Dystopi

“Brännmärkt” av Lizette Edfeldt blev den första boken 2019. En rejäl bok på 435 sidor som jag valde att köpa som inbunden.

I framtiden har tidigare generationers konsumtionssamhälle och resursslöseri lett till årstider och väder som är extrema och ett samhälle som delats in efter olika rang som fått namn efter det grekiska alfabetet. Adeline Theta och hennes familj lever i ett lågrangområde där svält är mer regel än undantag. Adeline har en vän, Amabelle, som är dotter till den allra högsta Alfan. Deras vänskap är otillåten och får konsekvenser som ingen av dem kunnat föreställa sig.

Det här är en bok som, i första hand, är skriven för unga vuxna och jag brukar undvika dem, men det finns så otroligt få dystopier, fantasy och äventyr som handlar om vuxna och som är för vuxna och som är på svenska, så ibland kan jag inte låta bli. Den här hade jag kunnat hoppa över utan att ha missat något avgörande. Det är mycket “hata” och “spydigt”, för många “flin” och “isblåa ögon”. Den känns tjatig och repetitiv och alltför många gånger skrivs jag som läsare på näsan. Låt mig få tänka själv emellanåt!

Det finns en del nytänkande när det kommer till mäns festdräkter som består av kjol och att de även är sminkade och en enstaka reflektion om att det “en gång för länge sedan” rådde en rasindelning i stället för rangindelning som upplevs som helt uppåt väggarna. Det finns ingen egentlig könstillhörighet och kanske vill Lizette Edfeldt att det ska vara så även i verkligheten eftersom hon använder “hen” som jag, personligen, skyr som pesten.

Det här är den första boken av 3 om Imperiet, men jag kommer inte att läsa de 2 resterande delarna.

Vatten

“Minnet av vatten” av Emmi Itäranta. Det finns 2 anledningar till att jag blev nyfiken på den här boken. För det första att det är en finsk författare och de läser jag inte ofta. För det andra att det handlar om en miljökatastrof som, skrämmande nog, inte känns särskilt orealistisk (om golfströmmen sätts ur spel kommer isarna att smälta, havsnivåerna att stiga och färskvatten bli en bristvara).

Nora Kaitio lärs upp till temästare av sin far. Eftersom familjen driver ett tehus med återkommande teceremonier har de extra tilldelning av vatten, men det ingen annan vet är att de även har tillgång till en källa med klart, friskt vatten. Det är krigstider och militären tränger sig på allt mer. Norias mor väljer att fly till och Noria planerar att komma senare. Norias far är sjuk och en kort tid innan han dör berättar han för henne om källan och att hon, som temästare, får överta ansvaret för att den förblir hemlig. Hemligheter har en benägenhet att inte förbli hemliga…

Jag tyckte om den här boken! Det jag uppskattade mest var det långsamma tempot. Det är ingen actionspäckad hetsig thriller med en 17-årig tjej som ska rädda världen både från undergång och tröga, rigida vuxna. Norias familjs hela liv påverkas av att källan inte avslöjas. Vattenbrottslighet medför stränga straff. Emmi Itärantas språk är vackert och lågmält, eftertänksamt.

Slutet får mig att undra om Emmi Itäranta planerar en fortsättning.