Tag Archives: Itrim

Jag behöver mer hjälp

Posted on by 2 comments

Igår promenerade jag runt Flaten. Jag strosade. Tog det lungt och klunkade vatten. Det var ganska skönt, men lite för varmt i solen. Det är så fint längs sjön! Så ljuvligt lugnt och obefolkat – åtminstone före 10 en söndag. 

Vägning: 97,4 som innebär en ökning med 0,9 kg. Fy fan! Jag lade mig igen efter att Bibbi fått sin frukost och jag tagit mina mediciner. Jag bara låg där. Ångesten kom och gick innan Lyrican kickade in. Jag var äcklad av mig själv. Så in i helvete leds! Och så vallningarna… Precis när jag har lyckats varva ned, slappna av och känner att sömnen är nära, så väller värmevågen in och i stället får jag slänga av mig täcket, koncentrera mig på att hålla ut, bara vänta på att den ska passera. Sedan sov jag till halv 12. Bibbi tjoade från köket: ”Hallå! Är du hemma? Det är matdax!!”. Jag kom på att jag glömde att ge henne frukosthö och fick dåligt samvete, men jag låg kvar. Det som fick mig ur sängen var, som så ofta, att jag var kissnödig.

Jag behöver mer hjälp! Det insåg jag när min första tanke för dagen var att jag måste, måste se till att bli mätt vid middagen för att undvika kvällstugget och att bara tanken på det gav mig ångest. Det här går inte! Jag är så fastlåst i det sättet att tänka. Det känns som att rusa runt i ett rum utan fönster eller dörrar och så stannar jag upp och tänker att jag kan försöka att springa åt andra hållet, att det kanske går bättre, men det går bara runt, runt, runt. Jag behöver hjälp! Det känns inte som att IB på Itrim har det rätta djupet utöver peppning och att ringa vårdcentralen – inga kommentarer. Att få hjälp av en psykolog över nätet kostar nästan 1000 spänn!! Då kom jag på att Bitte, som ger mig massage, sa att de har slagit sig ihop med en terapeut inom KBT och jag fick ett visitkort. Jag har mailat henne och hoppas på det bästa.

Jag är leds. Jag är mentalt trött. Jag försöker ändra mitt förhållningssätt, men jag kommer ingen vart. Egentligen vill jag bara skita i allt och vräka i mig vad jag vill, närhelst suget ramlar över mig; klockan 9, kvart över 15, halv 23. ”Aldrig mer 100!!” Det är det som stoppar mig. ”Aldrig mer 99!!” påminner mig. ”Aldrig mer 98!!” lägger jag till idag för jag kommer att ångra mig så fruktansvärt om jag ger efter. Om jag ger upp. Jag vill inte behöva ångra mig, men jag är så trött och tålamodet är försvinnande litet…

Skiljeväg, analys och motivationshöjare

Posted on by 0 comment

Jag befinner mig vid en skiljeväg där den ena vägen leder till slutmålet 70 kg och den andra vägen är en återvändsgränd med en stege där jag kan klättra uppåt och nedåt, några hekto hit, några hekto dit, men stanna kvar på 96 kg.

Det jag upplever nu handlar inte om att jag ger upp eller att jag är leds och absolut inte att jag är nöjer mig med 11 kg minus. Det handlar mer om VARFÖR jag och kroppen verkar ha gjort halt här.

Det största problemet har visat sig vara kvällstugget. Anledningen till att jag började med det var att slippa kommentarer från Pär om vad jag äter. Han lägger sig tidigt och då kunde jag slappna av och äta mig mätt. Anledningen till att jag fortsatte även sedan kommentarerna blev färre och även sedan stödet ökade sedan jag gick med i Itrim är en helt annan femma. Hunger är en sak. Okynnesätande är en annan. Trots att jag inte ens är sugen går jag i skåpen och stoppar i mig eller rostar några skivor med smör. Jag är medveten om att jag gör det. Jag är medveten om att det inte är så smart. Jag väger mig och ser att det ju inte är någon fara eftersom jag – i bästa fall – har gått ned i vikt eller att jag åtminstone inte har gått upp i vikt. PANG! Fällan slår igen! Jag fortsätter och sedan går jag upp i vikt och får ångest och bestämmer mig för att skärpa mig och så vidare, och så vidare. Det är dömt att misslyckas.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att göra sig av med en ovana utan att ersätta den med något annat, något bättre. Jag har provat mig fram i 6,5 månad nu. Olika strategier. Olika förhållningssätt. Jag blir egentligen inte nedslagen över att inget har visat sig vara hållbart och jag känner mig inte misslyckad. Jag känner mig själv. När jag hittar ett sätt som känns som när en pusselbit faller på plats, så kommer jag att bita mig fast. Eller när jag är tillräckligt angelägen. Jag har börjat ställa mig just den frågan oftare. Varför är jag inte tillräckligt angelägen att fortsätta gå ned i vikt? Nu vet jag ju att det enda jag behöver avstå ifrån är kvällstugget. Kvällstugget som inte längre fyller någon funktion. Kvällstugget som bara ger mig ångest dagen efter när jag reflexmässigt rekapitulerar hur mycket jag stoppade i mig kvällen innan. Kvällstugget har ingen tröstande, uppmuntrande eller belönande funktion. Det händer att den har en mättande funktion, men – som sagt – det är inte tillräckligt ofta för att vara befogat.

Det som finns kvar att prova är mental träning genom påminnelser och tänk-efter-före-metoden. Jag har satt ihop en motivationshöjare som jag har skrivit ut i 3 exemplar och kommer att sätta upp i ögonhöjd på lämpliga ställen.

Ewa!

107  106  105  104  103  102  101  100  99  98  97  96

11 kilo på 6 månader är bra gjort!

Du kommer att fixa resten också!

Kom ihåg hur bra det känns varje gång vågen visar minus.

Kom ihåg hur skönt det är när magen minskar.

Kom ihåg känslan när du orkar mer.

Kom ihåg vilken lättnad det är att slippa få ont i knän och vrister efter promenaderna.

Du har alltid ett val: att äta eller att fortsätta gå ned vikt.

Texten är skriven i olika fonter, både stilmässigt och storleksmässigt, kursiverat och understruket för att det inte ska bli en löpande text som ögonen bara kan svepa förbi, men det syns inte här i bloggen. Inga pekpinnar, inga förmaningar utan uppmuntran och betoning på att komma ihåg en positiv känsla.

Så nej, jag har inte gett upp! 

 

Mer melodifestival

Posted on by 0 comment

Promenad till Salem för att hämta ännu en omgång med VLCD-soppor från Itrim plus att jag handlade lite på ICA. Det var väldigt skönt! Jag kom iväg klockan 9 innan det blev för varmt. Jag gick via Tennishallen och även om den backen är flåsframkallande, så behövde jag inte stanna uppe på toppen för att hämta andan. Framsteg!

Dagens låtlisterepresentant är After Dark igen med ännu en melodifestivallåt. Den här gången från förra året, 2016. Gruppen finns inte längre men firade 40-årsjubileum det året. (Hur gammal är jag egentligen eftersom jag minns när de slog igenom…) ”Kom ut som en stjärna!” – en inspirerande text om att våga vara sig själv.

 

Komfortzonen

Posted on by 0 comment

I och med att vi kom hem i tisdags var jag tillbaka i min komfortzon. Aaaah!!! Jag har inte varit utanför dörren förrän idag. Dels för att jag har varit så himla trött att jag sällan har lyckats komma ur sängen före halv 11 och dels för att mina brännskador av solen ska få möjlighet att läka ihop utan ännu mer sol. I tisdags kände jag mig febrig, varm och ömhudad. Jag har använt min EMS-crème som jag har smort in så snart det har behövts svalkas av eller stilla klådan som alltid kommer när den sortens brännskada ska läka. Idag var det då läge att sticka näsan utanför min komfortzon. Jag skulle hämta min Itrim-soppor hos ICA och ett rek till Pär. Det var tungt och trögt och kroppen kändes som en grinig tonåring som inte vill följa med på något som innebär att man måste gå själv. Jag gick bara tur och retur och fick ihop 50 minuter. Det har varit varmt och klibbigt, så det har inte varit några problem att få i mig 2 liter vatten heller. Jag har tvättat och läst ”Det mörka tornet” av Stephen King, inne i den andra delen av 8. Mycket bra!

 

Category: Hälsan | Tags: ,

Perfekt innedag

Posted on by 0 comment

Vägning: 97,2 kg som innebär en ökning med 0,4 kg och det tycker jag känns acceptabelt med tanke på hur jag ätit den senaste veckan. Det är tur att jag promenerade så mycket som jag ändå gjorde… Idag är tillbaka på Itrim-banan igen och det känns skönt. Jag har haft en vilodag idag med sovmorgon (även om det inte blev längre än till 20 i 9), en dusch och så har jag tvättat. Ute har det regnat och blåst rent otroligt! En perfekt dag att sinne inne, läsa och dricka te.

 

Category: Allmänt, Vikten | Tags: , , , ,

Träd, vind & hav

Posted on by 0 comment

Jag tycker mycket om Malmö! En otroligt grön och fin stad med ett behagligt tempo där bilisterna stannar vid övergångsställena – som i Göteborg! De allmänna toaletterna var fräscha och så talrika att kissnödigheten aldrig blev överhängande. Det är en cykelstad med tydlig uppdelning mellan gång- och cykelväg. Både Pär och jag skulle mycket väl kunna tänka oss att bo där, men det blir för långt till Elin och Selma. Vi bodde på Best Western Hotel Royal på Norra Vallgatan. Ett mindre hotell med samma intima stämning och lugn som Hotell Lilton i Göteborg. Vårt rum och ett till låg för sig själva vid en innergård. Enkelt, fräscht och funktionellt.

Ett litet kylskåp med glasdörr som jag fick användning för när tesuget fick mig att köpa egen mjölk.

Innergården och med tanke på vilket drag det var utåt gatan hade vi tur som inte fick fönster åt det hållet…

En annan innergård intill. Där åt vi frukost vår sista morgon. Det röda huset tillhör hotellet. 

Mina framgångar med Itrim har gjort mig stöddig. Så här års pratas det mycket om problemet med att många går upp några kilo under semestern. Jag har smålett överlägset och sagt att det kommer inte att hända mig när jag åker till Malmö. Det handlar bara om att inte suga i sig första bästa maträtt – plättlätt! Jag erkänner härmed att jag hade fel. Jag har inte vägt mig, det gör jag i morgon på morgonen, men jag blir inte förvånad – även om jag kommer att bli förkrossad – om jag är tillbaka på 99 kg. Problemet har varit att inte kunna få måltiden den tid jag har vant mig vid för att t.ex. hålla blodsockernivån i schack. Vi har ätit frukost vid 9 och där har det inte varit några problem förutom att jag har ätit en fralla varje dag, men både lördag och söndag blev det lunch så sent som halv 15 och då var vi båda sammanbitet smågriniga. Igår och idag lyckades vi bättre och mådde bättre. Jag har – och det är ovanligt för mig – ätit för mycket mat och dessutom godis och chips. Det verkade som jag glömde packa ned disciplin och karaktär … Jag har inte fått i mig 2 liter vatten varje dag, knappt 1 liter ens och det har varit köpt flaskvatten (min KleanKanteen är för tung för att jag skulle vilja släpa på den och behöva fylla på den hela tiden). Men jag har promenerat! Jösses vad stegräknaren har fått jobba.

Resan innebar ett sjumilakliv utanför min komfortzon, ett sjumilakliv jag kände var nödvändigt både för min egen skull, men även för Pärs och mitt äktenskaps skull. Fredagen var jobbig och jag sa till honom att jag verkligen, verkligen försökte att se fram emot det, men att det kom i skuggan av själva sjumilaklivet. Med facit i hand kan jag säga att det var värt det, det var verkligen, verkligen värt det! Jag törs nog tala för Pär när jag säger att vi har haft det mycket trevligt när vi har pratat mycket och skrattat, småretats, men inte tjafsat och ännu mindre grälat. Vi är samkörda efter 25 år som gifta och 27 år som ett par. Jag har sluppit min ångestladdade hemlängtan eftersom jag har lärt mig att grejen med att åka bort är att inte få det precis som det är hemma, men att det finns fördelar med det oxå och så blir det så mycket skönare att komma hem sen. Nu är jag hemma igen och det är skönt! Mitt introverta batteri är urladdat, men i morgon ska jag ta sovmorgon och bara stanna inne och tvätta. Jag har bränt mig ordentligt i nacken och på bröstkorgen och mår bäst om jag kan slippa solen några dagar.

Jag kommer att skriva fler inlägg med många bilder om vår kortsemester till Malmö. Fortsättning följer!

Snäll disciplin

Posted on by 0 comment

Vägning: 98,7 och det innebär att jag har gått upp 0,8 kg den senaste veckan. Paniken varvas med resignation för det är ju så här det alltid blir. Aldrig med 99!! Aldrig i helvete mer 100!!! Beror det på att jag äter vanlig middag varje dag och sedan kvällsmål? Det blir nog för mycket. Om jag skippar kvällsmålet är det smart att äta middag vid 18 i stället, så att jag inte hinner bli hungrig, MEN – och det hängde över mig idag – då är jag tillbaka i samma låsning som innan jag gick med i Itrim: jag upplever det som att jag måste, måste äta mycket middag för sedan blir det inget mer tuggbart och om då middagen inte är god, ja, då är paniken där som ett brev på posten.

Jag genomgick en lång, inre strid när det gällde dagens träning. Den trista vägningen lade sordin på stämningen och jag hade inte lust med något. Just för att jag har gått upp i vikt borde jag träna, men jag hade ingen lust och jag var så trött. Ska jag verkligen tvinga mig själv till att träna när kroppen eller sinnet inte vill? Jag måste väl ha självdisciplin! Jag tycker ju om hur det känns under tiden och ännu mer efteråt; hur kroppens muskler håller ihop, tajtar till och stramar upp kroppen och får den att känna sig lättare. En snäll form av disciplin? Det blev en fristajlar-version av gummibanden med några tillägg och avdrag: vissa övningar orkade jag fullt antal repetitioner och andra blev det bara minsta möjliga. Uppvärmningen var en nära döden-upplevelse, men sedan blev det skönt och lagom tungt och det tajtades till och stramades upp och kändes lättare. Samvetet är lugnt. Jag gjorde det jag orkade vilket är bättre än inget.

Jag inser att om jag ska äta vanlig middag med Pär varje dag, så måste jag stryka kvällsmålet.

 

 

Glädjande siffror

Posted on by 4 comments

Jag träffade Ida Bull på Itrim; den träffen som skulle ha varit i förra veckan. En ordinarie hälsouppföljning efter 3 månader. Hon ställde några frågor bl.a. om orken har förändrats och det har den ju. Överlag har jag mycket mer ork än tidigare. Jag orkar mer på dagarna helt enkelt, jag blir t.ex. inte lika trött efter att ha städat och jag blir sällan mörbultad efter promenaderna. Konditionen är bättre och det märker jag väl mest i uppförsbackarna. Att nå toppen ger mig ingen nära-döden-upplevelse längre även om syrgas skulle sitta fint. Maten? Jag kör på med min modifierade charktallrik och mitt nya kvällsmål (mörkt bröd med keso och 3 skivor parma) och soppa till middag. Det fungerar! DET FUNGERAR!! Vikten har minskat med 8,7 kg. Midjemåttet har minskat med 14 centimeter!! Till och med Ida var imponerad. 14 cm på 3,5 månad blir 4,5 cm i månaden. Fettmassan har minskat från 50,8% till 48,3%. BMI:t har gått ned från 38,6 till 35,6. Det minskande midjemåttet visar att det är det farliga bukfettet som försvinner – det kan inte bli så mycket bättre! Det går långsamt och det är så jag vill ha det även om jag blir otålig då och då. Det hjälper faktiskt att se i tydliga siffror och grafer att det händer något. Den senaste veckan har jag inte upplevt hungern som lika jobbig. Det kan på sätt och vis kännas skönare att vara hungrig än att äta. (Stäng av larmklockorna!)

Att få må bra

Posted on by 0 comment

Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.

Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande ”Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.

Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.

På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. ”Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. ”Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. ”Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Kvällsmål, muskler och fett

Posted on by 0 comment

Jag träffade IB klockan 9 hos Itrim, Huddinge. Det handlade om mitt kvällstuggande. I min matbok skriver jag in ”Xtra” om jag äter något efter kvällsmålet som består av en bar. I början var ”Xtra” ett undantag för att sedan bli en regel. Eftersom jag ändå går ned i vikt känner jag ingen panik, men det är en vana som kan ställa till problem för mig när jag har blivit viktstabil. Då kommer kvällstuggandet att få mig att gå upp i vikt igen. Säkert som amen i kyrkan. Fördelen med att det är en ren vana och inte ett känslomässigt ätande är att jag har möjlighet att byta den vanan mot något som inte kommer att få mig att gå upp i vikt igen. Och jag har möjlighet att göra det direkt. Ikväll skippade jag baren (jag är ändå oerhört trött på dem och så är de dyra) och fyllde en assiett med 2 kalkonskivor, 3 parma, lite keso, 2 små tomater och 2 skivor rostat bröd med smör. Det var så gott, så gott, så gott! Från och med idag äter jag endast en måltidsersättning och det är soppan till middag. Vägningen visade att muskelmassan är konstant och det ska den vara för det är fettet som ska försvinna och det gör det från 50,8% till 48,5%. Jag består inte längre av hälften fett.

Efter mötet handlade jag lite på apoteket och så passade jag på att gå in på Stora Coop för att fylla på mina charktallriks-förråd. Jag hittade allt utom vindruvor. ??? Personalen var inte välkomnande eller särskilt trevliga och när jag skulle betala gick jag mot den enda vanliga kassan som var öppen. Kassörskan pratade med en kund och de verkade känna varandra väl. På kassabandet stod skylten ”Nästa kassa, tack!”. Det fanns bara snabbkassor där man scannar sina varor och det har jag aldrig provat på. Jag hade knappt börjat med denna skrämmande nya teknik innan kassörskan i den vanliga kassan hade öppnat för allmänheten. Hon hade tydligen babblat färdigt med sin bekant. Usch! Sånt beteende tål jag inte! Dit går jag ogärna tillbaka. De hade ett uselt utbud av blockljus oxå.