En pryl på olika sätt

När någon använder en vanlig bettskena till något hemskt. 

Inger hatade sin lillasyster Angelica. Hata är ett starkt ord, men det fanns inget annat ord som var tillräckligt kraftfullt för att beskriva hennes känslor inför sin syster. Hon hade inte känt så hela sitt liv utan känslan hade vuxit fram under det senaste året. Året då hon förlorade sin syster.

Det skiljde bara 10 månader mellan dem vilket gjorde att de följdes åt som ler och långhalm de första tretton åren och även hamnade i samma klass varje årskurs. Sommaren mellan sjunde och åttonde klass gjorde Angelica en tillväxtspurt och drog ifrån Inger som stod kvar aningen undrande och såg på medan systern blev bästa kompis med en ny tjej i klassen som kommit hela vägen från Stockholm och av den anledningen visste mycket mer och fick göra mycket mer eftersom hennes föräldrar gärna gav efter som kompensation för att de släpat ut henne på vischan. Den nya flickan hette Natalie och uttalade sitt namn med ett tjockt, utdraget i, så det lät som Nataliiiii. Nataliiiii fick använda smink. Nataliiiii fick tre gånger så stor veckopeng som Inger och Angelica för Nataliiiii hade inga syskon.

”Vad är Inger för gammalt tantnamn?” hade Natalie frågat. ”Det är väldigt lätt att säga fel och kalla dig Inget.” Inger, som i hemlighet höll med om att hon hade ett gammalt tantnamn, svarade bara att hon tyckte att Natalie var ett väldigt fint namn precis som Angelica var. Hon hade alltid varit avundsjuk på Angelica för hennes änglalika namn och ofta frågat sig hur deras föräldrar hade tänkt när deras döttrar fick så orättvist olika namn. ”Angelica är ett urtjusigt namn” höll Natalie med om. ”Man kan nästan tro att hon kommer från Stockholm hon med, men när man heter Inget, åh, förlåt Ingerrrrrr, så är man från landet, jag menar det finns ingen av mina kompisar i stan som heter Inger!” Hon skrattade ett klingande skratt. Angelica som hade stått bredvid under samtalets gång och lyst upp när hon hörde att hennes namn passade i den kungliga huvudstaden föll in i skrattet. Hon hade inte kommit till Ingers försvar då hennes namn klassades som bonnigt och det var nog då som allt började förändras.

 

Angelica tillbringade allt mer tid tillsammans med Natalie och de var ofta hemma hos Angelica och Inger efter skolan. Inger och Angelica delade rum och i början var de tillsammans alla tre och gjorde sina läxor, lyssnade på musik, skvallrade och Natalie lärde Angelica hur hon skulle sminka sig. Inger gjorde sitt bästa för att delta, men kände sig mer och mer utanför och den känslan förstärktes när Angelica och Natalie började tillbringa eftermiddagarna och helgerna hemma hos Natalie i stället.

 

Vid ett besök hos tandläkaren hade Inger fått frågan om hon gnisslade tänder om nätterna, men det kunde hon inte svara på. Angelica hade aldrig sagt något om störande gnissel nattetid. Hade Inger haft huvudvärk? Hon hade haft huvudvärk, men vem hade inte det emellanåt? Tandläkaren talade om att han kunde se förslitningar på tändernas ytor som tydde på att Inger gnisslade tänder om nätterna och att det kunde leda till spänningsvärk i huvudet och axlarna förutom att det skadade tänderna. Det bästa vore att hon fick en bettskena utprovad. Så blev det. Efter ett par veckor fick Inger sin bettskena och upptäckte efter några dagar att huvudvärken avtog. Hon tyckte inte om den. Den kändes klumpig och om hon försökte säga något med bettskenan kvar i munnen, så lät hon som ett sluddrande fyllo.

 

När Inger och Angelica kom till skolan en måndag morgon, så tyckte Inger att alla tittade på henne och fnissade. Plötsligt hördes någon ropa: ”Ser du vem som går där?”. ”Nä, jag ser inget.” svarade en annan. ”Precis!” ropade den förste igen ”Det är inget som går där!” Inger frågade Angelica vad de menade, men systern ryckte bara på axlarna och fortsatte gå. Det elaka skämtet upprepades om och om igen var Inger än kom gående och till slut flydde hon in på toaletten där hon började gråta. Varför sa inte Angelica något? Varför ställde hon inte upp för Inger som de alltid hade ställt upp för varandra? Det var förstås Natalies fel. Förutom att Angelica sällan var hemma och aldrig fanns där för Inger, så hade hon också blivit otrevlig gentemot föräldrarna och på sätt och vis tyckte Inger att det var jobbigare än att hon själv blev utsatt. Inger hade inte berättat hemma om det elaka skämtet utan tänkte att de inte orkade hålla på hur länge som helst, men en vecka senare mötte hon två killar från parallellklassen i korridoren och de ställde sig i vägen för henne. ”Nä, men är det inget som är ute och går.” sa den ene med ett retsamt tonfall. Han nickade åt den andre som utan att säga något tryckte upp Inger mot väggen så hårt att hennes huvud slog i. Inger blundade av smärta och kände plötsligt en hand över munnen och en andra hand som klämde åt om hennes näsa. Det tog inte många sekunder innan Inger fick svårt att andas och paniken kom snabbt när hon kände att hennes armar satt fast. ”När man är inget, så behöver man väl ingen luft, eller hur?” Plötsligt släppte de taget om henne och hon drog ett djupt andetag samtidigt som ögonen tårades av både smärta och rädsla. Hon såg hur killarna släntrade iväg genom korridoren medan de gjorde high five och asgarvade. Hon såg också hur Angelica och Natalie stod en bit bort. Hade de sett allt och ändå inte gjort något för att stoppa killarna? När även de vände sig om och gick, så blev Inger arg.

 

Senare den dagen satt Inger på sin säng och fingrade på den förhatliga bettskenan när Angelica kom hem.  Hon gav Inger en illvillig blick och sa: ”Titta, det sitter inget på sängen!” . Det blev droppen. ”Håll käft.” sa hon med låg röst.

”Ursäkta, men jag hörde inget” svarade Angelica.

”Jag sa håll käft. Håll. Käft. Håll käft!”

Inger flög på Angelica och fick ned henne på rygg på mattan sittande grensle över hennes mage medan armarna klämdes fast under Ingers knän. ”Vill du veta hur det känns att kvävas?” väste Inger och tog ett hårt tag om Angelicas näsa för att täppa till den. Angelica öppnade automatiskt munnen för att kunna andas och då körde Inger ned bettskenan i halsen på henne. ”Varför hjälpte du mig inte när de där killarna höll på att kväva mig? Va? Och varför protesterade du inte när varenda jävel retade mig och skrattade? Varför? Vad har jag gjort dig för att du ska ha blivit så jävlig?!” Plötsligt far dörren upp och föräldrarna står där med frågande miner. Pappan rusar fram och knuffar undan Inger medan han skriker att Angelica håller på att bli blå i ansiktet och någon måste ringa 112. Mamman rusar iväg för att ringa medan Inger efter att ha varit rasande och stark nu är apatisk och orörlig. ”Hon övergav mig” var det enda de fick ur henne. ”Hon övergav mig.”

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.