Antiklimax

Det blev inget bra besök hos psyk idag. L inledde med att fråga vad jag hade funderat på sedan förra mötet och då vällde allt ur mig. Vi skulle ha fortsatt utredningen eller den diagnostiska intervjun som det egentligen heter, men jag var inte i skick att kunna genomföra en sådan. Jag grät och beklagade mig och citerade Anne Heberlein: “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Inläggning i syfte att hålla koll på både mig och upptrappning av ny medicin. Aldrig! Aldrig, aldrig, aldrig!! För att citera mig själv: “Jag hatar sjukhusmiljön. Hatar med versaler! Jag blir inlagd för att hållas koll på och medicineringen startar. Jag får träffa en läkare någon enstaka gång och kanske en terapeut lite oftare, men resten av tiden? Sjukhusmiljön får mig alltid att må sämre! Aldrig! Jag åker hellre hit en gång om dagen för kontroller än ligger inlagd.” Budskapet borde ha gått fram, eller hur?

Jag fick träffa den överläkare hon arbetar i lag med och jag fick inget bra första intryck av honom. Vid det laget var jag trött och mosig i huvudet och hade svårt att koncentrera mig, så hans frågor fick mig att känna mig ansatt och ifrågasatt. Jag orkar inte skriva ned turerna i det samtalet… Det slutade med att jag ska börja med Venlafaxin igen på 75 mg eftersom magen inte protesterade mot det. Antiklimax kryddat med att jag kände mig dum på gränsen till en drama queen som mer eller mindre hotade med självmord, men inte ville ta emot hjälp utan bara ha uppmärksamheten.

Det jag hade velat få sagt till överläkaren var följande: på försommaren kom jag till husläkaren och förklarade att min nedstämdhet bara blev sämre trots medicinering och att det kanske var läge att prova något nytt. Det var utgångsläget. MR föreslog då Venlafaxin 75 mg. Vid ett återbesök konstaterades att medicinen hade en något förhöjande effekt utan några allvarligare, kännbara biverkningar och vi ökade till 150 och det var jag märkte att magen lade ned sin verksamhet. Det var den bristen på verksamhet som gjorde att jag kände att det var nödvändigt att byta (och inte bara gå tillbaka till 75 mg). Eftersom MR inte känner sig hemma på det området remissade han mig till psyk i Södertälje.

Det blev en knapp timme allt som allt. L tog ett blodtryck eftersom Venlafaxin kan förhöja det (140/90 som är ovanligt högt för att vara mig, men som hon inte reagerade nämnvärt på). Sedan gick jag till apoteket vid sjukhusets huvudentré och hade den turen att Pär kunde hämta mig där på väg hem från arbetet. Jag vet att jag kommer att få en ny tid hos L när jag är mer stabil för att fortsätta intervjun/utredningen. Jag tror att jag kommer att få en tid i det andra teamet hos psyk som är mer kopplade till det medicinska. Jag var, som sagt, trött och luddig i huvudet.

“Om du hade möjlighet att önska dig precis vad du ville just nu, vad skulle det vara?” frågade L mig idag. Jag lyckades få tag i något bland allt ludd och svarade att jag ville en mirakelkur som får mig att gå ned 35-40 kg och sedan en stuga i skogen omgiven av djur utan “en enda jävla människa”. 

 

Förberedelser

Igår var jag hos frissan och blev av med “…2 kg hår” som Anette uttryckte det. Sedan förra klippningen i juni och särskilt sedan håret började växa ut igen har jag vantrivts med det rent otroligt. Jag har varit väldigt frestad att ta Pärs hårklippningsmaskin och raka av rubbet. S, som ryckte in när Anette hade gipsad arm , lyckades förstöra den fina form som Anette lyckats arbeta fram; en form som höll även när håret vuxit ut. Där S kommer ifrån är det sällsynt att kvinnor har kort hår och det tror jag låg bakom hennes sätt att kapa av mitt hår – snaggat, men formfattigt som det ofta ser ut på snaggade män. Anette, däremot, är svensk och hon är själv riktigt kortklippt och har därmed en helt annan känsla för korta frisyrer hos kvinnor. Igår var jag inte i form, hade ingen ork eller lust att prata och när jag försökte förklara hur jag upplevde den förlorade formen nådde jag inte fram och då slöt jag mig och det blev som det blev. Jag bryr mig inte lika mycket längre (även när jag mår bra). Mitt hår är grått och torrt och inte särskilt roligt att ha att göra med längre och jag är leds på att alltid se likadan ut efter ett frisörbesök… Det viktigaste är att nacken är snaggad, så att hårbotten får tillgång till syre och egentligen skulle jag kunna spara pengar om jag övergick till att klippa mig själv med en hårklippningsmaskin.

I morse, kvart i 9, fick jag massage av Bitte, men det blev inte den förlösning jag hoppats på. Det fanns några punkter vid axlarna och skulderbladen som var hårda, men i övrigt kändes jag inte särskilt stel, som hon uttrycker det. Någonting lossnade i alla fall för yrseln blev värre och jag fick gå långsamt hemåt. Klockan var 10 när jag kom hem och Bibbi ville ha sina pellets och när hon fått dem och allt var tyst igen lade jag mig i läsrummet och sov till efter 12. Överraskande nog har jag haft en spik i ryggen efter massagen, men en värkkombo hjälpte.

I morgon är det dax för begravningen. Den hänger över oss som en våt, mögelstinkande yllefilt . Jag förbereder mig på det sätt jag kan. Kläderna är bestämda (och godkända av Svärfar), skorna insmorda och putsade och allt jag anser att jag behöver ha med mig ligger framme tillsammans med den väska jag ska ha. Ikväll tänker jag ta en extra Lyrica tillsammans med Stilnocten och sova i läsrummet. På så sätt stör jag inte Pär med mina snarkningar och jag får sova ifred ifall det visar sig att han bara ligger och vrider sig.

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Klös

Sol och 4 minusgrader med snö som legat kvar i ett par dagar nu. Det var ljuvligt ute! Jag promenerade till Elin för en kopp te och för att hjälpa till att klippa Mios klor. Han känns som 1 kg brun bomull, men det finns gott om muskler och missnöje när jag håller honom. Den här gången fick han till 2 rejäla skråmor på min underarm. Sviiiider….. Han kommer aldrig att börja gilla mig om det blir en sån batalj varje gång vi träffas… En långsam promenad hem igen via Konsum och Kaffestugan. Det verkar som om orken blev kvar i det föregående året för det gick tungt och så fick jag ont, ont! ONT!! De dubbade isbuggarna med hälsporresulan i fungerar INTE. Jag har haft så satans ont sedan jag kom hem. Hälen är faktiskt svullen på undersidan.

Kölddimma över Flaten.

Prover

Vägning: 98,5 som innebär en minskning med 1,0 kg. Varför det då? Jag har sovit uselt och inte haft matlust, men ändå promenerat. Det verkar fungera. Jag kör slut på mig själv, men jag går ju ned i vikt och det är ju det det handlar om! Hahaha….

Jag vaknade vid 20 i 5 av att jag behövde gå på toaletten. Då hade jag sovit i 5 timmar. Sedan gick det inte att somna om. Så här års hatar jag den tiden på dygnet. Ångest och Selma-saknad. Just den här morgonen kunde jag inte ta medicinerna eftersom jag skulle iväg och lämna prover på fastande mage inför nästa veckas läkarbesök. Klockan 7 gav jag upp, gjorde i ordning ett urinprov att ta med, klädde på mig och gick. Regn och mörker. Matt. Ångest och vallningar medan jag väntade på min tur. Efteråt gick jag ned till Kaffestugans Salemfilial och köpte en svindyr (35 kr) flaska juice på mango och äpple – som var väldigt god! – för att få upp blodsockret och så lunkade jag mot Konsum. Regn och gryning. Vi handlar frukt och grönsaker i vår butik eftersom online-kvaliteten är ojämn och opålitlig, så jag fyllde min kånken-rygga med blockljus, frukt och grönt och 2 drickyoughurt. Den ena drickyoughurten drack jag på en gång. Tungt. Yrslig. Jag får ont i ryggen av de odubbade isbuggarna och jäkligt ont av hälsporrarna. Jag var hemma klockan 9, hängde vinterjackan på tork, packade upp varorna, bytte om och gick och lade mig. Jag orkade inte hålla mig uppe. Det dröjde innan jag somnade och jag sov ryckigt till efter 12 och först då tog jag medicinerna och åt frunch.

Den senaste veckan har varit rörig och stressig. Selma och de idiotiska glasögonen, jag har inte tränat som vanligt och sovit uselt. Matvanorna har rubbats och jag har ätit både kolhydrater och godis nästan varje dag. Det är naturligtvis vid såna här mindre mysiga perioder i livet som jag borde hålla fast vid mina rutiner, men jag behöver oxå vara snäll mot mig själv.

Tålamod

Vägning: 99,5 kg som innebär en ökning med 0,4 kg.

Jag åkte till optikern idag fast besluten att byta de idiotiska trippelslipade brillorna mot 3 enkelslipade par. Det snöade lätt. Ju närmare Stockholm tåget kom desto tätare blev snöfallet. I Stuvsta, drygt halvvägs, blev vi stående på stationen i minst 15 minuter. Jag läste och brydde mig inte så mycket om det. Till en början. Sedan blev det varmt. Folk tjattrade, mobiler plingade och varannan minut informerade tågföraren att vi stod still pga. ett växelfel i Älvsjö. Är det inte växelfel, så är det signalfel eller lövhalka eller pajsigt tåg och när man väl närmar sig Stockholm City (som Centralen heter numera), så har det kört ihop sig ordentligt och det blir kötid i stället. På Stockholm Södra klev det på en nisse med dragspel. Jag avskyr dragspel. Det tog 1 timme att komma till Stockholm mot normala 30 minuter. Magkänslan sa att optikerbesöket inte skulle sluta som jag önskade och magkänslan hade rätt. Jag fick hjälp av samma tjej som tidigare. Hon kollade att glasögonen var rätt inställda, att slipningen satt där den skulle och så fick jag läsa exempeltexten i olika storlekar. Att jag är tvungen att hela tiden prova mig fram för att hitta skärpan är det som är hela grejen med att vänja sig vid progressiva glasögon. “Du måste ha tålamod! Minst 2 veckor.” En man i min ålder hämtade sina nya progressiva glasögon och han sa att det hade tagit 1 år innan det klickade och började gå av sig självt. 1 år!! Jag märkte att jag inte nådde fram och att jag inte skulle få som jag ville, så jag gav med mig och ger brillorna en chans till. Det är väldigt vanligt att det tar tid att vänja sig – att det tar tid för ögonen att anpassa sig –  och jag har förstått att personalen ofta, ofta måste bemöta otåliga kunder som jag. Det finns ingenting att säga om det. Däremot tyckte jag inte om att man flinar åt mina svårigheter och skakar överseende på huvudet. De här idiotiska brillorna ger mig ångest, men hur ska jag kunna förklara det för dem?! Jag får panik av att veta att när jag slår mig ned soffan för att dricka te & läsa, så kommer det att bli en kamp. Jag kommer att vara så koncentrerad på att hitta skärpan att teet kallnar samtidigt som jag inte fattar något av det jag läser. Det är nästan samma sak med datorn. I skrivandets stund har jag glasögonen på mig, men det är bara ett par tre ord som syns helt skarpt. Det framkallar ingen ångest, men jag spänner mig och får huvudvärk. Okej då! Jag kan stå ut 1,5 vecka till. Kanske de 3 månader som garantin gäller, men aldrig 1 år. Tårar av frustration och besvikelse. Hemfärden gick utan andra stopp än vid stationerna och jag var hemma kvart i 12. 2 timmar och 45 minuter för ingenting – vilket slöseri med ork och tid! Jag ska byta Specsaversbutik till Tumba eller Huddinge för jag orkar inte åka hela vägen till Kungsgatan.

Fett

Jag var hos IB idag för 9-månaders hälsouppföljning. Något försenad eftersom vi skulle ha haft den i september. Vägning ingick naturligtvis, men den vågen visade 0,8 kg mer än jag vägde igår vilket i och för sig kan förklaras med att jag hade ätit frukost och var fullt påklädd,, men jag sade till IB att jag tänkte hålla fast vid min egen vägning. Det har försvunnit fett sedan vi träffades för 3 veckor sedan. 1% och/eller 1 kg. 1% låter inte lika imponerande som 1 kg. Det är mer konkret när massa försvinner jämfört med  procent. Summering: 3 promenader samt 1 styrkepass per vecka och så få kolhydrater är ett fungerande recept för mig, så jag fortsätter enligt det. Nästa träff med IB blir i januari och till dess ska jag gå ned 3 kg. Hon frågade vad jag trodde gjorde att det har vänt och jag svarade att det var att vi slutade dalta, att jag tröttnat på att hela tiden ta hänsyn till om jag orkar eller inte.

Mörbultad

Vägning: 99,1 kg som innebär en minskning med 0,2 kg sedan förra vägningen för 2 veckor sedan.

Den här gången blev gummipasset ganska tungt. Jag var okoncentrerad och trots att alla övningar sitter i ryggmärgen var det flera av dem som plötsligt kändes knepiga. Det verkade som om jag aldrig skulle bli färdig. Efteråt har jag känt mig mörbultad och har ont i ryggen – ett tecken på att den dåliga koncentrationen påverkade utförandet till det sämre.

Kolhydrater

Vägning: 99,3 kg som innebär en minskning med 0,7 kg den senaste veckan. Vilken lättnad! Paniken har flåsat mig i nacken. Det är kolhydraterna det hänger på – jag är känslig för det. Förutom att jag äntligen har gått ned i vikt igen, så känner jag mig mindre uppblåst.

Ett gummibandspass som kändes prima och gick väldigt bra. Koncentrationen fanns i så pass hög grad att jag försjönk i övningarna. Härligt!

Projicering

Vägning hos IB på Itrim: 100,0 kg som innebär en ökning med 0,3 kg de 2 senaste veckorna.

IB är inte min terapeut. Det är viktigt att komma ihåg. Jag har öst ur mig hos henne flera gånger nu och kände mig rätt trött på mig själv när jag var där i morse. Jag fick intrycket av att hon oxå börjar tröttna på min stagnation och “Åh, jag mår så dåligt! Jag har ingen lust!! Ingen motivatioooon!!!”. Förmodligen handlar det om projicering. Jag är leds på att vara hindrad av min hälsa – att behöva ta hänsyn till den hela jävla tiden – , så vi bestämde att jag ska stryka alla snabba kolhydrater (pasta, ris, potatis, bröd) utan undantag. Och så ska jag öka på antalet promenader till 3 per vecka + det vanliga gummipasset. Vi ska ses om 3 veckor för en hälsouppföljning och då ska jag ha gått ned i vikt! SKA!!