Väskgenen

75 minuters promenad runt Garnudden och det var tungt större delen av sträckan, men i gengäld fick jag promenera ostörd. Inte en själ förutom några som arbetade med att förbättra grillplatsen vid lilla badplatsen.

Kompletteringar av utegymmet för rörelsehindrade och muskelsvaga (enligt information på kommunens sida).

Jag fick en idé om att jag behövde väst som en sorts övergång från bara ärmar via tröja till jacka. Jag hittade en hos Klingel och invigde den idag. Den fungerar bra!

Väskgenen har gett sig till känna efter att ha varit vilande i hela 2 år dvs. enligt mitt konto hos Zalando – den enda nätbutiken som har ett utbud värt att nämnas – har jag inte köpt en enda väska sedan 2016. Det faktum att lådan under min säng är överfull av väskor var inget jag hade lust att ta hänsyn till. Hehe. Jag gjorde som jag brukade: letade upp ett flertal av den sort jag var ute efter, sållade, tänkte efter, mätte och jämförde. Slutresultatet blev en liten ryggsäck och en liten axelremsväska från mina 2 favoritdesigners: Anna Field respektive Tom Tailor.

Lädret är otrolig mjukt och smidigt!
Cognacsbrunt och blått. Den är så himla fin!!

 

 

Parfym

Klockan 08.35: 25 grader i skuggan. Efter en bra natt (jag duschade sent igår kväll igen och jag tror att det påverkar sömnen till det bättre) och lite frukost bestämde jag mig för att gå runt Garnudden. Det är ett tag sedan. En vardagsmorgon är det inte många som rör sig där ute, men en vardagsmorgon mitt i Semestern och mitt i en värmebölja, ja, då är det desto fler. De tänker som jag: att det är vid den tiden det går att vara utomhus. Det var några andra där oxå: myggen. Jag fick 5 myggbett på de 80 minuter jag var ute. Parfymen för mig den här våren och sommaren heter Eau de Salubrin. En pikant doft med mycket skärpa som kan ha en avskräckande effekt på omgivningen. Hehe. Fördelen med Garnudden är alla träd och all växtlighet som ger en mer eller mindre sammanhängande skugga. Jag gick mitt vanliga varv som börjar i slutet eftersom det finns en otäck backe som jag föredrar att gå nedför. Det började hemskt. Det var så varmt! Jag kände mig matt, nästan svimfärdig och den här gången var mina funderingar på att be Pär hämta mig seiösa. Det är som att lägga ett pussel där det saknas en bit mitt i som jag försöker trycka dit, vrider och vänder på och så plötsligt hamnar den rätt och glider på plats. Idag tog det lång tid innan jag fick till det, men det blev väldigt behagligt till slut, så länge jag befann mig i skuggan bland träden.

Det syns på träden att löven drar mot gult. På marken låg det lika många löv som det vanligtvis gör i slutet av september…

Garnudden

75 minuters härlig promenad runt ett frostigt och stilla Garnudden. Jag hade mina dubbade isbuggar och de är banne mig mycket skönare att gå i! Visst har jag fått ont efteråt, men inte under tiden och så sitter de bättre på foten. Det blev många bilder på frost och jag satte ihop 4 av dem i en ram.

Överst till vänster syns avtrycket från 2 hundtassar.

Lerigt

Det blir aldrig att jag går runt Garnudden lika ofta som jag egentligen vill. Antingen är det Salem som är målet eller så behöver jag handla och Konsum ligger i motsatt ände eller så regnar det eller har regnat och då blir det lerigt. Idag gick jag runt Garnudden trots att det har regnat och det var lerigt, men det var skönt. Det tog hela 85 minuter från start till slut, så det går inte så fort numera, men jag stannade några gånger och lyssnade på tystnaden och söp in de knallgula björklöven mot en lika knallblå himmel. En promenad för själen lika väl som för kroppen.

Det är en dryg vecka sedan jag skickade in mina “trasiga” MBT-skor för undersökning. Igår mailade jag för att höra vad som händer och idag ringde M. De kommer att skicka ett par nya skor. Ett helt nytt par!! Trots att jag tolkade det hon sa som att skorna egentligen inte är trasiga. Jag sade att jag tycker att det är väldigt generöst och M svarade att de vill att kunderna är nöjda. Ändå är jag orolig för att behöva börja om och genomlida en ny omgång med skavsår, plåster och silvertejp…

2 promenader

Igår gick jag en omväg till apoteket och en omväg hem. Det tog 70 minuter och var skönt!

Idag gick jag runt Garnudden. Det tog 75 minuter och var inte skönt för 1 öre. Jag provade “walking meditation” – jag är nyfiken på meditation över huvud taget – just för att jag kan utföra det medan jag är i rörelse eftersom jag mår som bäst när jag promenerar jämfört när jag bara sitter (och får ont i svanskotan och ryggen…). Samtidigt är det motsägelsefullt för meditation handlar väl om fokusering och koncentration? Jaja. Jag provade en 28-minutersvariant och även om jag tycker att den var småfånig lyssnade jag till slutet, men jag ändrade inte åsikt om det småfåniga. “Du känner dig stark och lycklig, kärleksfull och generös”. Typ. Fan heller, tänkte jag. Jag mår skit just nu och har ont överallt, jag känner mig inte kärleksfull – särskilt inte mot mig själv –  och allt annat än generös för alla andra som lyckas gå ned i vikt kan dra dit pepparn växer! Typ.

Den här vyn får mig att må bra: stammar! Stammar betyder träd och jag älskar träd!

PS! Jag fick tid hos terapeuten här i Rönninge den 16 augusti.

Uppmuntrande

Missnöjesvägning (ett himla bra ord – jag kom på det idag!): 96,7 kg som innebär att jag har blivit av med 0,6 kg sedan igår. Det känns genast bättre och jag kan skymta de nya träningskläderna vid horisonten.

Med en helt annan motivation gick jag mot Garnudden strax efter 9. Lite folk i rörelse och lugnt och skönt bland träden. Jag lyssnade på musik, men hade låg volym; tillräckligt för att jag skulle höra vilken låt det var, men inte högre än så. Det blev en riktigt bra runda! Låren kändes en aning stumma mot slutet och jag var säker på att träningsvärken från igår skulle slå till, men inte den här veckan. Det känns litet i armar och skuldror.

Violer till mor. De finns vid ett av husen på Gamlebovägen där jag promenerade i förrgår. 

En låtlistererpresentant: “No parachute” med Aly Ryan.

Bälte och korsdrag

Igår förutsade SMHI att det skulle bli 25 plusgrader idag. Whaaat… Jag valde att tro på dem och satte larmet en halv timme tidigare för att komma iväg på promenaden innan det blev för varmt. Det var 18 grader i skuggan klockan 8 på morgonen. Ja, jävlar… Jag kom iväg 10 över 9 minus jacka plus vätskebältet. Det var trevligt att upptäcka hur mycket jag behövde dra åt bältet för att det skulle sitta kvar runt midjan. Jag hade siktet inställt på Garnudden idag och det var helt rätt. En dånande serenad av fågelkvitter, fjädrande underlag att gå på, doften av varma stammar och barr och inga tvåbeningar. Det var ändå ganska tungt och hostigt, men då kunde jag ju stanna upp, dricka lite vatten, sniffa sommarluft och lyssna på fåglarna. För första gången i år fixade jag korsdrag för att motverka den plötsliga värmen och den stillastående luften inomhus. Det är ju inte bara fläktar som släpps in utan även en massa ljud: mopeder, bilar, gapiga ungar och ett upprepat skärande ljud som gjorde mig vansinnigt stressad och då stängde jag balkongdörren igen. Det har rått en frenesi över föreningen idag. Det vattnas och klipps gräs, eldas och grillas, pratas och skrattas. Värmen kom så pang på att jag inte har hunnit med, men jag ogillar den likafullt.

Igår fick jag en överraskning: mens. För första gången sedan juli förra året. Varför? Varför?! Har jag råkat antyda att jag saknat den för det har jag INTE – jag lovar och svär! Jag har till och med haft mensvärk och känt mig svullen. Usch! Det skulle kunna vara en förklaring till att endast 3 hg hade försvunnit sedan förra veckan…

Själavandring och årlig dramatik

Igår åkte jag till Stockholm och köpte te. Till Centralen, kilade som en skrämd råtta till tebutiken, handlade och sen hem igen. Lika onjutbart som tidigare, men nu klarar jag mig i ungefär 2 månader.

Idag gick jag på toaletten vid 6 och sedan kunde jag inte somna om. Halv 8 gjorde det kloka valet att stiga upp i stället för att ligga kvar för att till slut somna och sedan inte orka upp förrän framåt lunch. Efter frukosten gick jag ut och då var klockan bara 10 i 9. Det var kanonväder och folktom vardagsmorgon, så jag styrde stegen mot Garnudden. Jag mötte en gapig klass precis i början och en i slutet, men annars var det bara jag och fåglarna.

Här stannade jag, pausade boken och lyssnade på avsaknaden av både bilar, tåg och människor. Trädens sus och fåglarnas kvitter. 

Kroppen var lite motsträvig i början – jag går hela tiden och känner efter (spänner mig) ifall skavsåren ska höra av sig även när jag har plåster över hela hälarna. Idag klarade jag mig och det blev en väldigt skön promenad när jag kom in i en behaglig lunk. Jag gick motsols och när jag närmade mig utgången mötte jag flera tvåbeningar på väg in, så det var tur att jag var tidigt ute! Tårna domnade mot slutet trots att jag lossade helt på snörningen, men jag tröstade mig med att jackan hänger lösare kring kroppen. Enligt Fitbit har jag knatat 40 mil sedan jag började med stegräknaren för 4 månader sedan. Nästan 10 maratonlopp. Sug på den!

Nu har jag fått ihop 402 km (40 mil!!) och det motsvarar världens första tunnelbana, den i London.

Igår var det årsstämma i vår förening och det blev samma dramatik som förra året. Ordföranden, en ordinarie och en suppleant avgick i protest mot 2 av de nya styrelsemedlemmarna. Det är oxå möjligt att ordföranden avgick eftersom majoriteten av föreningen inte vill ha de förbudsskyltar som han insisterar på (det finns ett styrelsebeslut bakom uppsättningen, men resultatet blev otrivsamt). Det är rena rama dagiset och faktum är att det är andra gången som just den här ordföranden avgår i protest mot ett föreningsbeslut, så det är nog lika bra att han försvinner. Jag kan inte tänka mig att sitta med i styrelsen (av rena hälsoskäl) och tyvärr är det inte så många andra som vill det heller och det säger jag ingenting om, men till skillnad från de andra tycker jag att arvodet till styrelsemedlemmarna gärna kan höjas. De gör ett kanonjobb (förutom den styrelse som blev avsatt 2016 för de hade en del ljusskygga beslut på samvetet) och det är tack vare styrelsen som vår förening mår bra. Vi har t.ex. inte höjt avgifterna en enda gång på 18 år! Det är som med vilket arbete som helst som måste göras: om jag inte vill göra det själv, så betalar jag nån som gör det.

 

 

Fortsatt trögt

Min hälsocoach var sjuk, så dagens träff blev inställd. Inte mig emot. Det känns alltid som att jag måste visa att jag gör framsteg och just nu känns det mest som om jag går baklänges… I morgon är det veckovägning och då kommer jag att ha 3 alternativ: viktökning innebär att jag måste ändra något ev. frukosten, om vågen visar plus-minus-noll kommer jag att skärpa mig i största allmänhet och om jag har gått ned i vikt kommer mitt humör att förbättras.

Jag tog mig ned till Garnudden och gick den långa slingan. Det är skönt där ute och det var underbart fritt från tvåbeningar. Skavsåret är kvar och det var smått blodigt efteråt, men känslan av knivar har minskat. Jag fick en ny blåsa på andra hälen. Jag promenerade igår oxå och som tur var gick jag min kortaste runda för det var allt annat än skönt. Det är fortsatt segt, på gränsen till tröstlöst.

Pär hade lyssnat på vetenskapsradion och de hade pratat om björnar och hur deras system är uppbyggda med hänsyn till att de ligger i ide halva året. De har 2 olika flora i tarmarna; en för ide och en för vakenhet. De varken äter eller dricker eller uträttar sina behov och det tar bakteriefloran hand om; njurarna tar inte stryk. De går ned i vikt när de ligger i ide och det är endast fettet som försvinner – det som de ätit upp sig med när de varit vakna – för de förlorar ingen muskelmassa. Dessutom är det ju då honorna är dräktiga, men fostren utvecklas som de ska. 1. De får sova den mörka tiden av året. 2. De går ned i vikt under tiden. 3. Ungarna är vansinnigt söta! Jag vill vara en björn!

Kolmården midsommaren 2016.

PS! Pär har satt upp en ny, skat- och kattsäker holk och det är ett blåmespar som har flyttat in.