Snöbyar

Dagen började med att jag ringde psyk i Södertälje för att förnya receptet på Lamictal. Nu är jag uppe i 6 tabletter à 25 mg per dag, så de har en strykande åtgång. Jag fick beskedet att en läkare skulle ringa upp mig vid 14. Då så!

Tvättmaskinsdoktorn dök upp strax före 9 med rätt reservdel och då var felet snabbt åtgärdat. Vi får betala ca 1600 kr varav gummiringen som behövdes kostar en dryg 100-lapp. Huvudsaken är att jag kan tvätta obehindrat! Just nu går den sista maskinen och sedan har jag tvättat ikapp. Borta är alla pappkassar med sorterad tvätt och det lilla vi har samlat på oss ligger åter igen i tvättkorgen där det är meningen att det ska samlas.

Sedan gick jag ut. Under helgen var det varmt, upp emot 17 grader, men idag hade temperaturen sjunkit till endast 4 vilket jag föredrar. Jag masade mig runt Flaten medan jag lyssnade på min lugna lista. De gånger jag hade motvind var det kalla vindar och skyarna var mörka. Flera mindre snöbyar drog förbi medan jag knatade på. En relativt backfri runda, så det kändes inte fullt så tungt, bitvis var det till och med skönt.

En blandad kompott av sjöfåglar. Det är inget superfoto, men det som var intressant i situationen var att de satt precis på kanten till isen som – förvånande nog – ligger kvar.

Jag fick telefonsamtalet från läkaren mot slutet av rundan. Det var en överläkare som ringde i stället för den som hade satts upp på telefontiden, men som var sjuk idag. Den här läkaren ringde kvart över 10 i stället för vid 14 som avtalat. Lurarna jag fick i födelsedagspresent, Jabra Elite 65t, är suveräna på de flesta sätt. Ljudet är fantastiskt och det är skönt att slippa sladdarna. De sitter bra även om jag får lite klåda i öronen av silikonet. Det finns en anti-brus-funktion där jag kan slippa störande ljud från omgivningen och den är väldigt användbar till exempel när jag diskar eller det blåser mycket ute, men den är inte bra eftersom eventuella bilar inte heller hörs… Jag har svarat på telefonsamtal inomhus och det har fungerat problemfritt, men idag, när jag var ute hade läkaren svårt att höra mig och då låg mobilen i jackfickan. Mottagningen blev riktigt bra först när jag höll upp mobilen i höjd med ansiktet. Ett litet minus, men jag tycker ändå inte om att tala i telefon och svarar aldrig på samtal som jag inte vet ska komma.

Ett missmod hänger över mig på grund av att jag får så ont efter varje promenad. Jag försöker verkligen att inte halta, att belasta båda benen lika mycket och det är svårt. Det slutar ofta med att jag har ont i båda knäna. Jag har inte gått upp i vikt. Inte ned heller, för den delen. Jag ligger kvar på 106-107 kg. Tyvärr. Kanske kommer jag att orka ta tag i kosten nu när det själsliga är stabilt, men jag vet inte om jag har lust…

Stresshantering

Två och en halv vecka utan egentlig träning och utan att justera ätandet har lett till en viktökning på 1 kg. Det är väl inte så mycket egentligen, men det kilot känns. Det känns när det försvinner och det känns ännu mer om det kommer tillbaka. Jag känner mig tung och otymplig och har ont överallt. När jag vaknade i morse ville jag inte något. Tung och klumpig. Minnet av förra måndagens promenad som gjorde så ont. Allmän tristess och otillfredsställelse. En kombination av elände som stressar mig och ger mig huvudvärk. Men jag kom iväg på en promenad. Faktiskt! Jag bestämde mig för att gå långsamt. Det viktiga var att komma ut och iväg, inte att hålla ett högt tempo. Jag lyssnade på min lugna lista. Efter ungefär tredje låten och en långsam lunk gick pulsen ned. Andningen sjönk från struphuvudet till magen. Det var så skönt! Det bästa av allt var att jag inte haltade, att vridningen av knäet äntligen har rättat till sig efter 2,5 vecka. Jäss! Visserligen kände jag mig stel efteråt, men jag känner mig alltid stel efter all träning. Jag gick min kortaste runda och det tog 55 minuter i snöglopp och med behagligt få människor i rörelse.

“Don’t trust the rain” har jag haft på min lista i ett par år nu och jag tröttnar inte. Den är lugn och mjuk, lätt och svävande.

Don’t trust the rain to fall /better wash away your tears / Go easy on your self / don’t trust the rain…

Invasion

Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.

Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.

Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.

Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.

En bild tagen i november.

Frukt

ICA har ett sortiment med klassiska godissorter i färdiga påsar. Där finns Min Favorit Just Nu och varje gång jag har en Min Favorit Just Nu blir jag smått besatt, nästan manisk och tanken på att det snart är helg utan att jag har minst 1 påse av Min Favorit Just Nu hemma i skåpet ger mig ångest. Så idag gick jag till ICA enkom för dessa sötsaker och så passade jag på att köpa clementiner och päron oxå. 

Vägen till Salem gick förbi Circle K och upp mot vattentornet och kyrkan. Det är en enda lååååång, svagt sluttande uppförsbacke som det normalt tar ungefär en halv dag att kämpa sig uppför. Idag hade jag ork, tempo och musik och fräste uppför den backen på 2,5 normallång låt. Det var jätteskönt att vara ute och röra på sig och upplivande att gå en annan väg och få se de vanliga miljöerna från en annan vinkel. Det är faktiskt den sortens små knep man kan ta till för att hålla hjärnan alert på gamla dagar. 40 minuters tempogångande dit och 25 minuters mer behärskad promenad för då hade jag drygt 2 kg frukt i ryggsäcken som vägde tungt.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag har kläder som passar de flesta märkliga väderkombinationerna.

… att det var så himla skönt att komma ut och känna att det är så här jag vill att kroppen ska må!

… den milda, grekiska yoghurten som är så makalöst god att äta. Inte smaksatt utan bara mjuk och len och fyllig.

Aktivitets-baksmälla

Det var mycket för mig förra veckan med flera promenader och så styrketräning och blodtömning och Stockholm och städning, så den här veckan lider jag av aktivitets-baksmälla. Jag tränade, som sagt, i måndags och det var lite småtungt. I tisdags var jag hos frissan (halleluja!!) och blev sedan trött och slumrade på eftermiddagen. Igår gjorde jag ingenting eftersom jag helt enkelt inte orkade upp ur sängen.

Idag var jag hos dr MR för sista gången. Han är AT-läkare och ska dra vidare mot specialiseringen. Han har varit bra att ha att göra med och det talade jag om för honom. Det här besöket handlade i första hand om svaren på proverna från förra veckan döm om min förvåning när han kunde meddela att både kolesterolet och blodsockret låg bra till, bättre än för ett år sedan. Nu kan jag göra ett plakat där det står att visserligen väger jag mer än 1oo kg, men kolesterolet och blodsockret är på topp. Sug på den! Nästa vecka ska jag iväg till Södertälje och röntga min tumme. Han ska oxå fundera på en undersökning av mina magbakterier med anledning av att jag ätit Omeprazol så länge, men det kommer inte att handla om gastroskopi. Vi kommer att höras på telefon den 8 november.

Jag promenerade dit på 25 minuter och det var tungt och det tog 30 minuter hem via Bamses och ett paket från Lakritsroten (en beställning jag nu ångrar eftersom den inte var god – det är choklad & chips jag vill ha!!!!). Stilnocten slog hårt ikväll och jag ska lägga mig snart och fortsätta med den lockande tanken att ta en in-aktivitetsdag i morgon oxå. Jag är trött. Så trött….

 

Antiklimax

Det blev inget bra besök hos psyk idag. L inledde med att fråga vad jag hade funderat på sedan förra mötet och då vällde allt ur mig. Vi skulle ha fortsatt utredningen eller den diagnostiska intervjun som det egentligen heter, men jag var inte i skick att kunna genomföra en sådan. Jag grät och beklagade mig och citerade Anne Heberlein: “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Inläggning i syfte att hålla koll på både mig och upptrappning av ny medicin. Aldrig! Aldrig, aldrig, aldrig!! För att citera mig själv: “Jag hatar sjukhusmiljön. Hatar med versaler! Jag blir inlagd för att hållas koll på och medicineringen startar. Jag får träffa en läkare någon enstaka gång och kanske en terapeut lite oftare, men resten av tiden? Sjukhusmiljön får mig alltid att må sämre! Aldrig! Jag åker hellre hit en gång om dagen för kontroller än ligger inlagd.” Budskapet borde ha gått fram, eller hur?

Jag fick träffa den överläkare hon arbetar i lag med och jag fick inget bra första intryck av honom. Vid det laget var jag trött och mosig i huvudet och hade svårt att koncentrera mig, så hans frågor fick mig att känna mig ansatt och ifrågasatt. Jag orkar inte skriva ned turerna i det samtalet… Det slutade med att jag ska börja med Venlafaxin igen på 75 mg eftersom magen inte protesterade mot det. Antiklimax kryddat med att jag kände mig dum på gränsen till en drama queen som mer eller mindre hotade med självmord, men inte ville ta emot hjälp utan bara ha uppmärksamheten.

Det jag hade velat få sagt till överläkaren var följande: på försommaren kom jag till husläkaren och förklarade att min nedstämdhet bara blev sämre trots medicinering och att det kanske var läge att prova något nytt. Det var utgångsläget. MR föreslog då Venlafaxin 75 mg. Vid ett återbesök konstaterades att medicinen hade en något förhöjande effekt utan några allvarligare, kännbara biverkningar och vi ökade till 150 och det var jag märkte att magen lade ned sin verksamhet. Det var den bristen på verksamhet som gjorde att jag kände att det var nödvändigt att byta (och inte bara gå tillbaka till 75 mg). Eftersom MR inte känner sig hemma på det området remissade han mig till psyk i Södertälje.

Det blev en knapp timme allt som allt. L tog ett blodtryck eftersom Venlafaxin kan förhöja det (140/90 som är ovanligt högt för att vara mig, men som hon inte reagerade nämnvärt på). Sedan gick jag till apoteket vid sjukhusets huvudentré och hade den turen att Pär kunde hämta mig där på väg hem från arbetet. Jag vet att jag kommer att få en ny tid hos L när jag är mer stabil för att fortsätta intervjun/utredningen. Jag tror att jag kommer att få en tid i det andra teamet hos psyk som är mer kopplade till det medicinska. Jag var, som sagt, trött och luddig i huvudet.

“Om du hade möjlighet att önska dig precis vad du ville just nu, vad skulle det vara?” frågade L mig idag. Jag lyckades få tag i något bland allt ludd och svarade att jag ville en mirakelkur som får mig att gå ned 35-40 kg och sedan en stuga i skogen omgiven av djur utan “en enda jävla människa”. 

 

Förberedelser

Igår var jag hos frissan och blev av med “…2 kg hår” som Anette uttryckte det. Sedan förra klippningen i juni och särskilt sedan håret började växa ut igen har jag vantrivts med det rent otroligt. Jag har varit väldigt frestad att ta Pärs hårklippningsmaskin och raka av rubbet. S, som ryckte in när Anette hade gipsad arm , lyckades förstöra den fina form som Anette lyckats arbeta fram; en form som höll även när håret vuxit ut. Där S kommer ifrån är det sällsynt att kvinnor har kort hår och det tror jag låg bakom hennes sätt att kapa av mitt hår – snaggat, men formfattigt som det ofta ser ut på snaggade män. Anette, däremot, är svensk och hon är själv riktigt kortklippt och har därmed en helt annan känsla för korta frisyrer hos kvinnor. Igår var jag inte i form, hade ingen ork eller lust att prata och när jag försökte förklara hur jag upplevde den förlorade formen nådde jag inte fram och då slöt jag mig och det blev som det blev. Jag bryr mig inte lika mycket längre (även när jag mår bra). Mitt hår är grått och torrt och inte särskilt roligt att ha att göra med längre och jag är leds på att alltid se likadan ut efter ett frisörbesök… Det viktigaste är att nacken är snaggad, så att hårbotten får tillgång till syre och egentligen skulle jag kunna spara pengar om jag övergick till att klippa mig själv med en hårklippningsmaskin.

I morse, kvart i 9, fick jag massage av Bitte, men det blev inte den förlösning jag hoppats på. Det fanns några punkter vid axlarna och skulderbladen som var hårda, men i övrigt kändes jag inte särskilt stel, som hon uttrycker det. Någonting lossnade i alla fall för yrseln blev värre och jag fick gå långsamt hemåt. Klockan var 10 när jag kom hem och Bibbi ville ha sina pellets och när hon fått dem och allt var tyst igen lade jag mig i läsrummet och sov till efter 12. Överraskande nog har jag haft en spik i ryggen efter massagen, men en värkkombo hjälpte.

I morgon är det dax för begravningen. Den hänger över oss som en våt, mögelstinkande yllefilt . Jag förbereder mig på det sätt jag kan. Kläderna är bestämda (och godkända av Svärfar), skorna insmorda och putsade och allt jag anser att jag behöver ha med mig ligger framme tillsammans med den väska jag ska ha. Ikväll tänker jag ta en extra Lyrica tillsammans med Stilnocten och sova i läsrummet. På så sätt stör jag inte Pär med mina snarkningar och jag får sova ifred ifall det visar sig att han bara ligger och vrider sig.

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Klös

Sol och 4 minusgrader med snö som legat kvar i ett par dagar nu. Det var ljuvligt ute! Jag promenerade till Elin för en kopp te och för att hjälpa till att klippa Mios klor. Han känns som 1 kg brun bomull, men det finns gott om muskler och missnöje när jag håller honom. Den här gången fick han till 2 rejäla skråmor på min underarm. Sviiiider….. Han kommer aldrig att börja gilla mig om det blir en sån batalj varje gång vi träffas… En långsam promenad hem igen via Konsum och Kaffestugan. Det verkar som om orken blev kvar i det föregående året för det gick tungt och så fick jag ont, ont! ONT!! De dubbade isbuggarna med hälsporresulan i fungerar INTE. Jag har haft så satans ont sedan jag kom hem. Hälen är faktiskt svullen på undersidan.

Kölddimma över Flaten.