Tag Archives: promenera

Favorit fem gånger om

Posted on by 0 comment

En promenad på 60 minuter. Klockan var inte mer än 9 när jag gick och det var bara 5 grader. Solen strålade och för en gångs skull blåste det inte. Det var på gränsen att jag hade behövt handskar. Jag drog tröjärmarna över händerna och efter 10 minuter hade jag fått upp värmen. Det var en kanonrunda! Orken fanns. Lusten fanns. Jag gick en runda med många uppförsbackar, men de utgjorde inget problem. Hoppas att det inte var en engångsföreteelse….

”When your heart is weak” med Cock Robin. Det är mycket möjligt att jag har haft med den i min gamla blogg, så nu är det dax att den presenteras här. En låt från 1986-87 som jag har älskat från första stund. Idag upptäckte jag att den är perfekt att promenera till när man inte har så högt tempo. Jag lyssnade på den 5 gånger om den sista biten hem.Höj volymen och lyssna på basen – gåshud och endorfiner!

Gummiband och strumpor

Posted on by 0 comment

Helgen som gått har inte varit någon höjdare. Jag har varit sjukt trött och sovit till efter  11 och ändå suttit och nickat till över korsordet eller boken. Det har inte funnits någon ork över till att promenera vilket innebar att jag inte tränade alls på 4 dagar. Jag kände ingen panik över det, men det verkar inte finnas några marginaler eller möjlighet att bygga upp en buffert för det räcker med 4 dagars inaktivitet för att vallningarna ska komma tätare och med de ångesten. Eller om det är tvärtom. Moment 22 eller Hönan & Ägget. Idag har jag i alla fall tränat ett mediumpass med gummibanden och det var så skönt!! Det mediumhårda gummibandet var nytt, men för en gångs skull kändes det inte så där löjligt hårt i början; jag tämjde det direkt. Muskler!!

Det damp ned ett lass med strumpor från Strumplandet och jag blev skitnervös. Så nervös att jag fick huvudvärk. Inte hade jag väl beställt strumpor mitt i ett Stilnoct-rus och sedan glömt det?! Eller har någon beställt i mitt namn för att jäklas? Jag öppnade paketet försiktigt eftersom jag var beredd på att behöva kunna försluta det igen för att skicka tillbaka det. 15 par strumpor i olika storlekar och material, med eller utan skaft eller med lös resår. En lapp oxå där det stod att det var en gåva från Strumplandet. Whaaat? Jag mailade och fick svar att de hade sett att jag nämnt sidan i min blogg. Då så! Bock och tack. Urvalet av modeller, färger och storlekar ger mig ändå känslan av att de har gjort sig av med de svårsålda … 😉  Jag tänker plocka åt mig de med lös resår för de gillar jag och resten delar jag ut i familjen. Svärmor kan få ett par rejäla yllestrumpor för hon är frusen av sig.

Bistert

Posted on by 0 comment

Vägning: 98,6 kg som innebär en ökning med 0,6 kg. Det var ett bistert konstaterande. Jag orkar inte få panik. Det tar för mycket på krafterna.

Det var ett kompakt mentalt motstånd mot att promenera trots bra väder. Medan jag åt frukost bestämde jag mig för att prova ett gummipass även om motståndet fanns där med. Jag satt i köket hela förmiddagen. Drack te, soppa och mer te medan jag spelade på mobilen, lyssnade på bok och löste korsord. Jag hoppade över uppvärmningen för att slippa en nära döden-upplevelse och jag körde ett lätt pass av samma anledning. Det gick alldeles utmärkt och det var riktigt skönt – jag kände att jag hade saknat det.

Utmattande kaos

Posted on by 0 comment

Jag såg att jag inte har skrivit sedan i tisdags, men det har inte hänt något. Jag promenerade i onsdags och det gick bra om jag minns rätt. Tigerbalsamet har haft effekt. Särskilt när jag har smort in på kvällen och knäet har fått vila över natten. Det är förmodligen på grund av hur jag sitter när jag läser, så nu gör jag mitt bästa för att variera ställningarna.

Det är kaos i mitt huvud och jag blir så fruktansvärt fysiskt utmattad av det. I morgon är det vägning igen och jag fasar för om jag har gått upp i vikt och passerat 98 kg kommer jag att få riktig satans panik. JAG ÄR SÅ VANSINNIGT LEDS!!! Jag har ingen lust längre. Ingen ork. Ingen motivation. Det är fasan som knuffar mig framåt en dag i taget. Tankestriden står mellan att ge fasen i allt och bara äta MEN om jag ger vika för alla impulser och går upp till 107 kg igen kommer jag att ta livet av mig. Det är den fasan som hela tiden kämpar för att jag inte ska ge efter. Det är den fasan som gallskriker att jag måste komma ihåg den positiva känslan viktminskningen faktiskt har fört med sig. Fasan är en Fet Kärring som väger 109 kg. Hon står bredbent med utsträckta armar och vrålar att det är säkrast för mig att jag kommer ihåg hur det kändes att väga 109 kg – ett drygt tiondels ton – och att jag ska titta på henne och se hur äckligt fet hon är. ”Kom ihåg mig, kom ihåg allt det här fettet när du bara vill frossa i kakor och chips!! Det är så jävla lätt att dra på sig och så satans svårt att bli av med! Är det värt det? ÄR DET DET??!!” 

Jag har ingen lust att träna. Att promenera gör bara att jag får ont i ryggen och hälsporrarna. Kanske har skorna pajat igen. Gummipassen har varit deprimerande tunga och jag har fått ont i ryggen efteråt. Varför ska jag hålla på? Jag har tappat sugen förut och det har inte skrämt mig för jag har känt att det varit tillfälligt, men den här gången … Terapeuten som jag ska träffa om 2 veckor får kanske hjälpa mig med betydligt tuffare problem än kvällstugg. 1000 spänn. Det tar emot och jag har övervägt att avboka, men Pär och jag enades om att jag ska gå på ett första samtal, så får vi se. KBT är ju ändå en tidsbegränsad terapiform till skillnad från psykoanalys.

Sommaren 2017 är sommaren när vallningarna började. Jag trodde faktiskt att jag skulle slippa lindrigt undan med bara värmepåslag. En vallning börjar alltid runt midjan. En värme ungefär som man kan känna när man rodnar som  sprider sig upp och över ryggen, bröstkorgen och överarmarna. Jag brukar inte göra något utan bara vänta på att den ska avta. Möjligen att jag djupandas. Välbehaget som infinner sig när vallningen har slutat är lika stort som när magknip går över. Vissa dagar är vallningarna fler och intensivare och även om svetten inte bokstavligen rinner så känner jag mig ofräsch. Vädret hittills har varit på min sida eftersom jag har kunnat ha bara linne utomhus när jag har promenerat, men den här veckan har det varit riktigt ostadigt. Häftiga regnskurar som ger hög luftfuktighet och bara tanken på att ha en jacka på har faktiskt gett mig ångest. Jag kan känna hur jag bli svettig och sedan kommer en vallning plus att det är fuktigt ute och jackan klibbar fast vid armarna och ryggen och till slut är jag så varm att jag får panik och sliter av mig kläderna så fort jag kommit innanför dörren. Det känns lika lockande som att ta bort tandsten. Jag mår inte bra av att inte träna. Jag får ont i ryggen av allt sittande och så får jag panik förstås. ”Jag måste gå ned i vikt! Aldrig mer 98 eller 99 och definitivt inte 100!!” Den Feta Kärringen gapar och hetsar. Men jag orkar inte. Vill inte. Kan inte. Tunga tankar.

Uppstressad å det grövsta

Posted on by 0 comment

Idag klippte jag äntligen håret igen. 11 veckor sedan sist – åtminstone 3 veckor för mycket. Förra gången var det A som klippte mig och det blev helt ok. Jag upplevde henne som lite bossig och ouppmärksam på mina önskemål. När jag sedan bokade en ny tid och ville få in Elin samma dag och tid, så tyckte jag hon verkade irriterad över att jag var krånglig. Slut på det det besöket. Nu är ju jag oerhört känslig för hur andra uppför sig, reagerar och uttrycker sig och intrycken från det besöket bet sig fast på ett sätt som har både stressat och irriterat mig. Jag är besviken på mig själv eftersom jag brukar kunna skaka av mig sånt genom att resonera med mig själv (”Skärp dig för bövelen!” Typ.). Veckorna gick och håret växte och eftersom A inte hade klippt riktigt så kort som jag ville ha det kändes håret ganska snart långt och den senaste månaden har det blivit ohanterligt. Jag har många hårstrån, håret är tätt och tjockt och så här års känns det som att ha mössa dygnet runt. Poängen med det här pladdret är att jag har längtat mig sjuk efter att få klippa av rubbet samtidigt som jag har varit nervös pga. de negativa vibbarna från förra besöket. Jag har haft spänningshuvudvärk sedan i lördags och jag insåg att den inte kommer att försvinna förrän efter frisörbesöket. Hårda bud. Idag var det äntligen dax! Det blev en helt annan upplevelse. A sade det inte i direkta ordalag, men hon – precis som så många andra frisörer – hade inte vågat klippa så kort som jag velat ha. Det är som om hon och alla andra inte tror mig när jag beskriver hur kort jag vill ha. Idag gick hon ut hårt och fortsatte så tills allt överflödigt hår var borta, ungefär 65%. Hon gnodde på i nästan 1 timme och vi pratade ytterst lite och det tyckte jag var skönt. Håret väger nästan ingenting, men jag kunde ändå känna att det försvann (jag blundade större delen av tiden) – jag kunde känna luftdraget i nacken och mot hårbotten och det var ljuvligt! Medan A klippte fokuserade jag på att slappna av, andas och hålla paniken stången varje gång det kom ett värmepåslag (jag kände hur överläppen blev fuktig). Jag ångrar att jag inte bad om ett glas vatten. Vilken lyx det är att bara kunna promenera hem i stället för att gno iväg till tunnelbanan och försöka hinna med pendeln. När vi kom hem (Elin fick oxå ett positivt intryck och är nöjd med klippningen) drog jag i mig en halvliter vatten på en gång, fyllde på flaskan och drack ännu mer plus att jag tog den värkkombo. Efter en snabb dusch fortsatte jag dricka vatten och även Pepsi Max. Jag var äckligt trött, ögonen sved och huvudvärken gav inte med sig. Det fanns inget annat att göra än att ta en tupplur. Snacka om välbehövligt! Huvudvärken har faktiskt dragit sig tillbaka; det är en liten rest som gapar och skriker i bakgrunden. Jag tupplurade strax innan vi skulle äta middag och resten av kvällen har jag varit fortsatt trött, irriterad och grinig. Jag är, som sagt, besviken på mig själv. Det känns löjligt att jag stressar upp mig så till den milda grad över ett frisörbesök att jag kraschar när jag kommer hem!! Härregud…

Alltför spännande

Posted on by 0 comment

Jag promenerade 65 minuter idag. Det var dax att kolla läget vid vägbygget i Heliodal. Hittills har det inte varit några problem att promenera där – tack vare att det finns en hel del boende där – med en avgränsad gångväg vid sidan av, men den här gången tog gångvägen slut mitt i röran. Det var ett enormt hål i vägen utan den minsta vink om att det var tänkt att gående skulle kunna ta sig fram där och förmodligen skulle de inte det heller och om det hade varit en arbetsdag och full aktivitet hade jag varit tvungen att vända helt om, men idag är det ledig lördag, så jag knökade mig förbi avstängningen och fortsatte hela vägen med viss möda. Spännande! 😉 Det var en ganska skön promenad och överraskande milt efter att stormen har bedarrat, men jag blev väldigt trött efteråt och frusen med värk i både knäna och vristerna. Det är bara att inse fakta: jag pallar inte så mycket spänning. 😀

Mot slutet kroknade jag och sträckan längs Flaten kändes 7 mil lång, men jag fick oväntad hjälp av Lucian och låten ”Ashes to snow”. Kanonbra gånglåt!

Allergin tröttar ut

Posted on by 0 comment

Idag var orken tillbaka så pass att jag orkade promenera en dryg timme. Det var skönt även om tårna domnade bort igen. Det riktiga flåset finns inte i lager just nu, så jag fick nöja mig med allergibekämpningsandan. Jag hämtade ut en restnoterad långskjorta från Gudrun Sjödén som visade sig vara rent ljuvlig! Underbar lyster i tyget och så skön att ha på. Min nya favorit!

Sänkt läge

Posted on by 0 comment

Både igår och idag har jag sovit halva dagen. Inga problem att sova så mycket och det tolkar jag som att kroppen behöver det. 2 vilodagar efter varandra där jag har druckit vatten, men inte fått ihop mer än 500 steg. Jag mår inte bra. Trött – duh! – och allergiförkyld med svidande ögon, huvudvärk och täppt näsa och jag har svårt att tro att det blir häftigare aktiviteter imorgon. Jag har tappat sugen och är lätt leds på att utrusta hälarna med ett motståndskraftigt förband bara för att promenera 1 timme. Det lustfyllda vattnas ur. Jag ska vila i morgon, tisdag, oxå. Eller hela långa veckan. Kanske kommer jag aldrig mer att träna något alls! Never gonna happen! Det kommer att kännas bättre, det brukar bli bättre.

Category: Hälsan | Tags: ,

Hälsovinster och spanska rätter

Posted on by 0 comment

Igår promenerade jag på förmiddagen, passade på att handla på Konsum och hämta ut den sista presenten till Pär. Det blåste svinkallt och mycket; håll-i-hatten-väder, men jag tyckte det var skönt. Det faktum att jag orkar promenera samma dag som vi får middaxgäster är ett tydligt tecken på att min fysiska och mentala ork har förbättrats avsevärt. Viktminskningen är inte ens 10 kg, men vinsterna är stora.

Det var väldigt trevligt igår! Vi var 6 personer och det är precis lagom för att kunna prata med alla och ändå slippa surret som blir när man är fler. Den här gången upplevde jag det som att jag fick kontakt med alla och att de var intresserade av mig. Maten var fantastiskt god! När Pär och jag funderade på vad vi skulle bjuda på tidigare i veckan föreslog jag paella med (grillad) kyckling, musslor och räkor. Han spann vidare på det spanska och hittade recept på förrätt och dessert: baguette med tomatröra och serrano-skinka respektive ”Crema Catalana” med rårörda bär smaksatta med lite socker och kanel. Det är inte ofta jag blir lyrisk när det kommer till mat, men igår blev jag det och för ovanlighetens skull åt jag 2 portioner och alla bär som blev över. En stor fördel med maten var att den var mättande utan att vara mäktig och paltkoman infann sig aldrig. Det var Pärs födelsedag och han ville ha tårta oxå trots den delikata desserten: pärontårta från Kaffestugan. Tillbaka i himlen! 2 bitar av den. En tårta som är söt på tårtors vis, men väldigt fräsch tack vare päronen. Jag hade ätit min VLCD-soppa till lunch och var extra hungrig, men jag höll mig mätt resten av kvällen. De stannade ända till halv 21 och innan vi var färdiga med disken hade klockan hunnit bli halv 22. Jag gosade med Selma och kollade FB lite snabbt, men sen blev det sängen.

Jag har visserligen varit trött idag, men jag har inte varit dränerad som jag brukar bli och jag var faktiskt ute med stavarna. Jojo! 60 minuter runt Flaten och vansinnigt trött i armarna.

Dagens låtlisterepresentant finns inte med på min Utomhus-lista, som jag lyssnade på när jag stavade mig fram utan på en särskild God natt-lista med mina favoriter från den Lugna listan. ”Don’t trust the rain” med The land below.

En introvert påsk

Posted on by 0 comment

Solen har strålat från en klarblå himmel och ljuset har reflekterats i snön. SNÖN! Det vräkte ned större delen av gårdagen och det var flera minusgrader inatt och när jag gick ut med soporna var det halt i trappan! Igår kväll, vid 20-tiden när solen var på väg ned och vädret hade klarnat upp, tänkte jag ”Vilken härlig vintereftermiddag i december!”. Det påminde mig om Kiruna som ju får allt längre kvällar samtidigt som snön ligger kvar. Vårvintern. Jag har promenadstrejkat både igår och idag. Jag tänker inte ta fram vinterskorna igen och jag tänker inte ta fram vinterjackan heller. Jag vägrar! Jag sitter hellre inomhus, dricker te och läser. Promenera kan jag göra någon annan dag. Problemet är att jag får ont i ryggen av att inte röra på mig, men jag tar 2 Treo och inväntar bättre väder. Pär och Elin tillbringar påsken på Öland tillsammans med svärisarna och svägerskan och det är ljuvligt att få vara ensam. Vila öronen från prat och krav på uppmärksamhet. Jag känner mig extra introvert eftersom jag läser en biografi om Greta Garbo som nog kan beskrivas som introvert de luxe. Jag beställde från Lakritsroten för att ha påskgodis redo och jag tjuvstartade redan i onsdags och igår och idag har jag verkligen svullat. Lakrits är bra för min mage eftersom den är lätt laxerande. Nu ska jag hänga lite med familjens alldeles egna påskharekanin, Selma!