Förtroendekris

När jag var hos läkare GF den 18 december lovade han på heder och samvete att notera tydligt i min journal att inga ändringar vad gäller Lyrica skulle få göras vid det kommande besöket som var idag. Vad tror ni att de jävla människan säger? Att hon funderade på om det inte vore bäst om jag började fasa ut Lyrica. “NEJ!!” utbrast jag. “Du tar INTE bort Lyrica!! Jag tänker INTE sluta med dem på flera månader och när det väl är dax, så har jag en nedtrappningsplan som jag fick av GF! DU RÖR INTE LYRICAN!!” Det är ta mig fan otroligt!! Och innan dess ställde hon samma satans frågor som jag har svarat på vid varje läkarbesök sedan i somras: hur länge har du haft de här besvären, har du några bra perioder, är det årstidsbundet, har du familj, har du släkt i närheten, har du vänner, varför har du ingen kontakt med dina syskon. LÄS MIN JÄVLA JOURNAL!! Läkare LJG påpekade att den var diger och det är den, men hon behöver inte läsa längre tillbaka än augusti förra året när jag åter igen kom till psyk i Södertälje. Fy fan för psykvården!! Fy fan för vården över huvud taget!! Vid ett tillfälle frågade jag henne om jag skulle komma att träffa henne igen. Hon svarade att hon bara kommer att vara kvar i 3 månader och då förklarade jag att jag INTE ORKAR svara på samma frågor från varje förbaskade (jag var nära att säga förbannande, men behärskade mig) läkare varenda gång. JAG ORKAR INTE DET.

Jag fick en ny medicin, en så kallad stämningshöjare, Lamictal. Eftersom min depression är kronisk/dystymisk så räcker inte enbart SSRI-preparat. “Varför har ingen föreslagit stämningshöjare tidigare?” Den ska trappas upp väldigt långsamt med 25 mg varannan vecka. Det är värt ett försök för vad fan ska jag annars göra?

Jag får, förresten, behålla Lyrica. Tacka fan för det!

Kortfattat

Jag hade tid hos doktor AJ på Södertälje psyk. Det var knappt att jag tog mig dit trots att Pär hämtade mig vid Södertälje hamn, så att jag fick åka bil sista biten (Kusens backen hade – bokstavligt – knäck mig idag). Förkylningen är grym och jag är fullständigt dränerad på ork, men att återbuda den här sortens läkarbesök gör jag inte i första taget eftersom det gäller att hänga kvar nu när jag har fått in en fot. Det blev inte så mycket sagt. Från och med i morgon ökar jag Brintellix-dosen till 15 mg/dag. Nozinan fortsätter jag med utan förändringar. Hon kommer att ringa mig någon gång under vecka 2, efter trettonhelgen och tills dess ska jag fundera på om jag skulle må bra av en regelbunden samtalskontakt. Igen.


För en vecka sedan var det 1 år sedan Selma dog. Jag saknar henne fortfarande…

Världens finaste kanin!

 

Rutiner

Igår lämnade jag en full, uttömmande uppsättning prover på vårdcentralen på fastande mage inför läkarbesök i nästa vecka. Jag tog bussen dit och efteråt åt jag en banan och drack en protein-shake tillsammans med vatten och morgonmedicinerna (som jag hade med mig i en liten pillerburk). Kanske var det protein-shaken i kombination med bananen som gjorde att jag överraskande nog inte blev helt utslagen resten av dagen som jag alltid blir annars efter att ha blivit av med 5 helrör blod, ingen huvudvärk heller. Jag promenerade hem i makligt tempo som tog 45 minuter. I natt sov jag 5,5 timme i ett enda svep innan jag behövde gå på toaletten och sedan kunde jag sova lite till. 5,5 timme är för lite, men det var ovanligt mycket för tillfället och kändes lyxigt. Jag upplever att jag har svårt att somna ordentligt, blir ofta kvar i den där halv-dvalan där jag, på sin höjd, slumrar. Det underlättar förstås att stiga upp kvart i 7, bli av med blod, morgonpromenera och sedan faktiskt inte sova någonting på dagen. Ett tips!

Idag åkte jag en snabbis till Stockholm och fyllde på te-förrådet. Jag hade flyt med stort F: jag hann med ett försenat tåg in till stan vilket gjorde att jag hann med apoteket innan te-butiken där jag klev in genom dörren precis när hon hade öppnat klockan 10 och jag hann med tåget hem med 2 minuter till godo. 2,5 timme från dörr tillbaka till samma dörr inklusive Konsum.  För att köpa te … Tänk om det ändå fanns en riktigt bra te-butik på gångavstånd!

Den 18:e dagen sedan skärpning infördes och nu rullar det på utan ansträngning. Jag har min godis-fredag – endast fredag! – och har avvikit från regeln att inte äta efter middagen endast 1 gång. Jag har, tyvärr, inte märkt något på vikten, men jag orkar inte riktigt bry mig om det så mycket. Jag känner att jag mår bra av att inte äta på kvällen och det känns bra varje morgon som jag vaknar utan att ha dåligt samvete.

Tillvaron känns uthärdlig. Rutinerna sitter i ryggmärgen och är den främsta anledningen till att jag kommer ur sängen varje morgon. Dagarna rullar på, nästan rusar förbi och jag vet inte om jag är avtrubbad eller fullständigt närvarande när jag konstaterar att “Just det, det var i morse jag lämnade prover!” eftersom det känns så avlägset. Jag gör alltid någonting: promenerar, läser, ser film, diskar, lyssnar & spelar, tvättar, städar buren, bloggar, betalar räkningar, borstar tänderna, ger Bibbi mer hö, byter utbrunna värmeljus, äter lunch eller middag, dricker te och så vidare.

Jag har riktigt, riktigt ont i tummen. Värkkombo morgon och kväll.

 

Höst!

ÄNTLIGEN! Äntligen har vindarna vänt! Det är riktigt, riktigt svalt om nätterna, nästan kallt och inte mer än 12-13 grader på dagarna. När jag gick ut klockan 9 var det inte ens 10 grader och kalla vindar och äntligen (igen!) passade den nya västen in. Själva promenaden blev ingen höjdare. Jag var trött efter för få timmars sömn, benen kändes tunga och ovilliga efter gårdagens träning (“Meh! Hur vore det med lite vila?!). Jag kände av vartenda jävla kilo jag är tvungen att släpa på. Blä!

De ringde från Södertälje psyk för att meddela att jag har fått en tid hos en läkare, som jag inte uppfattade namnet på, redan på torsdag. På tal om läkarbesök, så blev mitt senaste besök hos L, som är AT-läkare och av den anledningen kostar 150 kr, omvandlat till ett akutbesök i och med att jag fick träffa en Riktig Överläkare och då kostar det 350 kr. Jag såg det när jag loggade in på banken. Alltså anmälde jag mig i receptionen och betalade 150 kr som under den timme jag var där steg till 350 kr. Vad ska jag tycka om det? Att det inte är helt ok, högkostnadsskydd i all ära.

Dimma

Min Svärmor somnade in klockan 23 den 30 juli 2018. Hon blev 83 år och om hon hade fått vara frisk vet jag att hon hade velat leva många år till. Nu slipper hon ha ont. Hon slipper sömnlösa nätter och långa dagar. Pär och Elin åkte till sjukhuset för att ta ett sista farväl innan begravningen. Väntan är över.

Jag har befunnit mig i en dimma större delen av dagen. Pär kom hem vid midnatt igår med beskedet att hans mamma dött. Jag var precis på väg att plocka ihop och gå och lägga mig, groggy av sömntabletten. Efter 4 timmars sömn var jag på toaletten och efter det sov jag i knappt 2 timmar innan det var dax att stiga upp. Jag hade tid hos MR klockan 9. Pär skjutsade mig dit innan han fortsatte till Elin. Klockan var 20 i 9. Det stod en fläkt i korridoren precis utanför MR:s rum och jag damp ned i stolen som stod där och lite i taget blev jag torr och sval igen. Jag somnade nästan. Han hade en fläkt i rummet oxå som han var vänlig nog att rikta in på mig. Den egentliga anledningen för besöket var bytet till Venlafaxin och när han frågade mig hur jag hade det med de tunga tankarna och jag svarade genom att säga att jag inte skulle ha något emot att byta plats med Svärmor kom vi överens om att dubblera dosen till 150 mg. Lyrican fortsätter jag med tills vidare. Nytt besök med provtagning, särskilt för att kolla LSH-värdet (sköldkörteln som påverkar serotoninhalten) i slutet av augusti.

Jag promenerade hem – lååångsaaamt – i värmen som nu inte bara är varm utan även fuktig, men tunikan han bli nästan genomblöt och på armarna fanns stora svettdroppar. En dusch, byte av kläder och sen lade jag mig, somnade och sov i 2 timmar. När Coop-leveransen kom strax efter 13 var jag relativt nyvaken och småsnurrig och hungrig. Sedan mindes jag att Svärmor har dött,  anledningen till att Pär inte var hemma och morgonens läkarbesök och dimman försvann.

Kemiskt

Läkarbesök. En AT-läkare, MR och det tyckte jag var bra för min ordinarie läkare har jag inte mycket till övers för längre. Anledningen till nervositeten var att jag inte kände mig säker på att jag skulle få hjälp. Tyvärr. Det började med att han var en kvart försenad (har jag någonsin fått komma in i tid på den här vc:n?!), men han hade åtminstone hyfs nog att be om ursäkt. Det var svårt att ge en kort version av hur jag har mått de senaste 10 åren för det är ju faktiskt så – det är kroniskt med toppar och dalar, men dalarna förökar sig och kryddas numera av vallningar.  “Jag vill helt enkelt ha kemisk hjälp att ta mig upp ur den här jävla lergropen!” blev min avslutning eftersom terapi inte känns som ett alternativ längre. Jag ska öka Lyrica från 300 mg/dag till 450 och så är jag med på hans telefontid nästa vecka plus att jag fick en tid för återbesök i början av juli och då ska vi utvärdera och eventuellt byta Sertralin mot en annan SSRI-medicin. Jag gick direkt till apoteket bara för att få veta att receptet inte “kommit in”. Hur är det möjligt?! Det är andra gången på några månader som det händer. Väl hemma loggade jag in på Apotea och beställde Lyrica med hemleverans imorgon förmiddag. Jag tog faktiskt bussen både till och från Salem. Jag har ingen som helst ork.

Hälkuddar

Läkarbesök. Blodtryck, lungor och hjärta var utan anmärkning. Kolesterolet var förhöjt jämfört med förra året vilket är märkligt eftersom jag  har gått ned i vikt och det har trummats i mig som Den Enda Lösningen eftersom jag fortsätter att vägra använda statiner. Blodsockret var även det förhöjt. Jag kände mig tjurig och avog och kommenterade inte JP:s konstaterande. Jag hade inga avsikter att ta upp någon som helst problematik med honom utan ville bara förnya alla recept och så blev det. Vi träffas 1 eller 2 gånger per år och har ju långt ifrån samma kontakt som jag hade med EW, men “Tar du Stilnoct varje dag?” JAAAA!!!  “Använder du Levaxin?” JAAAA!!!” Han frågade ingenting om hur jag mått sedan besöket i september och hade inga invändningar mot att jag har ändrat doseringen av både Sertralin och Lyrica. En sak vet jag nu och det är att han fungerar bättre på eftermiddagarna än på morgnarna.

Mitt favoritväder: ett par minusgrader och frost – kallt och torrt. Inte halt. Jag tog mina odubbade isbuggar med hälkuddar i med förhoppningen om att slippa få ont. Skorna satt bättre och jag slapp känslan av att daska fram med plattfötter, men ont fick jag lik förbaskat; i ryggen och i hälarna. Efter nyår ska jag kontakta Fysioterapiteamet för stötvågsbehandling och så har jag beställt MBT:s vinterkängor.

Prover

Vägning: 98,5 som innebär en minskning med 1,0 kg. Varför det då? Jag har sovit uselt och inte haft matlust, men ändå promenerat. Det verkar fungera. Jag kör slut på mig själv, men jag går ju ned i vikt och det är ju det det handlar om! Hahaha….

Jag vaknade vid 20 i 5 av att jag behövde gå på toaletten. Då hade jag sovit i 5 timmar. Sedan gick det inte att somna om. Så här års hatar jag den tiden på dygnet. Ångest och Selma-saknad. Just den här morgonen kunde jag inte ta medicinerna eftersom jag skulle iväg och lämna prover på fastande mage inför nästa veckas läkarbesök. Klockan 7 gav jag upp, gjorde i ordning ett urinprov att ta med, klädde på mig och gick. Regn och mörker. Matt. Ångest och vallningar medan jag väntade på min tur. Efteråt gick jag ned till Kaffestugans Salemfilial och köpte en svindyr (35 kr) flaska juice på mango och äpple – som var väldigt god! – för att få upp blodsockret och så lunkade jag mot Konsum. Regn och gryning. Vi handlar frukt och grönsaker i vår butik eftersom online-kvaliteten är ojämn och opålitlig, så jag fyllde min kånken-rygga med blockljus, frukt och grönt och 2 drickyoughurt. Den ena drickyoughurten drack jag på en gång. Tungt. Yrslig. Jag får ont i ryggen av de odubbade isbuggarna och jäkligt ont av hälsporrarna. Jag var hemma klockan 9, hängde vinterjackan på tork, packade upp varorna, bytte om och gick och lade mig. Jag orkade inte hålla mig uppe. Det dröjde innan jag somnade och jag sov ryckigt till efter 12 och först då tog jag medicinerna och åt frunch.

Den senaste veckan har varit rörig och stressig. Selma och de idiotiska glasögonen, jag har inte tränat som vanligt och sovit uselt. Matvanorna har rubbats och jag har ätit både kolhydrater och godis nästan varje dag. Det är naturligtvis vid såna här mindre mysiga perioder i livet som jag borde hålla fast vid mina rutiner, men jag behöver oxå vara snäll mot mig själv.

Hos läkaren

Ännu ett besvikelsens läkarbesök igår. Han var 20 minuter sen och bad inte om ursäkt. Han var frånvarande och signalerade ingen vilja att hjälpa eller ens vara intresserad av mina problem. Det kändes som att jag försökte förklara mina sömnproblem med efterföljande ångest i timmar, men jag var inne hos honom i 10 minuter och resultatet blev ett recept på Lyrica 50 mg (de jag har är på 100). Det receptet kostade 200 spänn.

Jag passade på att lämna proverna för Werlabs-undersökningen när jag ändå var där. Jag hade inte ätit på drygt 14 timmar och var ganska matt, irriterad och leds på den där förbannat usla vårdcentralen. Han som stack mig var skicklig; det kändes nästan inte och blåmärket är försumbart. Provresultaten fanns tillgängliga på kvällen och jag kollade kolesterolet och blodsockret och båda har sjunkit ett snäpp jämfört med kollen i januari 2016.

Jag var sjukt trött resten av gårdagen och hungrig hela tiden – det gick inte att äta ikapp fastandet. Det blev ingen vidare sömn inatt och idag har jag haft ångest mer eller mindre hela tiden. Före lunch tog jag en extra 50 mg Lyrica och alldeles nyss tog jag ytterligare en extra. De verkar inte rå på ångesten och jag djupandas tills det susar i öronen och flimrar framför ögonen. Jag har viktpanik, livsleda och vallningar.

 

Det kan vara tungt att stå på sig inför sig själv

Jag hade tid hos diabetessköterskan klockan kvart över 8, så idag blev det ingen sovmorgon. Igår tog jag Stilnoct för första gången på en vecka och jag sov gott. Tänk ändå att det inte var svårare än så att sluta med dem! Invägning, med skor (orkade inte ta av isbuggarna), men utan jacka. Drygt 108 kg. “Det stämmer inte.”, protesterade jag lite lamt. “Det stämmer inte.”, upprepade jag mest för mig själv. Jag förklarade för henne att flera kilon har försvunnit det senaste halvåret, men det var 108 kg hon noterade. Det kändes surt! Den vägningen visade ju 4 kg mer än vägningen hemma. “Då vägde du dig på en annan våg?” Den lätt frågande tonen antydde att min personvåg inte är ens i närheten av lika bra som hennes professionella våg. Förra året hade vi en liknande diskussion om blodtrycksmätare (den ska vara från Apoteket ifall en mätning i hemmet ska godkännas). Skit samma, jag vet vad jag väger och det är under 105 nu!! Jag vet det och jag vet oxå att jag gör mitt bästa!

Att fasta 19 timmar innan provtagning hade effekt på fasteblodsockret för det sa hon inget om. Jäss! Långtidsblodsockret var något förhöjt jämfört med förra året. Meh! Det är min sista sockerbastion som är boven i dramat: sockret i teet. I de flesta fall är det bästa att sluta helt och tvärt, “cold turkey”, men jag fixar inte det när det gäller teet. Jag kommer att minska med en halv tesked per vecka. Längre än så kan jag inte sträcka mig. Det känns som att te är det sista goda jag har kvar. Vanlig läsk, juice (åh, vad jag kan sakna apelsinjuice med fruktkött…), kakor, pasta, vitt bröd, vanliga frukostflingor, frukt – allt det har jag känt mig tvungen att ge upp med olika grader av motvillighet. Inte så mycket för att jag bryr mig om min hälsa utan mer för att andra ska sluta tjata. Men jag vill inte få diabetes eftersom det skulle innebära ytterligare en sjukdom med allt krångel det för med sig, så jag drar ned på sockret i teet. Jag ska göra så gott jag kan, mer kan jag inte göra!

Det var faste-hjärnan som var med på dagens besök och den var inte alltför alert för då hade jag haft argument och ork till att argumentera med henne, att fråga varför och om hon hade några råd att ge. Vågen – hennes våg – visade 108 kg, blodsockret är förhöjt, midjemåttet var samma som förra året, jag måste dra ned på sockret i teet och hennes tjänstemobil avbröt oss 2 gånger. Jag blev tvärleds. När hon hade kollat blodtrycket frågade hon vad jag trodde var anledningen till det förhöjda blodsockret. Förutom tesockret visste jag inte. Faste-hjärnan lyckades inte få fram mer än en huvudskakning. Där hade hon ett gyllene tillfälle att tala om det för mig, att föreslå alternativ, men hon sa bara: “Då kallar jag dig om ett år igen.”. Varför ska jag betala 200 kr för ett goddag-yxskaft-besök? I fortsättningen ska jag kolla mitt blodsocker själv och bara väga mig på min personvåg.

Om jag brydde mig mer om min egen hälsa, hade jag då upplevt den här sortens läkarbesök som mindre förnedrande? Varje läkarbesök där jag inte får en klapp på huvudet för att jag har gjort precis som man ska göra för att vara frisk är en besvikelse. När blev det så? Jag gör så gott jag kan! Jag gör mitt bästa!! Det är tungt att stå på sig inför sig själv…

Jag var hemma igen strax före 9 och gick och lade mig och sov till 12. Den här fastan har jag inte mått bra. Hungrig och matt och uppblåst. Och leds. Så jääääävla leds.