Illamående

Jag mår illa! Illamående är det värsta jag vet!! En av få saker jag knappt står ut med!!! Det beror förmodligen på Brintellix. Jag ökade ju dosen i tisdags och så har även illamåendet. Det kommer och går hela dagarna. Jag kräks inte. Jag fryser och svettas om vart annat och sen mår jag illa. Idag blir det inget inlägg om tacksamhet för när jag mår illa kan jag inte känna tacksamhet för något.

 

Kortfattat

Jag hade tid hos doktor AJ på Södertälje psyk. Det var knappt att jag tog mig dit trots att Pär hämtade mig vid Södertälje hamn, så att jag fick åka bil sista biten (Kusens backen hade – bokstavligt – knäck mig idag). Förkylningen är grym och jag är fullständigt dränerad på ork, men att återbuda den här sortens läkarbesök gör jag inte i första taget eftersom det gäller att hänga kvar nu när jag har fått in en fot. Det blev inte så mycket sagt. Från och med i morgon ökar jag Brintellix-dosen till 15 mg/dag. Nozinan fortsätter jag med utan förändringar. Hon kommer att ringa mig någon gång under vecka 2, efter trettonhelgen och tills dess ska jag fundera på om jag skulle må bra av en regelbunden samtalskontakt. Igen.


För en vecka sedan var det 1 år sedan Selma dog. Jag saknar henne fortfarande…

Världens finaste kanin!

 

Behandlingsplan

Pär följde med mig till läkaren, AJ, i Södertälje. 2 saker förvånade mig: hon kom ihåg mig trots att det är 1 månad sedan vi träffades och hon hade den utlovade behandlingsplanen. Hon är inte den första läkaren som har uttryckt ett motstånd mot Lyrica och att jag verkligen borde byta ut den, men hon är den första som äntligen har presenterat ett alternativ. Brintellix (som ska ersätta Venlafaxin) och Nozinan (som ska ersätta Lyrica). Jag fick med mig en ned-och-upp-trappningsplan som kändes komplicerad rörig, så pass rörig att jag bad henne skriva ned den, men väl hemma upptäckte jag att den inte var komplett för i vilken takt skulle jag trappa ned Lyrica? Jag mindes att det skulle få ta tid. Det är såna här gånger som det är bra att Pär kan följa med, men tyvärr hade han och jag uppfattat det helt olika. Jag ringde mottagningen på eftermiddagen. Sköterskan som svarade fick (naturligtvis) inte tag i läkaren och anteckningarna från besöket i morse hade inte hunnit journalföras, så hon försökte hjälpa mig genom att lyssna på de dikterade anteckningarna. Hon blev inte så mycket klokare för det var svårt att höra vad läkaren sa (och just det upplever jag när hon pratar sin brutna svenska…), men vi pratade igenom det och enades om att min uppfattning om nedtrappningen av Lyrica och upptrappningen av Nozinan nog stämde, så jag kör på det. Jag kommer att få en ny tid i början av december. De diagnostiska intervjuerna i basutredningen blir fortsatt uppskjutna eftersom jag inte är tillräckligt stabil.

Jag hade tid redan halv 9, så det blev att stiga upp kvart i 7 och då hade Pär varit vaken i 2 timmar och hunnit springa en runda. Efter läkarbesöket åkte han till sin ACT-kurs mot utbrändhet och jag promenerade till stationen. Tillbaka i Rönninge gick jag till skomakaren och bytte batteri ett armbandsur som jag vill börja använda igen och sedan handlade jag på Konsum och släpade mig uppför backar och trappor. Klockan var bara halv 11 när jag klev innanför dörren och jag fick en anings panik över hur jag skulle få dagen att gå. Efter sin kurs kom Pär hem ett par timmar innan han åkte till Arlanda och vidare till München, så nu är jag ensam till sent på torsdag och det känns inte så där jättebra…. I morgon ska det göras OVK-besiktning i alla lägenheter mellan 11 och 17 vilket innebär att jag måste hålla mig hemma, men ändå inte kan ligga och dröna hela förmiddagen. Blä!