#Blogg 100 del 6

Smycken

Antingen eller. Inga kompromisser. Sällan stilblandningar. Alltid glittriga stenar, både äkta och oäkta. I början var det silver för det hade jag råd med. Sedan blev det guld när jag blev vuxen och hade mer pengar. En period sprang jag på Åhléns och köpte Speciella Smycken som var inlåsta i ett skåp och därför kostade lite mer. Efter det fick jag dille på smycken från Kristallrummet och Geocity gjorda av korall, turkos, onyx, bärnsten och andra naturstenar. Och Pilgrim som har varit mitt favoritmärke sedan jag upptäckte det 2007. Det är svårt att hitta återförsäljare av Pilgrim, så nu är det ett bra tag sedan jag hittade något. Smyckeskrinen har oxå kommit och gått, men till skillnad från själva juvelerna som jag sparar finns bara det senaste kvar som jag hittade hos Guldfynd och som jag kallar för Mitt Eget Fort Knox.

Mitt Eget Fort Knox med hur många fack som helst och med lås.
Mitt Eget Fort Knox med hur många fack som helst och med lås.

 

 

 

 

 

 

 

Fördelen med att spara alla smycken är att de har blivit så många att jag inte kommer ihåg alla. De jag inte använder, som inte passar in i den period som jag befinner mig i, ligger i smyckepåsar undanstoppade i en låda. Idag fick jag för mig att ta fram den lådan och kolla vad jag hade glömt. Det var skojsigt! Jag plockade och putsade och utbrast “Ooo, de här hade jag glömt!” med jämna mellanrum. En billigare variant av att gå i affärer. Nu har jag stuvat om i Fort Knox och bytt ut en hel del av det som jag inte använder och som bara tar plats mot en del av det som låg i påsarna. Bland andra hittade jag ett par örhängen som jag köpte i Kiruna 1988/89 och ett armband även det från Kiruna 2011.

 

Samiskt hantverk av tenn. Jag har aldrig behövt putsa dem!
Samiskt hantverk av tenn. Jag har aldrig behövt putsa dem!

 

 

 

 

 

 

Blått skinn med tennbroderier.
Blått skinn med tennbroderier.Det stängs med en ögla och en knapp av ben.

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

#Blogg 100 del 5

Från panik till “Whaaat?!” på 3 dagar

I söndax var det den första mars och månadsvägning. Resultatet var så himla obehagligt att jag studsade av vågen och bara hann registrera en ungefärlig ökning på mer än 2 kg. Fasa! Chock! Jag hade känt mig allmänt tung och plufsig och hade blivit förvånad om vågen hade visat på minus, men mer än 2 kg. På 4 veckor. Horribelt! Jag åkte rutschkana rätt ned i depressionshålet. Ångest. Gråt. Ilska. Hopplöshet. Orättvisa! Tunga tankar. Riktigt tunga tankar. Samtidigt jobbade försvaret i bakgrunden med ett och samma budskap: “Det är inte rimligt!”. Jag har promenerat med och utan stavar nästan varje dag och jag har inte ätit annorlunda, så hur kan jag ha gått upp mer än 2 kg på 4 veckor?! Det var inte rimligt. Jag vägde mig idag igen dels för att få mina rimlighetsmisstankar bekräftade och dels för att jag kände mig mindre tung och plufsig och döm om min oerhörda förvåning när vågen visade en ökning på endast 3 HEKTO jämfört med 1 februari. Det kändes rimligt! Män som ju inte har samma hormoncirkus varje månad kallar det för bortförklaringar när kvinnor säger att de samlar på sig vätska dagarna innan mensen, men det är kalla fakta och att jag kunde bli av med 2 kg på bara 2 dagar i och med att mensen kom igång anser jag vara bevis nog. Jag är på väg in i klimakteriet och det ska bli så jäkla skönt att slippa den här hormoncirkusen!

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 3

4 ljudböcker

Det är ett delikat problem, men likafullt ett problem: vilken bok ska jag lyssna på? Jag var urleds på bristen på variation när det gällde deckare. Jag kände mig kräkfärdig på alla mysromaner. Jag hittade inga bra historiska romaner eller biografier. Det delikata problemet handlade snarare om vilken genre jag skulle leta i. I min Bokhylla hos Storytel hade jag “Ull” av Hugh Howey med Martin Wallström som uppläsare. Jag är inget stort fan av sci fi eller fantasy, men jag behövde omväxling. Det är en sk. dystopi (dyster utopi) och var inte så pjåkig och MW var behaglig att lyssna på, men jag lyssnade inte färdigt. Intresset lyckades inte hållas sig vid liv till slutet och det är ofta problemet med sci fi och fantasy.

“Ondvinter” av Anders Björkelid med Hamadi Khemiri som uppläsare. Den har fått väldigt bra kritik och spås få samma genomslagskraft som Harry Potter, men det är att ta i. De första 10 kapitlen var förvirrande eftersom jag fick uppfattningen om att det var en tredje person med som berättade om tvillingarna Sunia och Wulf. “Jag” och “de” blev aldrig “vi”. Så blir Sunia och Wulf åtskilda och det förvirrande berättarperspektivet försvann och då förstod jag att det kanske var ett sätt att gestalta den speciella kontakt som de hade med varandra. Jag orkade inte lyssna färdigt. Uppläsaren, HK hade en bra röst, men han ö-ver-arti-ku-lera-de så det stod härliga till och det blev jobbigt efter ett tag.

“Magikerna” av Lev Grossman med Dag Andersson som uppläsare. Den lyssnade jag färdigt på. Den var ganska bra, ungefär som en vuxnare Harry Potter och DA tyckte jag om att lyssna på.

“Stad av skuggor” (Mortal instruments 1) av Cassandra Clare med Monika Wilkens som uppläsare. Jag såg filmen i somras och blev positivt överraskad och det är mest därför jag lyssnar på boken. Det är nog listigare att se filmen före boken för boken innehåller – helt naturligt – mycket mer. Egentligen är film ett futtigt media jämfört med böcker. MW är en helt ok uppläsare, men hon har en märklig rytm och betoning.

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 2

Solen värmer ordentligt…

… men så fort den går i moln behövs vinterjackan. 60 minuter stavgång. Flera irriterande småstopp för att rätta till ryggsäckens axelband och för att jag måste snyta mig och för att jag måste ta av handskarna eftersom det blev för varmt och för att stavens rem skavde på handen eftersom jag tog av handsken och för att pusta. Inget vidare flyt, men skönt ändå. Det är som jag sa till Elin att det bara är 1 gång av 100 som jag ångrar att jag tränade medan det är 98 gånger av 100 som jag ångrar att jag lät bli. Efter lunch blev jag trött och lutade mig litet lätt för att vila ögonen. När jag sedan tittade på klockan var den 10 över 16. 1,5 timmes ögonvila. Det är faktiskt lite lurigt att eftermiddagarna blir allt ljusare för eftersom det var lika ljust när jag stängde ögonen som när jag öppnade de igen kunde jag ju aldrig tro att 90 minuter hade passerat. Snarare 9.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 1

Jag insåg genast en fördel med bloggutmaningen när jag skrev rubriken: nu är rubriken fixad för de närmaste 100 inläggen! Häpp! Jag ska köra med underrubriker i stället.

Det här med ålder

Jag fyller snart 50 och jag upplever ingen 50-årskris. Åldersrelaterade kriser hänger ihop med förväntningar på vad man tycker att man borde ha uppnått när man når en milstolpe för varför skulle man annars krisa? Det finns ingenting i kroppen som signalerar att det är krisdax med ett decenniums mellanrum från det man fyller 30. Det handlar om jämförelser och förväntningar. Du tycker att du borde ha kommit så eller så långt inom karriären och med familjelivet och när du inte har gjort det, ja, då krisar du. Med tanke på att jag inte har arbetat på 15 år pga. sjukdom och numera är sjukpensionär och att jag inte skulle kunna klara mig på min inkomst borde jag ligga hopkrupen i fosterställning och yla om att hela mitt liv är förspillt och att jag är värdelös.

I senaste numret av MåBra skriver de om en Sifo-undersökning som gjorts med närmare 4000 personer mellan 20 och 79 år. Enligt den undersökningen mår vi svenskar bättre ju äldre vi blir. Vi blir mer tillfreds och lyckligare. Det stämmer in på mig för jag skulle för allt i världen inte vilja vara 20 igen! Fy tusan för att gå igenom den osäkerheten igen, att inte känna mig själv eller veta var mina gränser går. En av de absolut största fördelarna med att bli äldre är att jag nu har en hel del erfarenheter och därför kan lita min magkänsla. Jag vågar stå för mina åsikter även när de sticker ut. Jag har självförtroende nog att säga ifrån när jag tycker att något är fel. Jag är inte lika snabb med att döma samtidigt som jag vågar stå för den intolerans jag faktiskt känner. Varför slösa energi på att krisa när jag dessutom kan förvänta mig extra skojsiga presenter på min stora dag?

Den här reklamen är hemsk! Dels för att ansiktet till höger är så retuscherat att det är rent löjligt och dels för att det står: ""Resultatet kommer att göra dig lycklig!".
Den här reklamen är hemsk! Dels för att ansiktet till höger är så retuscherat att det är rent löjligt och dels för att det står: “”Resultatet kommer att göra dig lycklig!”.

blogg100-logotype-300x256

Nemas problemas!

En långsam paket- och medicinhämtarpromenad, 20 minuter plus 35 minuter. Skönt att kommat ut, som vanligt. Skönt att komma hemifrån och att få vara för mig själv. Lite ont i foten.

Jag fyllde en hälsokasse (ironiskt) hos Konsum med Cola, chips och 3 donuts med choklad. När jag mår dåligt pga. att jag är fet blir jag ofta självdestruktiv och äter det jag absolut inte ska äta eftersom jag blir ännu fetare. Ett kontraproduktivt beteende som alla i samma situation som jag förmodligen känner igen. Väl hemma var jag småhungrig och tog ett medvetet beslut att göra något som jag väldigt sällan gör, men eftersom jag är fet är det ingen som tror mig när jag säger att jag så gott som aldrig gör det jag medvetet valde att göra idag: jag åt alla 3 donuts på raken och de var så jäkla goda!!! De var goda tack vare att de var färska och de var goda just för att jag var hungrig. Åh, det var så gott och åh, vad det förstörde aptiten till lunchen, men det sket jag högaktningsfullt i!

Ju mer sällan jag äter en sån här desto godare är den!
Ju mer sällan jag äter en sån här desto godare är den!

Jag tänker anta en utmaning. En blogg-utmaning. #”Blogg 100″ där jag ska skriva ett inlägg varje dag i 100 dagar med start i morgon den 1 mars. Nemas problemas! Min blogg fyllde 8 år igår och även om den inte har funnits på den här adressen hela tiden, så räknas det som 8 år i alla fall.

Tidsbokat förbrytarfoto kostar 400 kr

Det är minst 5 år sedan jag skaffade nytt id-kort och på den tiden var det “Välkommen att vänta flera timmar på din tur medan ohyfsade snorungar rusar omkring och gapar utan att föräldrarna säger till!”- andan som gällde hos polisen. (Gången före det fixade jag ett foto i en automat och gick till ett postkontor. Ett gammalt hederligt postkontor – vilka minnen!) Det var dax igen att uppdatera förbrytarfotot och nu har polisen tröttnat på att kreti och pleti trängs på deras arbetsplats, så jag kunde boka tid via nätet. Hur smidigt som helst! Det stod att jag kunde anmäla mig tidigast 20 minuter före avtalad tid och senast 5 minuter innan. Eftersom jag tog mig dit med SL såg jag till att vara ute i god tid och checkade in 30 minuter för avtalad tid och det var ju inga problem. En skylt informerade mig om att jag, utifall att jag checkade in tidigt även kunde få komma in före utsatt tid. Nemas problemas! Det kanske gäller såna som känner att de måste ut och röka eller springa iväg och köpa kaffe eller gud vet vad och därför riskerar att missa sin tur. Jag hade bokad tid klockan 10 och fick komma in 20 i 10. Jag undrar om det innebär en straffkommendering att sitta bakom luckan och instruera pöbeln? Den unga damen som tog emot mig hälsade med samma entusiasm som Ross gör i det allra första avsnittet av Vänner och Joey svarar med: “Han säger hej och får mig att vilja ta livet av mig!”. Identifiering, betalning, “Ta av glasögonen!”, “Sänk hakan och titta mot det blåa fältet!”, namnteckning på skrivplattan, kvitto och sedan var det färdigt. 5 minuter.

Nu vet jag varför jag ska fortsätta att undvika speglar. Jag ser för jävlig ut! Jag menar det! Det är inget jag säger för att få tröstande komplimanger. Jag. Ser. För. Jävlig. Ut. På mitt nuvarande id-kort ser jag ut som en kriminell från “Efterlyst”. “Om någon har sett denna kortklippta, överviktiga kvinna i 40-årsåldern, med stirrande blick ring omedelbart 112!” Faktum är att jag har skämts lite varje gång jag har varit tvungen att visa id-kortet. Ibland har jag fått medlidsamma blickar, men ingen har ringt 112. Min spontana reaktion när jag fick se årets foto var “Jamenfyfaaan!!”. Jag vet inte om jag sa det högt. Den unga polisen frågade om jag ville ta om det och jag funderade 2 sekunder, sedan suckade jag och sa: “Det är ingen idé…”. Skillnaden mellan det nuvarande och det nya kortet är att jag inte längre är överviktig utan fet. “Om någon har sett denna kortklippta, feta kvinna på 49 år, med stirrande blick ring omedelbart 112!” Kinderna hänger, hakorna har förökat sig, ögonen är nedåtvinklade liksom mungiporna plus att hyn är osminkat flammig. Det slog mig att jag är väldigt lik mig själv som liten där allt hänger och är fördubblat, ledsna ögon och tjurig mun.

Här är jag ca 5 månader. Tjock och butter och tiderna är inte gladare så här 50 år senare. Det var kanske gullgt då, men det är det inte nu.
Här är jag ca 5 månader. Tjock och butter och tiderna är inte gladare så här 50 år senare. Det var kanske gullgt då, men det är det inte nu.

 

Svimfärdig trapptämjare

Utflyktsdax för stugsittaren! Det var dax att klippa håret så jag begav mig hela vägen till Rosie. Elin var oxå inbokad (hon fick en klippning i födelsedagspresent) och vi träffades på Östermalmstorgs t-bana. För en dryg vecka sedan fastnade en kvinna med ett ben i en rulltrappa och sedan dess har många rulltrappor varit avstängda i väntan på besiktning. De flesta stationer har även vanliga trappor, men Östermalmstorg med uppgång mot Sibyllegatan har inte det och endast 1 hiss. Rulltrappor är inte gjorda för att gå i och som lök på laxen är de överjävligt långa och branta på den här stationen.

Rulltrappan i Östermalmstorgs t-bana.
Rulltrappan i Östermalmstorgs t-bana.

Både Elin och jag var förberedda på att få klättra och jag klarade den första trappan även om jag var svimfärdig när jag kommit upp. Elin med sin lilla, nätta kropp och halva min vikt promenerade upp. Den andra trappan klarade jag inte utan att pausa 2 gånger. En av gångerna frågade en man om jag mådde bra. Jag log och nickade för jag klarade inte av att prata. Väl uppe stod en kille och hällde upp vatten i muggar till alla överlevande. Det var kallt och friskt.

Sedan fick Elin håret fixat före mig eftersom hon skulle tillbaka till en föreläsning.  Nu är även mitt hår avklippt och det är såååå skönt! Efter det var det dax att ta sig nedför dessa otäcka trappor och det är värre. De hade klistrat dit lappar som uppmanade en till att gå försiktigt och att hålla i sig. Jag blåhöll mig i ledstången och blicken nedåt för att inte trampa fel, men det räfflade mönstret på trappstegen gjorde att det till slut började flimra framför ögonen. Obehagligt! På centralen studsade jag upp på Drottninggatan och gick in i fullsmockad Ur&Penn för att byta batteri i min armbandsklocka och trots fullsmockan behövde jag inte köa. Häpp! Sedan drog jag iväg längs Drottninggatan och svängde in på Kungsgatan och till Thebutiken Danielson. French Earl Grey, Lady Grey och Havana (svart te med lite rooibos, jordgubbe, rom och eterneller). Apoteksplock och sedan hem  och när mitt tåg har kommit så långt som till Flemingsberg, så dyker Elin upp igen och vi gör sälle resten av vägen hem. Jag var hemifrån 5,5 timme och det kändes som flera dagar!