses vara medium… Jag skippade en av övningarna på grund av bandet och använde det vanliga (blåa) hårda bandet till de orangea övningarna. Allt som allt gick det kanonbra även om benövningarna blev både tunga och flåsiga. Jag ska beställa orangea band från Abilica i stället till nästa pass.

I torsdags började nedtrappningen av Venlafaxin och jag märker redan att magen uppskattar det. Den är åter igång på det sätt den ska vara och det är en enorm lättnad! En annan biverkning som har lindrats är yrseln och det märkte jag tydligt av medan jag tränade.

För 2 år sedan gjorde jag ett gästframträdande på föreningsstämman. Jag har fått höra efteråt av flera att jag gjorde intryck och det beror nog på att jag så sällan är med eller yttrar mig. Jag tycker det hela är fånigt och kan inte låta bli att undra hur sällan det sägs något av vikt på stämmorna om jag kunde ge ensån genklang… Intrycket de fick av mig var felaktigt: de har fått för sig att jag är extrovert, att jag vill vara med i styrelsen eller diverse smågrupper. Huvaligen! I fredags handlade Pär och jag på Konsum och mötte en av grannarna. En äldre dam med vacklande hälsa, men med stark vilja. “Jag har fått en tokig idé”, sa hon till oss och vi lyssnade. Jag tog för givet att det gällde gård & grönska, men hon frågade mig om jag inte skulle vilja starta en promenadgrupp för alla gamlingar som bara sitter hemma. Whaaat… Mitt introverta jag gallskrek och sprang hem medan mitt hyfsade jag sa nej, jag föredrar att promenera själv. “En halvtimme ett par gånger i veckan?” envisades hon. Aldrig i helvete, tänkte jag för mig själv. För att komma undan gick jag med på att fundera på saken. Varför respekterade hon inte mitt nej? Varför tog hon för givet att jag behövde trugas? Varför behöver hon någon som får ut henne på promenader?! Hon kan väl samla ihop alla russin själv. Nu får hon tro att jag funderar och om hon frågar mig igen får jag helt enkelt upprepa att nej, jag föredrar att promenera själv. 

 

Drogad

I morse kunde jag sova! Halleluja! Mobillarmet gjorde det det skulle och jag stängde av det, somnade om och vaknade halv 10. Det kändes som att jag försov mig eftersom jag hade bestämt med Elin att jag skulle komma vid halv 11. Jag blev bara en halv timme sen efter att ha köpt med mig en påse blandade frallor från Kaffestugan. Det finns få njutningar som toppar lukten, smaken och känseln av busfärskt bröd. Vi drack te och åt frallor och pratade. Tyvärr, har Mios och mitt förhållande kraschat innan det fick en ordentlig chans. Han förknippar min närvaro med fasthållning och kloklippning – det blev tydligt idag trots att det inte var därför jag var där. Lilla gubben… Nåväl…. det blev av att promenera idag, 30 minuter dit (långsamt) och 40 minuter hem (den andra, längre vägen).

Jag älskar Lyrica och Stilnoct och den lätt drogade känsla jag får när ångesten blockeras och huvudet känns yrsligt och ofokuserat. Luddigt. Jag är beroende. Punkt slut. Jag är medveten om det och jag väljer att inte sluta med någon av medicinerna. Jag är mer rädd för hur jag skulle komma att må om jag slutade än jag är för långvariga biverkningar. Livet i det stora hela är överskattat och jag känner inte att “min kropp är mitt tempel” som jag måste behandla med vördnad. Jag tar emot alla mediciner som gör att det blir uthärdligt att släpa mig runt en dag i taget.

Vår lilla choklad-gris.

 

Pollen

Klockan halv 9 var det 14 grader i skuggan och i eftermiddags var det 24 grader. Behöver jag skriva att jag inte uppskattar det? Jag gick en pakethämtarpromenad utan jacka och med vattenflaska, solglasögon och keps. Strumporna var för varma och fötterna kokade. Men jag kan promenera igen! Det ska bli betydligt svalare imorgon.

Nu drar det igång – det kliar i ögonen bara jag tittar på bilden!

Nypremiär

Igår fick jag massage av Bitte. Nacken, käken, axelpartiet och övre ryggen. Jäklar vad skönt! Mycket lossnade och jag var yrslig efteråt.

2 plusgrader, blåsigt och snöblandat regn och jag promenerade i sammanlagt 55 minuter utan att få ont i foten!! Det var kallt om ansiktet och öronen och kepsen och jackan blev fuktiga, men det var så skönt – skönt att få vara ute en längre stund; skönt att få trötta ut mig med något fysiskt. Nu kan jag äntligen börja promenera igen och öka möjligheterna att bli av med några kilon.