Harry Potter och ett ofött vittne

Harry Potter… Jag återvänder till de böckerna om och om igen och det känns som att komma hem! Härom dagen lyssnade jag klart på “The deathly hallows” för … jag vet inte vilken gång i ordningen. JK Rowling har äntligen gått med på att släppa böckerna till Storytel. Anledningen till att det dröjt sägs vara ett visst motstånd mot tjänster som streamar böcker. Än så länge är det endast den engelska versionen med Stephen Fry som uppläsare. Den svenska kommer till våren och då med en ny uppläsare (det är Krister Henriksson som har läst in böckerna tidigare) eftersom tidens tand har gnagt på kvaliteten. Den engelska produktionen är inte någon nyinspelning utan en uppfräschning och det är, banne mig, den bästa produktion jag har hört! Jag tycker egentligen inte om att använda “perfekt”, men i det här fallet nöjer jag mig inte med mindre. Fantastiskt jämn ljudkvalitet! Jag får intrycket av att Stephen Fry har läst in var och en av böckerna i en enda sittning vilket jag vet inte är möjligt eftersom de är så långa. Inte ett spår hörs av omtagningar eller felläsningar. Stephen Fry är fenomenal!! Han har en varm röst och en brittisk engelska som ger mig ståpäls. Han pauserar och utnyttjar kommatecknen i texten och han gör en tydlig skillnad på dialog och löpande text. Felfritt. Perfekt. En sann njutning. Jag försjönk så djupt i de här böckerna att det var som att få en kalldusch när de tog slut. Tillbaka till den muggliga verkligheten, men det dröjer inte länge innan jag återvänder.

En helt annan bok är “Nötskal” av Ian Mcewan med Helge Skoog som uppläsare. Bara 6 timmar. Den var ok, men inte mer trots att den lovordas både här och där. Småspännande, men ingen thriller. En kvinna och en man planerar att göra sig av med kvinnans make. Det finns ett vittne till allt nämligen det ofödda barnet i kvinnans mage och det är barnet som är berättaren. Berättelsen är underfundig och riktigt rolig emellanåt och Helge Skoog gör ett bra jobb – jag gillar honom. Den blir lite för filosofisk emellanåt, men ställer en viktig fråga: när blir en människa medveten? En fråga för abortmotståndarna. Jag tycker att det blir fånigt när barnet inte har något förhållande till färgen blå – fullt begripligt – , men har starka åsikter om druvor och viner.

PS. Jag har ännu inte blivit av med läslåsningen. 🙁

 

Filosofisk deckare?

“Det enda rätta” av Charlotte Rogan är en tjockis på 539 sidor. Den har placerats i genren deckare. Kanske kan man läsa den som en deckare, men en deckare slutar alltid med ett svar, lösningen på gåtan och det gör inte den här boken. Charlotte Rogan säger själv: “Jag skriver för att ställa frågor, inte för att ge svar.”. Den här boken ställer flera frågor om vem som bestämmer vad som är rätt och hur långt man är villig att gå för att rätt.

Det är en oöverlagd, ogenomtänkt handling som får Maggie Rayburn att ta med sig ett hemligstämplat dokument. Det drar igång en händelsekedja som påverkar både henne och hennes familj. Dolly arbetar som sköterska på en mottagning och får se flera barn födas med grova missbildningar. Hon känner att hon inte kan tiga. Kapten Penn Sinclair blir vittne till hur hans kompani blir attackerat på ett uppdrag i Irak. Hans rapport av händelsen skiljer sig något från den officiella och han vägrar att gömma undan den.

Charlotte Rogan ställer frågor, som sagt  och jag tycker om att få reflektera och tänka, men i boken blir upplevelsen en mängd olösta trådar. Min vanligaste känsla när jag läser fiktion och i synnerhet feelgood-böcker är att allt löser sig för bra. Alla inblandade lägger sig i varandras liv tillräckligt mycket för att hjälpa till och öppna ögonen på den som behöver fatta vad som händer. I den här boken saknas det. Det är mänskligt att bli engagerad och påbörja något med de allra bästa avsikter att förändra, men sedan händer inget och det är talande för “Det enda rätta”. Samtidigt som jag upplevde det som frustrerande tyckte jag om det eftersom det känns autentiskt. Jag har ofta önskat att någon ska lägga sig i mitt liv och hjälpa mig, så att jag får ett lyckligt slut på, åtminstone, någon del av mitt liv. Det händer bara i böcker och jag blir sur och irriterad och slutar läsa feelgood-böcker.

“Det enda rätta” är ganska bra, men den bestående känslan är att Charlotte Rogan har tagit sig vatten över huvudet. Att säga att man inte skriver för att ge svar kan vara en ursäkt för att jag, som läsare, inte fattar poängen med boken. Jag kan acceptera att den inte är tillrättalagd på deckar- eller thrillervis, men det är svårt när jag hela tiden undrar varför författaren skrev boken.