Pollen

Klockan halv 9 var det 14 grader i skuggan och i eftermiddags var det 24 grader. Behöver jag skriva att jag inte uppskattar det? Jag gick en pakethämtarpromenad utan jacka och med vattenflaska, solglasögon och keps. Strumporna var för varma och fötterna kokade. Men jag kan promenera igen! Det ska bli betydligt svalare imorgon.

Nu drar det igång – det kliar i ögonen bara jag tittar på bilden!

Nypremiär

Igår fick jag massage av Bitte. Nacken, käken, axelpartiet och övre ryggen. Jäklar vad skönt! Mycket lossnade och jag var yrslig efteråt.

2 plusgrader, blåsigt och snöblandat regn och jag promenerade i sammanlagt 55 minuter utan att få ont i foten!! Det var kallt om ansiktet och öronen och kepsen och jackan blev fuktiga, men det var så skönt – skönt att få vara ute en längre stund; skönt att få trötta ut mig med något fysiskt. Nu kan jag äntligen börja promenera igen och öka möjligheterna att bli av med några kilon.

Otrygg

I måndags fick jag laserbehandling igen. Jag använde MBT-kängorna för första gången på väldigt länge för nu när snön äntligen har försvunnit (peppar, peppar!) och hälsporren har lugnat ner sig (mer peppar, peppar!) längtar jag efter dem. Att få rulla fram, att känna hur hållningen får en ordentlig skjuts och att väcka liv i slumrande muskler – vilken känsla! Efteråt kändes det i muskler lite över allt, lår, rumpa, rygg, mage och då gick ändå inga längre sträckor. Jag är sååå otränad….

Idag har jag gått desto mer. Tur och retur till öppna mottagningen på vc:n och ett vankande fram och åter i korridorerna. Hostandet är överjävligt och eftersom påsken finns runt knuten och större delen av den icke akuta vårdapparaten stänger, så kände jag mig pressad att ta mig dit. Jag önskar att jag hade gått igår i stället som jag först hade tänkt…. Det började med att jag missuppfattade tiderna för mottagningen (de är 10-12 och inte 9-11). Kölapparna släpps en halv timme innan (som en upptrissad väntan på konsertbiljetter!), så när jag anlände klockan halv 9 kom jag en timme för tidigt för biljettsläpp. Jag frågade om det fanns någon ledig bokbar läkartid, men icke vilket var lite märkligt, tycker jag. VC:ns telefontid börjar klockan 8 – när jag gick hemifrån – och 30 minuter senare fanns inte en enda tid kvar! Som lök på laxen fanns ett anslag där det stod att få läkare fanns tillgängliga just idag vilket betydde först till kvarn. Jag övervägde att gå hem igen, men orkade inte med tanken på att inte få lindring för hostan eller att inte få sova ordentligt, så jag satte mig och började vänta. Jag lyssnade på en bok och sms:ade lite med Elin. 10 över 9 började jag vanka samtidigt som jag höll stenkoll på klockan och övriga sjuklingar som hovrade kring kölappsautomaten. 20 över 9 ställde jag mig i närheten. 25 över 9 ställde jag mig på armlängds avstånd från  automaten. Ping! Jag lyckades få tag i den tredje lappen. Med lappen i näven anmälde jag mig i receptionen och gick vidare till väntrummet där jag satte mig att vänta igen. 10-slaget kom och gick utan att någon av de 2 som hunnit före mig fick komma in till en läkare. Halv 11 hade känseln i rumpan försvunnit och ryggen började gnälla, så jag reste mig och började vanka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Klockan 11 fick jag slutligen träffa en läkare i 5 minuter. Han konstaterade att jag inte hade vare sig feber, halsont eller lunginflammation, men det pep lite när jag andades häftigt, så jag fick 2 astmamediciner; 1 för att vidga luftrören som ska tas 10 minuter före jag tar den andra. 2,5 timme. Jag var gråtfärdig av …. för att jag var leds!! Det känns för jävligt att min närmaste möjlighet till vård fungerar så satans dåligt – det känns otryggt! Jag gick direkt till apoteket och hämtade ut medicin nr 2. Av någon anledning fanns inte medicin nr 1 – ett elektroniskt recept som inte lyckats nå fram till lokalen som ligger snett nedanför i samma hus.  Underbara teknik… Jag har beställt den online, men den hinner nog inte fram före påskstängningen.

Det hade tagit 25 minuter att promenera dit och det tog 30 minuter hem och jag var så trött och hostan rev och slet. “För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem…” Kvart i 12 var jag hemma. Bibbi var upprörd eftersom hennes mat var 1 timme och 45 minuter försenad för andra gången på några dagar. När hon fått sina pellets drack jag vatten som aldrig förr och innan jag hann sätta mig ned – för då skulle jag bli sittande! – såg jag till att komma in i duschen och sedan gjorde jag en mugg te och satte mig. Och blev sittande i 1 timme. Jag var gråtfärdig, men jag är dålig på att gråta nu för tiden. Ljudboken hjälpte oväntat till när det visade sig att paret i boken som väntade tvillingar fick beskedet att det ena barnet hade dött i magen. Tårarna rann.

Min chokladböna Bibbi.

Kompromiss

Klockan 10.01 går en buss till Salem, det tar ca 5 minuter och sedan kan promenera hem. Jag har utnyttjat den möjligheten ett par gånger, senast idag och det känns prima. 25 minuters promenad hem är lagom med tanke på hälsporren. Det var väldigt skönt att få komma ut och lunka!!

 

Tejpning

Jag var hos sjukgymnasten, JA, hos Fysioterapiteamet idag. Det tog 50 minuter och vi enades om att tejpa hälen idag och nästa vecka ska jag få den första av 4 laserbehandlingar. Laser är skonsammare än stötvågsbehandling och passar bättre i nuläget eftersom hälen är väldigt irriterad och svullen. Det var hösten 2013 som jag stötvågsbehandlade högra foten och då hade jag haft ont sedan januari vilket innebar att inflammationen hade hunnit plana ut och stagnerat och då fungerade stötvågorna som satte fart på läkningsprocessen och blodflödet. Förmodligen har jag inte mer ont den här gången. Skillnaden är att jag var uppmärksam på symtomen och får hjälp i ett tidigare skede. Det är fettet i hälkuddarna som har tryckts ut mot sidorna och därför inte ger den stötdämpning som förhindrar smärtan. JA:s tejpning, med vanlig sporttejp, gör att hälkuddarna förblir ihoppressade och håller kvar dämpningen. Tejpningen är inte alltför avancerad och jag kan göra den själv t.ex. innan jag ska promenera. MBT lindrar besvären från hälsporre, men de saknar den uppbyggnad i hålfoten som avlastar “fotbladet” och det är nog därför de skorna inte fungerar just nu.

Den del i hålfoten som jag kallar “fotblad”.

 

Smärta

Pakethämtarpromenad kombinerad med apoteksbesök. Gårdagens halvblöta snörester hade frusit till is, så det blev de dubbade isbuggarna. 20 minuter dit och 45 minuter hem och det gick tungt i slutet. Låren stumnade i protest över att behöva promenera dagen efter att ha chockats med ett otrevligt styrkepass. När jag kom hem och fått av mig skorna kändes hälsporren av och idag har den varit överjävlig. Jag kan inte gå utan gympaskorna, men jag haltar även med dem på och det värker konstant. Som en kniv i foten; en skärande smärta. Nu på kvällen tog jag till värkkombon, men det vete 17 om det fungerade. Jag kan inte minnas att det gjorde så här ont förra gången.

Favorit fem gånger om

En promenad på 60 minuter. Klockan var inte mer än 9 när jag gick och det var bara 5 grader. Solen strålade och för en gångs skull blåste det inte. Det var på gränsen att jag hade behövt handskar. Jag drog tröjärmarna över händerna och efter 10 minuter hade jag fått upp värmen. Det var en kanonrunda! Orken fanns. Lusten fanns. Jag gick en runda med många uppförsbackar, men de utgjorde inget problem. Hoppas att det inte var en engångsföreteelse….

“When your heart is weak” med Cock Robin. Det är mycket möjligt att jag har haft med den i min gamla blogg, så nu är det dax att den presenteras här. En låt från 1986-87 som jag har älskat från första stund. Idag upptäckte jag att den är perfekt att promenera till när man inte har så högt tempo. Jag lyssnade på den 5 gånger om den sista biten hem.Höj volymen och lyssna på basen – gåshud och endorfiner!

Gummiband och strumpor

Helgen som gått har inte varit någon höjdare. Jag har varit sjukt trött och sovit till efter  11 och ändå suttit och nickat till över korsordet eller boken. Det har inte funnits någon ork över till att promenera vilket innebar att jag inte tränade alls på 4 dagar. Jag kände ingen panik över det, men det verkar inte finnas några marginaler eller möjlighet att bygga upp en buffert för det räcker med 4 dagars inaktivitet för att vallningarna ska komma tätare och med de ångesten. Eller om det är tvärtom. Moment 22 eller Hönan & Ägget. Idag har jag i alla fall tränat ett mediumpass med gummibanden och det var så skönt!! Det mediumhårda gummibandet var nytt, men för en gångs skull kändes det inte så där löjligt hårt i början; jag tämjde det direkt. Muskler!!

Det damp ned ett lass med strumpor från Strumplandet och jag blev skitnervös. Så nervös att jag fick huvudvärk. Inte hade jag väl beställt strumpor mitt i ett Stilnoct-rus och sedan glömt det?! Eller har någon beställt i mitt namn för att jäklas? Jag öppnade paketet försiktigt eftersom jag var beredd på att behöva kunna försluta det igen för att skicka tillbaka det. 15 par strumpor i olika storlekar och material, med eller utan skaft eller med lös resår. En lapp oxå där det stod att det var en gåva från Strumplandet. Whaaat? Jag mailade och fick svar att de hade sett att jag nämnt sidan i min blogg. Då så! Bock och tack. Urvalet av modeller, färger och storlekar ger mig ändå känslan av att de har gjort sig av med de svårsålda … 😉  Jag tänker plocka åt mig de med lös resår för de gillar jag och resten delar jag ut i familjen. Svärmor kan få ett par rejäla yllestrumpor för hon är frusen av sig.

Bistert

Vägning: 98,6 kg som innebär en ökning med 0,6 kg. Det var ett bistert konstaterande. Jag orkar inte få panik. Det tar för mycket på krafterna.

Det var ett kompakt mentalt motstånd mot att promenera trots bra väder. Medan jag åt frukost bestämde jag mig för att prova ett gummipass även om motståndet fanns där med. Jag satt i köket hela förmiddagen. Drack te, soppa och mer te medan jag spelade på mobilen, lyssnade på bok och löste korsord. Jag hoppade över uppvärmningen för att slippa en nära döden-upplevelse och jag körde ett lätt pass av samma anledning. Det gick alldeles utmärkt och det var riktigt skönt – jag kände att jag hade saknat det.

Utmattande kaos

Jag såg att jag inte har skrivit sedan i tisdags, men det har inte hänt något. Jag promenerade i onsdags och det gick bra om jag minns rätt. Tigerbalsamet har haft effekt. Särskilt när jag har smort in på kvällen och knäet har fått vila över natten. Det är förmodligen på grund av hur jag sitter när jag läser, så nu gör jag mitt bästa för att variera ställningarna.

Det är kaos i mitt huvud och jag blir så fruktansvärt fysiskt utmattad av det. I morgon är det vägning igen och jag fasar för om jag har gått upp i vikt och passerat 98 kg kommer jag att få riktig satans panik. JAG ÄR SÅ VANSINNIGT LEDS!!! Jag har ingen lust längre. Ingen ork. Ingen motivation. Det är fasan som knuffar mig framåt en dag i taget. Tankestriden står mellan att ge fasen i allt och bara äta MEN om jag ger vika för alla impulser och går upp till 107 kg igen kommer jag att ta livet av mig. Det är den fasan som hela tiden kämpar för att jag inte ska ge efter. Det är den fasan som gallskriker att jag måste komma ihåg den positiva känslan viktminskningen faktiskt har fört med sig. Fasan är en Fet Kärring som väger 109 kg. Hon står bredbent med utsträckta armar och vrålar att det är säkrast för mig att jag kommer ihåg hur det kändes att väga 109 kg – ett drygt tiondels ton – och att jag ska titta på henne och se hur äckligt fet hon är. “Kom ihåg mig, kom ihåg allt det här fettet när du bara vill frossa i kakor och chips!! Det är så jävla lätt att dra på sig och så satans svårt att bli av med! Är det värt det? ÄR DET DET??!!” 

Jag har ingen lust att träna. Att promenera gör bara att jag får ont i ryggen och hälsporrarna. Kanske har skorna pajat igen. Gummipassen har varit deprimerande tunga och jag har fått ont i ryggen efteråt. Varför ska jag hålla på? Jag har tappat sugen förut och det har inte skrämt mig för jag har känt att det varit tillfälligt, men den här gången … Terapeuten som jag ska träffa om 2 veckor får kanske hjälpa mig med betydligt tuffare problem än kvällstugg. 1000 spänn. Det tar emot och jag har övervägt att avboka, men Pär och jag enades om att jag ska gå på ett första samtal, så får vi se. KBT är ju ändå en tidsbegränsad terapiform till skillnad från psykoanalys.

Sommaren 2017 är sommaren när vallningarna började. Jag trodde faktiskt att jag skulle slippa lindrigt undan med bara värmepåslag. En vallning börjar alltid runt midjan. En värme ungefär som man kan känna när man rodnar som  sprider sig upp och över ryggen, bröstkorgen och överarmarna. Jag brukar inte göra något utan bara vänta på att den ska avta. Möjligen att jag djupandas. Välbehaget som infinner sig när vallningen har slutat är lika stort som när magknip går över. Vissa dagar är vallningarna fler och intensivare och även om svetten inte bokstavligen rinner så känner jag mig ofräsch. Vädret hittills har varit på min sida eftersom jag har kunnat ha bara linne utomhus när jag har promenerat, men den här veckan har det varit riktigt ostadigt. Häftiga regnskurar som ger hög luftfuktighet och bara tanken på att ha en jacka på har faktiskt gett mig ångest. Jag kan känna hur jag bli svettig och sedan kommer en vallning plus att det är fuktigt ute och jackan klibbar fast vid armarna och ryggen och till slut är jag så varm att jag får panik och sliter av mig kläderna så fort jag kommit innanför dörren. Det känns lika lockande som att ta bort tandsten. Jag mår inte bra av att inte träna. Jag får ont i ryggen av allt sittande och så får jag panik förstås. “Jag måste gå ned i vikt! Aldrig mer 98 eller 99 och definitivt inte 100!!” Den Feta Kärringen gapar och hetsar. Men jag orkar inte. Vill inte. Kan inte. Tunga tankar.