“Skriv om och om igen”

En övning från boken “Skriv om och om igen” där jag valde förutsättningar för texten med hjälp av en tärning. Det var fiffigt och fick mig att ta ett steg utanför min bekvämlighetszon.

Ålder: 62 år

Bor i: en förtrollad trädgård

Har med sig: blommor

Hemlighet: en gång dödade jag en katt

 

Holger vaknade med ett ryck. Först kunde han inte förstå vad det var som hade väckt honom. Hade han hört något? Han låg kvar och lyssnade, men kunde inte uppfatta något störande fast med tanke på att han hade hunnit bli 62 år och hörseln inte längre var som när han var 26 år, så var det kanske säkrast att stiga upp och kontrollera. När han hade vikt undan täcket och satt på sängkanten på väg att sätta fötterna i tofflorna, så kom han på varför han hade vaknat. Det var den där drömmen igen, den som hade förföljt honom i så många år ända sedan den där hemska dagen när han…… Han klarade inte ens av att tänka på det. Det hade blivit en hemlighet som han hade burit med sig i många år nu. Nu satte han fötterna i tofflorna och gick ut i köket för att göra sin morgonvälling. Han var egentligen en kaffemänniska, men precis som att hörseln försämras, så gör även magen det och magen ville inte längre ha kaffe på morgonen utan lite senare på dagen. När vällingen var färdig hällde han upp den i sin favoritmugg med stora blommor på och satte sig på trappan ut till trädgården.

”God morgon, Holger!” hördes en liten röst inifrån rododendronbusken. Sedan riste bladen till och en liten gumma kom fram. Hon var inte mer än 35 centimeter, hade sitt långa hår i en fläta på ryggen och var klädd i en solgul overall och med kraftiga kängor på fötterna. Nu klev hon fram med bestämda steg och ställde sig nedanför Holger.

”God morgon, Flora!” sa han. Flora var Holgers trädgårdsmästare. Eftersom trädgården var förtrollad, så krävde den en trädgårdsmästare av samma kaliber. Flora var en blandning av hustomte och alf.

”Jag har hittat graven” sa Flora.

Holger suckade djupt. Han visste att han måste ta sig till graven. Han måste få ett avslut, så att mardrömmarna skulle sluta plåga honom. Han drack den sista vällingslurken och ställde muggen ifrån sig på trappan och sedan lät han Flora leda honom till gravplatsen. Det var 30 år sedan det hade hänt och det skulle kännas skönt att få sätta punkt. Holger hade röjt i trädgården den dagen det hände. Det var småträd som blivit sjuka och därför fälldes för att lämna plats åt friska växter. Det var när ett av träden hade fallit till marken som Holger hade hört ett skrik, men det hade inte varit ett människoskrik, det var ett plågat djurs skrik, ett ljud som Holger hade oerhört svårt att stå ut med. Holger sprang fram till det fällda trädet och under det låg en katt. Den jamade och ögonen var vidöppna av skräck. Holger lyfte bort det fällda trädet och föll på knä vid katten. Den rörde huvudet och frambenen medan bakbenen verkade otäckt orörliga.

”Nej, nej, nej, nej, nej…….” var det enda Holger fick ur sig samtidigt som hans ögon rann över av tårar. Han lade försiktigt en hand på katten och den vände blicken mot honom. En blick som bad om hjälp. Holger tog av sig sin arbetsskjorta och lindade försiktigt in katten i den och lyfte sedan upp den i famnen och började gå mot sitt hus. Hela vägen till huset ropade han Floras namn med jämna mellanrum. Hon väntade på honom vid huset och de hjälptes åt med att få katten på plats på Holgers matbord.

”Åh, gud, vad ska jag göra, Flora, vad ska jag göra? Jag har gjort illa ett djur! Jag har skadat en katt!! Åh, gud vad ska jag göra?!”

Flora svarade inte på Holgers retoriska klagovisa utan undersökte katten.

”Holger” sa hon sedan ”kattens rygg är bruten och den kommer inte att kunna gå själv igen”.

Tårarna rann nedför Holgers kinder.

”Har den ont?” frågade han och bävade för svaret.

”Den har ont” bekräftade Flora. ”Jag vet var det finns belladonna som jag kan ge den, så att den får somna in och slippa plågas.” Hon stod kvar med ett frågande uttryck i ansiktet i väntan på att Holger skulle ge klartecken.

”Hämta belladonnan, är du snäll.”

Medan Flora gick efter växten, så satt Holger hos katten och strök den över huvudet medan han viskade ”Förlåt” om och om igen. Flora kom tillbaka med växten och började genast tillreda den för att de sedan skulle kunna ge katten det kraftiga sömnmedlet. Holger tvingade sig att sitta kvar hos katten tills han visste att den hade somnat in helt och fullt, men sedan orkade han inte mer. Han flydde in i sitt sovrum och det blev Juniper, en av samma sort som Flora, som fick ordna med begravningen. Holger hade inte vetat var gravplatsen låg förrän nu när Flora meddelade att hon hade hittat den. Flora gick först med Holger några meter efter. De fick gå en bra bit från huset och stigen vindlade mellan små träd och buskar som bar både blommor och bär. Fåglar i klara färger samsades om bären med knubbiga humlor. De kom fram till en liten glänta där solens strålar silade genom lövverket och gav platsen en känsla av frid. Själva graven var en liten gräsklädd kulle med ett litet vitt kors.

”Blommor!” utbrast Holger och försvann längre in i grönskan. Han kom tillbaka efter en kort stund och med sig hade han en bukett av svagt honungsfärgade förlåtelseblommor som han nu lade på gravplatsen. Han föll på knä och bad åter om förlåtelse så som han hade gjort då för 30 år sedan.

När han sedan reste sig var det med en känsla av avslut. Han kunde inte göra mer nu. Han hade dessutom fått förlåtelse för han hade hört ett svagt mjau följt av ett spinnande, så nu visste han att katten inte hade ont. Han gick tillbaka till sitt hus och kände sig lättare om hjärtat. Den natten sov han utan mardrömmar.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.